Det krävdes många år av facklig och politisk kamp för
att få igenom en lagstadgad rätt till betald semester. Sedan
isen väl var bruten har det varit möjligt att utöka
semesterledigheten och ersättningen för densamma. Det
har kunnat ske i takt med den ekonomiska utvecklingen.
Enligt semesterlagen löper intjänandeåret fr.o.m april
året innan man tar semester t.o.m. 31 mars. I vissa fall, som
vi inte behöver närmare gå in på här, tjänar man in
semestern samma år man tar ut den. Betalningen under
semestern är 12 %
av hela årslönen under intjänandeåret. Fr.o.m. 1 april
1990 utgör semesterlönen 13 %
av lönen som tjänats in under intjänandeåret.
Numera finns också, enligt vissa villkor, möjligheter att
arbeta under del av semestern och då få ut både den vanliga
lönen och semesterlönen. Som ett argument för detta har
ibland nämnts att det skulle ge bättre möjlighet för vissa
grupper att mera meningsfullt utnyttja den övriga
semesterledigheten. Detta är ett erkännande att den
semesterlön som utgår inte är tillräckligt hög för vissa
grupper av arbetstagare. Från principiella utgångspunkter
skall naturligtvis semesterersättningen vara så tilltagen att
den ger möjlighet att på ett tillfredsställande sätt utnyttja
den lagstadgade ledigheten.
Det är emellertid ett känt faktum att alltför många
lågavlönade medlemmar inom såväl LO- som TCO-
kollektiven inte har råd att semestra utanför hemmet. För
att göra det möjligt för lågavlönade grupper att bättre
utnyttja sin lagstadgade rätt till semesterledighet måste
semesterersättningen förbättras. Ett sätt att åstadkomma
detta kan vara att inrätta en semesterlönefond.
Avkastningen från en sådan fond skulle kunna ge ett
tillskott i semesterkassan och/eller ge en garanterad
minimiersättning under semesterledigheten.
Fr.o.m. 1991 får vi ett nytt skattesystem som är rättvisare
och ger högre skatt på kapitalinkomster.
Företagsbeskattningen blir effektivare och ger mindre
utrymme för skattefria avsättningar. Hur en
semesterlönefond slutligen skall finansieras bör bli föremål
för utredning och det bör även beaktas det faktum att
företagens inbetalningar till arbetslivsfonden upphörde den
31.12 1990. Under perioden 1.10.1989--31.12.1990 har den
särskilda arbetsmiljöavgiften varit 1,5 %
på lönesumman och tillfört arbetslivsfonderna cirka
17 miljarder kronor. Företagens inbetalningar till
löntagarfonderna upphörde också den 31.12.1990. Enligt
uppgift tillfördes löntagarfonderna cirka 6,4 miljarder
kronor 1989. Detta kan på längre sikt ha betydelse vid en
bedömning av finansieringsmöjligheterna för en
semesterlönefond.
En allmän semesterlönefond skulle också kunna göra
det lättare att byta anställning och ta med sig innestående
och sparad semester. Ränteavkastningen på inbetald
semesterersättning skulle öka värdet på innestående medel.
En semesterlönefond skulle också öka möjligheterna att
lösa frågan om semesterrätt även för perioder av
arbetslöshet.
Möjligheterna att finansiera en semesterlönefond för att
förstärka de lågavlönades semesterkassa bör enligt vår
uppfattning, med hänvisning till vad som anförts, vara goda
och borde därför omedelbart bli föremål för utredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en semesterlönefond.
Stockholm den 16 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén