med anledning av prop. 1990/91:25 Förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
Inledning
Arbetslösheten kan förväntas öka kraftigt under
de kommande åren på grund av den strukturella
kris i vilken den svenska ekonomin befinner sig.
Regeringens strategi att med ''den tredje vägens
ekonomiska politik'' försöka kombinera
inflationsbekämpning och hög sysselsättning har
misslyckats. I stället har Sverige under senare år
haft en arbetsmarknad i kraftig obalans. Bristen på
arbetskraft har hämmat tillväxten och medfört
alltför stora lönekostnadsökningar. Förhållandena
på arbetsmarknaden har därigenom bidragit till den
rekordhöga inflationstakten.
Regeringens politik ha lett till att svensk
ekonomi nu befinner sig i en allvarlig strukturell
kris. Sverige riskerar att tvingas genomgå det
''arbetslöshetens stålbad'' för vilket den tidigare
finansministern varnade.
Omfattande åtgärdsprogram i form av
beredskapsarbeten och liknande riskerar att
försvåra den omställning som är nödvändig för att
vända den ekonomiska utvecklingen i positiv
riktning.
B 3 Arbetsmarknadsutbildning
Regeringen föreslår att det åter skall bli möjligt
att lämna bidrag till utbildning i företag i samband
med permittering eller uppsägning.
Det försämrade läget på arbetsmarknaden
medför att det kan uppstå ökat behov av
arbetsmarknadsutbildning. I dagens läge finns det
anledning att prioritera utbildningsinsatser för att
hjälpa arbetslösa att söka sig till nya yrken.
Regeringens förslag att satsa på utbildning i
företag har inte detta syfte. I stället finns det stor
risk för att regeringen nu upprepar misstagen med
att subventionera en del av lönekostnaden för
företag i kris. Tidigare erfarenheter visar att denna
typ av statliga subventioner inte bidragit till att
stärka de enskilda individernas ställning på
arbetsmarknaden.
Regeringen har inte i propositionen beräknat
omfattningen av eller kostnaderna för insatserna.
Det finns anledning att frukta att om utbildning i
företag i samband med uppsägning eller konkurs
införs kan verksamheten snabbt få stor omfattning
utan att leda till varaktiga, nya anställningar.
Riksdagen bör avvisa förslaget.
B 5 Sysselsättningsskapande åtgärder
Regeringen föreslår att ytterligare 300 miljoner
kronor under anslaget för sysselsättningsskapande
åtgärder får användas till
arbetsmarknadsutbildning. Vi har i sig ingen
invändning mot detta, men med den nuvarande
anslagsmodellen innebär detta att medel till
arbetsmarknadsutbildning delas mellan olika
anslag. Vidare är det oklart i vilken utsträckning
regeringen avser att detaljstyra insatserna av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Regeringen bör därför i budgetpropositionen
dels tydligt redovisa vilka medel som får utnyttjas
för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels
redovisa ansvarsfördelningen mellan regeringen
och arbetsmarknadsverket.
C 7 Lönebidrag till förtidspensionerade
Regeringen föreslår att personer som uppbär
sjukbidrag skall kunna erhålla anställning med
lönebidrag med 50 procent av lönekostnaden.
Moderata samlingspartiet har under en rad år
förespråkat ett system med flexibla lönebidrag för
arbetshandikappade. Regeringen har efter tidigare
motstånd nu accepterat denna princip.
Likväl beslutade riksdagsmajoriteten på
regeringens förslag att införa ett särskilt slags
lönebidrag till förtidspensionerade.
Vi kan inte finna anledning att ha två former av
lönebidrag. Personer som är förtidspensionerade
eller uppbär sjukbidrag bör kunna erhålla
anställning med hjälp av ett flexibelt lönebidrag.
Regeringens förslag bör därför avvisas.
Ändring i lagen om anställningsskydd
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1982:80)
om anställningsskydd (LAS) i syfte att göra det
möjligt för personer som uppnått 65 års ålder att
fortsätta sitt yrkesarbete fram till 67 års ålder.
Det är från flera synpunkter önskvärt att äldre
personer som kan och vill fortsätta sitt yrkesarbete
också ges möjlighet till detta. Den ökade
medellivslängden och det förhållandet att en stor
del av befolkningen numera är fullt frisk och vital
långt upp i åldrarna innebär bland annat att det inte
alltid ter sig önskvärt från den enskilde
arbetstagarens sida att gå i pension vid 65 års ålder.
Många vill fortsätta sitt yrkesarbete ytterligare ett
par år.
För arbetsgivaren kan det också ibland vara
önskvärt att en anställd kan fortsätta sitt arbete
ytterligare någon tid med hänsyn bl.a. till eventuell
brist på kompetent arbetskraft.
Det är angeläget att lagar och avtal utformas så
att möjligheterna att fortsätta arbeta efter uppnådd
ordinarie pensionsålder inte försvåras.
LAS utgör dock i dag knappast något hinder för
fortsatt anställning efter uppnådd ordinarie
pensionsålder. Avtal om fortsatt, tidsbegränsad
anställning kan träffas enligt § 5. Någon ändring av
lagen synes därför inte vara påkallad av de skäl
regeringen anger.
