I dag råder det en växande insikt om att lagarna på
arbetsmarknaden inte är lämpade för de snabba
förändringar som nu sker i arbetslivet ifråga om
anställningsformer, arbetsorganisation, olika modeller för
inflytande etc. Lagarna är utformade för en äldre tids
förhållanden på arbetsmarknaden. I de fall tillämpningen
av lagarna inte har kunnat på ett praktiskt sätt kodifieras i
avtal eller praxis, upplevs de snarast som ett hinder för en
dynamisk utveckling.
Med anledning härav har riksdagen beslutat att en
översyn bör komma till stånd på regeringens initiativ. Enligt
moderata samlingspartiets uppfattning skall en sådan
översyn ske i form av en parlamentarisk utredning.
Arbetsmarknadslagstiftningen har huvudsakligen
inriktats på att dels öka de anställdas inflytande, dels öka
tryggheten i anställningen. Dessa syften är vällovliga och
allmänt accepterade. I viss utsträckning har dessa syften
också uppnåtts. Lagstiftningens främsta förtjänst ligger
emellertid inte så mycket i regelsystemets utformning som i
dess pedagogiska förmåga att väcka till insikt medvetandet
om arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande,
personlig utveckling och anställningstrygghet hos de
arbetsgivare där detta medvetande inte redan fanns.
Numera torde nödvändigheten av att tillgodose dessa krav
vara allmänt accepterade liksom nödvändigheten av goda
relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, som en
förutsättning för en framgångsrik verksamhet.
Mindre uppmärksammade och debatterade är de
nackdelar lagstiftningen medfört:Genom en ökad
formalisering av kontakterna mellan arbetsgivare och
arbetstagare har de enskilda anställdas möjligheter att
själva påverka sin arbetssituation minskat. Många av de
kvaliteter som tidigare präglade arbetslivet har därmed gått
förlorade. Lagarna sätter likhetstecken mellan arbetstagare
och fackliga organisationer vilket medfört att
organisationernas ställning gynnats på de enskilda
arbetstagarnas bekostnad.Lagstiftningen har i praktiken
bidragit till att föra ned de principiella motsättningarna
mellan arbetsmarknadens parter ända ned på
arbetsplatsnivå, ofta på bekostnad av den naturliga
samhörighet och lojalitet som traditionellt varit svenska
företags styrka.Lagstiftningen har i många fall lett till
ineffektivitet och byråkrati.Regelsystemet är mycket
omfattande och detaljerat och förutsätter tillgång till
juridisk kompetens.Lagstiftningen stärker de centrala
fackliga organen på de lokalas bekostnad.Lagstiftningen
är inte anpassad till förhållandena i mindre företag.
Lagarna och deras tillämpning leder för enskilda,
arbetsgivare och arbetstagare i vissa fall till konsekvenser
som strider mot rättsmedvetandet.Oklarhet om
gränsdragningen mellan medbestämmandet och den
politiska demokratin har uppstått.Lagarna förutsätter att
de anställda är ett homogent kollektiv där individerna är
utbytbara mot varandra.Arbetsmarknaden har delats
upp på dels de etablerade som har trygghet och alla de
rättigheter som lagarna ger och dels de som står utanför och
som på grund av lagstiftningens inlåsningseffekter har fått
allt svårare att få en fast fot på arbetsmarknaden.
Lagstiftningen har också haft andra syften -- mindre
uttalade än de tidigare nämnda -- nämligen att stärka de
fackliga organisationernas politiska och ekonomiska
inflytande. Den totala brist på förståelse för näringslivets --
främst de små företagens -- villkor som regeringen hittills
visat och de förändringar av lagstiftningen som genomförts
väcker misstanken att detta var det huvudsakliga syftet.
2. Organisationernas roll
Fria, starka och ansvarsmedvetna fackliga
organisationer är ett naturligt inslag i en fri
marknadsekonomi. Organisationerna kan medverka till att
skapa balans mellan de olika intressen som uppträder på
marknaden.
Intresseorganisationer av olika slag kan också företräda
sina medlemmar gentemot offentliga organ. Då krävs det
emellertid att organisationerna står fria från den politiska
beslutsapparaten och de politiska partierna.
Organisationerna skall kunna föra sina medlemmars talan
oberoende av skiftande politiska majoriteter.
Genom att kritiskt följa och granska de politiska
beslutsfattarna medverkar de till en stark och väl
fungerande demokrati.
