I årets finansplan redovisar finansministern ett antal
förslag för att stärka landets ekonomi. Genomgående är en
starkt markerad strävan att göra vårt näringsliv effektivare.
Ett viktigt inslag i denna politik är att få arbetsmarknaden
att fungera ännu smidigare via en rad av
utbudsstimulerande åtgärder. Ett annat inslag, som
återkommer i nästan alla aspekter på både privata och
offentliga verksamheter, är en jämfört med tidigare klart
formulerad tilltro till konkurrensens förmåga att bidra till
en effektivare hushållning med givna resurser. I
finansplanen sägs: ''Konkurrenslagstiftningen måste
förstärkas, samtidigt som handelshinder avskaffas och
avregleringsarbetet fullföljs.''
Detta är politiska målsättningar det är lätt att instämma
i från vår sida och från våra utgångspunkter.
Finansministern gör en riktig analys och formulerar rätt
målsättningar. Av detta följer dock att de rätta slutsatserna
måste dras och att rätt medel anvisas för att nå målen.
Vi har för vår del noterat att dessa insikter funnits även
i tidigare års finansplaner. Problemet är att det hos
socialdemokratin funnits ideologiska låsningar som hindrat
eller kraftigt försenat de förslag som oundvikligen måste
komma mot bakgrund av finansplanens insikter.
Ett exempel på denna blockering är oviljan att utsätta
en rad offentliga verksamheter med monopolstatus för en
konkurrens från andra producenter av olika tjänster. För
vår del tror vi att detta är en viktig del i en effektivisering av
den offentliga sektorn och ett led i att skapa utrymme för ett
sänkt skattetryck i vårt land.
En väl fungerande arbetsmarknad är en förutsättning för
att nå de nämnda målen. Arbetsförmedlingen är i sin tur en
central del i en smidig och väl fungerande
arbetsmarknadspolitik.
I takt med att arbetslösheten stiger kommer
arbetsmarknadspolitiken att sättas på hårda prov.
Hörnstenarna i den svenska modellen av
arbetsmarknadspolitik är arbetsförmedling och
arbetsmarknadsutbildning.
De flesta debattörer i dessa frågor, från både den
politiska och akademiska världen, är ense om att tonvikten
bör läggas på sådana insatser som får arbetsmarknaden att
fungera smidigare och underlätta en optimal
resursallokering.
I denna fas av den ekonomiska utvecklingen är det i
högsta grad otillfredsställande att vi i Sverige har en
lagstiftning för arbetsförmedling som trädde i kraft 1936!
Det svenska samhället på 90-talet är helt annorlunda än vid
den tidpunkt lagen skrevs. Ekonomin fungerar annorlunda.
De svenska löntagarnas ställning är långt starkare. De
argument som anfördes för den befintliga lagen är uttjänta
sedan lång tid tillbaka.
Det finns en insikt om detta även hos regeringen vilket
tagit sig uttryck i en departementspromemoria som
remissbehandlats hösten 1989. Propositionen är anmäld
under detta år.
Promemorian utsattes för stark kritik. Den ansågs
medföra en onödigt byråkratisk reglering och skulle
knappast ha löst de problem som kännetecknar dagsläget.
Den kan ej ligga till grund för en proposition.
Genom utvecklingen mot ett tjänstedominerande
samhälle har det genom dagens lagstiftning uppstått s.k.
gråzonsproblem. Verksamheter som uthyrning av
arbetskraft, förmedling av arbetskraft och entreprenader
bedrivs i ett tillstånd av oklart rättsläge. Detta är inte till
gagn för någon.
I en dynamisk arbetsmarknad är det en tillgång att
kunna låta exempelvis skrivbyråer utföra arbete vid
arbetstoppar i företagen. Detta försvåras av gällande
lagtolkning. Så sent som för drygt ett år sedan dömdes
innehavarna av två skrivbyråer i Stockholm till böter av
högsta domstolen. De hade polisanmälts av AMS. Tjänster
det finns en stor efterfrågan på blir förhindrade att utföras.
På senare tid har även AMS-chefen Göte Bernhardsson
medgett att detta är en orimlig situation. I likhet med t.ex.
länsarbetsdirektören i Malmö, Gert Korths-Aspegren, har
han funnit att lagar som är svårhanterliga ska tas bort. Man
tilltror den egna verksamheten kvaliteten att klara sig i en
framtida konkurrens av privata arbetsförmedlingar.
