Det vi hittills sett av EG-anpassningens följder i Sverige
har för regionalpolitikens del varit negativt. Utan att EG
inom ramen för gällande frihandelsavtal eller inom ramen
för EES-förhandlingarna offentliggjort någon kritik av den
regionalpolitik som förs i vårt land har regeringen vidtagit
flera åtstramningsåtgärder på regionalpolitikens område. I
riksdagsbeslutet om regionalpolitiken våren 1990
minskades stödområdet kraftigt och de maximala beloppen
till lokaliseringsbidrag minskades. I årets proposition
minskas anslaget till regionala utvecklingsinsatser med 78
miljoner kronor, anslaget till särskilda regionala
infrastrukturåtgärder minskas med 144 miljoner kr och
dessutom minskas transportstödet med 20 miljoner kronor
jämfört med nu gällande budget. Tas hänsyn till inflationen
blir åtstramningarna ännu större. Dessa åtstramningar är
omöjliga att godta och tillbakavisas i andra motioner från
vänsterpartiet.
Till satsningar på särskilda infrastrukturella åtgärder
föreslår vänsterpartiet 600 miljoner kronor motsvarande en
skatt på 1 öre per kWh på elkraft producerad i äldre
vattenkraftverk. De satsningar på infrastruktur i form av
järnvägar som aviseras kommer att i huvudsak hamna i
andra delar av landet. I den pågående EG-anpassningens
anda är det risk för att ytterligare åtstramningar av
regionalpolitiken kommer att ske under 90-talet. Istället för
att vi anpassar oss till EG:s lägre ambitionsnivå borde vi i
de pågående förhandlingarna begära att vår politik får
fortsätta och understryka att regional balans är en
förutsättning för en stabil ekonomisk utveckling. Dessa
frågor behandlas i en särskild motion från vänsterpartiet.
Trots högkonjunktur under 80-talet och de
regionalpolitiska satsningarna i Norrbottens län kvarstår en
rad utvecklingsproblem särskilt för inlandskommunerna.
Arbetslösheten är nära tre gånger högre än i riket. I
glesbygdskommuner kan den vara 6--7 ggr större än i riket.
Erfarenheten visar entydigt på att vid lågkonjunkturer ökar
arbetslösheten snabbare i länet än i riket i övrigt. Om inget
görs i fråga om miljöåtgärder och övergång till
energisnålare teknik kan miljöavgifter drabba den
norrbottniska industrin hårt. En sådan utveckling kan leda
till ökad arbetslöshet.
Tyngdpunkten i så kallade infrastruktursatsningar har
legat på investeringar i kommunikationsväsende. Av stor
betydelse är också i ett glesbefolkat län drivmedelspriserna.
I en särskild trafikpolitisk motion från vänsterpartiet
föreslås ökade resurser till SJ och banverket för såväl drift
som investeringar i järnvägar. Inom ramen för de ökade
länstrafikanslag vänsterpartiet föreslår bör en viss ökning av
underhåll av vägar kunna ske, vilket redovisas i det
följande. Partiets förslag till beskattning av fordonstrafiken
ger också möjlighet till differentierad
drivmedelsbeskattning och därmed lägre drivmedelspriser i
glesbygd.
Stödområdesindelning
I det regionalpolitiska beslutet våren 1990 placerades
Älvsby kommun, Edefors och Gunnarsbyn i Bodens
kommun samt Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt i
stödområde 2 utan närmare motivering. Kalix och
Haparanda kommun fördes däremot till stödområde 1.
Detta har fått till följd att de sociala avgifterna blir högre i
Älvsby kommun än i jämförbara kommuner.
Lokaliseringsbidrag och andra regionalpolitiska stöd blir
lägre. Nu föreslås också att transportstödet försvagas. Allt
detta leder till ökade svårigheter för t.ex. Älvsby kommun.
Älvsby kommun och de nämnda områdena i Boden och
Piteå kommun bör placeras om till stödområde 1.
