Samhällsutvecklingen i de kapitalistiska länderna
präglas alltmer av världskapitalismens ändrade villkor.
Kapitalets transnationalisering skapar maktcentra som är
oberoende av de demokratiska institutionernas inflytande
och nationernas gränser. Ekonomin präglas alltmer av
privata jätteimperiers behov av nya marknader och större
vinster. Denna utveckling sker i världen som helhet, i
Europa och i Sverige.
Den regionalpolitik som har accepterats inom EG
påverkar regionalpolitiken i Sverige och kommer i
framtiden att än mer påverka denna.
Under den starkt exportinriktade tredje vägens politik
har såväl storfinansens resurser som samhällets
infrastrukturella satsningar i hög grad inriktats mot att
främja EG-anpassningen.
Obalansen mellan regionerna inom landet
Inom landet har koncentrationen till storstäderna pågått
under en följd av år. Det gäller företag, statsapparat, kultur,
undervisning, trafiksystem m.m.
Denna koncentration har inneburit överhettning i
ekonomin, spekulation i mark och bostäder, bostadsbrist
och köer för vård och omsorg. Den ständigt ökande
biltrafiken i storstadsregionerna har skapat en dålig
stadsmiljö och farlig livsmiljö. Den sociala servicen blir
inom vissa sektorer allt mer krisbetonad.
Det paradoxala är att andra delar av landet har bra miljö
och saknar köer, men istället saknas arbetstillfällen.
Ett av de allvarligaste problemen är att det är kvinnorna
och ungdomarna i dessa delar av landet som flyttar därifrån
och söker sig till städerna. Regionalpolitiken och andra
politiska beslut har hittills varit otillräckliga för att skapa
förutsättningar för kvinnor och ungdomar att stanna kvar i
hembygden. Risken är stor att nedläggnings- och
utflyttningsvågen fortsätter om inte kraftfulla åtgärder sätts
in för att motverka detta.
Vissa framtidsforskare hävdar att denna utveckling
kommer att fortsätta. Det verkar som om växande regional
obalans vore en naturnödvändighet. Sverige skulle gå mot
en utveckling där ett fåtal så kallade K-regioner (kunskap--
kreativitet--kultur) i storstäder och högskoleregioner växer
medan resten av landet hamnar i en ekonomisk-social-
kulturell gråzon. En regionalpolitik värd namnet måste ha
som ambition att skapa K-regioner i hela landet.
Mål och riktlinjer för regionalpolitiken
Regionalpolitikens mål måste vara likställdhet och
likvärdighet mellan landets regioner utifrån regionernas
förutsättningar.
Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor
tillgång till arbete, service, bostad, kultur och god miljö
oavsett var de bor i landet.
Det är av betydelse att regionalpolitiken och övriga
beslut som påverkar levnadsförhållandena i glesbygden
också har ett ekologiskt perspektiv. Tekniken måste
användas till att skapa mer slutna system och minska
omsättningen av råvaror och energi.
Produktionen måste organiseras så att den befrämjar de
arbetandes hälsa i fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetsmiljön behöver förbättras i många branscher.
Kultur- och idrottsverksamheten är viktig ur
regionalpolitisk synvinkel. En medveten satsning på
kulturlivet har betydelse för att kvinnor och ungdomar skall
välja att bo i de utsatta regionerna.
Åtgärder för en kraftfull regionalpolitik
Länsanslagen
En förstärkning av länsanslagen bör ske med 86 miljoner
kronor.
Förstärkt infrastruktur
Vänsterpartiet vill skapa en likvärdig utveckling för alla
regioner i landet. Idag satsas en alltför liten del av
budgetmedlen på en utbyggnad av infrastrukturen i
eftersatta regioner. I en vikande konjunktur blir det än mer
viktigt att göra näringslivet i mer utsatta regioner
konkurrenskraftigt. Här är infrastrukturinvesteringar ett
kraftfullt redskap.
Det handlar om nyinvesteringar inom järnvägs-, väg-,
data-, tele- och energisektorerna. Det gäller också områden
som forskning, utbildning, vård och omsorg, socialpolitik,
socialförsäkringar, fritidsverksamhet, bebyggelseplanering,
teknisk service som VA-system och renhållning, naturvård,
postväsende, luftfart, sjöfart, rättsväsende, gränskontroll-
och lantmäteriverksamhet.