I Sverige har de fackliga organisationerna av tradition
haft betydligt längre gående ambitioner.
Industrisamhället har i många avseenden inneburit att
de enskilda människornas kreativitet, förmåga att fatta
egna beslut och ta ansvar nedvärderats.
Arbetslivet har styrts av industrins krav. Arbetet har
styckats upp i sina olika delar. Människorna har
underordnats maskinerna. Hantverksskicklighet och
kvalitetskrav har ersatts av krav på maximalt utnyttjande av
maskinkapaciteten. Möjligheterna att påverka arbetet har
varit små. Frånvaron av helhetsperspektiv och möjligheter
för den enskilde att påverka och ta ansvar för den färdiga
produkten har fått ersättas av styrning och kontroll
uppifrån.
Den syn på arbetet som dominerat inom industrin har
också förts över på andra yrkesområden. Samma
uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar återfinns t.ex.
inom vårdyrken och många tjänstemannayrken.
Detaljerade befattningsbeskrivningar och nomenklaturer
reglerar såväl arbetets innehåll som avtalsvillkoren.
Framväxten av starka fackliga organisationer utgjorde
ursprungligen en reaktion på denna utveckling för att
arbetare och tjänstemän skulle få sin rättmätiga del av det
ekonomiska utfallet av den högre produktiviteten och för
att påverka utvecklingen mot bättre arbetsvillkor i övrigt.
De fackliga organisationerna fick starka mandat att
företräda sina medlemmar gentemot arbetsgivarna.
Efter hand har organisationerna utvidgat sin
intressebevakning. På område efter område har de tagit på
sig uppgiften att i sina medlemmars namn företräda dessas
intressen som samhällsmedborgare.
Detta har möjliggjorts genom det starka sambandet
mellan socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. Den
senare har genom omfattande rättigheter givits en roll som
sträcker sig långt utöver sedvanlig facklig verksamhet.
Den kollektivistiska synen på människan genomsyrar på
det sättet hela samhället. På samma sätt som i arbetslivet
har arbetare och tjänstemän också på andra livets områden
fått acceptera styrning uppifrån och små möjligheter att
råda över sin egen tillvaro.
Denna utveckling har accepterats av många människor
så länge den materiella levnadsstandarden har kunnat ökas
för alla. Utvecklingen har sannolikt också medverkat till
den mycket långa period med arbetsfred som Sverige
åtnjöt.
Genom lagstiftning har vissa fackliga organisationers
krav på långtgående inflytande inom näringslivet
tillgodosetts. Detta har skett utan att de har behövt ta det
därmed följande ansvaret.
Ett extremt exempel på hur ägar- och löntagarrollen
blandas kommer att uppstå om näringslivet skulle komma
att starkt påverkas av företag ägda av löntagarfonderna
eller andra former av facklig/politisk ekonomisk dominans.
Genom att inte bara medverka i, utan genom att också
bli en del av den offentliga beslutsapparaten, har gränserna
mellan de fackliga organisationerna, byråkratin och de
politiska beslutsfattarna blivit alltmer oklara. Det har
uppstått ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan
organisationerna och de politiskt ansvariga. Detta leder till
ett korporativt samhälle, där demokratin sätts på undantag.
Det måste i stället vara ett av det demokratiska
statsskickets främsta mål att värna om förekomsten av fria
och oberoende parter på arbetsmarknaden och att
rollfördelningen mellan dessa parter sinsemellan och i
förhållande till den politiska demokratin är otvetydig.
Fackliga organisationers styrka måste grundas på det
förtroende medlemmarna hyser för deras förmåga att
tillvarata medlemmarnas intressen som anställda. Under de
senaste decennierna har emellertid de fackliga
organisationernas styrka i allt högre grad kommit att
grundas på offentliga beslut. En facklig organisation, vars
existens är säkerställd med lagstiftning, förlorar lätt
medlemmarnas förtroende. Den likställs med annan
offentlig verksamhet.
Socialdemokratisk politik har medfört att de fackliga
organisationerna genom ett komplicerat och svårgripbart
regelsystem successivt fått sådana befogenheter att de har
ett avgörande inflytande på det politiska och ekonomiska
skeendet oberoende av parlamentarisk majoritet. De har
representanter i offentliga organ, i offentliga utredningar
inom de flesta samhällsområden och betraktas därtill som
tunga remissinstanser. Deras intressen är också väl
företrädda i de beslutande politiska församlingarna.
Organisationerna har blivit en del av den politiska
maktapparaten.
I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga
lagstiftningen ett betydelsefullt instrument. Den syftar i
väsentliga delar till att stärka de fackliga organisationerna,
inte den enskilde arbetstagarens ställning. De lovvärda
syftena, bl.a. att öka medbestämmandet på arbetsplatserna
genom samverkan och medinflytande, och att öka
anställningstryggheten, har också utnyttjats i syfte att
åstadkomma en genomgripande omvandling av
relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Samverkan
mellan likvärdiga parter har ersatts med en strävan att inte
bara stärka arbetstagarorganisationernas ställning utan
även att ge dem en avgörande dominans. Den balans och
det samspel mellan olika intressen som är en förutsättning
för en väl fungerande marknadsekonomi föreligger på
avgörande punkter inte längre.
Under senare år har motsättningarna mellan parterna
hårdnat vilket lett till ett ökat antal konflikter. Också
antalet vilda strejker har ökat. Vad som är mest
anmärkningsvärt är upprepade fall av konflikter till följd av
gränsdragningstvister mellan fackliga organisationer.
Det förhållandet att samhällsekonomin inte längre
medger både ett ökande skattetryck och höjda reallöner för
alla har bl.a. medfört att de fackliga organisationerna fått
allt svårare att försvara sina positioner såväl gentemot
medlemmarna som gentemot varandra. Organisationernas
status som halvoffentliga organ och deras stora inflytande
på ekonomin gör att en fortsatt utveckling i denna riktning
innebär en allvarlig fara för vårt ekonomiska välstånd.
De översyner av konflikterna på arbetsmarknaden som
initierats av regeringen, trots starkt motstånd från de
berörda fackliga organisationerna, har ännu inte lett till
konkreta förslag som har kunnat accepteras av riksdagen.
Det finns skäl att fråga sig om den socialdemokratiska
regeringen anser sig ha handlingsfrihet i frågor som rör de
fackliga organisationerna.
För arbetstagarna har medlemskapet i en facklig
organisation i flertalet fall blivit i det närmaste
obligatoriskt, trots att medlemskapet ofta får politiska och
privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver
önskemålet att få sina intressen på arbetsplatsen
företrädda. Exempel på fackliga åtaganden som kränker
den enskilde medlemmens integritet är
kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet,
även i den form som nu har ersatt den individuella
anslutningen, ekonomiskt stöd till politiska partier,
obligatoriska hemförsäkringar eller hemförsäkringar med
enbart reservationsrätt, ställningstaganden i olika politiska
frågor för vilka medlemmarna -- oavsett om detta finns
inskrivet i föreningsstadgarna eller ej -- sannolikt inte har
givit sina organisationer mandat och för vilka redovisning
till medlemmarna inte alltid sker. Organisationerna tycks
finna sig oförhindrade att i medlemmarnas namn agera
inom alla samhällsområden. En dom i HD visar, genom att
ge organisationernas ändamålsparagraf en mycket vid
tolkning, att medlemmarnas ställning är mycket svag. Trots
detta finns det -- med vissa begränsade undantag -- inga
möjligheter att välja en annan facklig organisation. Här
föreligger i realiteten ett monopol.
De fackliga organisationerna måste inse att deras
agerande i belysning av den ovan beskrivna situationen i
längden undergräver såväl den politiska demokratin som
medlemmarnas och allmänhetens förtroende för dem och
därmed på sikt hotar deras förmåga att tillvarata sina
medlemmars intressen på arbetsmarknaden. Det skulle
vara olyckligt om utvecklingen gick därhän att riksdagen
skulle se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa
gränserna för de fackliga organisationernas agerande.
Respekteras inte de enskildas rättigheter inom
organisationerna kan statsmakterna emellertid tvingas att
överväga lagstiftning. Vi har i partimotionen ''Fördjupad
demokrati och ökad rättsäkerhet'' föreslagit en utredning
om lagstiftning om ideella föreningar.
Den princip som borde vara vägledande för den
arbetsrättsliga lagstiftningen är att beslut om medinflytande
skall läggas så nära de enskilda arbetstagarna som möjligt.
I avgörande avseenden syftar emellertid den nuvarande
lagstiftningen till att stärka de centrala fackliga organen.
Också härigenom har den enskilde arbetstagarens och
fackföreningsmedlemmens ställning försvagats.
Det är ostridigt att facklig verksamhet är av stort värde
vid bevakning av de anställdas intressen. Stora delar av den
fackliga verksamheten utövas med oväld och med respekt
för såväl medlemmar som motparter. Detta får emellertid
inte tas till intäkt för att acceptera företeelser som är till
skada för såväl enskilda som samhället i stort.
Vi menar att lagstiftningen har givit de fackliga
organisationerna en ställning som medför sådana
konsekvenser för såväl enskilda personer, företag och
offentlig verksamhet som för samhället i sin helhet att en
översyn är motiverad.
3. Den socialdemokratiska politiken
Sedan socialdemokraterna 1982 övertog
regeringsmakten har de socialistiska ambitionerna i fråga
om arbetsmarknadslagstiftningen tagit sig uttryck i
anmärkningsvärda lagändringar.
Sålunda har för första gången i lag gjorts ingrepp i den
fria stridsrätten genom att arbetsgivare förbjudits att som
stridsåtgärd innehålla intjänad lön. Principiellt utgör denna
lagändring en skiljelinje i svensk arbetsmarknadspolitik.
Ett annat exempel är återinförandet av 200 kronor som
maximalt skadestånd vid olovliga konflikter. Beloppet är
betydelselöst för upprätthållandet av den fredsplikt som är
en förutsättning för kollektivavtalssystemet, och innebär i
realiteten ett godkännade av vilda strejker.
Till de åtgärder som syftar till att försämra
arbetsgivarpartens ställning hör också slopandet av
avdragsrätten för allmänna skadestånd utan att ingripa mot
den uppenbart tveksamma tillämpningen av
arbetstagarpartens rätt att utkräva skadestånd.
Den nya lagen om styrelserepresentation innebär inte
bara utökade rättigheter för de anställdas representanter.
Den innebär också att organisationernas ställning gentemot
de anställda stärks genom att den hittillsvarande
representativitetsreglen slopats.
Det har blivit en socialdemokratisk tradition att, i de fall
förhandlingarna om allmänna arbetsvillkor på
arbetsmarknaden inte ger det resultat de fackliga
organisationerna vill, socialdemokratiska regeringar griper
in med lagstiftning eller hotar med lagstiftning. Det var
fallet då avtalet om nya permitteringsregler kom till stånd.
Det var fallet också i fråga om tillsvidareanställning för
byggnadsarbetare. I andra fall då avtal lett till olikheter på
arbetsmarknaden griper regeringen också in med
lagstiftning. Ett exempel på detta är den utökade
semesterledigheten.
Det är olyckligt att regeringen på detta sätt ingriper i
parternas fria avtalsrätt genom att medelst hot försvaga den
ena partens ställning eller genom lagstiftning i efterhand
undanröja effekterna av avtalen. I stället bör avtalsrätten ha
en mycket stark ställning. Statsmakterna bör endast ingripa
om allmänna intressen träds förnär.
Exempel på åtgärder i syfte att stärka de centrala
fackliga organen på de lokala parternas bekostnad är att
rätten att förhandla om avsteg från turordningsreglerna vid
uppsägning av äldre personal överförts från den lokala till
den centrala fackliga organisationen.
Den enskilde medlemmens ställning gentemot sin
fackliga organisation har försvagats, bl.a. genom
regeringens beslut att medge Målar- och
Elektrikerförbunden rätt att teckna obligatorisk kollektiv
hemförsäkring för sina medlemmar trots kritik från
ansvariga myndigheter liksom att medge att kollektiv
hemförsäkring i övrigt får tecknas med enbart
reservationsrätt för enskilda medlemmar. Detta kan inte
accepteras. Vi anser att endast positiv anslutning skall
medges.
Genom beslutet om närvarorätt för personalföreträdare
i kommunala nämnder har de fackliga organisationerna
givits möjlighet att, till skillnad från andra medborgare,
påverka olika nämndbeslut, som det ankommer på de
politiskt valda nämndledamöterna att fatta. Denna
särställning måste anses strida mot grunderna för den
kommunala demokratin och mot den demokratiska
principen om lika inflytande för alla medborgare.
Det framstår som alltmer angeläget att slå fast var
gränserna i en demokrati går mellan politiker,
organisationer och enskilda människor.
