Den tekniska utvecklingen öppnar möjligheter för stora
förändringar av samhället och därmed för arbetslivet. En
ökad decentralisering av boende och arbetsplatser, en
minskning av antalet arbetsplatser inom den direkta
varuproduktionen och en ökning inom tjänste- och
servicesektorn ger och kräver en stor förmåga till
kombination av arbete, familjeliv och fritidsaktiviteter.
Betydligt större hänsyn än nu kan tas till individuella
önskemål samtidigt som produktionen av såväl varor som
tjänster förutsätter variationsmöjligheter.
För att klara denna omställning är det nödvändigt att
regelsystemet på arbetsmarknaden görs så flexibelt som
möjligt. Allomfattande, hårt bundna och detaljerade lagar
och regelsystem lämpar sig illa för dessa nya förhållanden.
Ett område som i dag är underkastat omfattande och
ytterligt detaljerad lagstiftning är arbetstiderna.
Arbetstidslagen, semesterlagen och ledighetslagarna m fl
lagar innebär en begränsning av de möjligheter som måste
finnas att anpassa arbetstiderna till individuella önskemål
och de krav som ny teknik ställer.
Ianspråktagandet av ny teknik och nya
produktionsmetoder har under det senaste seklet lett till en
kontinuerligt ökad produktivitet vilken till en del tagits ut i
minskad arbetstid. Det finns inga skäl att anta att den nya
teknik som nu vinner intåg på arbetsplatserna skulle bryta
detta mönster.
Av tradition har arbetstidsförkortningarna i regel
genomförts genom för hela arbetsmarknaden gällande
lagstiftning som -- om än delvis dispositiv -- i praktiken
utgjort standard på samtliga avtalsområden.
Under senare år har vi sett ett nytt mönster utvecklas på
arbetsmarknaden. För att kunna kombinera yrkesarbete
med t.ex. vårdansvar har många, framför allt kvinnor, valt
att arbeta deltid. Många arbetar på tider som
slentrianmässigt betecknas som obekväma, men som för
den enskilde arbetstagaren är väl anpassade för dennes
personliga situation. Det finns också exempel på personer
som under en period byter yrke, därför att arbetstiderna då
bättre kan anpassas till andra önskemål.
Antalet anmälda arbetssjukdomar av psykosociala skäl
har ökat starkt under 1980-talet. För kvinnornas del ökar
antalet fortfarande, medan för männens del den
uppåtgående trenden tycks ha brutits. Den orsak som oftast
anges vara grunden till de psykosociala sjukdomarna är för
hög arbetstakt.
Det finns naturligtvis anledning att i detta sammanhang
fråga sig om inte den totala livssituationen för många
människor är sådan att ''tiden inte räcker till''. De samlade
kraven från familj, arbete och samhälle blir för stora och
stressituationer uppstår. Det faller sig då kanske naturligt
att söka orsaken i arbetstakten även om denna objektivt sett
inte är anmärkningsvärt hög. Många sådana problem skulle
säkerligen kunna lösas eller lindras om arbetstiden på ett
bättre sätt än med nuvarande regelsystem kunde anpassas
till situationen i övrigt.
Över huvud taget torde det i framtiden finnas ett
avsevärt behov av en individuell planering av arbetstiden
med hänsyn till familjeförhållanden, ideellt arbete, studier
etc. Inom produktionen kommer i ökande utsträckning att
finnas önskemål om ett varierat arbetstidsuttag för att
maximalt kunna utnyttja högteknologisk och
kapitalkrävande produktionsutrustning. I många fall kan då
ett flexibelt arbetstidsuttag förenas med såväl kortare
arbetstid som oförändrad lönebetalningsförmåga.
Inom servicesektorn kommer det att finnas ökande
behov av arbete på vad som med dagens terminologi
betraktas som obekväm arbetstid. Önskemålen kommer att
variera starkt mellan olika arbetsplatser och olika individer.
Samtidigt kommer möjligheterna för den enskilde att finna
en arbetsplats som kan erbjuda just de tider som han eller
hon efterfrågar under olika perioder av livet att öka.
Härigenom erbjuds möjligheter till såväl ett rikare arbetsliv
som ett rikare privatliv. Därför ter det sig nu inte lika
naturligt som tidigare att räkna med att generella
lagstadgade arbetstidsförkortningar ger arbetstagarna det
största utbytet.
Regleringen av de villkor som i varje enskilt fall kommer
att behövas sker i stället bäst om den läggs så nära den
enskilda individen och arbetsplatsen som möjligt.
Arbetsgivare och arbetstagare bör ges så vida ramar som
möjligt inom vilka de kan förhandla. I många fall bör
villkoren kunna avtalas direkt mellan arbetstagare och
arbetsgivare.
