Länge har det diskuterats om samhället har råd att ge de
löneanställda rätten till kortare arbetstid. Många grupper i
samhället önskar detta. Med rätten till kortare arbetstid
skulle många människor kunna ordna sitt liv mer
harmoniskt i överensstämmelse med den livsfas de för
tillfället befinner sig i. I en tid av ökande arbetslöshet kunde
den kortare arbetstiden göra det möjligt att solidariskt dela
det befintliga lönearbetet. För barnfamiljerna skulle det
vara lättare att ordna omvårdnaden för egna barn. För dem
som vill trappa ner sin arbetstid vore också denna möjlighet
bra. Fler exempel kan ges.
Dagens regler för lönearbetstid
Arbetstiderna regleras i dag på flera sätt.
Arbetstidslagen säger att högsta normalarbetstid är 40
timmar per vecka om inte annat bestäms genom
kollektivavtal mellan parter på arbetsmarknaden. Tid
utöver de 40 timmarna räknas som övertid; gränsen för den
övertid man normalt får ta ut är 200 t/år. Därutöver krävs
dispens. För många högre tjänster är dock arbetstiden mer
oreglerad.
Arbetstidslagen har en starkt normgivande betydelse;
det normala är att arbeta 40 t/vecka och därför gör de flesta
det. Naturligtvis finns det människor som arbetar både mer
och mindre.
Genom överenskommelse mellan enskilda arbetstagare
och arbetsgivare kan man komma överens om lägre
arbetstid. Ungefär en fjärdedel av de förvärvsarbetande
arbetar mindre än 35 t/vecka. Exempel finns dock på
personer som vill arbeta mer än de får för arbetsgivaren
eller tvärtom. Arbetsmarknaden är ganska flexibel; i
allmänhet finns goda möjligheter att få ungefär den
arbetstid som man önskar. Övertid och extraarbete är andra
utvägar för den som vill öka sin arbetstid.
Långsiktiga gröna mål
Vi ser det som viktigt för hela vårt stressade samhälle att
lönearbeta mindre. Några ord om detta finns i inledningen.
Men ett annat viktigt syfte är att vi genom att arbeta mindre
producerar en mindre kvantitet varor -- och det spar på
miljö och råvaror.
Men tillväxten, då?
Så länge produktiviteten ständigt stiger i produktionen
av varor -- och det kommer den att göra länge -- kommer det
automatiskt att produceras mer och mer om inte arbetstiden
sänks samtidigt. Enligt långtidsutredningens prognoser
kommer den materiella produktionen till år 2000 att öka
med ca 25 %.
För att nå detta mål krävs en ökning av antalet
lönearbetstimmar med ca 7 %
och av produktiviteten med 18 %.
Om produktionen skulle förbli helt oförändrad kan
arbetstiden sänkas med 8 %
och produktiviteten ökas med drygt 10 %.
Miljöpartiet
de gröna föreslår att åtgärder för en kortare
arbetstid sker efter två linjer, dels genom laglig rätt att
individuellt välja en kortare arbetstid, dels genom en allmän
förkortning av normalarbetstiden i arbetstidslagen.
Laglig rätt till kortare arbetstid
Frivilligheten innebär att människor spontant
väljer att arbeta mindre mot motsvarande lägre ersättning.
Som ovan nämnts har redan mer än en fjärdedel av
löntagarna valt att arbeta så. I miljöpartiet de grönas
program har vi ett förslag om laglig rätt att välja kortare
arbetstid, 30 eller 20 timmars arbetsvecka med
motsvarande lägre lön.
En lagstiftning kan vara bra för dem som i dag inte har
den möjligheten, men någon större effekt på den totala
arbetstiden i samhället kommer en sådan reform troligen
inte att få. Arbetsmarknaden är ju redan ganska flexibel
och troligen har de flesta som vill minska sin arbetstid redan
avtalat med sin arbetsgivare om detta.
Arbetstidslagen
Miljöpartiets långsiktiga mål är en arbetstidsförkortning
till 6 timmar per dag eller trettio timmars arbetsvecka. Som
ett första steg mot detta bör arbetstidslagen ändras så att
högsta normalarbetstid sänks med två timmar till 38 timmar,
varav en i januari 1992 och en i januari 1993. Detta innebär
en sänkning med 5 %.
Om arbetstagarorganisationerna inte är beredda att
sänka utgående veckolön i kronor innebär de två timmarna
att man intecknar 5 %
av utrymmet för lönehöjningar till kortare arbetstid.
Detta är naturligtvis ett problem i dagens situation när vi
har alldeles för stora löneökningar.
En del av kostnadsökningen bör därför kompenseras
genom sänkta arbetsgivaravgifter. I miljöpartiets
skattemotion läggs förslag om en sådan sänkning, som
innebär ett minskat kostnadsläge för företagen (utöver
kompensation för ökade energiskatter) i storleksordningen
1 %.
Ytterligare
ett sätt att mildra arbetsgivarnas kostnader
för en arbetstidsförkortning bör vara att riksdagen i
samband med besked om arbetstidsförkortningen också
återtar beslutet att öka semestern i en första etapp med två
dagar. Miljöpartiet prioriterar förkortad veckoarbetstid
framför en längre semester.
Återstående ca 3 %-enheter
av kostnadsökningen ger -- fördelade på två
år -- ungefär 1,5 %
per år. Eftersom det ungefärligen motsvarar
produktivitetsökningen på ett år inom näringslivet, skulle
det vara möjligt att med bibehållen, men ej ökad lön behålla
företagens kostnadsläge oförändrat. De anställda skulle då
få en ökad reallön, men inte i form av pengar i lönekuvertet
utan som kortare arbetstid.
Är kortare arbetstid effektivt mot arbetslöshet?
Den frågan har diskuterats länge och ingående utan att
man kommit till något helt säkert slutsats. Rent teoretiskt
är ju tanken den, att man skall dela på de avlönade jobb
som finns. I praktiken finns dock en hel del svårigheter.
Jobben och de arbetslösa finns inte på samma platser,
utbildningen passar inte för jobbet, o s v. En viss effekt mot
arbetslöshet bör dock den kortare arbetstiden ge. Om en
tredjedel av den minskade arbetstiden vid en
arbetstidsförkortning med två timmar per vecka resulterar i
nya arbeten motsvarar detta ca 50 000 nya arbetstillfällen.
En arbetstidsförkortning kan därför ge ett betydande bidrag
till att den befarade ökningen av arbetslösheten minskar.
Om en arbetstidsförkortning genomförs kommer
behovet av pengar för arbetslöshetsersättning och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder att minska med
uppskattningsvis 500 milj kronor under budgetåret 1991/92.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
laglig rätt att välja kortare arbetstid, 20 eller 30
timmar/vecka,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att i arbetstidslagen normalarbetstid skall utgöra 39
timmar/vecka från 1992-01-01,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att arbetstiden bör sänkas med ytterligare en timme/vecka
från 1993-01-01,
4. att riksdagen under förutsättning att yrkande 2 och 3
bifalls, beslutar att antalet semesterdagar minskas med 2
dagar från 1992-01-01,
5. att riksdagen under förutsättning att yrkande 2 bifalls,
under anslaget B2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anslår
500
000
000 kr. mindre än vad regeringen har föreslagit eller
således 10
918
687
000 kr.
Stockholm den 17 januari 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Lars Norberg (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)