Till satsningar på infrastrukturella åtgärder föreslår vi
att 600 miljoner kronor anslås, att fördelas inom
stödområde 1 och 2. Detta finansieras genom att 1 öre/kWh
av vattenkraftsskatten reserveras för detta ändamål.
De praktiska besluten att fördela resurserna får fattas på
länsstyrelsenivå efter samråd med berörda kommuner samt
fackföreningar och näringsliv.
Statliga och samhällsägda företag -- löntagarfonder
De statliga och samhällsägda företagen samt
löntagarfonderna kan ingå som verktyg i en ny, mer
verkningsfull regionalpolitik.
Det offentliga bör medverka till en ökad förädling av
landets råvaror inom landet. Det gäller både inom
metallurgin och träindustriområdet.
Statsföretag och löntagarfonderna bör ges ett ökat
utrymme i den regionalpolitiska utvecklingen på dessa
områden. En möjlighet är att häften av medlen i
löntagarfonderna används till en svensk strukturfond. Vi
föreslår att regeringen får komma med förslag.
Utökade möjligheter att korrigera
koncentrationstendenserna
Vänsterpartiet anser det vara vettig politik att
decentralisera ut mer av de regionalpolitiska besluten till
länen. Vi anser dock att det behövs en central överblick och
att denna i nuvarande tappning behöver stärkas.
För att säkra de regionalpolitiska målen om likvärdighet
och likställdhet mellan regionerna och att ge alla människor
rätt till arbete, service, bostad, kultur och god miljö oavsett
var man bor krävs ökade redskap för det allmänna att styra
lokaliseringen av arbetsplatser.
Den styrning som marknadskrafterna idag utövar
medför negativa effekter i form av utflyttning från
landsbygd/glesbygd och koncentration av människor och
arbetstillfällen till storstadsområdena. För att korrigera
marknadens negativa styrning måste de demokratiska
instanserna i landet få redskap för att hävda de
regionalpolitiska målen.
De demokratiska instanserna kommun, landsting, och
riksdag måste kunna kontrollera och styra lokaliseringen av
arbetsplatser för att kunna korrigera
koncentrationstendenserna.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen återkommer med
förslag till utformning av redskap som möjliggör för det
allmänna att påverka lokaliseringen av arbetsplatser. Vi kan
här tänka oss etableringsavgifter i storstadscentra, som
öronmärks för satsningar i icke överhettade regioner.
Butiksstöd i glesbygd
Sedan l973 har stöd lämnats till kommersiell service i
glesbygd i form av bl.a. stöd till dagligvaruservice- och
drivmedelsföretag på ca 1 000 platser. Vi delar
konsumentverkets bedömning att dagens butiksnät är glest
utspritt i glesbygden och att ytterligare nedläggningar i
många fall kan komma att medföra mycket negativa
effekter på hushålls-, kommunal- och samhällsekonomisk
nivå.
Konsumentverket och även regeringen har konstaterat
att allt fler butiker med betydande ekonomiska underskott
sökt det nuvarande servicebidraget, som idag är maximerat
till 60 000 kronor. Konsumentverkets slutsats är att bidraget
bör höjas till maximibeloppet 100 000 kronor, men
regeringen nöjer sig med att föreslå en höjning till 80 000
kronor.
Vi delar konsumentverkets bedömning och föreslår
därför en höjning till maximibeloppet 100 000 kronor.
Budgetåret 1990/91 gavs stöd till kommersiell service om
totalt 33 miljoner kr till omkring 150 butiker i glesbygd.
Året innan var antalet butiker som fick stöd nästan 200
stycken. Nedgången fortsätter och vi föreslår därför att
ytterligare 10 miljoner kr tillskjuts i kommande budget.