Kompetenshöjande verksamhet
Det är viktigt att även mindre kommuner ges
ekonomiska möjligheter att bygga upp fungerande
gymnasieskolor. Samnyttjande av resurser med AMU,
komvux, lokala studiecentra för högskolestudier,
teknikcentra m.m. bör ge möjligheter att hålla hög teknisk
standard även i svagare kommuner. Vid lokala studiecentra
bör kunna ges kompetenshöjande distanskurser och
föreläsningar. I ett vidsträckt län som Norrbotten är det
nödvändigt att samlingsorter för högskolestudier inte blir
för utspridda.De särskilda medel som vänsterpartiet anvisar
för infrastruktursatsningar ska bland annat användas för
särskilda insatser för fortbildning och annan
kompetenshöjande verksamhet.
Särskilt program för Arjeplogs kommun
Gruvnäringen företräder en dominerande del av
industrisysselsättningen i Arjeplogs kommun och när
nuvarande gruvbrytning upphör hotas direkt 300
arbetstillfällen vilket torde utgöra 80--90 %
av industrisysselsättningen. I en krympande kommun
med c:a 3800 invånare leder denna minskning av
sysselsättningen till allvarliga problem. Försöken att hitta
nya brytvärda malmer i området måste givetvis
intensifieras. Det är hoppfullt att regeringen på ett tidigt
stadium tillsatt en särskild arbetsgrupp för att angripa
Arjeplogs problem. Resurser måste tillskjutas efter de
behov som uppkommer. De 100 miljoner som utlovas är en
bra början. Alla uppslag till ny verksamhet som finns i
kommunen studeras och värderas. Förhandlingar med
större företag i landet bör föras för att ta fram idéer hur
Arjeplogs fördelar kan utnyttjas. Möjligheterna att
utlokalisera verksamhet som bedrivs av statliga
myndigheter eller länsmyndigheter till Arjeplog måste
prövas. För den rehabiliteringsverksamhet för
arbetsskadade som nu byggs upp borde Arjeplog kunna
vara en etableringsort. Anordnande av högskoleutbildning
som distanskurser och utbildningsbidrag till högskolekurser
förlagda till Arjeplog bör genomföras. Ett särskilt högt
lokaliseringsbidrag med bidragsnivån 70 %
bara i Arjeplog bör prövas. Den särskilda
arbetsgruppen för Arjeplog bör ta som sin målsättning att
minst lika många arbetstillfällen, som försvinner på grund
av att gruvbrytningen troligen tvingas upphöra, ska
återskapas i Arjeplogs kommun. För att uppnå detta mål
måste ett särskilt utvecklingsprogram för Arjeplog utformas
i samverkan mellan kommunen och berörda myndigheter.
Förhandlingar med Arvidsjaurs kommun
Den nedlagda järnvägstrafiken på banan Jörn--
Arvidsjaur har lett till att virkestransporter nu förs över
Storuman och Hällnäs för att nå kusten. Cirka 50 tunga
lastbilsekipage körs med malm från Bolidens gruvor ned
mot kusten, med åtföljande påfrestning på vägnätet. Flera
industrier har egna industrispår.
Sågverk,hustillverkare,biltestföretag och försvaret har
intresse av att utnyttja banan. Arvidsjaurs kommun och
andra intressenter är beredda att göra ett försök att
återuppta godstrafiken på banan. Riksdagen bör ge
regeringen tillkänna att SJ bör ta upp förhandlingar med
Arvidsjaurs kommun om möjligheten att återuppta
godstrafiken på den nämnda banan.
Behåll transportstödet
Som ett led i EG-anpassningen görs omstruktureringar
och nedskärningar av det uppskattade transportstödet. Allt
transportstöd för avstånd under 40 mil slopas och för
företag i Västerbottens och Norrbottens kustland sänks
transportstödet från 35 %
till 20 %
av företagens transportkostnader. Dessa förslag bör
avvisas. Resurser till s.k transportutvecklingsbidrag kan fås
genom den förstärkning av länsstyrelsernas
infrastrukturmedel som vänsterpartiet föreslår.
