De övergripande målen för vår regionalpolitik är att
åstadkomma en balanserad befolkningsutveckling i landets
olika delar samt att ge människor tillgång till arbete, service
och god miljö oavsett var de bor.
Det regionalpolitiska arbetet har bedrivits med
inriktning på att dels främja en sektorspolitik som anpassas
efter de regionalpolitiska målen, dels främja
näringslivsutveckling och nyetableringar för att
åstadkomma regional utjämning mellan skilda delar av
landet.
Dessa mål preciseras genom beslut av riksdag och
regering. Exempel på sådana beslut är
stödområdesindelningar för regionalpolitiskt stöd,
områdesavgränsningar för transportstöd, prioritering av
vissa regioner för omlokalisering av statlig verksamhet samt
fördelningen av medel till regionalpolitiska insatser.
På den regionala nivån ankommer det på länsstyrelserna
att göra prioriteringar av olika typer av insatser i olika delar
av länen, avgränsa områden där glesbygdsstöd har lämnats
etc.
Det regionalpolitiska arbetet har under senare år ändrat
inriktning i betydande grad. Detta arbete kan i korthet
sägas alltmer ha inriktats på:infrastrukturåtgärder
(utbildningsinsatser, teknik- och kompetensspridning,
kommunikationer m m) för att skapa goda
utvecklingsmiljöer för näringslivetatt de
regionalpolitiska medlen satsas på utveckling och förnyelse
av näringslivet (inriktning på stöd till såväl ''hårda'' som
''mjuka'' investeringar)ökad decentralisering av
regionalpolitikens genomförande och stöd till
lokala/regionala initiativ till utvecklingsinsatsersärskilda
i tiden koncentrerade regioninsatser har gjorts för att klara
strukturomvandlingsproblem (Norrbotten, Bergslagen,
Blekinge, Uddevalla, Malmö, Timrå m fl).
Den socialdemokratiska regeringen har gjort
betydelsefulla ansträngningar för att stärka
regionalpolitiken.
Dessa ansträngningar har bland annat lett till att det stöd
som lämnas till glesbygden ökat med 50 procent på två år,
vilket är en kraftfull ökning av medlen som avsättes för
regionalpolitiken. Därtill kommer den gynnsamma
utvecklingen av arbetsmarknaden som även glesbygden
genom en minskad arbetslöshet fått skörda frukterna av.
Det stöd som ges till glesbygden tillför årligen 1 500
arbetstillfällen.
Även om dessa ambitiösa ansträngningar är lovvärda
och viktiga led i arbetet med en balanserad regionalpolitisk
utveckling finns det behov av ytterligare insatser.
Enligt FoB 85 sysselsattes drygt 20 % av samtliga
sysselsatta i landet inom Stockholms arbetsmarknad.
Huvudstadsregionen innefattar en fjärdedel av landets
sysselsatta. Denna starka koncentration av landets
sysselsättning till huvudstadsregionens arbetsmarknad får
till resultat att följdverkningarna av en dåligt fungerande
arbetsmarknad i regionen sprider sig till hela ekonomin.
Detta förstärks inte minst av det pendlingsutbyte som sker
mellan huvudstadsregionens arbetsmarknad och övriga
arbetsmarknader i landet.
I detta sammanhang spelar arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken en väsentlig roll. Och i den takt som
arbetskraftsutbudet i Stockholm allt mindre
överensstämmer kvalifikationsmässigt med den efterfrågan
som finns, desto kraftigare kommer behovet av arbetskraft
från andra delar av landet att vara.
Mot denna bakgrund är det av strategiskt intresse att
utvecklingen sker i balanserade former. Och detta intresse
avser inte enbart regionalpolitiken, utan hela den
ekonomiska politiken. För att få till stånd en balanserad
utveckling är det av vikt att åtgärder vidtas för att styra
tillväxten inom den privata och offentliga tjänstesektorn
från Stockholmsområdet till andra delar av landet.
Tillväxten i Stockholmsregionen måste begränsas.
Den kanske viktigaste tillgången för en regions
långsiktiga utveckling är infrastrukturen, d v s vägar,
järnvägar, telekommunikationer, flygplatser och
postterminaler. Inflytandet häröver har dock minskat med
hänsyn till att en allt större del finansieras utanför
statsbudgeten. Det blir därmed marknadsekonomiska
principer som får vara vägledande för vilka satsningar som
skall göras, vilket inte alltid stämmer överens med vad som
är motiverat ur regionalpolitisk synvinkel.
Televerket klarar sina investeringar genom att själv
agera på lånemarknaden och ge ut teleobligationer,
samtidigt som posten och luftfartsverket själv finansierar
sina investeringar via avgifter som kunderna erlägger.
Vägar och järnvägar finansieras över statsbudgeten.
De valda finansieringsmodellerna har fått till följd att
omfördelningen av infrastrukturen mellan landets regioner
har varit snabbare än befolkningens omfördelning.
Stockholmsregionen har tillförts en oproportionerligt stor
del av investeringarna i modern infrastruktur.
Under perioden 1974--85 förlades hälften av
satsningarna på flygplatser och postterminaler till
Stockholmsregionen, och därtill kommer 30 % av
telekommunikationssatsningarna. Detta kan jämföras med
att regionen har drygt 20 % av landets befolkning.
Koncentrationen av infrastruktursatsningarna till
Stockholm, med undantag för vägar och järnvägar, har
förstärkt regionens ställning och därmed gjort den ännu mer
attraktiv som etableringsort. Övriga landet har emellertid
fått stå tillbaka och exempelvis Göteborg, Malmö och de
s.k. storstadsalternativen i Norrland har förlorat sin tidigare
ställning som balanserande kraft till huvudstaden.
