I denna motion ställer vi krav på vissa förändringar av
det arbetsrättsliga regelverket. Förslagen innebär att de
arbetsrättsliga reglerna tydliggörs eller förändras på sex
punkter:
För det första gäller det anpassning av reglerna
om informations- och förhandlingsskyldighet till de verkliga
förhållandena på arbetsmarknaden.
För det andra gäller det förhållandet mellan
arbetsrätten och krav på individuell frihet och integritet.
Här aktualiseras frågor om föreningsrätten.
För det tredje gäller det förhållandet mellan
arbetsrätten och den politiska demokratin. I denna motion
reses krav rörande gränserna för MBL:s tillämplighet inom
den offentliga sektorn.
För det fjärde vill vi aktualisera frågor om
arbetsrättens relation till näringsfriheten. I detta
sammanhang ifrågasätter vi medbestämmandelagens
vetoregler vid anlitande av entrepenörer.
För det femte tar vi upp skadeståndsreglerna.
Skadestånden måste stå i rimlig proportion till den
uppkomna skadan, och skadestånden vid olovliga
konflikter höjas väsentligt,
För det sjätte vill vi aktualisera frågan om översyn
av studieledighetslagen och förtroendemannalagen.
Inledning 1970-talet
karakteriserades av en rad reformer inom
arbetsrätten. Införandet av medbestämmandelagen och
styrelserepresentationslagarna innebar att arbetstagarsidan
gavs ökat kollektivt inflytande.
Folkpartiet liberalerna hade under lång tid försökt
utveckla arbetstagarnas rätt till inflytande över sin
arbetssituation. Vi tog initiativ till såväl
anställningsskyddslagen som lagen om
styrelserepresentation. På många områden har
arbetstagarnas inflytande förbättrats genom förändringen
av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Särskilt de anställdas
möjlighet till styrelserepresentation har varit värdefull för
såväl arbetsgivare som arbetstagare. Vi anser också att
anställningsskyddet i de allra flesta stycken innebär en bra
avvägning mellan arbetstagarnas och arbetsgivarens
intressen.
Det har gått femton år sedan dessa reformer beslutades.
Vi kan idag konstatera att bl.a. medbestämmandelagen inte
i alla stycken fungerat tillfredsställande. Enligt vår mening
krävs det därför förändringar.
Redan från början var vi medvetna om vissa problem
beträffande de nya informations- och förhandlingsreglerna.
Å ena sidan leder de till en ökad byråkratisering av
beslutsprocessen. Å andra sidan innebär de inte något reellt
inflytande för arbetstagarna. Tanken var att arbetsgivarna
och centrala/lokala arbetstagarorganisationer skulle sluta
avtal. Dessa skulle begränsa lagens informations- och
förhandlingsskyldighet till det som var väsentligt. Dessutom
skulle arbetsgivaren, i de fall det finns behov och intresse,
medge ett reellt medinflytande för de fackliga
organisationerna.
Medbestämmandelagen är en ramlag som skall
kompletteras med avtal som anpassar bestämmelserna till
olika arbetsområden. Vi menar att denna förhoppning i
långa stycken kommit på skam. Avtalen har inte lyckats
precisera förhandlingsrätten på ett sätt som hade varit
önskvärt. I dag är förhandlingsskyldigheten så vidsträckt att
arbetsgivaren i många fall är tvingad att förhandla med
fackliga organisationer som inte har medlemmar som berörs
av den föreslagna förändringen. Problemen torde vara
störst på den offentliga arbetsmarknaden, där
effektivitetskraven på arbetsgivare och arbetstagare inte är
lika påtagliga.
Informations- och förhandlingsskyldighet
Samtliga anställda bör ha rätt till inflytande och
information. Detta skall gälla oavsett facklig tillhörighet
eller avsaknad av sådan överhuvudtaget.
Rätten till inflytande bör därför grundas på att ett
anställningsförhållande föreligger och på representativitet,
d.v.s. så många som möjligt bland arbetstagarna skall kunna
anse sig vara företrädda. Därför bör ett minoritetsskydd
införas i den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Minoritetsskyddet bör ha till syfte att ta till vara
intressen hos samtliga anställda. Det gäller enskilda
anställda, oavsett om de är fackligt anslutna eller inte och
även små icke kollektivavtalsbärande organisationer. Här
ser vi i dag vissa brister.
Det mest markanta är att de anställda som inte är
medlemmar i någon facklig organisation saknar rätt att i
förväg erhålla information av arbetsgivaren om beslut som
har stor betydelse för deras arbetssituation.
Förhandlingsskyldigheten enligt första stycket 11
§ i medbestämmandelagen (MBL), de s.k.
företagsledningsfrågorna, anser vi skall gälla mot alla
organisationer, alltså oavsett om det finns kollektivavtal
eller inte. En viktig förutsättning är dock att organisationen
har medlemmar som i någon väsentlig omfattning berörs av
frågan.
I 13
§ MBL föreskrivs att arbetsgivaren är
förhandlingsskyldig gentemot facklig organisation som inte
är kollektivavtalsbärande endast om frågan berör arbets-
och anställningsförhållanden för arbetstagare som är
medlem i organisationen. Vid arbetsdomstolens tolkning av
13
§ MBL har det förekommit fall då en fråga bedömts vara
kollektiv men när det i själva verket har rört arbetstagarens
rent individuella förhålllanden. Förhandlingsskyldighet
enligt 13
§ MBL har då inte kunna åberopas. I dessa fall synes
lagstiftningen leda till att den kollektivavtalsbärande
organisationen skall anses företräda samtliga anställda.
Detta är klart otillfredsställande.
Förhandlingsskyldigheten som berör
arbetsledningsfrågorna i individuella fall anser vi skall
utformas på samma sätt som anställningskyddslagens (LAS)
regler om besked, underrättelse och i förekommande fall
varsel. En sådan förändring skulle innebära att varje
anställd som berörs av arbetsgivarens tilltänkta åtgärd får
information i förväg. Om den anställde är fackligt
organiserad har organisationen rätt till överläggning med
arbetsgivaren.
Dessutom är arbetsgivarnas
primärförhandlingsskyldighet i 11
§ MBL så oprecis att beslutsprocessen byråkratiserats
för mycket. I dag är reglerna så generellt utformade att det
är svårt att med utgångspunkt från lagen avgöra om
arbetsgivaren har skyldighet att förhandla eller inte. Det
fordras ofta en mycket god kännedom om arbetsdomstolens
omfattande och ganska svårtillgängliga praxis för att med
säkerhet kunna avgöra om förhandlingsskyldighet
föreligger eller inte. Detta har enligt vår uppfattning i stor
utsträckning lett till ett överförhandlande -- arbetsgivaren
tar det säkra för det osäkra.
Det borde vara lättare för en arbetsgivare att direkt
genom att studera lagen få en uppfattning om huruvida en
viss fråga, t.ex. ett anställningsbeslut, är förenat med
förhandlingsskyldighet. En tydligare reglering i lagen om
när förhandlingsskyldighet föreligger skulle medföra att
mycken förhandlingsverksamhet skulle elimineras till
fromma för en mindre byråkratisk och snabbare
beslutsprocess.
Om medbestämmandelagen förändrades på detta sätt
tror vi att beslutsprocessen skulle förenklas utan att det
rättmätiga kollektiva inflytandet skulle försämras.
Dessutom skulle minoritetsorganisationers och enskilda
medlemmars möjlighet till inflytande öka. Vi menar att
riksdagen skall begära förslag av regeringen i enlighet med
dessa riktlinjer.
Individuell frihet och integritet
Rätten att fritt få ansluta sig till en förening är en
grundbult i en demokrati. Därför är den positiva
föreningsrätten grundlagsskyddad. Den är också inskriven i
MBL. Det är också viktigt att garantera rätten att slippa
tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats av
Europakommissionen för mänskliga rättigheter.
I Sverige är dock inte rätten att få stå utanför en förening
en självklarhet. Tvärtom förekommer det att
fackföreningar på olika sätt försöker tvinga in arbetstagare
i föreningen. Det existerar också fackföreningar, som
menar att föreningsrätten ger dem en stor rätt att bestämma
över sina medlemmar. En sådan tolkning av föreningsrätten
kan vi inte acceptera. Den är ovärdig demokrati.
Med rätten att ansluta sig till en förening måste också
följa rätten att utan sanktion omedelbart få utträda ur en
förening. Rätten att utträda ur en förening är av sådan
grundläggande karaktär, att den inte kan delegeras till
enskilda organisationers avgörande. För att garantera den
enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i
en förening bör denna negativa föreningsrätt
grundlagsfästas. Regeringen bör låta utreda frågan med
sikte på en grundlagsändring. Vi behandlar denna fråga i
vår partimotion om författning. I avvaktan på en sådan
utredning anser vi att den negativa föreningsrätten bör
garanteras i lag.
Vi anser att förekomster av organisationsklausuler i
kollektivavtal kan betraktas som en form av yrkesförbud
och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet
och ett avsteg från de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram ett
lagförslag som garanterar den negativa föreningsrätten och
också innefattar ett förbud mot organisationsklausuler.
Styrelserepresentation
Till grund för lagstiftningen kring styrelserepresentation
ligger tanken att löntagarrepresentation skall vara till gagn
för alla anställda i företaget. Därför var den förutvarande
lagstiftningen knuten till den fackliga organisationens
representativitet på arbetsplatsen. Innan den nya lagen
trädde i kraft den 1 januari 1988 fick beslut om att inrätta
styrelserepresentation för de anställda fattas av en lokal
facklig organisation som var bunden av kollektivavtal i
förhållande till företaget och som företrädde mer än hälften
av de anställda vid företaget. Fanns flera
kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer vid
företaget skulle de tillsammans anses ha denna
representativitet.
I den nya lagen har kravet på representativitet slopats.
Däremot är det fortfarande så att facklig organisation som
är bunden av kollektivavtal i förhållande till företaget skall
fatta beslut om att inrätta styrelserepresentation. Detta
innebär att representation kan inrättas även i företag där
endast någon eller ett litet fåtal är organiserade. Folkpartiet
liberalerna anser att styrelserepresentation bör grundas på
representativitet och föreslår därför att det system som gällt
fram till den 1 januari 1988 återinförs.
Så många arbetstagargrupper som möjligt bör få
inflytande genom att vara representerade i
företagsstyrelsen. Lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda kan dock leda till att många mindre
organisationer kommer att stå utan representation. Enligt
vår mening är detta olyckligt då även sådana organisationer
i många fall företräder ett betydande antal arbetstagare
inom företaget. Även dessa organisationer skall i möjligaste
mån ges tillfälle att påverka genom platser i styrelsen.
Den som företräder de anställda måste ha en stark
förankring i företaget och en god kännedom om hur
företaget fungerar. Detta uppnår man bäst som anställd i
företaget. Möjligheten för anställda att informera och
uttrycka åsikter begränsas då deras representant inte är
anställd på företaget. Än värre blir det i de fall då den
fackliga representanten representerar ytterst få på ett
företag. Möjligheterna för de anställda att få information
från sin representant kan också bli mycket små då personen
ifråga inte arbetar på företaget. Som huvudregel bör därför
gälla att representanterna för de anställda i styrelsen skall
arbeta i berört företag.
Politisk demokrati
Förutom de intressemotsättningar som kan uppstå
mellan den arbetsrättsliga lagstiftningen och individuella
rättigheter finns det också behov av att klarlägga
gränsdragningen mellan människors möjligheter att
påverka i sin egenskap av anställda och i sin egenskap av
väljare genom den politiska beslutsprocessen.
I 1 § MBL stadgas att lagen endast är tillämplig på
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I
förarbetena sägs att denna förutsättning innebär att avtal,
vad gäller den politiska demokratin, inte skall kunna ingås
om förhållanden som rör verksamhetens ''mål, inriktning,
omfattning och kvalitet''.
Gränsen för MBL:s tillämplighet skall alltså gå mellan
de beslut som gäller de offentliganställdas
arbetsförhållanden och de som gäller politiska
överväganden. Att exakt klarlägga var denna gräns går
överlåts i dag till de avtalsslutande parterna.
Folkpartiet liberalerna anser att detta är ett principiellt
felaktigt tillvägagångssätt.
Som ett exempel kan nämnas det avtal som 1987 ingicks
mellan statens arbetsgivarverk och de statsanställdas
huvudorganisationer om medbestämmande vid
beredningen av regeringsärenden. Folkpartiet liberalerna
motsatte sig inte det föreliggande avtalet eftersom det var
viktigt att en lösning i denna fråga kom till stånd. Vi
framförde dock önskemål om en utredning angående
gränsdragningen mellan de anställdas förhandlingsrätt och
den politiska demokratin.
