Ingen ifrågasätter i dag den självklara rätten att fritt
organisera sig på arbetsmarknaden.
Denna rätt är skyddad i grundlagen och för
arbetsmarknaden också infogad i 7 §
medbestämmandelagen. Enligt denna paragraf ges ''rätt för
arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra arbetsgivare- eller
arbetstagareorganisation att utnyttja medlemskapet och
verka för organisationen eller för att sådan bildas''.
Någon motsvarande rätt att stå utanför en
arbetsmarknadsorganisation finns inte inskriven i lag trots
att en sådan rätt i en demokratisk stat bör vara lika
självklar.
Frågan om ett skydd också för den negativa
föreningsrätten behandlades av nya arbetsrättskommittén
som trots flera års arbete inte kom fram till att en negativ
föreningsrätt skulle införas. Kommittén drog slutsatsen att
en sådan lag som skulle utsträckas att omfatta även
arbetssökande, i sak blir en fråga om man skall lagstifta mot
s.k. organisationsklausuler, dvs. förbehåll i kollektivavtal
om att en arbetsgivare åtar sig att endast anställa arbetskraft
som tillhör en viss organisation.
Så kan naturligtvis bli fallet. Vi menar emellertid att den
enskildes rätt att fritt välja om vederbörande vill ansluta sig
till en ideell organisation eller ej måste överordnas
arbetsmarknadens parters möjligheter att utestänga
arbetsgivare/arbetstagare från att erhålla arbete enbart på
grund av att vederbörande inte är medlem i en
avtalsslutande organisation.
Behovet av en negativ föreningsrätt har tidigare
illustrerats med att en av de största organisationerna på
arbetsmarknaden, Landsorganisationen, tillämpar ett
system som i princip omöjliggör medlems utträde. Behovet
av en negativ föreningsrätt har därtill förstärkts genom
några fackliga organisationers försök och beslut att teckna
kollektiva försäkringar för samtliga medlemmar utanför det
kollektivavtalsreglerade området.
Visserligen har LO fattat beslut med innebörden att
rätten till utträde i fortsättningen skall vara ovillkorlig.
Genom bristfällig lagstiftning är det emellertid fortfarande
möjligt att vägra medlem i facklig organisation utträde.
Något intresse från arbetsmarknadens parter att lösa dessa
problem torde inte heller finnas utan det enda skyddet för
den enskilde individen är att lagstifta om införandet av en
negativ föreningsrätt. Frågan om den negativa
föreningsrätten är emellertid inte unik för Sverige utan
engagerar arbetstagare i hela Europa. För EG-staternas del
kommer den med största sannolikhet att få sin lösning i
EG:s aviserade sociala stadga, Social Charter. I stadgans
11:e paragraf föreslås allas rätt att tillhöra en fackförening
eller att inte göra det garanterad.
Någon ny utredning för att bereda frågan behöver inte
tillsättas för att utreda denna självklara rätt att i en
demokratisk stat stå utanför en förening.
Det bör därför ankomma på regeringen att utarbeta ett
förslag till negativ föreningsrätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
lagstadgad negativ föreningsrätt.
Stockholm den 16 januari 1991
Filip Fridolfsson (m)
Britta Bjelle (fp)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ivar Franzén (c)
Bengt Harding Olson (fp)
Gunhild Bolander (c)