Rätten till sympatiåtgärd för part i utländsk primärkonflikt
Den fackliga, ekonomiska och politiska utvecklingen i
olika delar av världen ställer fackföreningsrörelsen inför
ständigt ökade krav på internationell solidarisering och
verksamhet på ett sådant plan. För
arbetstagarorganisationerna är det av vitalt intresse att på
effektivaste sätt kunna bispringa utländska
broderorganisationer i konflikt, komma till rätta med de
stora problem som hänger samman med företagsamhetens
internationalisering och över huvud taget reagera mot
fackliga och politiska missförhållanden i andra länder. Det
bör även vara ett allmänt samhällsintresse att underlätta för
den fackliga rörelsen att under eget ansvar fullfölja dessa
uppgifter. Självfallet skall sådana strävanden inte hindras
genom omotiverade restriktioner i lagstiftning eller
rättspraxis.
Frågan om rätt att vidta sympatiåtgärder i Sverige till
förmån för utländsk part var föremål för livlig diskussion vid
medbestämmandelagens (MBL) tillkomst. Från den
fackliga sidan har alltid hävdats att avgörande för
möjligheten att effektivt bistå utländska fackliga
organisationer i konflikt är att ramarna för rätten att vidta
sympatiåtgärder är tillräckligt vida.
Redan i motion 1975/76:2432 med anledning av
proposition 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform
m.m. togs frågan upp om ett klarläggande av de fackliga
organisationernas rätt till sympatiåtgärder till förmån för
utländsk part.
Arbetskonflikter som berör utländsk part har praktisk
betydelse främst i två fall: 1) blockad av fartyg under
bekvämlighetsflagg 2) åtgärder till stöd för arbetstagare i
multinationella företag.
Blockaderna mot fartyg under bekvämlighetsflagg har
sin grund i den kampanj som 1958 inleddes mot sådana
fartyg av Internationella Transportarbetarefederationen
(ITF). Blockaden, som utfärdas av Svenska
Sjöfolksförbundet, har till syfte att förmå
bekvämlighetsredaren att utfästa sig att betala löner till
besättningen efter den standard som rekommenderas av
Internationella Transportarbetarefederationen. Skulle
redaren inte teckna ett sådant avtal, vädjar
Sjöfolksförbundet till exempelvis Svenska
Transportarbetareförbundet att vidtaga sympatiåtgärder.
Åtgärder mot multinationella företag har hittills
förekommit endast i liten skala, men de kan väntas få stor
betydelse i framtiden. I första hand kan det bli fråga om att
hindra företaget att flytta strejkdrabbad produktion till ett
annat land. I övrigt kan det bli fråga om sympatiåtgärder
av de slag som förekommer vid konflikter på den svenska
arbetsmarknaden.
Arbetsrättskommittén hade föreslagit att sympatiåtgärd
med fackligt syfte skulle vara tillåten, om i annat land
vidtagits stridsåtgärd som är lovlig enligt det landets lag
eller som i vart fall skulle vara lovlig, bedömd enligt svensk
lag. Löntagarrepresentanterna avstyrkte detta förslag,
därför att det lade olämpliga band på de svenska
fackförbundens handlingsfrihet.
Lagtexten i MBL berör inte särskilt arbetskonflikter som
har sin bakgrund i förhållanden i andra länder. Vid sin
granskning av proposition 1975/76:105 uttalade lagrådet att
sympatiåtgärd till stöd för utländsk part skulle i princip vara
''tillåten endast under förutsättning att den i utlandet
vidtagna primära stidsåtgärden är lovlig''. Man kunde dock
bortse från ''sådana förbud mot stridsåtgärder i den
främmande staten, som står i uppenbar strid mot grunderna
för rättsordningen i vårt land''.
Man kan mena att lagrådets yttrande inte siktar på
åtgärder mot fartyg under bekvämlighetsflagg. I detta fall
är primärkonflikten ett krav från Svenska
Sjöfolksförbundet mot bekvämlighetsredaren som följs av
en blockad mot ett fartyg i svensk hamn. Man kan likväl
befara att bekvämlighetsredaren hävdar att primäråtgärden
inte är lovlig enligt bekvämlighetslandets lag (det kan vara
lagen i Liberia, Panama, Cypern, Somalia eller
Filippinerna). Under hänvisning härtill kan redaren tänkas
stämma något av de berörda svenska fackförbunden till
arbetsdomstolen (AD). Något som även har hänt i ett antal
fall. Högsta domstolen (HD) har i ett mål, det s.k. Nervion-
målet (NJA 1987 s. 885) bedömt -- och underkänt --
giltigheten av ett ITF-avtal som hade tecknats efter blockad
i Norrköpings hamn. AD har bl.a. i domarna 1989 nr 120
(den s.k. Britannia-domen) och 1989 nr 130 behandlat
frågan.
