Ett dominerande drag i den strukturomvandling som den
svenska industrin för närvarande genomgår är en
accelererande transnationalisering. En av fördelarna med
transnationalisering av industrin, ur företagens synpunkt, är
den s.k. riskspridningen, som bl.a. innebär att företagen får
möjlighet att genomföra överflyttning av produktionen från
ett land till ett annat och motverka effekterna av eventuella
fackliga aktioner. Det ger företagen möjligheter att utöva
påtryckningar och ger dem ett övertag i förhållande till den
fackliga rörelsen genom att spela ut de fackliga
organisationerna i olika länder mot varandra. De fackliga
organisationerna har svårt att skaffa sig en riktig bild av
företagens ekonomiska situation. De transnationella
företagen har möjligheter att dölja vinsterna eller föra över
dem till enheter i andra länder.
Vi befinner oss i dag i en utveckling där svenska
transnationella företag endera går samman med utländska
företag, köper upp bolag i andra länder eller investerar
alltmer utomlands. De transnationella företagen blir
alltmer ''överstatliga'' institutioner som styr och beslutar
utvecklingen för nationer och folk. De spelar ut nationella
intressen och fackliga organisationer mot varandra bl.a.
genom överflyttning av produktion, forskning och
ledningsfunktioner från ett land till ett annat.
Kapitalet skärper sin makt över industri, ekonomi och
samhällsutveckling genom en koncentration till i huvudsak
tre imperialistiska centra: USA, Japan och EG. Någon
facklig motorganisation finns inte. I stället kan konstateras
att socialdemokratiska partier i Europa odlar illusionen om
att kunna påverka EG inifrån, vilket får till följd en
anpassningspolitik till EG:s huvudmålsättningar att stärka
kapitalets utveckling.
I Sverige vore det naturligt att den arbetsrättsliga
lagstiftningen gav stöd till ett fackligt arbete över gränserna.
Något avtal mellan parterna finns inte och kommer ej heller
till stånd därför att kapitalets organisation -- Svenska
Arbetsgivareföreningen -- vägrar att gå med på ett
koncernfackligt arbete över gränserna.
För att stärka de fackliga organisationernas ställning
inför den snabba internationaliseringen krävs följande
åtgärder omedelbart: Att transnationella företag i
Sverige åläggs att bekosta de fackliga organisationernas
samarbete i koncernen. Att de fackliga organisationerna
får vetorätt mot utflyttning av verksamhet till annat land.
De fackliga organisationerna har inte haft något stöd för
facklig samverkan i svensk lagstiftning. Där har SAF:s linje
fått råda och alla arbetsrättsliga krav avvisats. I stället har
hoppet stått till att frågan skulle lösas avtalsvägen mellan
parterna. Nu förefaller det som att avtalsvägen är stängd
när det gäller att få transnationella koncerner att bekosta
internationellt samarbete mellan fackliga organisationer
inom en koncern.
För de arbetande och deras fackliga organisationer är
det livsnödvändigt med en internationell samverkan som
kan motverka de transnationella koncernernas makt.
Under senare år har vi i Sverige haft flera
uppmärksammande fall där utländska företag inte
respekterat de regler som bör gälla vid umgänge mellan
parterna på arbetsmarknaden. Ofta fattas viktiga beslut i
utlandsägda koncerner utan att de anställda som berörs får
möjlighet till insyn, information och förhandling. Många
företag vägrar de fackliga organisationerna möjlighet till
kontakt med de verkliga beslutsfattarna i koncernen.
Det är uppenbart att transnationaliseringen av industrin
ställer mycket stora krav på det fackliga arbetet. Det bör
därför vara ett svenskt samhällsintresse att underlätta för
våra fackliga organisationer att samarbeta med
fackföreningar i andra länder. Särskilt angeläget är detta
med tanke på att Svenska Arbetsgivareföreningen
motarbetar en mer aktiv facklig bevakning av de
transnationella företagen. Genom ett cirkulär i december
1979 begär man av sina medlemmar att de inte skall
acceptera att utländska koncernbildningar förhandlar med
svenska fackliga organisationer om t.ex. investeringar, att
de inte skall underlätta internationellt fackligt
koncernsamarbete och att de skall binda internationella
uppföranderegler genom avtal.
De svenska imperialistiska koncernerna går mot en
utveckling där de har nästan lika många anställda
utomlands som i Sverige. Antalet anställda i svenska företag
utomlands uppgick 1987 till ca 423 000.
De 17 största utlandsinvesterande koncernerna
svarade för 85 %
eller 360 000
av sysselsättningen i utlandet 1987. Denna grupp
företag sysselsatte, i Sverige och utomlands, totalt 620 000
personer. Mer än hälften fanns således i utländska
dotterföretag. Sedan 1987 har utlandsinvesteringarna
ytterligare ökat, speciellt under 1989. De svenska
exportföretagen är extremt internationaliserade och har
endast 50 %
av produktionen och 25 %
av försäljningen i Sverige. Utvecklingen lär
ytterligare fortsätta i takt med avregleringspolitiken på
finansområdet.
Behovet av kontakter mellan koncernernas fackliga
organisationer erkänns i OECD:s riktlinjer för
transnationella företag. Dessa kontakter är en nödvändig
förutsättning för en effektiv facklig verksamhet i
transnationaliseringens tidevarv.
Men för löntagarna är det stora problemet att
beslutsprocessen flyttas allt längre bort från produktionen.
Från löntagarsynpunkt är det viktigt att den insyn och det
medbestämmande som uppnåtts på den nationella nivån
också kan bibehållas och utvecklas när företagen
internationaliseras.
Från vänsterpartiet kräver vi att internationella
överenskommelser som säger att företag skall tillämpa lokal
lagstiftning och avtal, och möjlighet för fackliga företrädare
att bedriva facklig verksamhet i hela koncernen samt att
möjligheter till internationella solidaritetsaktioner
garanteras.
Enligt LO och TCO bör resurser för internationellt
fackligt samarbete utgå till de lokala fackklubbarna från
respektive företag eller koncern. Några svenska
transnationella företag har visat förståelse för detta och har
ekonomiskt bidragit till att underlätta ökad facklig
verksamhet inom hela det transnationella företagets
verksamhetsområde. Dessa företag är dock alltjämt i
minoritet. Mot denna bakgrund bör den svenska regeringen
ta initiativ till lagstiftning som ålägger de svenska
transnationella företagen i Sverige att bekosta det
internationella samarbetet mellan fackliga organisationer
inom respektive företag eller koncern.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig
vetorätt mot utflyttning av verksamhet till annat land,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som ålägger svenska transnationella företag
samt utländska transnationella företag verksamma i Sverige
att bekosta de fackliga organisationernas samarbete inom
koncernen.
Stockholm den 19 januari 1991
Karl-Erik Persson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Maggi Mikaelsson (v)