4. Arbetsmarknadslagstiftning för framsteg
Lagarna är i dag utformade för att tillämpas inom stora
företag, där tillgång finns till juridiskt kunnig och
förhandlingserfaren personal. Denna motsvaras av samma
kompetensnivå inom de fackliga organisationerna.
Inom de mindre företagen är situationen en helt annan.
Där saknas ofta den kompetens som krävs för att på ett
riktigt sätt hantera lagstiftningen. Genom att lagen ger de
fackliga organisationerna möjligheter att på enskilda
arbetsplatser låta centralt placerade, väl utbildade och
specialiserade fackliga företrädare agera motpart gentemot
arbetsgivare som saknar såväl utbildning som tid och
förutsättningar i övrigt att uppnå samma kompetens,
kommer arbetsgivaren i ett ohjälpligt underläge vid en
förhandling. Genom att han alltid måste prioritera
verksamheten vid företaget, tvingas han ofta in i en
förhandlingssituation ur vilken han så småningom ''köper
sig fri'' genom ofta uppenbart överdimensionerade
skadestånd.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen måste utformas med
hänsyn till och känsla för de förhållanden som gäller vid
mindre företag. Den enskilde företagarens ambition att
utveckla sina produkter och sitt företag måste stödjas, inte
motarbetas. De goda relationer som i allmänhet råder
mellan företagaren och de anställda måste ges möjlighet att
utvecklas. Lagstiftningen skall främja, inte hämma en
dynamisk utveckling.
Det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom
arbetsrätten måste därför inriktas på att förbättra
arbetsmarknadens funktion och samspelet mellan olika
lagar. Byråkratisering och centralstyrning måste undvikas.
Genomgående för lagstiftningen är att den övervärderar
enskilda arbetsgivares och fackliga företrädares juridiska
kompetens. Erforderliga lagregler måste därför utformas så
klart och entydigt att arbetstagarna, deras fackliga
representanter och arbetsgivarna på förhand kan avgöra
vilken rätt de har. Där lagstiftning inte är nödvändig av
rättssäkerhetsskäl bör sådan undvikas. Möjligheterna att
lösa uppkommande frågor avtalsvägen bör vara så vida som
möjligt. På många områden bör därför ändringar av
lagstiftningen ske i syfte att återge arbetstagare och
arbetsgivare möjligheterna att träffa avtal, individuellt och
kollektivt.
I inflytandefrågorna måste man ta sikte på att engagera
de enskilda anställda i de frågor som rör dem i arbetet.
Medbestämmandet måste ligga så nära den enskilde som
möjligt. Besluten måste emellertid alltid tas av dem som har
att bära ansvaret.
Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen
bör inte göras beroende av huruvida den enskilde
arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller ej.
Medlemskapet är endast den enskildes angelägenhet. Ett
oavvisligt krav är att den enskildes integritet respekteras.
De förändringar i lagstiftningen som vi föreslår har till
syfteatt stärka den enskildes rättatt öka den enskildes
inflytande på den egna arbetsplatsenatt undanröja hinder
för en väl fungerande arbetsmarknadatt underlätta
arbetsmarknadens funktion och ge utrymme för
nyskapande.
En översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen måste
också beakta relationerna med EG och den fria europeiska
arbetsmarknaden. En väsentlig fråga handlar om i vilken
utsträckning de rättigheter lagstiftningen ger skall tillfalla
den enskilde arbetstagaren eller den fackliga
organisationen. Här skiljer sig den nordiska lagstiftningen
från den som är förhärskande inom EG. Det är emellertid
inte troligt att några mer genomgripande förändringar
behöver ske. Ökad uppmärksamhet måste förmodligen
dock ägnas den enskildes rättigheter.
I avvaktan på en parlamentarisk utredning föreslår vi i
särskilda motioner ''förändringar i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (MBL)'', ''förändringar i
lagen om anställningsskydd (LAS)'', ''förändringar i lagen
om styrelserepresentation för de privatanställda'' samt
''arbetstidsregleringen'' de lagändringar som snarast bör
aktualiseras. Vi hänvisar också till våra motioner om
jämställdhet och arbetsmiljö.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning om den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet
med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas
nuvarande utformning och effekter,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kollektiva
försäkringsformer,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas
framtida utformning.
Stockholm den 23 januari 1991
Sonja Rembo (m)
Anders G Högmark (m)
Mona Saint Cyr (m)
Erik Holmkvist (m)
Ulf Melin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lars Ahlström (m)