Syftet att göra det möjligt för äldre arbetskraft
att fortsätta yrkesarbeta efter 65 års ålder kan
således uppnås redan inom ramen för nuvarande
lagstiftning utan de negativa effekter som den
föreslagna lagändringen skulle medföra. § 5 LAS
bör inte ändras. Vi har i motion 1989/90:A761
föreslagit en parlamentarisk översyn av den
arbetsrättsliga lagstiftningen.
Vad gäller de föreslagna ändringarna av LAS
§ 33, tredje stycket, som innebär ett förtydligande
av de regler som redan nu gäller avseende
uppsägningstid och företrädesrätt enligt 22, 23 och
25 §§ LAS, har vi ingenting att erinra häremot.
Det kan ifrågasättas om inte den utökning av
rätten till fortsatt tillsvidareanställning med saklig-
grund-skydd enligt 7 § LAS kan bli till nackdel för
äldre arbetskraft.
Arbetslösheten kan inom de närmaste åren
förväntas stiga. Många, också äldre, kommer att
friställas under det närmaste året. En ovillkorlig
rätt för äldre arbetstagare att fortsätta arbeta upp
till 67 års ålder kan resultera i dels att arbetsgivare
tvekar att anställa friställd äldre arbetskraft om de
vet att det för en tid framåt kommer att begränsa
deras möjligheter att nyanställa yngre, dels att
bestämmelsen kan ge upphov till motsättningar
mellan yngre och äldre arbetstagare.
En lagändring kommer emellertid inte att i
praktiken kunna få avsedd verkan förrän
nuvarande kollektivavtal på större delen av
arbetsmarknaden omförhandlats. Dessa stipulerar
vanligen en skyldighet att avgå vid 65 års ålder.
Den föreslagna lagändringen är så utformad att
reglerna fram till dess att kollektivavtalen
omförhandlats endast kommer att gälla på
arbetsplatser som saknar kollektivavtal.
Med tanke på det förväntade försämrade läget
på arbetsmarknaden kan det för parterna givetvis
framstå som mindre önskvärt att ändra gällande
kollektivavtal på ett sådant sätt att det blir lättare
för en anställd att stanna kvar i arbete efter
uppnådd ordinarie pensionsålder. Ändå är det
önskvärt att detta blir möjligt i större utsträckning
än i dag. Samtidigt som arbetslösheten ökar kan
bristen på kompetent arbetskraft fortfarande vara
besvärande inom många områden och vara ett
hinder för en mer gynnsam utveckling.
Det är givetvis önskvärt att enskilda
arbetstagare och arbetsgivare kan komma överens
om fortsatt anställning efter ordinarie
pensionsålder utan hinder av de nuvarande
kollektivavtalen. Regeringen bör återkomma med
förslag till åtgärder för att skapa sådana möjligheter
för de anställda även i företag med kollektivavtal
som stipulerar skyldighet för den anställde att avgå
vid 65 år ålder.
Civildepartementets huvudtitel
C 10 Bidrag statshälsan
Regeringens förslag innebär att anslaget till
statshälsan för innevarande budgetår kommer att
uppgå till 398,6 miljoner kronor. Det är en hög
kostnad, särskilt som många statligt anställda inte
anser att Statshälsan erbjuder en väl fungerande
företagshälsovård.
För att företagshälsovården skall kunna fungera
på ett bra sätt när det gäller det förebyggande
hälsovårdsarbetet är det nödvändigt att det finns en
koppling till de enskilda arbetstagarnas konkreta
hälsoproblem. Det skulle man få om möjligheterna
till sjukvård inom ramen för företaghälsovården
ökade. I motion 1989/90:A243 har vi utvecklat vår
principiella syn på företagshälsovårdens uppgifter
och roll.
Det är givet att behovet och formerna för
hälsovård varierar mellan t.ex. sjöfartsverkets
personal och de anställda vid hovrätterna. I
framtiden bör varje myndighet själv ta ansvaret för
företaghälsovården för sina anställda. Det bör ske
genom upphandling av tjänster från olika
företaghälsovårdsentrepenörer, varav den
nuvarande Statshälsan kan vara en.
Genom att ta kostnads- och organisationsansvar
för myndighetens egen företagshälsovård betonas
också att det är myndigheten själv som måste ta
ansvar för arbetsmiljöproblemen.
Därmed öppnas också möjligheterna för de
statligt anställda i alla delar av landet, även på
mindre orter, att få tillgång till lokalt förankrad
företagshälsovård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag
beträffande utbildning i företag vid risk för
permittering eller uppsägning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts angående
formerna för anslagen till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att
använda medel från anslaget lönebidrag till
förtidspensionerade till lönebidrag åt
sjukbidragsmottagare,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts angående flexibla
lönebidrag,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag
om ändring av lagen (1982:80) om
anställningsskydd vad avser ändring av 5 §,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag
om ändring av lagen (1982:80) om
anställningsskydd vad avser ändring av § 33, första
stycket,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
åtgärder för att tillförsäkra enskilda arbetstagare
rätten att komma överens med arbetsgivaren om
anställning efter ordinarie pensionsålder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts angående den
framtida företagshälsovården för statens anställda.
Stockholm den 21 november 1990
Sonja Rembo (m)
Anders G Högmark (m)
Mona Saint Cyr (m)
Erik Holmkvist (m)
Ulf Melin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lars Ahlström (m)