Mycket stora belopp omfördelas regionalt via
statsbudgeten. Även via skatteutjämning, statsbidrag till
kommuner, arbetsmarknadspolitik, industri- och
regionalpolitik omfördelas stora belopp. Direkt och
indirekt är staten den största och viktigaste basnäringen i
många kommuner. Norrbottenskommuner med hög
arbetslöshet, som tillhör stödområdet, får t ex i
storleksordningen 30 000 kr mer per invånare från staten än
lika stora kommuner med normal arbetslöshet i andra delar
av Sverige. Den samlade resursöverföringen av
stödkaraktär till kommuner i stödområdet är flerfaldigt
större än det som erhålls via det regionalpolitiska anslaget.
Även om Norrlands inland får mycket pengar per person
så är det inte dit de stora pengarna går. Vinnarna på det
regionala utfallet av statens budgetpolitik är Sveriges
medelstora städer i norr men främst i söder.
Residensstäderna får ungefär 10 000 kr mer per invånare än
andra kommuner. De som förlorar på omfördelningen är
framför allt Malmö, Göteborg och små kommuner i södra
Sverige.
Det framgår av en delrapport från Expertgruppen för
regional utveckling (ERU)(Ds I 1987:6), vari de statliga
resursöverföringar, som är av betydelse för infrastruktur
och arbete kartläggs. Forskargruppens fortsatta arbete går
ut på att syna resursöverföringarnas effekter och
effektivitet.
Att kora ''vinnare '' och ''förlorare'' enbart på dessa
siffror ger naturligtvis inte hela verkligheten, men den
analysen behöver inte göras här.
Arbetslinjen
Den öppna arbetslösheten i Sverige är låg; i december
1990 uppgavs den vara 1,8%. De som i övrigt -- med ett mer
normaleuropeiskt system -- skulle varit arbetslösa får
utbildning eller arbete; detta ger en nettosubvention, som
är mindre än motsvarande arbetslöshetsersättning. All
erfarenhet talar för att arbetslöshet är psykiskt
nedbrytande, delvis beroende på kulturella normer, delvis
på att vi lärt oss att obetingat tro på och fylla kraven på den
orealistiska ekonomiska tillväxten. -- Det finns ingenting
som tyder på att det finns för mycket eller för väl utbildad
arbetskraft i dag; däremot mycket som tyder på motsatsen.
Dessutom ger stödjobben även på kort sikt ofta ett bidrag
till den samlade produktionen, som kostar mindre än lönen.
Det ligger naturligtvis i allas intresse att subventionen
för att skapa och behålla ett arbete blir så låg som möjligt.
Om kostnaden för subventionen närmar sig eller överstiger
lönekostnaden/arbetslöshetsersättningen bör nya alternativ
undersökas.
I en undersökning av alla lokaliseringsstödsärenden
mellan 1975 och 1985 visade det sig att
subventionskostnaden i genomsnitt för ett ytterligare
erhållet årsarbete var 120 000 kr, alltså nästan hela
lönekostnaden. Det sticker i ögonen när ett stödföretag går
i konkurs efter ett par år och lämnar efter sig maskiner som
inte tycks kunna användas till något annat och som kostat
mer än vad som betalats i lön eller erhållits i intäkter. Den
som tjänar på det hela är firman, troligen i södra Sverige
eller utomlands, som sålt maskinerna. Minst lika irriterande
är det när ett vägarbete avsiktligt fördröjs och bedrivs med
ålderdomliga metoder för att jobben skall vara länge,
samtidigt som behovet av väginvesteringar är större på
annat håll.
Förenkla stödsystemet
Följden av att det finns så många stödformer och aktörer
blir att de stöd och stödformer som finns, blir kvar onödigt
länge. Därmed blir de ett hinder för nytänkande och
förbättringar. Stödsystemet behöver förenklas.
Utvärdering och uppföljning
Utvärderingar har gjorts, t ex av transportstödet, som
visar sig inte fungera. Då formulerar man om målen i stället
för stödet! Så får det inte fortsätta! Vi föreslår -- låt tusen
blommor blomma i form av praktiska försök, som leder
fram till mera kunskap och erfarenheter, som kan användas
i nya försök -- i stället för att utreda mer för byrålådan.
Om hjälpen inte fungerar.
.
.
När man inte kan finna projekt, som fungerar som det
var tänkt, dvs att med hjälp av en ekonomisk extraknuff
alstra långsiktigt bestående lönsam produktion och
lönearbete i glesbygd, när alternativen kostar lika mycket
som lönen -- då kan både vanlig och ovanligare
tjänsteproduktion vara ett utmärkt alternativ. De stora
belopp som omfördelas utöver regionalpolitikens anslag
genererar framför allt extra jobb i kommunal service och
statlig tjänsteproduktion. Varför inte använda en del av
dessa pengar till nya sorters tjänster, som också svarar mot
ett nationellt behov? T.ex.:Landskaps- och
kulturvård.Miljöbevakning och miljövård.