Transportstödet
Den minskning av transportzoner som nu förespråkas är
inte acceptabel ur regionalpolitisk synvinkel. Vi anser att de
kommuner som nu får transportstöd skall erhålla det också i
fortsättningen. Även nuvarande lägsta gräns på 250 km bör
behållas. De förstärkningar för vissa kommuner som
propositionen aviserar har vårt stöd. Data-, person- och
godstransportstödet i stödzon 1 behålles. Vår bedömning av
kommuner med transportstöd är att de måste ha olika typer
av stöd för att kunna utvecklas fullgott. En neddragning av
transportstödet betyder att man försvårar en sådan
målsättning. Transportstödet bör också utsträckas att gälla
skärgårdsbefolkning som bor på ö utan landförbindelse. Vi
föreslår att 25 miljoner kronor anslås utöver propositionen
till transportstöd. Varav 5 miljoner kronor över anslag G 6
Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m.m.
Kommunikationer
Vänsterpartiet menar att en fortsatt utbyggnad och
förnyelse av kommunikationssystemen har en avgörande
betydelse för den regionala utvecklingen.
Det är viktigt med satsningar på kommunikationer men
det måste kombineras med hänsyn till miljön. Att inte göra
det är att verkligen skapa framtida problem för många
regioner, t ex i södra Sveriges skogsområden där
försurningen fortgår och nu närmar sig nivåer där skogens
produktivitetsförmåga påverkas.
Av dessa skäl måste ökningen av bil- och flygtrafiken
brytas. Även flera andra skäl talar för att ett ökat kollektivt,
spårbundet resande måste till. Det handlar om att minska
olycksantalet, rädda våra stadskulturer, minska
orättvisorna i transporterna, minska resursslöseri osv. För
tyngre och mer långväga transporter måste sjöfart och
järnväg stå för merparten.
Bilismen skall gynnas där den är samhällsekonomiskt
lönsam (inkluderat miljökostnader). I vårt land innebär det
att bilens möjligheter ska tas till vara i Norrland, framför
allt i dess inland där det aldrig kommer att vara aktuellt med
spårbunden trafik. Detta innebär att stödet till mindre vägar
och enskilda vägar ska bibehållas och ökas via de regionala
stödfonderna.
Data-, tele- och videokommunikationernas möjlighet att
ersätta framför allt persontransporter måste lyftas fram.
Nya rön visar att det finns en stor potential på detta område,
som måste utnyttjas på ett bättre sätt än idag. Här finns
fortfarande en tradition och tröghet som måste övervinnas.
Vi instämmer också i den kritik som menar att
utvärdering och bedömning av olika infrastrukturåtgärder
tillämpas i för låg grad. Det behövs noggranna analyser av
projekt för att bäst kunna få ut största möjliga effekt. Man
kan t.ex. inte bara bygga en väg på måfå och anta att den
har positiva regionala effekter.
För konkreta yrkanden på kommunikationsområdet se
vänsterpartiets trafikmotioner i samband med
budgetpropositionen.
Regionalpolitiken och kvinnorna
Regionalpolitiken är könsblind. En slentrianmässig
fördelning av budgetanslag på typiskt manliga sektorer, inga
förslag om förändring varken av inriktning eller omfattning
av anslagen för att öka kvinnors deltagande och en total
brist på insikt om dagens arbetsmarknad ur
kvinnoperspektiv -- så ser regeringens budgetproposition
ut.
I årets propositionen från industridepartementet
omnämns kvinnorna på två rader! Detta trots att kvinnor
idag förvärvsarbetar i samma utsträckning som män.
Budgetpropositionen visar på en föråldrad syn på samhället
och arbetsmarknaden, som härrör från den tid då kvinnor
till största delen var hemarbetande och männen svarade för
den ekonomiska försörjningen.
Om Sverige ska forsätta att vara en högt utvecklad
industrination måste politiska beslut fattas utifrån dagens
verklighet. Svensk arbetsmarknad är den mest
könsuppdelade i världen. Kvinnor och män lever i olika
världar, där kvinnor, generellt sett, har färre yrken att välja
på, lägre löner, sämre arbetstider och tyngre arbeten än
män. Kvinnorna har fortfarande även huvudansvaret för
hemarbetet.
Men verkligheten visar också att av den totala
arbetskraften utgörs 48% av kvinnor, dvs idag finns lika
många kvinnor som män på arbetsmarknaden. Denna
verklighet ställer självklart andra krav på de politiska
lösningarna än tidigare. Riksdagen har dessutom lagt fast
jämställdhetsmål om att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden, vilket borde avspeglas i
budgetpropositionens förslag.
Regionalpolitikens utformning har missgynnat
kvinnorna. I redovisningen av det hittillsvarande stödet
konstaterar man i propositionen att verkstadsindustrin är
den bransch som erhållit mest stöd, vilket innebär att drygt
vart tredje stödföretag finns inom denna bransch. Lägger
man till trävarubranschen så täcker man 55% av stödet.
Både verkstadsindustrin och trävarubranschen är typiskt
manliga områden.
Regeringen bryter också mot beslut som fattas av
riksdagen, när man återigen underlåter att redovisa hur
resurserna i propositionen fördelas på kvinnor och män.
Detta omöjliggör utvärdering och försvårar förändringar av
nuvarande system.
Den bristande verklighetsbeskrivningen får också andra
konsekvenser när det gäller regelverket runt det
regionalpolitiska stödet. Grundregeln som gäller idag och
som föreslås gälla även fortsättningsvis -- att minst 40% av
det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stödet
skall förbehållas vartdera könet -- kan synas ''jämlik'', men
mot bakgrund av att merparten av stödet går till ''manliga''
sysselsättningar så innebär det faktiskt att kvinnorna
missgynnas hela tiden.
Omprioritera det regionalpolitiska stödet
Vänsterpartiet menar att det regionalpolitiska stödet
måste omprioriteras och under kommande år gå till kvinnor
i större utsträckning, eftersom läget just nu är kritiskt i
många inlandskommuner. Det är kvinnorna som flyttar
först.
I propositionen föreslås under punkt B 7. 215 300 000
kronor till småföretagsutveckling. Vänsterpartiet vill
att dessa medel fördelas så att de till största delen förbehålls
kvinnor.
När det gäller stödet till regional utveckling under punkt
G i propositionen, föreslås en utökning av stödet och
omprioritering enligt nedan.
Eftersom den offentliga sektorn har så stor betydelse för
kvinnorna, borde detta avspegla sig i regionalpolitiken. Vi
anser att regionalpolitiska medel måste kunna användas
även till satsningar på offentlig sektor inom utsatta
regioner.
Lagfäst rätt till barnomsorg, kräver vänsterpartiet i
annan motion, men i avvaktan på ett sådant beslut föreslås
ett särskilt stöd till barnomsorg på små orter och på
landsbygden.
Vänsterpartiet föreslår också ett speciellt statsbidrag
till länstrafiken i län med stora avstånd, vilket skulle
skapa mer likvärdiga förutsättningar för de olika
länstrafikbolagen och gynna kvinnor, som är de största
användarna av kollektivtrafiken.
En viktig förutsättning för regional utveckling på lika
villkor för kvinnor och män är forskning. När det gäller
forskningen så behövs det forskning om kvinnor på
landsbygden, vilka villkor de lever under och vad som krävs
av regionala satsningar. Kunskaperna om kvinnors villkor
är ännu otillräckliga och det gäller framför allt kvinnor på
landsbygd och i glesbygd.
Inom ERU (Enheten för regional utveckling) bör
forskningsinsatserna till övervägande del inriktas på
kvinnor under de kommande åren.
Om regionalpolitiken ska få någon verklig betydelse på
90-talet, så måste den på ett helt annat sätt än i
budgetpropositionen ta sin utgångspunkt i mäns och
kvinnors olika villkor, och om talet om jämlikhet ska bli mer
än vackra ord, måste det åtföljas av konkreta åtgärder i
form av rejäla resurstillskott inom de områden där kvinnor
finns idag.
En allt större del av regionala stöd handhas av
länsförvaltningarna. För att kvinnoperspektivet ska
finnas med även på den regionala nivån, krävs
utbildningsinsatser och ett förtydligande av
jämställdhetsmålen och deras konsekvenser för de politiska
besluten, både hos berörda tjänstemän och hos de politiskt
ansvariga. Könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser
tillhör de statliga områden som har den allra sämsta
kvinnorepresentationen och vi föreslår att samma
rekommendation som gäller för lokaliseringsstöd (inget
kön får vara representerat med mindre än 40%) ska gälla i
länsstyrelsernas styrelser.
Boendet i glesbygd
För att främja boendet i glesbygd bör åtgärder
genomföras för att framför allt yngre och äldre ska kunna
ha ett rimligt boende. Dessa grupper är inte alltid
attraherade av villaboende som dominerar i glesbygd. Stöd
bör ges till ökad självförvaltning, självbyggande,
experimentbyggande och ekohusbyggande även av och i
flerfamiljshus. Bostadsfinansieringen bör ses över så att
ökad diversifiering ger möjligheter för bättre anpassning till
situationen på landsbygd och i skärgård.
Permanentbosättning i glesbygd måste stödjas så att den
kan konkurrera med fritidshusägande.
När det gäller äldres boende i servicehem är vi emot
koncentrationen till stora hem i tätorter. Liksom när det
gäller barnomsorgen har det runt om i landet gjorts ett
flertal försök med boende på mindre institutioner mycket
nära hemmiljön. Vi anser att man nu samlat så mycket
kunskap om detta att denna inriktning kan permanentas.
En sådan inriktning stärks antagligen om kommunerna i lag
får ansvaret för att inrätta särskilda boendeformer för
service och omvårdnad vilket vänsterpartiet föreslagit.
Ett fullgott liv i hela landet
Målet för regionalpolitiken är rättvisa, valfrihet och
tillväxt och att detta ska ske genom att skapa sysselsättning,
service och en god miljö på landsbygden.
Detta är i sig ett erkännande av en misslyckad
regionalpolitik, vilket stämmer väl överens med de
erfarenheter och analyser som vi har gjort. Förutom att det
råder stora orättvisor mellan olika grupper så finns det
också stora sociala och ekonomiska skillnader mellan
regioner. Klyftorna är i detta avseende störst mellan
storstad och glesbygd. Då inget sagt om psykologiska
värden som exempelvis livskvalité eller om
miljöaspekterna.
Många av de sociala och miljömässiga problem som i dag
finns i de befolkningstäta områdena beror på att det snart
är omöjligt att bo kvar i andra regioner. Man måste för sin
försörjning flytta till storstäderna antingen man vill eller
inte. Den fortsatta omstruktureringen mot tre eller fyra
befolkningscentra kommer därför att i dessa områden öka
brottsligheten, skapa större ensamhet och isolering, öka
rädsla, stress och våldsamheter.
En förutsättning för att människor ska kunna stanna
kvar i glesbygden och på landsbygden är att den sociala
servicen fungerar. Kommunerna med stora glesbygder har
ofta en mer ansträngd ekomomi än andra kommuner och
har svårt att klara sociala åtaganden. Kommunerna måste
därför ha ett statligt stöd för att dels kunna bygga upp en
viss servicenivå och dels kunna bibehålla den. Viktigt i detta
uppbyggande är en samverkan över olika sektorsgränser,
posten, affärsverksamhet, föreningsliv och kommunen. I
detta kan länsstyrelserna ha en viktig planerande och
samordnande roll. Där kan man också få en samordning
med arbetsmarknaden och bostadsplaneringen.
Vänsterpartiet förvånas över den nästan totala
avsaknaden av ett socialt perspektiv på regionerna och då
särskilt när det gäller glesbygden. Intrycket man får är att
glesbygden är befolkad med en annan art än människor.
Barns, ungdomars, mäns, kvinnors och äldres behov av
social utbyte och gemenskap berörs oändligt perifert,
kvinnor i termer av arbetskraft och företagande, ungdomar
som en sorts reservarmé för arbetsplatserna. Vi tror att för
ökad rättvisa och en utvecklad välfärd måste vi ha ett
mycket större perspektiv än detta. De sociala
frågeställningarna, medvetet eller omedvetet, kommer inte
fram. Problem och problemlösningar måste utgå från
människors behov och blir därmed en del av grunden för en
levande landsbygd. Skapar vi inte den
substansen/underlaget så finns en risk för att åtgärderna ger
dåligt resultat.
Att ställa samlingslokaler till förfogande är en viktig
samhällelig uppgift. Under ett flertal år har statens bidrag
till upprustning och utbyggnad varit fryst vid 52 miljoner
kronor. Detta har inneburit att kötiden för att få del av detta
bidrag f.n. är sex till sju år. Det finns nu på landsbygden ett
stort mått av samutnyttjande, t.ex. skola, förskola,
föreningar, så att lokalerna har en allsidig användning.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att ge bidrag till
samutnyttjade samlingslokaler i glesbygd.
