med anledning av prop. 1990/91:162 Vissa fredspliktsregler
Regeringens förslag till ändringar i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet i fråga om stridsåtgärder
m.m. i arbetsförhållanden med internationell anknytning är
ett beställningsverk avsett att tillgodose krav från LO och
TCO.
Lagstiftningen har begärts i syfte att mot bakgrund av
den s.k. Britanniadomen ''återge fackföreningsrörelsen
möjligheten att skydda svensk arbetsmarknad mot social
dumpning och att delta i internationella
solidaritetsaktioner.'' (LO i remissyttrarnde 1990-11-05).
Dessa motiv åberopas också i propositionen.
Genom förslaget blir det möjligt för fackliga
organisationer att genom stridsåtgärder framtvinga svenska
kollektivavtal och tillämpning av svensk lag och rättspraxis
på utländska arbetsgivare och arbetstagare verksamma i
Sverige. Likaså ges fackliga organisationer obegränsade
möjligheter att delta i internationella solidaritetsaktioner
som riktas mot arbetsgivare utanför landets gränser.
Som underlag för lagförslaget finns en promemoria från
arbetsmarknadsdepartementet om vissa fredspliktsregler
som remissbehandlades under hösten 1990.
Remissinstanserna var, med undantag för de fackliga
organisationerna, genomgående ytterst kritiska till
promemorians förslag utifrån principiella grunder.
Regeringen har tagit visst intryck av kritiken och har i den
nu framlagda propositionen modifierat sitt förslag och
försökt bemöta en del av de allvarliga invändningar som
restes.
I allt väsentligt kvarstår emellertid grunden för den
allvarliga kritik som framfördes. Regeringens förslag är inte
tillfredsställande.
En grundläggande princip i det internationella
samarbetet måste vara att avtal ömsesidigt respekteras
oberoende av i vilket land de träffats, under förutsättning
av att de inte är uppenbarligen orimliga eller grundar sig på
regler som inte är allmänt erkända i den internationella
rättstillämpningen.
Som motiv för lagstiftningen anför regeringen de
skillnader som föreligger när det gäller regleringen av
arbetslivet i Sverige och övriga Norden i förhållande till
regelsystemet i andra länder.
I Sverige är det av tradition i första hand starka fackliga
organisationer som har att tillvarata arbetstagarnas
intressen. Lagstiftningen har skrivits utifrån förutsättningen
att praktiskt taget hela arbetsmarknaden täcks av
kollektivavtal. Förekomsten av kollektivavtal innebär
också i det närmaste total fredsplikt parterna emellan.
Andra utvecklade demokratiska marknadsekonomier
har en arbetsrättslig lagstiftning som grundas på andra
principer. I många fall har man valt att i lag införa olika
minimibestämmelser som reglerar anställningsvillkor och
dylikt.
Regeringen anför också att det hittills varit möjligt att
genom krav på arbetstillstånd tillse att utomnordiska
företag verksamma i Sverige tillämpat anställningsvillkor
som står i överensstämmelse med vad som i övrigt gäller på
den svenska arbetsmarknaden. Med en gemensam
europeisk arbetsmarknad kommer kravet på arbetstillstånd
enbart att gälla arbetskraft från länder utanför EES och
Norden.
Av detta följer också att i praktiken den föreslagna
lagändringen därför i huvudsak torde rikta sig mot
förhållanden som avser relationerna mellan Sverige och
EG.
Det är anmärkningsvärt att regeringen i ett läge då
Sverige ligger i förhandlingar om ett utvidgat samarbete
med den Europeiska Gemenskapen inom ramen för EES
och riksdagen har beslutat om en svensk
medlemskapsansökan och, då vårt internationella beroende
också i övrigt ökar, föreslår en lag som är avsedd att skydda
svensk arbetskraft från europeisk konkurrens.
Artikel 7 i Romfördraget förbjuder all diskriminering
grundad på nationalitet i frågor som täcks av fördraget.
Artiklarna 59--60 anger att inga hinder får finnas mot att
företag i ett EG-land tillhandahåller tjänster i ett annat EG-
land.
Fri rörlighet för tjänster innebär att svenska företag får
rätt att åta sig utförande av tjänster inom andra
EESrespektive EG-länder utan att utsättas för
diskriminering i jämförelse med företag i värdländerna. I
gengäld får utländska företag som utför tjänster i Sverige
inte heller diskrimineras. EG-rätten kräver likabehandling.
Propositionen innebär att fackliga organisationer efter
eget godtycke genom stridsåtgärder skall kunna tilltvinga
sig kollektivavtal även då kollektivavtal redan finns på den
berörda arbetsplatsen. Om de båda avtalen konkurrerar
med varandra skall det senare avtalet gälla före det tidigare.
Detta förfarande står i strid med rättspraxis.
Regeringens tidigare promemoria kritiserades av
remissinstanserna för att den stred mot EG:s
diskrimineringsregler.
Föredraganden anser nu att den modell för
lagstiftningen som valts i propositionen inte innebär någon
diskriminering på grund av nationalitet. Detta är en
tveksam slutsats. Regeringen bygger sin bedömning på en
tolkning av den s.k. Rush Portuguesa-domen i EG-
domstolen.
I ett tillägg till den domen uttalar domstolen att EG-
rätten inte hindrar en medlemsstat från att utsträcka sin
lagstiftning eller de kollektivavtal som träffas av parterna
till att gälla alla som utför avlönat arbete inom statens
territorium även om arbetet är tillfälligt och oavsett i vilket
land arbetsgivarföretaget är etablerat.