När det gäller fackliga åtgärder som berör
multinationella företag är det ännu viktigare att de svenska
organisationernas handlingsmöjligheter inte blir beskurna.
Det är i många fall olämpligt att lovligheten av en
sympatiåtgärd i Sverige görs beroende av lovligheten av en
primäråtgärd i utlandet. Det är ofta svårt och inte sällan
omöjligt att säkert fastställa vad som är lovligt, när det
gäller en sådan primäråtgärd. Därtill kommer att
strejkrätten kan vara snävt beskuren även i länder med
vilkas samhällsskick vi känner stor samhörighet. I ett sådant
läge skulle därför, om lagrådets mening fick bli
bestämmande, svenska fackförbund vara hindrade att vidta
sympatiåtgärd till förmån för utländsk part. Vid
bedömningen av reglerna om sympatiåtgärder till förmån
för utländsk part har man att beakta regeln i 41 §, första
stycket, punkten 1, om förbud mot stridsåtgärder i
rättstvister. Gör arbetsgivarsidan invändning mot den
fackliga åtgärdens lovlighet, blir det svenska fackförbundet
tvunget att invänta arbetsdomstolens avgörande. Även om
åtgärden skulle befinnas vara lovlig, kan detta besked
komma så sent att sympatiåtgärd inte längre är aktuell.
I sitt svar till lagrådets uttalande förklarade
departementschefen att det i princip var riktigt att fackliga
sympatiåtgärder i Sverige till förmån för part i utländsk
arbetsstrid var avsedda att vara tillåtna under den
förutsättningen att den primära arbetsstriden var lovlig.
Samtidigt pekade han på att fall kunde uppkomma, i vilka
kravet på den primära åtgärdens lovlighet inte kunde
upprätthållas och hänvisade bl.a. till de svårigheter som i
sammanhanget kunde uppstå vid gränsdragningen mellan
stridsåtgärder med fackliga resp. politiska syften.
Det kunde redan vid MBL:s tillkomst sättas i fråga om
departementschefens uttalanden på denna punkt tillräckligt
klart angav att lagrådets tolkning av 41 § MBL var alltför
restriktiv.
Såväl HD:s som AD:s praxis sådan den kommit till
uttryck i bl.a. de ovan nämnda domarna visar att den kritik
som framfördes 1976 alltjämt äger sitt berättigande. De
farhågor som uttrycktes i motion 1975/76:2432 har
besannats. Rättspraxis har ej utvecklats på ett sätt som vi
motionärer 1976 hade anledning anta. Den internationella
utvecklingen har vidare bekräftat våra farhågor att ett
uteblivet klarläggande av rätten till sympatiåtgärder vid
utländsk konflikt har fått en hämmande inverkan på
svenska fackliga organisationers rätt att vidta sådana
åtgärder.
Det bör noteras att AD:s arbetstagarledamöter
reserverat sig i båda de ovan nämnda domarna till förmån
för en mer generös syn på rätten till sympatiåtgärder.
Sålunda anför reservanterna i AD:s dom 1989 nr 130 bl.a.:
Vid införandet av medbestämmandelagen överlämnade
lagstiftaren frågan om stridsåtgärder i internationella
förhållanden till rättstillämpningen. Ingenting tyder dock
på att blockader mot fartyg under bekvämlighetsflagg inte
skulle kunna fortgå som tidigare. Tvärtom hänvisar
inrikesutskottet i sitt av riksdagen godkända uttalande (InU
1975/76:45, sid. 47) till att i propositionen 1975/76:105 med
förslag till arbetsrättsreform m.m. klart sagts ut, att det bör
finnas handlingsutrymme för svenska organisationer att
delta i internationellt organiserade stödaktioner för
arbetare i andra länder.
Mot bakgrund av HD:s och AD:s praxis kan det
konstateras att rätten att vidta sympatiåtgärder alltjämt är
omgärdad med sådana restriktioner som kritiserades redan
i motion 1975/76:2432.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge MBL en sådan utformning
att lagen tillåter vidtagande av sympatiåtgärder i konflikter
med utländsk bakgrund.
Stockholm den 24 januari 1991
Stig Gustafsson (s)
Kurt Ove Johansson (s)