Överföringarna av resurser för forskning är
förhållandevis jämnt fördelade över storstadsområdena
inom universitets- och högskoleområdet. Däremot är det
statliga stödet till företagsforskningen i mycket liten
utsträckning riktat mot Malmöhus län. Undersökningar
visar att Malmöhus län generellt har låga resursöverföringar
från staten. Det är endast tre av länets kommuner, Malmö,
Lund och Ystad, som ligger på riksmedelvärdesnivån eller
högre.
De studier som gjorts av den skånska industrins
utveckling visar att de FoU-intensiva branscherna har en
svag tillväxt i Skåne. Det är i Mälardalen och i Stockholm
som växtkraften finns och 40 procent av sysselsättningen.
Det är så att en spontan tillväxt i Skåne , d v s en utveckling
som följer de trender som idag kan observeras, inte är
tillräcklig för att regionen skall kunna återhämta sin
position. Det krävs istället att insatserna samordnas i en
systematisk strävan att få till stånd en mer expansiv
företagsstruktur.
I en underlagsrapport från storstadsutredningen
beskrivs profiler för storstäderna under olika decennier.
Malmö kommun karaktäriseras som en industri- och
arbetarstad med något av en guldålder på 1950-talet. Den
kraftiga nedgång av textiloch konfektionsbranscherna som
Malmö fick uppleva, kunde kompenseras av en snabb
tillväxt inom andra delar av näringslivet och då i synnerhet
inom byggnadssektorn. I mitten av 1960-talet vände
utvecklingen i Malmö och befolkningsminskningen tog sin
början. Stadens periferi levde upp på 1970-talet -- den gröna
vågens decennium -- med huvuddelen av bostadsbyggandet
och befolkningsökningen förlagd till kranskommunerna.
1980-talet förde med sig en balans i den inomregionala
utvecklingen. Under senare år har Malmö ökat sin
befolkning, men näringslivet fortsätter att förlora terräng
trots en ihållande högkonjunktur, som nu börjar avmattas.
Detta förklaras med att industristrukturen inte har förnyats
i tillräcklig omfattning.
Malmö har fortfarande en industristruktur som kan
sägas vara ett centrum för det sydsvenska näringslivet.
Detta gör att staden också är mycket beroende av att den
inhemska efterfrågan hålls uppe. En nedgång i denna kan
drabba Malmö hårt på 1990-talet. Malmös växande prägel
av lokalt regioncentrum betonas, och riskerna med denna
position markeras i många rapporter.
I Stockholmsregionen har 1980-talet betytt en
vitalisering. Industrin har fått en modern struktur med
tonvikt på läkemedels-, elektro-, datorindustri och
dessutom har service- och tjänstesektorn haft en snabb
tillväxt och fått en central betydelse för hela landet.
Stockholm som dominerande nod i landet har förstärkts till
att omspänna nästan alla sektorer och inte enbart vara
politiskt maktcentrum.
Göteborg får karaktäriseras som den hårdast
centraliserade regionen. Regionen har byggt sin utveckling
på en stark industri. Trots att denna under 1970-talet
kraftigt åderläts genom utvecklingen för varvsindustrin,
textil- och konfektionsbranscherna, blev nedgången inte så
kraftig till följd av en stark offentlig sektor. Sysselsättningen
ökade, men befolkningen minskade. Idag står och faller
regionen med framgången för ett begränsat antal
exportföretag. De fem största företagen svarade 1960 för 29
procent av sysselsättningen mot 59 procent idag.
Malmöhus läns näringsliv bygger av tradition på den
goda jorden som är rikligt företrädd i länet. Det är
tillverkningsindustrin och då i synnerhet
livsmedelsindustrin som utgör basen för länets välstånd och
utveckling.
Det har skett en omfattande strukturomvandling i
näringslivet sedan mitten av 1970-talet. Det är särskilt inom
teko-, varvs-, gummi- och byggmaterialindustrin som
sysselsättningen minskat. Nedläggningen av den civila
fartygsproduktionen vid varven i Landskrona och Malmö
har varit dramatiska förändringar under perioden. En stor
del av livsmedelsindustrin i länet har efterhand kommit att
domineras av stora koncerner eller bondekooperationen.
Satsningen på ersättningsindustri efter
varvsnedläggningarna med bland annat SAAB:s etablering
av bilfabrik i Malmö samt uppbyggnaden av forsknings- och
utvecklingsverksamheter vid IDEON i Lund/Malmö är
andra exempel på betydande förändringar i Malmöhus läns
näringsliv.
Det höga kapacitetsutnyttjandet inom industrin, bristen
på arbetskraft, den ökande internationaliseringen och
avregleringen inom jordbruket är faktorer som kommer att
ge avsevärd påverkan på näringslivets utveckling. Därför är
det nödvändigt för att Malmöhus läns industri ska vara
konkurrenskraftig att betydande insatser görs inom
utbildning, forskning och utveckling samt spridning av ny
teknik till mindre och medelstora företag.
Analyser har gjorts avseende tillväxten inom olika
branscher och hur dessa är lokaliserade till Malmö, Skåne
och riket.