Legalisera privat arbetsförmedling
Undersökningar visar att den offentliga
arbetsförmedlingen trots en överlag god standard inte
lyckas förmedla merparten av alla jobb. Av dem som redan
har ett arbete och vill byta är det bara en av fyra som vänder
sig till arbetsförmedlingen. Särskilt utmärkande är detta för
de mest kvalificerade arbetena. Inte minst inom offentlig
sektor blir det allt vanligare att man rekryterar chefer via
konsult- eller headhunterföretag. I landet finns det ett 80-
tal dylika företag. Det tenderar att uppstå en sorts klasslag.
För samhällsekonomin är det angeläget att minska de
s.k. informationskostnaderna för företag och enskilda,
d.v.s. kostnaden för att inhämta information så att rätt
person slussas till rätt arbete. Därutöver tillkommer de
transaktionskostnader som följer av introduktion och
inskolning av den nya medarbetaren. Om parterna finner
varandra snabbt och till lägsta möjliga kostnad uppstår stora
vinster för samhällsekonomin. Friktionsarbetslösheten
försvinner snabbare. Detta är ett viktigt inslag i en
utbudsinriktad politik. Det finns en marknad för privata
arbetsförmedlingar.
Politikbyte nödvändigt
I hela världen sker nu en övergång från planstyrning till
marknadsstyrning av viktiga samhällsområden. Monopol
ersätts av privata alternativ som skapar mångfald för
användarna.
Vi upprepar åter att grunden för det materiella
välståndet är ett konkurrenskraftigt näringsliv. Människor
och företag ska ha likvärdiga villkor i alla delar av vårt land.
Väl fungerande arbetsförmedlingsorgan spelar en viktig roll
även i detta sammanhang. En framtidsinriktad
näringspolitik ska främja industri och service i hela landet.
Många offentliga verksamheter präglas i alltför stor
utsträckning av tungroddhet och likriktning. Det offentliga
arbetsförmedlingsmonopolet undgår inte i alla delar denna
bedömning. Genom att utsätta den offentliga
arbetsförmedlingen för konkurrens kan den bli effektivare.
Privata arbetsförmedlingar kan bli ett viktigt instrument
som producerar tjänster där det offentliga inte lyckas fullt
ut. Internationella erfarenheter visar att även det offentliga
organet stimuleras av att få verka i en sund
konkurrenssituation.
Det senaste exemplet på detta är Danmark där privata
arbetsförmedlingar är tillåtna sedan förra året. Privata
alternativ och komplement till offentlig verksamhet är
dessutom ett viktigt inslag i en social marknadsekonomi.
Nyföretagande inom service- och tjänstesektorn bidrar till
förnyelse av både offentlig verksamhet och näringsliv.
Konkurrerande verksamheter är dessutom en garanti för att
såväl offentlig som privat maktkoncentration motverkas.
Det bästa medlet är därför att arbeta för en decentraliserad
marknadsekonomi som stimulerar entreprenörsanda och
nyföretagande.
I Fosie Industriby utanför Malmö finns ett embryo till
privat arbetsförmedling i Sverige. Fosie Personalservice är
ett tjänsteföretag vars affärsidé är att vara
personalavdelning för de små och medelstora företagen i
industribyn. Fosie Personalservice önskade också att kunna
hjälpa övriga företag inom industribyn med att kunna
rekrytera personal och sökte dispens från gällande
lagstiftning. AMS avstyrkte och tolkade lagstiftningen så att
all form av rekryteringshjälp är förbjuden. AMS agerande
drabbar även serviceföretag som exempelvis s.k.
skrivbyråer. Både lagen och dess tillämpning strider mot
den internationella utveckling som istället innebär att
regleringar som hindrar företagande och service avskaffas.
Formellt sett förbjöds privata arbetsförmedlingar redan
genom lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
(1935:113). Denna bygger på de internationella åtaganden
som Sverige gjorde 1933 genom att ratificera ILO-
konvention nummer 34. Denna reviderades 1949 och fick
nummer 96.
För att Sverige ska kunna avskaffa
arbetsförmedlingsmonopolet krävs det för det första att
ILO-konvention nummer 96 sägs upp. För det andra måste
lagen om vissa bestämmelser för arbetsförmedlingar
upphävas och ersättas med en ny lagstiftning som ger
förutsättningar för privata och kooperativa alternativ.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att senast den 17 juli 1992 säga
upp ILO-konvention nummer 96,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upphäva lag med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling (1935:113).
Stockholm den 22 januari 1991
Göran Engström (c)
Håkan Hansson (c)
Kjell Ericsson (c)
Marianne Andersson (c)
Sven-Olof Petersson
i Vårgårda