Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna
De senaste decennierna har inneburit en
positionsförändring vad gäller förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna. Med lagens
hjälp har de fackliga organisationerna successivt flyttat fram
sina positioner vilket inneburit ett ökat inflytande gentemot
arbetsgivarna. Ett gemensamt drag i denna lagstiftning är
att arbetsgivare, stora som små, åläggs skyldigheter i
betydande utsträckning och att lagstiftningen många gånger
måste betraktas som både svårtolkad och svårtillgänglig.
Den många gånger komplicerade lagstiftningen är ett
problem inte minst för landets cirka 200 000 småföretag
med anställda. Dessa har sämre förutsättningar än större
företag att göra sig förtrogna med alla de krav den
arbetsrättsliga lagstiftningen ställer då de inte har tillgång
till egen juridisk expertis.
Denna utveckling har lett till att även välmenande
arbetsgivare gör felbedömningar, vilket kan resultera i
dryga skadeståndsbelopp.
Genom riksdagsbeslut 1984 har dessutom riksdagens
majoritet gjort skadestånden ytterligare kännbara för
arbetsgivaren genom att avskaffa arbetsgivarnas
avdragsrätt för allmänna skadestånd. Som skäl för att slopa
denna avdragsrätt har regeringen bland annat anfört att det
skulle anses stötande för rättskänslan att en arbetsgivare
skall få göra avdrag för skadestånd som betalas för brott
mot ofta helt centrala bestämmelser i
arbetsrättslagstiftningen. Parallellt med detta har emellertid
riksdagsmajoriteten beslutat att en enskild arbetstagare för
ett avtals- eller lagbrott i praktiken inte kan ådömas ett
skadestånd högre än 200 kronor. Denna fråga är nu föremål
för omprövning men fortfarande gäller den beloppsgräns
som infördes 1928. Detta betyder att det i dag inte finns
någon som helst rimlig relation mellan de belopp som kan
utdömas som skadestånd för en liten arbetsgivare och en
arbetstagare.
Mot bakgrund av att den arbetsrättsliga lagstiftningen i
många stycken måste betraktas som både svårtolkad och
svårtillgänglig menar vi att större hänsyn måste tas till fel
som begås utan uppsåt av mindre arbetsgivare. I
bagatellartade fall bör inget skadestånd alls utdömas. Vi
menar att en utredning bör tillsättas med uppgift att
skyndsamt framta förslag till sådana ändringar i den
arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation
uppnås mellan de skadestånd som kan ådömas en mindre
arbetsgivare respektive arbetstagare samt att
uppsåtsrekvisitet i betydligt högre grad än i dag skall vara
utslagsgivande om skadestånd över huvud taget skall
utdömas eller ej. Det kan inte vara rimligt att de mindre
företagen skall tvingas betala skadestånd till en facklig
organisation på grund av att lagstiftaren varit oklar eller
medvetet överlåtit åt rättspraxis att fylla ut lagtexten.
Naturligtvis kan man inte bortse från att skadestånd
också har en reparativ funktion, men vid smärre förseelser
eller i fall där uppsåt inte funnits kan detta inte väga särskilt
tungt.
Vidare bör en sådan utredning ges i uppdrag att
analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga
lagstiftningen mot bakgrund av de så kallade informella
skadestånd som särskilt mindre arbetsgivare erbjuds betala
av de fackliga organisationerna i stället för en ofta kostbar
och slitsam process i arbetsdomstolen. Det finns
undersökningar som visar att upp till 80 procent av de
skadestånd som betalas av mindre företag till fackliga
organisationer är så kallade informella skadestånd. I en
sådan analys bör också beaktas paragrafer i separatavtal
som tillkommit under hot om stridsåtgärder och vars syfte
är av konkurrensbegränsande natur.
Regeringen bemyndigade den 19 april 1990
arbetsmarknadsministern att tillkalla en särskild utredare
att lägga fram förslag vad avser bl.a. spelregler för
förhandlingsformer på arbetsmarknaden. Vidare skall
utredaren lägga fram förslag som tillåter att högre
skadestånd än för närvarande kan dömas ut för olovliga
stridsåtgärder samt även i övrigt se över det
skadeståndsrättsliga systemet. Någon inriktning på
småföretagens speciella problem har dock inte aviserats
varför de ovan relaterade problemen riskerar att kvarstå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att skyndsamt framta förslag till sådana ändringar
i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation
uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det
gäller skadestånd enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att denna utredning
också skall ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av
så kallade informella skadestånd i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar återinföra arbetsgivarens
avdragsrätt för allmänna skadestånd inom arbetsrätten.
Stockholm den 23 januari 1991
Rolf Clarkson (m)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda
Bengt Harding Olson (fp)