Boendeservicedelegationen har kommit med en
redovisning och utvärdering av samutnyttjande av lokaler i
glesbygd. Då det behövs en utvärdering som kan belysa hur
samutnyttjandet kan och ska fungera vill vi avvakta denna
innan vi tar ställning till hur mycket pengar som behövs för
upprustning och utbyggnad av lokaler i glesbygd.
Barnomsorg ska också finnas i glesbygd. Även den
ingick i regeringens löfte om fullt utbyggd barnomsorg. Det
är därför hög tid att bestämma hur denna ska utformas.
Under de senaste fem åren har det runt om i landet pågått
olika former av försöksverksamheter med barnomsorg i
glesbygd. Det bör därför vara möjligt att finna fungerande
modeller för de ca 8 000 barn på landsbygden som är i behov
av någon form av barntillsyn. Vi vill här ta upp två former
av barnomsorg som vi bidragsvägen vill stimulera
kommunerna att satsa på. Båda utgår från brukarnas behov
av barntillsyn.
Barnmiljörådet gjorde i samarbete med socialstyrelsen,
Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska
kommunförbundet ett projekt i sex kommuner. Syftet var
egentligen inte att ordna barnomsorg utan att öka
lantbrukarbarnens säkerhet vilket också verksamheten
avsevärt gjorde. Dessutom fick man också fram en
barnomsorgsform, skördedagis, som passade brukarnas
behov. De allra flesta var nöjda eller mycket nöjda. Det
hade känts lugnt och tryggt att ha barnen i goda händer och
föräldrarnas arbetssituation hade helt naturligt förbättrats.
De allra flesta ville att projektet skulle upprepas. Även
barnen uttryckte förtjusning över att få vara på dagis.
Flera projekt har gjorts med en samverkan mellan
skolan och förskolan, alla med lyckat resultat. På
daghemmet Pärlugglan, Håknäs i Nordmalings kommun,
har man med hjälp av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
drivit ett projekt med en samordning av skola och förskola.
Skolan ligger ofta relativt nära människorna, så även i
glesbygd. Inte minst de större förskolebarnen kan utnyttja
de kommunikationer som finns för att komma till skolan/
dagis. Kanske kan dagiset starta redan på bussen så att
föräldrarna kan känna större trygghet när de lämnat sitt
barn.
Det behövs flexibilitet för att klara glesbygdens
barnomsorg men skördedagis och kombinerad skola/dagis
kan vara värt att mer eller mindre permanenta.
Vänsterpartiet föreslår att staten ger öronmärkta pengar för
att utveckla dessa två omsorgsformer i glesbygd. Vi föreslår
att varje nyuppförd plats initialt stimuleras med 25 000
kronor.
Under en period är ungdomars umgänge med jämnåriga
speciellt viktig. Det är väsentligt för att utveckla deras
identitet och personlighet. Det är ofta en övergångsform
mellan tryggheten i familjen och tillhörigheten till
vuxenvärlden. Man kan säga att det är en arena där man
tränar sig för att bli vuxen.
Ungdomstiden ska inte vara en träning för anpassning i
glesbygd. Den uppfattningen kan man lätt få när man läser
propositionen och andra landsbygdsprogram. Unga
människor behöver mer än vuxna kontaktpunkter, och vad
samhället i första hand måste göra är att ställa lokaler till
förfogande och vara lyhört för ungdomarnas önskemål. Det
bör finnas en försiktighet med att organisera verksamheter
som inte ungdomar uttryckt önskemål om utan låta
initiativen komma från dem själva.
Landsbygden i sig själv kan ha en stor attraktivitet för
ungdomar. I första hand gäller detta för pojkar, medan
däremot flickornas möjlighet att förverkliga sina intressen
är mindre. Det finns ett stort utbud av traditionellt manliga
verksamheter som jakt och sport, ofta med hög status,
medan det som attraherar flickor oftast kommer i andra
hand. Vi har också en bestämd känsla av att i första hand
pojkarnas verksamhetsbehov blir tillgodosedda. Om man
vill utveckla ungdomars livsmiljö på landsbygden måste en
prioritering göras till förmån för flickorna.