Arbetsmarknadens parter bör vara beredda att medge
stor flexibilitet och individuella lösningar. De lokala
fackliga organisationerna kan spela en mycket viktig roll i
arbetet med att utveckla arbetstidslösningar som passar
såväl produktionen som enskilda anställdas önskemål.
Socialdemokraternas lättsinniga löfte om en sjätte
semestervecka medförde en utökning av antalet
semesterdagar med två. Vi anser att denna utökning var
olycklig, inte enbart av samhällsekonomiska skäl, utan
kanske främst för att den begränsar utrymmet för flexibla
och individuella arbetstidsreformer.
I stället för att fortsätta med en detaljreglerad
lagstiftning bör det fortsatta reformarbetet inriktas på att
begränsa lagstiftningen på arbetstidsområdet till vad som är
absolut nödvändigt med hänsyn till hälso- och
skyddsaspekter, liksom de oavvisliga rättigheter till
semester och ledighet som arbetstagarna bör ha. I stället
bör arbetstagare och arbetsgivare ges vida ramar för att
träffa avtal individuellt och kollektivt. I den mån ILO-
konventioner anses lägga hinder i vägen för övergång till en
sådan moderniserad lagstiftning, bör Sverige verka för
förändringar. Sverige har goda förutsättningar att bli ett
föregångsland i fråga om en arbetstidslagstiftning som är
anpassad till en ny tids förhållanden på arbetsmarknaden.
Arbetstidskommitténs betänkande uttalade sig för en
reformering av arbetstiden mot ökad flexibilitet. Detta
betänkande skall nu följas upp av en utredning om flexibel
arbetstid och vissa semesterlönegrundande förmåner vilken
aviseras i budgetpropositionen. De av oss angivna
utgångspunkterna för en moderniserad
arbetstidslagstiftning bör utgöra underlag för denna
utredning.
2. Rätt till ledighet
De lagar som under senare år stiftats vad gäller
möjligheterna till ledighet från arbetet har utan tvivel var
för sig varit motiverade och har haft stor betydelse för de
anställda. Vi anser dock att det är viktigt att erinra om de
problem av olika slag som tillkomsten av nya ledighetslagar
fört med sig på arbetsplatsen. Den höga frånvarofrekvensen
innebär således en kraftigt ökad belastning på såväl
samhället som företagen. Särskilt korttidsfrånvaron leder
ofta till stora merkostnader i form av produktions- och
produktivitetsbortfall. Vi vill i detta sammanhang också
fästa uppmärksamheten på att den anställningstrygghet som
de fast anställda har som tar ledigt från arbetet, samtidigt
har inneburit otrygga anställningsförhållanden för många av
de vikarier som måste anlitas. Detta problem för en allt
större grupp kan i längden inte lämnas utan avseende.
2.1 Ledighet för studier
Lagen om ledighet för studier medför för mindre och
medelstora arbetsplatser många gånger i det närmaste
oöverstigliga problem.
Rätten till ledighet för studier bör därför begränsas till
de fall då studierna har anknytning till den anställdes
arbetsuppgifter hos arbetsgivaren.
2.2 Ledighet för fackligt uppdrag
Den som utsetts till facklig förtroendeman eller
skyddsombud har rätt till ledighet på betald arbetstid för
fullgörande av uppdraget.
På många arbetsplatser har den samlade ledigheten för
fackligt arbete en avsevärd omfattning. Antalet utsedda
förtroendemän kan vara mycket stort.
Landstingsförbundet uppskattade redan 1983 antalet
anmälda fackliga förtroendemän och skyddsombud inom
landstingssektorn till drygt 30.000 personer, motsvarande
1.200 heltidsbefattningar. Antalet torde inte ha minskat
sedan dess.
Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) har
uppgivit att 50.000 av förbundets 300.000 medlemmar är
fackliga förtroendemän.
Utvecklingen visar att det är nödvändigt att i
lagstiftningen införa begränsningar av ledigheten för
fackligt arbete.
De fackliga organisationernas önskan och behov av att
engagera så många som möjligt av medlemmarna i fackligt
arbete måste vägas mot berättigade produktivitetskrav och
krav på arbetsuppgifternas fullgörande.
2.3 Utvärdering
Existerande ledighetsformer bör vägas mot andra
berättigade krav på ledigheter.
Större hänsyn måste kunna tas till de ekonomiska
konsekvenserna av olika ledigheter liksom till
förutsättningarna på den enskilda arbetsplatsen. Särskild
hänsyn måste tas till de förhållanden som råder i mindre
företag.
En utvärdering av de olika ledighetsrättigheterna bör
snarast genomföras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av
arbetstidslagstiftningen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
ledighetslagarna i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 23 januari 1991
Sonja Rembo (m)
Anders G Högmark (m)
Mona Saint Cyr (m)
Erik Holmkvist (m)
Ulf Melin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lars Ahlström (m)