Överlevnadskurser på bred bas, i teori och praktik.
Turism, som inte bygger på tidsfördriv och underhållning,
utan på självverksamhet och kontaktskapande.
Småskaligt och varsamt jordbruk både för födans skull och
för att bevara djur och växter på ''öar i våra hav av
exploaterad jord''.BilpoolerVård- och
utbildningskooperativEkobyar och kärngårdar i
samarbete
Stöd till projekt som dessa är inte detsamma som att ge
kravfria pengar. Vissa specificerade verksamheter beställs
och skall genomföras. Allra helst skall förslag till
verksamheterna komma från dem som skall genomföra
projekten, som då har kravet på sig att planera sitt åtagande
väl. Arbeten som dessa passar bra för många på
landsbygden, som är vana -- till skillnad från
stadsbefolkningen -- att arbeta på eget ansvar. Projekten är
dessutom en god grogrund för unga att träna sig ta eget
ansvar och öva upp sin kreativitet.
I och utanför glesbygden
I nästa delrapport i ERU-projektet (Geografin i den
ekonomiska politiken) visas några kalkyler som tyder på att
statliga resurser kan omfördelas på ett sätt som sysselsätter
fler arbetslösa i hela landet och samtidigt ger mer utrymme
för mer långsiktigt verkande satsningar i regionalpolitiskt
prioriterade områden. Dessa resurser kan investeras inom
de viktiga områdena utbildning, infrastruktur, kultur och
miljövård i vid bemärkelse. Även här är det
decentraliserade ansvaret för idé och handling mycket
viktigt.
Många exempel på sådana insatser finns presenterade i
andra av miljöpartiet de grönas motioner.
Inte bara försörjning
Med insatser av det slag som vi nämnt här kommer
glesbygd och landsbygd inte bara att få utökade möjligheter
till försörjning utan också en större trivsel och tillgång på en
mångsidig arbetsmarknad, både för kvinnor och män. Det
allvarligaste långsiktiga strukturproblemet för både mindre
och avlägsnare orter är inte förlusten av arbeten i gamla
basnäringar; det är i stället att de inte erbjuder främst unga
kvinnor en livsmiljö, som gör att de vill bo kvar. När man
kan finna sin utkomst i fria och trivsamma former i
landsbygdens attraktiva miljö behöver ingen hitta på något
som så förstör våra ''humanresurser'' och ökar vår och vårt
lands sårbarhet som att pensionera hela vår svenska
glesbygd.
Decentralisera beslutsfattandet
I vår tid har människorna tillräckligt med kunskap
och/eller goda möjligheter att skaffa fram de fakta som
behövs för att själva avgöra vilka vägar man kan välja till
den framtid man vill ha. Det som saknas mest är
möjligheten och kanske ovanan att få ta framtiden i egna
händer; vi har länge invaggats i tron på att myndigheterna
vet och kan bäst -- att det är tryggt att bli omhändertagen,
att slippa ta ansvar.
Vi bör decentralisera beslutsfattandet så långt det går,
till läns- och kommunnivå, till tätorts- och bynivå, ja kanske
till ännu mindre enheter beroende på verksamhetens art.
Här som på så många andra områden måste vi förbättra
samarbetet mellan ''fotfolk'' och myndigheter för att lösa
våra samhällsproblem på bästa och billigaste sätt.
Samarbetet måste också förbättras mellan
kommunerna, mellan tätorter och landsbygd. Det är ett
oskick, som existerar t.o.m. på högsta nivå, detta att dra
onödiga gränser mellan grupper, som ofta skulle behöva
samarbeta för att nå ett bättre och snabbare resultat.
För att förverkliga de här skisserade idéerna om att
decentralisera projekt för företagande i glesbygd föreslår vi
att ERU får i uppdrag att välja ut kommuner, socknar, byar
etc. i glesbygdsområden, lämpliga som självständiga och
ansvarstagande ''försökssubjekt''. Härvid bör ej glömmas
några ''udda'' glesbygder, som de i södra Östergötland, i
Småland och Blekinge. Denna inledande planering kan
rymmas inom ERUs i budgeten givna ramar. Följande år
krävs troligen högre anslag, när försöken lämnar
planeringsstadiet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att ERU får i uppdrag
att planera praktiska försök med decentraliserat
glesbygdsstöd i enlighet med vad i motionen anförts och att
samordna de många formerna och aktörerna i stödsystemet
till färre.
Stockholm den 21 januari 1991
Anna Horn af Rantzien (mp)
Krister Skånberg (mp)
Kjell Dahlström (mp)