Ungdomars möjligheter till olika aktiviteter är beroende
av bra kommunikationer. För deras skull vill vi därför att
riksdagen beaktar vad som sägs i motionens avsnitt om
kommunikationer.
Det har den senaste tiden funnits propåer om att
lantbrevbärningen skulle rationaliseras enligt regeringens
sätt att se saken -- dvs. minska. Postverket menar att de
måste se rent krasst även på denna verksamhet och att den
i nuläget är alltför dyr. Lantbrevbärningen är mycket
uppskattad och till stor nytta på landsbygden.
Vänsterpartiet vill att denna verksamhet utvidgas på så sätt
att den inte enbart behöver ha en ekonomisk inriktning utan
att den kan kombineras med en social del, exempelvis
enklare tillsynsuppgifter. En person som kommer fem
gånger i veckan till en äldre människa utgör en mycket stor
del i en trygghet. En trygghet som kan innebära att han
väljer att stanna kvar i sitt hem om en total isolering kan
undvikas. Därtill kunde det bidra till en i praktiskt
hänseende ökad servicenivå. En utvidgad sådan service tror
vi generellt skulle betyda mycket för en bygd, och vilka
begränsningar en sådan service skulle ha får antagligen
avgöras av de lokala förhållandena.
Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts som
kommer med förslag om vilka regler som ska justeras för att
postverket ska kunna utveckla sin
lantbrevbärningsorganisation: nya uppgifter och ny
organisationsform. Vi anser också att det av direktiven ska
framgå att postverket fortsättningsvis ska ha hela ansvaret
för verksamheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EG och regionalpolitiken,
2. att riksdagen under budgetåret 1991/92 anslår 86
000
000 kr. till anslag G 2 Regionala utvecklingsinsatser
utöver vad regeringen föreslår,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om infrastrukturen,1]
[att riksdagen beslutar att reservera 1 öre/kWh av
inkomsterna från vattenkraftsskatten till infrastruktur
enligt vad som anförts i motionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att statliga och andra samhällsägda företag samt
löntagarfonderna skall bli aktiva verktyg för att nå de
regionalpolitiska målen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att statliga och andra samhällsägda företag samt
löntagarfonderna bör medverka till en ökad förädling av
landets råvaror inom landet,1]
3. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer
med förslag om utformning av redskap för de demokratiska
instanserna att kontrollera och styra lokaliseringen av
arbetsplatser för att kunna korrigera nuvarande
koncentrationstendenser,
4. att riksdagen höjer maximigränsen för butiksstöd i
glesbygd från 60 000 kr. till 100 000 kr.,
5. att riksdagen till butiksstöd i glesbygd för budgetåret
1991/92 anslår 10 000 000 kr.utöver regeringens förslag,
[att riksdagen beslutar om transportstödet enligt de
förslag som finns i motionen,2]
[att riksdagen anslår ytterligare 5 000 000 kr. till utökat
trans- portstöd,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunikationerna,2]
[att riksdagen hos regeringen begär en långsiktig strategi
för att motverka uppbyggandet av bilkrävande
infrastruktur,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelandet av stödet till
småföretagsutveckling,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsbidrag till
länstrafiken,2]
6. att riksdagen begär att regeringen kommer med förslag
om forskningsprojekt med särskild inriktning på kvinnor på
landsbygden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildningsinsatser och
kvinnorepresentation i länsstyrelserna,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om boendet i glesbygd,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag till samutnyttjade
lokaler,3]
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett anordningsbidrag med 25 000
kr. per plats i daghem och fritidshem, totalt 250
000
000 kr., varav 40
000
000 kr. tas över anslag G 6 att användas till att utveckla
daghemsformer i glesbygd i enlighet med vad som anförts i
motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars livsmiljö i glesbygd
och prioritering av verksamheter med flickor som
målgrupp,
10. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att se över de regler som hindrar
postverket från att bygga ut en social service i glesbygd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen sagts om små servicehem med närhet till
hemmet.
Stockholm den 23 januari 1991
Karl-Erik Persson (v)
Viola Claesson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Björn Samuelson (v)