Arbetsmarknaden består av såväl organiserade som
oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare. Bland landets
företag har en majoritet valt att vara utan avtal medan en
minoritet av företrädesvis litet större företag valt att erhålla
avtalsservice och annan hjälp från en
arbetsgivarorganisation.
På arbetstagarsidan är en stor majoritet med i någon
facklig organisation medan cirka en halv miljon anställda
valt att stå utanför en facklig organisation. Till skydd för
rätten att organisera sig finns bland annat bestämmelser i 7
§ MBL. Däremot finns inget skydd för vare sig arbetsgivare
eller arbetstagare ifall båda parter av någon anledning inte
vill organisera sig. Genom bland annat denna blotta i
lagstiftningen har de fackliga organisationerna givits
möjlighet att vidta stridsåtgärder gentemot företag för att
åstadkomma ett kollektivavtal eller s.k. separatavtal.
Stridsåtgärden för att åstadkomma ett avtal kan
naturligtvis vara befogad för att uppnå ett avtal på en
arbetsplats där vederbörande fackliga organisation har
medlemmar men följden kan också bli att en arbetsgivare
mot de anställdas vilja tvingas skriva på ett avtal med en
facklig organisation som de anställda inte vill låta sig
representeras av. Detta är speciellt stötande i mindre
företag med endast familjemedlemmar som anställda.
Frågan om vem som skall representera anställda som
inte vill vara med i facklig organisation har ett nära samband
med den negativa föreningsrätten. En fråga som inom EG
ser ut att få sin lösning genom ett införande av en negativ
föreningsrätt i EG:s medlemsstater.
Möjlighet att blockera företag som ej har organiserad
arbetskraft har också utnyttjats i syfte att förhindra
uppkomsten av naturliga kompanjonföretag samt att som i
målarförbundets fall skaffa pengar till den fackliga
organisationen.
I en rättsstat måste det vara upp till den enskilde att själv
bestämma om vederbörande vill låta sig representeras av en
organisation. Det kan inte betraktas som rättmätigt att vissa
organisationer, i detta fall arbetsmarknadsorganisationer,
skall kunna förhindra verksamhet på arbetsplatser där de
inte har en enda medlem för att uppnå ett avtal som säger
att vederbörande fackliga organisation skall representera
arbetstagarna. Att uppdra åt arbetsmarknadens parter att
lösa dessa frågor är att springa ifrån sitt ansvar. Dessa är i
princip jäviga då de är föga intresserade av att få frågan
reglerad eftersom dess nuvarande situation kan tillföra
dessa organisationer både medlemmar och ekonomiska
medel. Det bör därför införas ett förbud mot blockad av
företag där det inte finns någon fackligt ansluten anställd för
dess vägran att teckna avtal separat eller via
arbetsgivarorganisation.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
blockad av företag utan fackligt ansluten för dess vägran att
teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.
Stockholm den 16 januari 1991
Filip Fridolfsson (m)
Gunhild Bolander (c)
Isa Halvarsson (fp)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda