Regeringen lade under våren 1990 fram en proposition
angående ny regionalpolitik. Riksdagen behandlade
propositionen och slog bland annat fast att målet med
regionalpolitiken skall vara att främja såväl en rättvis
fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av
landet som en balanserad befolkningsutveckling. Målet
sades även vara ''att ge människor tillgång till arbete,
service och god miljö oavsett var de bor i landet''.
Tyvärr ändrade riksdagen inte på regeringens förslag vad
gäller inplacering av Hallstahammar inom stödområdet.
Därför kom målsättningen vad gäller en rättvis
fördelning att rimma illa med verkligheten genom den
orättfärdiga gränsdragning man gjorde vad gäller
Bergslagskommunernas inplacering i stödområdet.
Hallstahammars kommun t.ex. finns inte med i
stödområdet, trots de stora strukturella problem man där
brottas med och trots att Hallstahammars kommun har
likartad struktur som de kommuner, som hamnat inom
stödområdet. Detta kommer att ge väsentliga och
långsiktiga nackdelar vid såväl nyetablering som expansion
av befintliga företag. Bergslagskommuner med nära
samarbete och likartade problem borde behandlas lika.
Jag anser visserligen -- i likhet med vad moderata
företrädare framfört i debatt och reservationer -- att
regionalpolitiken borde ha en helt annan utformning. Men
eftersom man nu har detta system anser jag att
Hallstahammars kommun bör ingå permanent i
stödområdet. Tillfälliga lösningar ger inte företagen de
långsiktiga garantier de behöver för att våga satsa och på
detta sätt bidra till att bygga upp en ny företagsstruktur i vår
del av regionen. Att bygga upp en ny företagsstruktur, d.v.s.
att förnya ett näringsliv, som är så ensidigt sammansatt som
det i Bergslagen, kommer förmodligen att kräva en mycket
lång tidsperiod. Vi har i Hallstahammar brottats med dessa
strukturella problem i mer än ett decennium, men är
fortfarande helt beroende av ett alltför ensidigt näringsliv
med större eller mindre strukturella problem.
Redan i början av 1980-talet var kommunens läge
prekärt. En stor del av den traditionella industrin var
utslagen eller utlokaliserad (genom statligt dirigerade stöd
till Norrlandsregionen). Detta sista medförde bl.a. förutom
de missade arbetstillfällena även ett stort antal tomma
lägenheter, mellan 200 och 300, vilket är oerhört mycket när
det gäller en kommun av Hallstahammars storlek.
Kommunen hamnade i en synnerligen svår
kommunalekonomisk situation, vilket i sin tur ledde till
''tillfällig inplacering i stödområde''.
Under hela tiden sedan 1985--86 har Hallstahammar
varit en lojal och intresserad medlem i kretsen av
Bergslagskommuner med likartade problem. Kommunen
ingår i Bergslagsdelegationens kommunkrets och
medverkar aktivt i kommunernas Bergslagssamarbete,
särskilt då den regionalpolitiska arbetsgruppen.
Hallstahammars kommun har tillsammans med andra
kommuner gått med i Ekomuseum Bergslagen och varit
med om gemensamma turistsatsningar. Vi har även -- över
partigränserna -- varit överens om att inte ''ragga företag''
bland andra stödkommuner. Den tillfälliga inplaceringen i
stödområde innebar möjlighet för företag att få upp till 15
procent lokaliseringsbidrag. REK 87 gick ett steg längre och
föreslog att Hallstahammar skulle ingå bland andra
kommuner i Bergslagsområdet. Detta tillstyrktes även av
fullmäktige, men i regeringens proposition 1989/90:76
ställdes kommunen utanför systemet så även genom
riksdagens felaktiga beslut.
Det finns fortfarande ett klart behov av särskilt
regionalpolitiskt stöd till etableringar i Hallstahammars
kommun:Kommunen är fortfarande en ovanligt
industridominerad kommun i landets mest
industridominerade län. Differentieringen av näringslivet
har gått sakta och stödpolitiken har ännu inte resulterat i att
tjänstesektorn fått något markerat uppsving.
Kommunens företag tillhör i stor utsträckning sektorer, som
enligt en färsk utredning är särskilt hotade av
internationaliseringen, arbetskraftsutvecklingen och
utvecklingen av energiförsörjningen. -- Ett exempel är
utvecklingen inom Bulten AB, som hade en lång rad av
förlustår bakom sig när Kanthal-Höganäs tog över ägandet
1987. 1989 började så nedgången i bilindustrin -- som varit
en stor kund -- att kännas. Volymen minskade,
permitteringsvarslen kom allt tätare, liksom införandet av
4-dagarsvecka. Krisen i bilindustrin har slagit hårt. Volvo
och Saab var tidigare stora kunder men nu har
beställningarna minskat drastiskt. Den försämrade
lönsamheten gör att Bulten tvingats varsla ytterligare 70
arbetare och 40 tjänstemän.Bulten AB i Hallstahammar
får i dagarna en ny ägare. ''Kanthal-Höganäs säljer sitt
sorgebarn'' står det att läsa. Bulten AB har i dag bara 1 100
anställda.Snickers -- som varit den största arbetsplatsen
för kvinnor i Hallstahammar -- har också både varslat och
sagt upp anställda. Andra jobb finns ej att tillgå.
Breddningen av tjänstesektorn har inte gått så snabbt
som man kunde önska. Viss etableringsvilja finns inom den
enskilda sektorn och vissa företag har tillkommit --
juristkontor, en skrivbyrå och några specialaffärer. De
verkliga bristerna finns i Hallstahammars kommun på den
offentliga sektorn -- tvärt emot vad många tror.
Västmanlands län, och inte minst Hallstahammar, har liten
offentlig verksamhet i statlig regi. Här märker vi tyvärr
motsatsen till etableringsvilja. I kommunens yttrande över
REK 87 krävdes en bättre samordning av olika statliga
sektorers insatser ur regionalpolitisk synpunkt. Enligt
verksförordningen 1987:1100 skall beslut om
verksamhetsinriktning och lokalisering hos statliga
myndigheter fattas med hänsyn till regionalpolitikens krav.
Ändå har Hallstahammar under de senaste åren drabbats av
två mycket allvarliga bakslag när det gäller statliga
arbeten.Statens invandrarverks regionkontor i
Hallstahammar har flyttats bort från Bergslagskommunen
Hallstahammar till Flen i Södermanland.AMU-Centrum
i Hallstahammar har nu avvecklats; verksamheten har
flyttats från specialutformade, kommunägda lokaler till
dyrare lokaler i Köping och Västerås. Förutom att
verksamheten blev dyrare har även arbetsplatser försvunnit
från kommunen liksom en viktig utbildningsresurs.
I båda dessa fall har beslut fattats utan att man frågat
efter kommunens synpunkter. Hallstahammarsbor frågar
sig därför i dag om man kan lita på statens förmåga och vilja
att leva upp till sina egna regionalpolitiska målsättningar
när det gäller den egna statliga verksamheten.
Det stöd man tidigare åtnjöt underlättade för ett antal
företag att etablera sig i Hallstahammar men det hann inte
leda till något ''allmänt lyft'' för kommunens näringsliv.
Kommunens näringsliv var relativt stabilt under 1989--90
men redan under senvåren 1990 ökade oron igen bl.a. på
grund av de redan då första varslen om permitteringar vid
Bulten AB. Jag anser därför att regionalpolitiskt stöd, så
länge riksdagen beslutar ge det i denna form, är högst
befogat i Hallstahammar vars näringsliv befinner sig i en
ömtålig balans under nuvarande konjunktur.
Tids nog anser jag det vara befogat med en
nyorientering -- men inte så länge Hallstahammars
näringsliv är så starkt Bergslagsbetonat som i dag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att placera Hallstahammars
kommun inom stödområde.
Stockholm den 25 januari 1991
Birgit Henriksson (m)