Tillväxtbranscher definieras i undersökningarna som
den tredjedel vars produktion ökat mest sedan mitten av
1970-talet. Mogna branscher tillhör den mellersta
tredjedelen och de stagnerande den tredjedel med minst
produktionsökning.
Det har i undersökningar konstaterats att Malmös
branschsammansättning är tillfredsställande, men att
tillväxtbranscherna har minskat sin sysselsättning dubbelt så
snabbt som i landet i övrigt. Samma förhållande gäller de
stagnerande branscherna. Detta gäller även för Malmöhus
län i övrigt.
En jämförelse av industrisysselsättningens procentuella
andel av olika branschsektorer under 1989 och relationen
mellan Malmöhus län, Stockholms län och riket ger
följande vid handen.
För de mogna branscherna, dvs. skyddad, arbetsintensiv
och kapitalintensiv sektor, finns ca 71 procent av de
anställda i Malmöhus län där, medan motsvarande
förhållande för Stockholms län är 45 procent och för riket
58 procent. Om vi sedan ser på den kunskapsintensiva
sektorn så är de procentuella andelarna ca 19 procent för
Malmöhus län, ca 20 procent för Stockholm och ca 27
procent för riket.
För den FoU-intensiva sektorn är situationen
allvarligare ur Malmöhus läns perspektiv. Endast 8 procent
finns inom denna sektor i länet. För Stockholm är
motsvarande andel ca 31 procent och för riket ca 11 procent.
En väsentlig del av de insatser som staten gör för
näringslivets utveckling går ut på att utveckla nytt kunnande
och stimulera spridning av ny teknik och nya kunskaper.
Viktiga insatser sker genom branschforskningsinstituten,
som är delfinansierade av STU (Styrelsen för teknisk
utveckling). Enskilda företag kan delta i kollektiva
forskningsprogram genom subventionerade
medlemsavgifter. Det fanns under budgetåret 1985/1986 42
olika sådana verksamheter, vilka bedrev forskning åt
näringslivet i skilda former. De omsatte 700 mkr och
sysselsatte 240 forskarutbildade och 650 med annan
högskoleutbildning. Ungefär en tredjedel av STU:s budget
användes för att finansiera de kollektiva
forskningsinstituten och branschorganisationerna. Av de tio
branschforskningsinstitut som har småföretagsprogram är
endast ett lokaliserat till Skåne och närmare bestämt till
Malmö. Fem är lokaliserade till Stockholm.
Undersökningar visar att småföretagsprogrammen fungerar
väl och ger företagen den efterfrågade servicen. Det ger
möjligheter för mindre företag att på ett enkelt sätt koppla
upp sig till forskningsrelaterad kompetens och därmed
vidga sin kontaktyta. Det är vidare intressant att konstatera
vilken betydelse lokaliseringen av
branschforskningsinstitut, i detta fall Institutet för
verkstadsteknisk forskning, har för företagens benägenhet
att utnyttja dess tjänster. Etableringen av en filial till Luleå
ökade antalet uppdrag från 2 till 47 medan de sex sydliga
länen tillsammans endast svarade för nio uppdrag.
Av den regionalpolitiska utredningen (Fungerande
regioner i samspel, SOU 1989:55) framgår att av 40 olika
kollektiva FoU-verksamheter så finns tjugotvå i Stockholm
och sex i Göteborg. Utanför Stockholm och Göteborg finns
det tre verksamheter som lokaliserats till Luleå, Värnamo
och Sundsvall. Övriga nio är mindre filialer till Stockholm
och Göteborg. Uppgifterna är från 1987. Sådan verksamhet
finns inte alls i Malmöhus län.
En genomgång av fördelningen av STU:s
forskningsmedel procentuellt sett till företag och
branschinstitut år 1986 ger följande vid handen, dvs statens
stöd till den industriella forskningen.
Stockholm får 21 procent av anslagen till
företagsforskning, medan motsvarande siffror för
Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län är 7 respektive
12 procent. För anslagsgivningen till branschinstituten är
förhållandet det att Stockholm får hela 67 procent av
anslagen medan Göteborgs och Bohus län får 24 och endast
2 procent går till Malmöhus län. De totala andelarna blir för
Stockholm 67 procent, för Göteborgs och Bohus län 24
procent, och för Malmöhus län 9 procent.
Efter denna redovisning får det anses stå klart att södra
Sverige är en i det närmaste bortglömd region. Det måste
mot denna bakgrund komma till stånd en mera
regionalpolitiskt balanserad utveckling av det statliga stödet
till den industriella forskningen.
Branschforskningsinstitutens roll i den industriella
utvecklingen har under de senaste åren kommit i
skymundan. Dessa institut har haft och har stor betydelse
för den industriella förnyelsen, och då särskilt för de mindre
och medelstora företag som utnyttjar deras tjänster, och på
de orter där de verkar. Flertalet är lokaliserade till
Stockholmsregionen av historiska skäl. De tre senast
inrättade har lokaliserats till Kistaområdet för att stärka den
industriella kompetensutvecklingen där.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av insatser för
utveckling av näringslivet i Malmöhus län.
Stockholm den 25 januari 1991
Bo Nilsson (s)
Gunnar Nilsson (s)
Kurt Ove Johansson (s)