En av hörnstenarna i vårt statsskick är att den dömande
makten utövas av skickliga, självständiga och oväldiga
domare. Domarkåren är rättsstatens sista utpost.
Det är fördenskull av fundamental betydelse att
utnämningsmakten hanteras på ett oantastligt sätt. I
annan motion har jag uppehållit mig vid denna fråga.
Domarna måste även vara garanterade integritet och
oavsättlighet. Prövningen av frågan, om en domare
på grund av brott förverkat sin rätt att utöva sin befattning,
bör således ligga hos allmän domstol och sålunda i sista
hand hos högsta domstolen (HD). I ett sådant här för vår
rättsordning centralt ämne borde det icke finnas utrymme
för korporativism. Icke desto mindre är det så att det
ankommer på den korporativistiskt sammansatta
arbetsdomstolen att pröva denna fråga. Detta blev en
måhända icke tillräckligt uppmärksammad konsekvens av
1975 års ämbetsansvarsreform, till grund för vilken ytterst
låg den besynnerliga tanken att, om en tjänsteman vid sin
myndighetsutövning kränker en enskild persons intressen
eller på annat sätt tillfogar denne skada, detta är att
betrakta som en arbetsrättslig (intern) angelägenhet mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren. Glädjande nog företog
riksdagen för några år sedan ändringar i 1975 års reform till
förmån för den enskilde. I nu berörd del består emellertid
det klandrade förhållandet.
Det kan emellertid hävdas att den åsyftade ordningen --
som framgår av lagen om offentlig anställning och lagen om
rättegång i arbetstvister -- icke är förenlig med det
grundlagsskydd som 11 kap 5 § regeringsformen
tillerkänner domare eller i alla fall med grunderna för detta
skydd. Med begreppet ''domstol'' måste i
grundlagsstadgandet åsyftas allmän domstol eller
sålunda i sista hand HD och ej en korporativt sammansatt
domstol, där yrkesdomarna dessutom förordnas för en
period av tre år i sänder. Det är även oegentligt att beteckna
ett mål om skiljande av en domare från hans tjänst mot hans
vilja för en civilrättslig arbetstvist. I sammanhanget finns
anledning att erinra om vad statens ansvarsnämnd enhälligt
uttalat i ett tidigare lagstiftningsärende (JuU 1988/89:24 ang
tjänstefel): ''De ändringar som nu föreslås i BrB 20:1
tillgodoser emellertid inte på långt när de reformkrav som
kan ställas. Kvar är exempelvis den besvärande dualismen
mellan domstolen som skall bestämma påföljd för brott som
en tjänsteman begått och anställningsmyndigheten (statens
ansvarsnämnd i vissa fall) som har att pröva om brottet skall
medföra avsked. Det finns enligt ansvarsnämndens mening
starka skäl att återinföra det straffrättsliga
avsättningsinstitutet för offentliganställda tjänstemän
(kurs av mig). I de flesta fall drabbas tjänstemannen
hårdare av avsättning som påföljd än av den rent
straffrättsliga påföljden. Det är inte acceptabelt från
rättssäkerhetssynpunkt att inte också den förra påföljden
prövas av domstolen i brottmålet.'' Ansvarsnämndens
uttalande har hittills icke föranlett någon åtgärd trots att
ämnet är av väsentlig betydelse för den enskildes
rättstrygghet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av berörda lagar som föranleds av motionen.