Vi anser fortfarande att det är en otillfredsställande
lösning att hänskjuta gränsdragningsproblem av detta slag
till förhandlingslösningar genom de berörda avtalsparternas
försorg. Behovet av utredning av hur denna fråga skall lösas
kvarstår sålunda. Detta arbete bör snarast inledas och
fullföljas med utgångspunkt i de riktlinjer
arbetsmarknadsutskottet angav i betänkandet AU
1981/82:4. I dessa riktlinjer behandlas enbart MBL i
kommuner och landsting. Vi anser att utredningsarbetet
bör omfatta hela den offentliga sektorn.
Av ovannämnda skäl utgör enligt vår mening de fackliga
organisationernas närvarorätt i de beslutande nämnderna
ett intrång i den kommunala demokratin som är principiellt
oacceptabelt. Genom denna närvarorätt, vid sidan av de
politiskt valda representanterna, får den kommunala
personalen en särställning jämfört med övriga
kommuninvånare. Vi anser därför att den rätten skall
avskaffas och återkommer till frågan i anslutning till den
aviserade propositionen om ny kommunallag.
Medbestämmandelagens 2 § behandlar liknande frågor.
I denna paragraf undantas från lagens tillämpningsområde
vissa verksamheter som får sin inriktning och sina mål
bestämda i demokratiska former eller är av
opinionsbildande eller ideell natur. Exempel på sådana
verksamheter är fackliga, politiska, religiösa organisationer
samt press, radio och TV. I företag av denna karaktär har
det inte ansetts lämpligt att arbetstagarinflytandet sträcker
sig till verksamhetens mål och inriktning. 2 § MBL tillkom
som en garant för att demokratiska intressen inte skulle
komma i konflikt med arbetstagarinflytandet. Detta är av
vikt för att bibehålla dessa verksamheters fristående
ställning och för att främja demokratins fortlevnad.
Enligt MBL har arbetstagarorganisation rätt till
förhandling och information med de undantag som nämns
ovan. Den ordning som beslutades i och med lagen om
styrelserepresentation för privatanställda går dock längre.
En arbetstagarrepresentant får genom den rätt att delta i
behandlingen av ärenden som enligt MBL är undantagna
information och förhandling. Detta kan ses som ett
kringgående av de regler som gäller i övrigt på det
arbetsrättsliga området på ett sätt som inte kan anses vara
önskvärt. Vi menar att de ändamålssynpunkter som ligger
bakom bestämmelsen i 2 § MBL gör sig gällande med
samma tyngd vad gäller arbetstagarledamöter i
företagsstyrelse. Arbetstagarrepresentanter i styrelser för
företag som avses i 2 § MBL bör således ej ha rätt att delta
i behandling och beslut i frågor som rör verksamhetens mål
och inriktning.
Vetoreglerna
Enligt medbestämmandelagen har
arbetstagarorganisationerna möjlighet att hindra
arbetsgivaren att anlita entreprenör i vissa fall.
För att eventuellt kunna utnyttja sin vetorätt gör de
fackliga organisationerna i dag en bedömning av om
entreprenören kan förväntas bryta mot lag eller avtal.
Denna prövning får, enligt rättspraxis, enbart avse sådana
brott som i sin tur kan påverka entreprenörernas egna
anställda t.ex. brott mot MBL, kollektivavtal och reglerna
om arbetsgivaravgifter. Detta är enligt vår uppfattning
orimligt. Entreprenörens eventuella brott mot den egna
personalen skall bevakas av dess organisationer och
eventuella brott mot skatteregler m.m. skall självfallet
bevakas av aktuella myndigheter.
Vi är skeptiska till de konsekvenser för många mindre
företag som vetorättsreglerna fått. Vi är övertygade om att
arbetsgivare som har för avsikt att anlita en entreprenör,
efter sedvanlig förhandling med de fackliga
organisationerna, kan fatta ett riktigt och väl underbyggt
beslut.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om
avskaffande av vetorättsreglerna i medbestämmandelagen.
Blockad
En av de stridsåtgärder som enligt MBL står till buds är
blockad. Blockader har tillgripits mot exempelvis
enmansföretag vid vägran att sluta kollektivavtal när
företagaren inte haft någon anställd. Blockaden kan i
sådana fall inte anses stå i rimlig proportion till de resultat
man vill uppnå. Därmed kan vi endast konstatera att
möjligheten till blockad missbrukas. Förslag till en
lagändring som stävjar detta missbruk bör av regeringen
läggas fram för riksdagen. Vi utvecklar denna fråga vidare i
vår motion om småföretagande.
Skadeståndsregler
Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett
omfattande regelverk med ett dussintal lagar vartill
kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen.
Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem
och efterleva det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det
mindre företag, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till
en egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs
emellertid även för bagatellartade förseelser.
Ett exempel på denna vittgående skadeståndsskyldighet
återfinns i lagen om styrelserepresentation för
privatanställda. Lagens sanktionsregler rönte vid
remissbehandlingen kritik bl.a. från juridiska instanser.
Även små misstag kan här leda till ansenliga skadestånd.
Vår kritik riktar i dessa stycken framför allt in sig på de
kollektiva skadestånden, d.v.s. skadestånd till de fackliga
organisationerna vid bagatellartade brott mot vissa varsel-
och underrättelseskyldigheter som i realiteten saknar
betydelse för den enskilda personen. Konsekvenserna av
skadeståndsreglerna bör bli föremål för en översyn med
sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband
härmed är det lämpligt att även de s.k. informella
skadestånden uppmärksammas.
Redan nu bör lagen om styrelserepresentation ändras så
att skadeståndsskyldighet endast skall uppstå i de fall
företag förvägrar de anställda styrelserepresentation.
Att fredsplikt råder under löpande avtalsperiod är en
oomtvistad princip i svensk arbetsrättslagstiftning. I de fall
arbetstagare ändå vidtar stridsåtgärder är dessa olovliga.
Olovliga stridsåtgärder innebär framför allt ett
undergrävande av de fackliga organisationernas
trovärdighet som avtalsslutande part gentemot
arbetsgivarna. Om en arbetsnedläggelse inte upphört trots
att förhandlingar inletts kan arbetstagaren åläggas
skadestånd. Detta skadestånd får nu högst uppgå till 200
kronor -- en beloppsgräns som återinfördes av den
socialdemokratiska regeringen efter 1982 års val.
Under det gångna året synes även regeringen ha insett
att dessa regler är föråldrade och att ett skadestånd på 200
kr inte har någon som helst avhållande effekt. I februari
presenterade regeringen ett förslag i sin
lönestoppsproposition som innebar att skadeståndet vid
olovliga konflikter skulle höjas till maximalt 5 000
kr. Detta förslag var i första hand avsett att balansera
det strejkförbud som regeringen också föreslog. Som
bekant avslog riksdagen propositionen och regeringen
avgick.
Senare under våren tillsattes en särskild utredare som
bl.a. fick till uppgift att komma med förslag som innebar
ändringar av 60 § MBL så att högre skadestånd skulle kunna
dömas ut för fredspliktsbrott och där också domstolen
skulle ges större möjlighet att ta hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.
Trots att utredaren enligt regeringens direktiv skulle
redovisa sina förslag senast i oktober 1990 har något
betänkande ännu inte offentliggjorts. Detta är högst
anmärkningsvärt.
Arbetsdomstolen bör ges bättre möjligheter än nu att
göra nyanserade bedömningar då det p.g.a. olovlig
stridsåtgärd blir aktuellt för en arbetstagare att betala
skadestånd. Skadeståndsreglerna i 60 § MBL bör därför
förändras så att den nuvarande 200-kronorsregeln, vars
belopp bestämdes redan 1929 och då motsvarade en
månadslön för en industriarbetare, avskaffas och
skadeståndsbeloppen kraftigt höjs. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag.
Översyn av studieledighetslagen och
förtroendemannalagen
Under 1970-talet vidgades möjligheterna att vara
tjänstledig från arbetet. Genom olika lagar öppnades
möjligheter att i högre utsträckning vara hemma med sina
barn, att bedriva fackligt arbete och att ägna sig åt studier
utan att man för den skull förlorade sitt arbete. För den
enskilde arbetstagaren innebär det valfrihet och en
möjlighet att kombinera arbetet med andra intressen eller
värden. Detta är positivt såväl för arbetstagarna som för
samhället i sin helhet.
En översyn av ledighetslagarna inleddes 1980. Denna
översyn har legat nere sedan 1982.
Att människor har möjlighet att kombinera
förvärvsarbete med att vara småbarnsföräldrar eller att
fortbilda sig är något vi bör slå vakt om. Det måste däremot
klart framgå av lagarna på området när rätten till ledighet
inträder. Många, framförallt småföretagare som ej själva
har tillgång till arbetsrättslig expertis, framför ofta klagomål
på att lagarna är svårtillämpade. Det har också framkommit
påpekanden, tillika från småföretagarhåll, om att
ledighetslagarna är alltför vidlyftiga. Effekten anses bli
produktionsbortfall och svårigheter att planera
verksamheten.
Vi anser att denna kritik är riktig vad gäller
studieledighetslagen och delvis förtroendemannalagen.
Studieledighetslagen leder bl.a. till tjänstledighet för
personer som inte tänkt sig att återvända till sitt arbete.
Resultatet blir de oändliga vikariatskedjor som idag finns
inom framförallt den offentliga sektorn.
Den nu gällande studieledighetslagen ger rätt till
ledighet oavsett vilka studier den anställde avser att
bedriva. Vi menar att denna rätt måste anses väl
omfattande och därför bör en översyn av lagstiftningen
genomföras.
Förtroendemannalagens regler har delvis varit svåra att
tolka och tillämpa. Särskilda problem har visat sig
förekomma vid bedömningen av frågan om rätten till
ledighet för facklig verksamhet skall vara förenad med rätt
till bibehållen lön under ledigheten eller inte. Vi anser
därför att en förnyad översyn av förtroendemannalagen
också är påkallad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändring av medbestämmandelagens förhandlingsregler i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om negativ föreningsrätt,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning mot organisationsklausuler,
4. att riksdagen beslutar att 6 § första och andra styckena
lagen om styrelserepresentation för de privatanställda får
följande lydelse:
Beslut om inrättande av styrelserepresentation för de
anställda fattas av lokal arbetstagarorganisation som är
bunden av kollektivavtal i förhållande till företaget och
företräder minst hälften av de anställda vid företaget eller
av flera sådana arbetstagarorganisationer som tillsammans
har denna omfattning.
Rör beslutet moderföretag fattas det av lokal
arbetstagarorganisation, som är bunden av kollektivavtal i
förhållande till företag inom koncernen och företräder mer
än hälften av koncernens anställda, eller av flera sådana
organisationer som tillsammans har denna omfattning.,
5. att riksdagen beslutar att 8 § andra stycket sista
meningen lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda får följande lydelse:
Om andra sådana organisationer företräder mer än en
tjugondel av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna får
dock de som företräder det största antalet arbetstagare av
dessa organisationer utse vardera en suppleant.,
6. att riksdagen beslutar att följande mening läggs till sist
i 8 § tredje stycket lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda:
Om andra sådana organisationer företräder mer än en
tjugondel av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna får
dock de som företräder det största antalet arbetstagare av
dessa organisationer utse vardera en suppleant.,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om MBL inom offentlig sektor,
8. att riksdagen beslutar att 14 § andra stycket lagen om
styrelserepresentation för de privatanställda får följande
lydelse:
Är ett företags verksamhet av sådan natur eller har
sådant ändamål som avses i 2 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, får
arbetstagarrepresentanterna inte delta i behandling av fråga
som rör verksamhetens mål och inriktning.,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
avskaffande av vetorättsreglerna i medbestämmandelagen i
enlighet med vad i motionen anförts,
10. att riksdagen beslutar att 15 § lagen om
styrelserepresentation för de privatanställda får följande
lydelse:
En arbetsgivare eller en arbetstagarorganisation som
bryter mot denna lag, arbetsgivarorganisation genom att
förhindra de anställda sin rätt till styrelserepresentation,
skall betala ersättning för den skada som uppkommer.
Skadeståndet kan avse både ersättning för den förlust som
uppkommer och ersättning för den kränkning som
lagbrottet innebär. Om det är skäligt kan skadeståndet
sättas ned eller bortfalla helt.
En arbetstagarorganisation kan dock inte med stöd av
denna lag kräva skadestånd av annan
arbetstagarorganisation.,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga
skadestånden,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förändring av 60
§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i
enlighet med vad i motionen anförts,
13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
studieledighetslagen och förtroendemannalagen i enlighet
med vad i motionen anförts.
Stockholm den 11 januari 1991
Elver Jonsson (fp)
Charlotte Branting (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)
Sigge Godin (fp)