Det finns fog för att ge detta uttalande begränsad
innebörd. Som framhålls av professor Tore Sigeman, åsyftar
EG-domstolens uttalande endast s.k.
allmängiltigförklarade kollektivavtal, ett rättsmedel som
för närvarande saknas i Sverige. Av domen framgår bland
annat att det är staten, inte fackföreningarna, som kan
utsträcka kollektivavtal till att gälla alla som utför arbete
inom territoriet. Vad som torde åsyftas är att gästande
företag är skyldiga att respektera det grundläggande sociala
skydd för lönenivån som följer av värdlandets lagstiftning
om minimilön eller allmängiltigförklarade kollektivavtal.
Att EG-domstolen däremot skulle godta en rätt för
fackliga organisationer att efter eget godtycke vidta
stridsåtgärder mot berörda arbetsgivare och att
kollektivavtal som framtvingats under sådana förhållanden
skall ges giltighet framför äldre avtal är svårt att tro.
Inom EG pågår ett arbete med regler för tillfälliga
arbeten som utförs i annat medlemsland. Det finns all
anledning för Sverige att avvakta resultatet av det arbetet i
stället för att genom det nu framhastade lagförslaget riskera
att försvåra Sveriges fortsatta integration med EG.
Även från GATT-synpunkt medför förslaget
implikationer för förhandlingarna om liberalisering av
tjänstehandeln. Lagförslaget utgår från AD:s dom i det s.k.
Britannia-fallet som avsåg lovligheten för en facklig
organisation att vidta blockad mot ett i utlandet registrerat
fartyg i syfte att undanröja det på fartyget gällande
utländska avtalet och ersätta det med ITF:s standardavtal.
AD:s dom innebar att blockaden ansågs olovlig.
Det förslag som lagts fram har emellertid betydligt större
räckvidd än utlandsregistrerade fartyg som anlöper svenska
hamnar. All verksamhet som bedrivs i Sverige av utländska
arbetsgivare med egen arbetskraft omfattas av lagförslaget
i den mån medbestämmandelagens regler inte kan anses
tillämpbara.
Flera inbördes helt olika fall skulle kunna komma att
beröras av fackliga stridsåtgärder med anledning av lagen.
Det gäller transporter med såväl fartyg, lastbilar och flyg,
entreprenadarbeten och konsulttjänster etc.
Det är anmärkningsvärt att regeringen inte har gjort ens
ett försök att analysera vare sig behovet eller effekterna av
den föreslagna lagstiftningen.
Då det gäller fartyg som är registrerade i andra länder
styrs rättsförhållandena ombord i allt väsentligt av
flagglandets lag. Ett fartyg i internationell trafik som
anlöper svensk hamn är inte jämförbart med en utländsk
arbetsplats i Sverige.
En reglering som avser att ge svenska fackliga
organisationer rätt att genom konflikt tilltvinga sig svenska
avtal som dessutom äger företräde framför de kollektivavtal
som eventuellt redan kan finnas för den berörda
besättningen, medför självfallet risker för att svenska fartyg
utsätts för repressalieåtgärder i främmande hamnar.
Särskilt känslig är situationen då det gäller fartyg
registrerade i nordiska internationella register, för vilka
avtal har godkänts av andra nordiska fackliga
organisationer. Ett exempel på detta är ''Black Prince''-
fallet.
Då det gäller regeringens motiv att eliminera alla hinder
för internationella solidaritetsåtgärder anser vi att
regeringen har en egenartad syn på internationell
solidaritet. Det kan inte vara ett led i internationell
solidaritet att göra besättningar från utvecklingsländer som
t.ex. Filippinerna arbetslösa. Lika litet kan en lag som
innebär att man kränker andras kollektivavtal bidra till en
positiv utveckling i dessa länder. De polacker t.ex. som
kämpat sig till fackliga rättigheter uppskattar säkerligen
inte att det svenska facket fråntar dem deras
förhandlingsresultat samtidigt som de berövas
arbetsmöjligheter. Den typen av ingripanden anser vi att
såväl utvecklingsländerna som de länder som är på väg att
omvandlas i demokratisk riktning mår bäst utan.
När de gäller flygtransporter föreligger ett utkast till en
överenskommelse om civil flygverksamhet mellan Sverige,
Norge och EG. Enligt detta utkast, daterat den 20 mars
1991, åtar sig Sverige att redan nu följa ''acquis
communautaire'' för verksamhet inom det civila
flygområdet. Härunder inbegrips även t ex EG-domstolens
tolkningar av EG-rätten. Att samtidigt, utan närmare
utredning, genomföra de föreslagna ändringarna i MBL ter
sig mot denna bakgrund än märkligare.
Lagändringen innebär att svenska fackliga intressen
tillförsäkras en möjlighet att hindra en skärpning av
importkonkurrensen som har sin grund i skillnader mellan
svenskt och utländskt löneläge. Den svenska tjänstesektorn
skulle också fortsättningsvis skyddas från utländsk
konkurrens. Detta står i strid med de frihandelssträvanden
som Sverige i andra sammanhang ställer sig bakom. För att
åstadkomma den effektivare resursanvändning som är
nödvändig för att åstadkomma balans i såväl den svenska
som den internationella ekonomin, är det i stället
nödvändigt att stimulera konkurrensen och avlägsna
handelshinder.
Sammanfattningsvis finner vi att regeringens förslag är
illa genomtänkt och skadligt för Sveriges relationer med
framför allt EG. Det finns emellertid ett oomtvistligt behov
av att analysera relationerna mellan svensk arbetsrätt och
EG-rätt. Därför är det givet att dessa frågor måste utredas
ordentligt. Det bör ske av den parlamentariska utredning
om arbetsrätten som vi föreslagit i annat sammanhang.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om
ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om
den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Stockholm den 15 april 1991
Sonja Rembo (m)
Anders G Högmark (m)
Mona Saint Cyr (m)
Erik Holmkvist (m)
Ulf Melin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lars Ahlström (m)