Infrastruktur. Vägar och kollektivtrafik
Genom den ökande trafiken av tunga transporter på
vägar i länet och ett mycket eftersläpande underhåll har
många vägar en så låg standard att trafiksäkerheten sätts i
fara. En stor del av länets vägar måste stängas av eller ha
nedsatt axeltryck vid tjällossning. Ett ökat underhåll och
beläggning av grusvägar är nödvändigt. Satsningar på
vägnätet bör också få en regionalpolitisk inriktning genom
att vägar i stödområdet prioriteras. Vänsterpartiet föreslår
en förstärkning av anslaget till länstrafikanläggningar med
426 miljoner kronor, till särskilda insatser för hårt nedslitna
vägar 725 miljoner kronor samt till regionala
infrastrukturåtgärder 600 miljoner. Av dessa medel bör 170
miljoner kunna användas till utökade satsningar på vägar
och kollektivtrafik i Norrbotten. Även medel till
beredskapsarbeten kan i nödfall användas.
Beredskapsarbeten
Åtstramningen av kommunernas ekonomi har medfört
att de kommunala bygginvesteringarna hålls tillbaka. Den
höjda momsen kommer också att verka dämpande på
byggandet liksom det allt dyrare boendet. Lågkonjunkturen
kommer med all sannolikhet att öka arbetslösheten bland
byggnadsarbetare i glesbygden. Även om beredskapsmedel
numer ska användas restriktivt finns det anledning att
använda dem när utbildningsinsatser och andra insatser inte
känns meningsfulla. Det är ett samhällsekonomiskt slöseri
att låta stora grupper gå arbetslösa när samhälleliga behov
av arbeten finns. Sedan många år finns t.ex. behov av
nybyggnad av polishus i Gällivare och en eventuell
tillbyggnad av öppenvårdsanstalt vid fängelset i Haparanda.
Dessutom finns omfattande behov av underhållsåtgärder
och nybyggnad av vägar i länet. För nämnda objekt bör i
viss utsträckning beredskapsmedel kunna användas.
De statliga företagen
Norrbotten har sina särdrag när det gäller näringslivets
struktur. De stora statliga företagen LKAB, SSAB, ASSI,
Domänverket och Vattenfall spelar en betydelsefull roll i
länet. Om dessa företag maximalt hade breddat sin
verksamhet och utnyttjats för att driva vidareförädling av
råvaror längre skulle utvecklingen i länet kunnat se
annorlunda ut. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen tillkänna att det är av vikt att de statliga
företagen på ett mer effektivt sätt medverkar i att stärka
utvecklingen i svagare regioner.
Kvinnorna och regionalpolitiken
Utvecklingen i Norrbottens inland har lett till att det i
många kommuner bor dubbelt så många män som kvinnor
i giftasvuxen ålder. Detta är givetvis ett hot mot de berörda
kommunernas framtid. I den regionala obalansen finns
således också en kraftig könsmässig obalans. Troligen har
också den tidigare förda regionalpolitiken genom sin
ensidiga inriktning på manliga arbetsplatser bidragit till
denna utveckling. Det regionalpolitiska stödet bör få en
sådan inriktning att kvinnor kan stimuleras att bo i alla
kommuner. Därför föreslår vänsterpartiet ett särskilt
statsbidrag för daghem i glesbygd. Vidare föreslås också att
statliga medel kan sökas för försöksverksamhet med 6
timmars arbetsdag inom vissa kvinnodominerade offentliga
arbetsområden. Regeringen bör redovisa vilka resultat
insatserna ger för att förbättra den könsmässiga obalansen i
glesbygden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödområdesindelningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett särskilt utvecklingsprogram
för Arjeplogs kommun,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhandlingar med Arvidsjaurs
kommun om järnvägstrafik,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behållande av
transportstödet,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för vägar och
kollektivtrafik i Norrbottens län,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskapsarbeten i Norrbotten,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de statliga företagens roll i
Norrbotten,2]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnorna och regionalpolitiken.