Som riksdagsman har jag självfallet ett ansvar för att
driva frågor av betydelse för det egna länet. Gävleborg hade
under större delen av 80-talet en negativ utveckling. Det är
klart att man som ledamot därför måste ställa krav på
effektiva regionalpolitiska insatser i länet. För min del är
det mycket lätt att ställa mig bakom folkpartiet liberalernas
regionalpolitiska partimotion.
Grundtanken i denna är att regionalpolitiken måste
bygga på mobilisering av de resurser som finns i en region.
Det gäller att skapa kreativa miljöer. Utbildningen är en
nyckelfråga för utveckling, och i partimotionen läggs en rad
förslag om hur de mindre regionala högskolorna ska kunna
utvecklas.
Gävleborgs högskola (som centralbyråkratin dock inte
låter skolan kallas, i stället envisas man med den inte
särskilt lyckade benämningen Högskolan i
Gävle/Sandviken) behöver på ett betydligt mer aktivt sätt
än hittills samverka med dels Uppsala universitet, dels
högskolan i Sundsvall. Länet är vidsträckt, och det är inte
möjligt att inom länet få en komplett högre utbildning.
Därför blir samarbete över länsgränserna en absolut
nödvändighet inom den högre utbildningen.
Gävleborg fick inget ''paket'' under den föregående
lågkonjunkturen. Detta trots att länets arbetslöshet långa
perioder steg mer än i något annat län och samtidigt som
folkminskningen var allvarligare än i alla andra län utom
Västernorrland. Anledningen är uppenbar, när den centrala
statsmakten beslutar om särskilda ''paket'' för en region är
det knappast något slags objektiva mått på behov som
avgör. I stället avgörs sådana beslut utifrån vilka kontakter
olika län har på det personliga och politiska planet med de
centrala beslutsfattarna. Och av olika skäl har Gävleborg
inte kunnat hävda sig i sådan politisk konkurrens.
Därför är det för länet en fördel att riksdagsmajoriteten
drivit fram ökade länsanslag, i motsats till
socialdemokratins förkärlek för pengar som ställs direkt till
regeringens disposition för ''paket''. Metoden med
länsanslag har två mycket stora fördelar framför den
centralstyrda metoden. Dels styrs inte fördelningen av
länsanslag så godtyckligt mellan länen. Dels, och kanske
ännu viktigare, är att kunskapen om behov och möjligheter
är långt större inom respektive län än på central nivå.
I partimotionen tas frågor som infrastruktur (vägar och
järnvägar) upp, liksom förslag rörande glesbygd, turism och
stödområdesindelning. Den av folkpartiet liberalerna
förordade politiken skulle bli till fördel för Gävleborgs län.
En viktig tanke i partimotionen är att den kreativa miljö
som krävs för att en region ska kunna mobilisera sina
resurser i hög grad främjas om man tar tillvara kulturvärden
och lokal historia. ''Det som tidigare uppfattats som
självklart ses med nya ögon med kulturens hjälp. Samtidigt
sker det i former, där nya former av gemenskap etableras.''
I min länsmotion i fjol (l989/90:A92) och även tidigare har
jag belyst motsvarande tanke genom att framhålla den roll
Lill-Babs spelar i Gävleborgs län för att belysa vad förmåga
till ständig förnyelse kan ge.
Överhuvud är det nödvändigt att inse hur framtida nya
jobb främst kan komma inom tjänsteproduktion, och då i
första hand enskild sådan. Inte minst är det viktigt att släppa
lös kvinnors kreatitivet och önskan att skapa något eget
genom att tillåta enskilda alternativ inom vård och omsorg.
Jag ska vara lojal mot riksdagsuttalanden om att
ledamöter inte bör upprepa förslag som redan lagts under
mandatperioden. Som riksdagsrevisor har jag alltmer
kommit att övertygas om att riksdagen långt mer än hittills
måste granska den verksamhet som finansieras skattevägen.
Ska jag vara konsekvent ska jag alltså inte upprepa förslag
jag lagt redan tidigare.
Det är också utomordentligt viktigt att framhålla att de
stora problemen i länet inte avhjälps genom olika
regionalpolitiska beslut. Läget är ju det att Sverige fört en
ekonomisk politik de senaste åren på sådant sätt att landet
förlorat så mycket i konkurrenskraft och internationella
marknadsandelar att det nu ensamt bland de västliga
industriländerna ståtar med minskad BNP och en
väsentligen hemmagjord lågkonjunktur. Regionalpolitik
kan bidra till att utjämna mellan län, men den kan
omöjligen kompensera och parera hela den ekonomiska
politikens skadeverkningar i ett så konkurrensutsatt län
som Gävleborg.
