För att förhindra att arbetsförmedling bedrivs i
förvärvssyfte har staten tagit monopol på arbetsförmedling
här i landet. Genom utformningen av
arbetsförmedlingslagen har emellertid inte bara sådan
arbetsförmedling som upptar avgifter från den
arbetssökande förbjudits utan även sådan arbetsförmedling
som bekostas av arbetsgivaren och därigenom skulle vara
avgiftsfri för den sökande.
Arbetsgivarna är enligt lag skyldiga att anmäla lediga
platser till arbetsförmedlingen. Dock kan konstateras att
alltjämt tillsätts endast en mindre del av de lediga platserna
med hjälp av förmedlingen. Detta är i sig naturligt då
arbetsförmedlingen inte rimligen hinner med s.k. kort-
varselanställningar och saknar specialistkunskap i tillräcklig
omfattning.
Arbetsförmedlingsmonopolet är olyckligt ur flera
synvinklar. Den främsta är att verksamhet som inte utsätts
för stimulerande konkurrens tenderar att stagnera. Hur
många goda förslag som än internt förs fram inom
monopolet kan detta aldrig ersätta den kreativitet som
skapas när konkurrensliknande förhållanden råder. Något
som också påpekats av Statens Pris- och Konkurrensverk i
dess yttrande över Arbetsförmedlingslagen -- en översyn
(Ds 1989:30). Ett annat skäl att luckra upp monopolet är
att dagens lagstiftning inte är anpassad till tjänstesamhället.
Detta har fått till följd att exempelvis seriösa skrivbyråer,
vars tjänster i dag är praktiskt taget oundgängliga för
arbetsgivarna, fortfarande av myndigheterna betraktas som
olaga förmedlare av arbetskraft.
I departementspromemorian Ds 1989:30
Arbetsförmedlingslagen -- en översyn föreslogs vissa
ändringar. Dessa är emellertid helt otillräckliga och bygger
in en byråkrati som hämmar en rationell användning av de
produktiva resurserna. Ett slöseri som Sverige inte har råd
med. I alltför hög grad har den hittillsvarande diskussionen
kring arbetsförmedlingens roll präglats av
industrisamhällets frågor medan de största problemen finns
inom tjänsteproduktionen.
Mot denna bakgrund bör samhället positivt se på
möjligheterna att tillåta ett system med fristående
arbetsförmedlingar. Till en början för specifika
yrkesområden som ställer krav på specialistkunskap hos
förmedlingarna och vars förmedlingsbehov offentliga
arbetsförmedlingar därför har svårt att fylla. Verksamheten
skulle kunna finansieras med avgifter från de företag som
anlitar förmedlingen i fråga. Sådana försök bör ge
värdefulla impulser till den allmänna arbetsförmedlingen.
Vidare bör undersökas vilka positiva effekter en
liberalisering av reglerna för uppdragsverksamhet kan få för
produktionen i såväl offentlig som privat tjänst. Ett första
steg bör vara att skrivbyråverksamhet inte längre betraktas
som olaga arbetsförmedling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om fristående
arbetsförmedlingar för specifika yrkesområden samt
uppdragsverksamhet.
Stockholm den 21 januari 1991
Göthe Knutson (m)
Britta Bjelle (fp)
Siw Persson (fp)
Ulla Orring (fp)
Gunhild Bolander (c)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda