Efter rekommendation av Internationella
Arbetsorganisationen (ILO) och sedan arbetsmarknadens
parter 1976 träffat avtal om ''Riktlinjer för
företagshälsovård'' infördes 1978 en ny arbetsmiljölag. För
att uppfylla lagens bestämmelser för de statsanställda
inrättades den 13/9 1979 ''Statshälsan'', som idag utbyggts så
att ett huvudkontor dirigerar 14 planeringsområden med
100 administratörer som ska sköta 120 centraler (var och en
utrustad med driftsledare och en ansvarig styrelse).
Då Statshälsan inrättades, var företagshälsovården inte
alls utbyggd som den är idag, och det fanns ett klart behov
av att staten genom organisationens inrättande ''gick före
med gott exempel''.
Idag är företagshälsovården väl utbyggd i hela landet,
och det är ett företagsekonomiskt slöseri att upprätthålla
''Statshälsan'' som en separat organisation för de över hela
landet kringspridda statsanställda som tvingas utnyttja den.
Den är också dyr i drift: varje myndighet betalar ur egen
budget en viss summa per anställd och år, men därutöver
tilldelas Statshälsan via civildepartementets budget (C 8)
357 milj.kr. för driften budgetåret 1991/92.
''Statshälsan'' fyllde en meningsfull uppgift då den
inrättades för 12 år sedan, men den torde idag ha överlevt
sig själv. Om de statligt anställda kunde anslutas till
befintliga företagshälsovårdscentraler, så skulle
''Statshälsans'' stora och kostnadskrävande administration
kunna slopas. Organisationens underlag av statsanställda är
dessutom idag kringspridda på så många orter, att
resekostnaderna blir höga och centralerna ofta dåligt
utnyttjade. Allt detta skulle kunna avhjälpas om statliga
verk och myndigheter istället finge fria händer att träffa
avtal för sina anställdas räkning med den fria marknadens
företagshälsovård. Detta bör utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att utreda om Statshälsan i dag är en
lämplig organisationsform för de statsanställdas
företagshälsovård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att utredningen bör beräkna vilka besparingar som skulle
kunna uppnås om Statshälsan slopades och de statsanställda
hänvisades till den fria marknadens företagshälsovård.