Gävleborg är ett extremt exportberoende län. I
rapporten ''Framtid och jobb i Gävleborg'' som togs fram
av folkpartiets länsförbund l985 fanns en mycket intressant
studie utförd av fil dr Kurt Wickman, Gävle.
Genom analys av utvecklingen från 60-talet till början av
80-talet visade han att Gävleborg är långt
konjunkturkänsligare än landet i genomsnitt. När den
nationella konjunkturen går upp eller ned en procent så är
motsvarande förändring i Gävleborg 1,6 procent.
Gävleborg drabbas mycket kraftigt av den försämrade
svenska konkurrenskraften. I län med stor offentlig sektor
och utpräglade hemmamarknadsnäringar märks inte den
försämrade konkurrenskraften på tillnärmelsevis samma
sätt som i ett exportlän.
De flesta ekonomiska prognoser talar om en ökad
svensk arbetslöshet till följd av en till största delen
hemmagjord lågkonjunktur, orsakad av hög inflation.
Antag att arbetslösheten i landet stiger två procent
under en tid framöver. Den sannolikaste utvecklingen i
Gävleborg är då att arbetslösheten stiger drygt tre procent,
man utgår från erfarenheterna l965--82 enligt Wickmans
studie. Näringslivssammansättningen är ju i stort
oförändrad sedan dess, med skogs- och stålindustri som de
tyngsta inslagen.
Det ser alltså dystert ut den närmaste tiden. Men på
något längre sikt finns anledning att vara mer optimistisk
ifråga om länets framtid. Huvuddelen av länets problem
under 80-talet var en följd av den alltför höga inflationen.
Länets sysselsättning hotades dessutom av beslutet om
förtida kärnkraftsavveckling. Länets tunga industri är ju
starkt elberoende, i realiteten är Gävleborg ett av de län
som skulle drabbas allra värst av de ekonomiska
verkningarna av en förtida avveckling. Länets industrier är
oerhört beroende av avsättning inom EG, de tunga
industrierna säljer betydligt mer till EG-länder än på
hemmamarknaden.
Mot den här bakgrunden har tre beslut under senare tid
gjort att Gävleborgs utsikter förbättrats väsentligt.
1. Skattereformen, eftersom den bör leda till minskad
inflation. Inte minst genom att de stora löntagargrupperna i
framtiden kan få reallöneökningar utan att kräva de mycket
höga nominella ökningar som ansågs ofrånkomliga i ett land
med dramatiskt höga marginalskatter. Skattereformen har
alltså särskilt stor betydelse i län där så mycket av
sysselsättningen är beroende av industrins konkurrenskraft.
Tyvärr dröjde marginalskattereformen alltför länge. Hade
folkpartiet liberalernas mångåriga arbete för sänkta
marginalskatter rönt framgång några år tidigare skulle länet
och landet inte nu befinna sig i en kostnadskris med starkt
ökande arbetslöshet.
2. Beslutet att inte snabbavveckla kärnkraften. Hade
beslutet om nedläggning av aggregat redan i mitten 90-talet
legat kvar skulle Gävleborg varit ett av de län som fått
betala detta hårdast genom ökad arbetslöshet. På
motsvarande sätt är det till stor fördel för sysselsättningen i
länet att elbeskattningen gjorts om till moms, som ju avlyfts
exporten.
3. Beslutet att Sverige bör söka medlemskap i EG.
Jobben i Gävleborg är alltså till stor del beroende just av
EG-marknaden.
Jag kan konstatera att i alla dessa tre för länet mycket
viktiga beslut har folkpartiet liberalerna varit pådrivande.
För 90-talet rör det säkerligen tusentals jobb i länet, jobb
som skulle ha försvunnit om inte politiken lagts om på de
tre nämnda områdena.
Det troliga är att arbetslösheten i länet kommer att öka
kraftigt innevarande år. Men den förändrade svenska
politiken ifråga om skatter, energi och EG innebär ökade
framtida möjligheter för länet. Den nya politiken ifråga om
skatter, energi och EG gynnar hela landet, men för
Gävleborg och andra sysselsättningsmässigt svårt utsatta
skogslän skulle det ekonomiska läget har varit närmast
katastrofalt om inte dessa tre beslut kunnat fattas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den ekonomiska politikens,
energipolitikens och svenska EG-politikens avgörande
inflytande på utvecklingen i det starkt exportinriktade
Gävleborgs län.