Utbildning och forskning har en strategisk betydelse för
utvecklingen i en region. Stockholms län svarar, enligt en
undersökning vid SCB, för över 40 % av sysselsättningen
inom forskning och utveckling i företagssektorn i Sverige.
Omkring 50 % av de forskarutbildade arbetar i
företagssektorn i Stockholms län. Ungefär hälften av
landets forskningsresurser i offentliga forskningsinstitut
samt styrelsen för teknisk utvecklings (STU) fördelning av
anslag till forskning och utveckling destineras till
Stockholm.
Den kraftiga koncentrationen till Stockholm av
forskning och utveckling kan därmed bli styrande för
företagens investeringar och den långsiktiga fördelningen
av sysselsättning och inkomster i Sverige.
Den inventering som STU gjort av resurscentra för
teknikoch kompetensspridning visar att denna verksamhet
har en liknande koncentration till Stockholm och Göteborg.
Staten måste därför vid större förändringar av
verksamheter eller i samband med större förändringar av
ingångna avtal utnyttja sin roll som avtalspart för att
åstadkomma en utflyttning av kollektiva forskningsinstitut i
första hand från Stockholm.
Den statliga sektorn har en stor betydelse för en
balanserad regional utveckling. Detta dels som
resursskapare och serviceorgan för individer och företag,
dels genom den sysselsättning som skapas.
De största arbetsgivarna utgöres i många kommuner av
statliga myndigheter, institutioner och företag.
Sysselsättningen inom den statliga sektorn är av flera skäl
ojämnt fördelad såväl mellan länen som inom länen. Med
syftet att motverka denna obalans omlokaliserades under
1970-talet ett trettiotal myndigheter med omkring 10 000
anställda från Stockholmsområdet. Fram till dess var i det
närmaste all central statlig förvaltning lokaliserad till
Stockholm. Arbetsmarknadsutskottet uttalade under slutet
av 1970-talet att en ny omlokalisering av statlig förvaltning
av det slag som tidigare genomförts då inte var aktuell.
Decentraliseringsarbetet har istället inriktats på två andra
huvudvägar. Dels skall möjligheterna att omlokalisera ny
eller expanderande statlig förvaltning prövas målmedvetet,
dels skall en delegering av beslutsfunktioner och
arbetsuppgifter från central nivå eftersträvas. Lokalisering
av statlig verksamhet skall i första hand ske till skogslänen
och i andra hand till sydöstra Sverige och Sjuhäradsbygden.
Statskontoret har i samarbete med Statshälsan och
statens arbetsmarknadsnämnd gjort en utvärdering av 1970-
talets omlokalisering av statliga myndigheter.
Denna utvärdering ger vid handen att beslutet att
omlokalisera 48 myndigheter, eller delar av myndigheter,
med 10 000 anställda, haft en liten inverkan på
befolkningsutveckling, sysselsättning och arbetsmarknad i
Stockholms län. Den har inte haft någon märkbart
dämpande effekt på tillväxten. Statsmakternas intentioner
har i denna del inte infriats. Stockholms läns andel av
antalet statsanställda har minskat från 30,7 % 1975 till 26,7
% år 1987. Statsförvaltningen, inklusive affärsverken,
ökade dock i Stockholms län med 15 500 personer under
perioden 1970--1987. Statsmakterna har omlokaliserat
myndigheter med ca 10 000 anställda från
Stockholmsområdet. Detta har således inte hindrat att
statsförvaltningen i Stockholms län ökat betydligt sedan
början av 1970-talet. Särskilt gäller detta den lokala och
regionala statsförvaltningen, men också den centrala
statsförvaltningen. Myndigheterna inom försvaret har
emellertid minskat.
Myndigheterna har i flera av regionerna blivit en resurs
i det regionala utvecklingsarbetet, vilket skett genom
samverkan kring en utvecklingsidé som resulterat i olika
typer av samverkansprojekt. Det krävs att myndigheterna
förläggs till orter där de har möjlighet att vara en resurs i
utvecklingsarbetet för att effekter skall uppnås i den
regionala utvecklingen.
En grundläggande och betydelsefull förutsättning är att
länsstyrelserna och kommunerna tar en aktiv del i arbetet
med att integrera myndigheterna med övriga
utvecklingssträvanden inom regionerna.
På mottagarorterna har det uppnåtts delvis positiva
effekter. Arbetsmarknaden har breddats och
myndigheterna har i flera regioner, främst i norr, blivit en
resurs i det regionala utvecklingsarbetet. En viktig
förutsättning är i de flesta fall att det finns högskola eller
universitet på orten. Genom att lokalkostnaderna är
markant lägre än i Stockholm blir de statsfinansiella
besparingarna betydande.
Statskontoret har vidare framhållit att det finns en rad
fördelar med att det i samband med eventuella framtida
omlokaliseringar sker förstärkningar i de regioner dit
omlokalisering redan skett.
Den expansion som skett inom Stockholmsregionen har
gett upphov till svåra så kallade överhettningsproblem och
fört med sig en obalans mellan varu- respektive
tjänsteproduktionen i regionen.
Av de problem som uppkommit kan nämnas svårigheter
för företagen att rekrytera personal, bristen på bostäder och
på detta en följande osund prisbildning samt långa köer
inom barnomsorgen. Den starka expansionen i
Stockholmsområdet har också medfört större miljöproblem
än vad som gäller för landet i övrigt.
Från ledande politiskt och fackligt håll i Stockholm har
det uttalats en betydande oro för den aktuella situationen
och behovet av åtgärder för att dämpa expansionen i
regionen har framhållits.
Det kan således konstateras att det finns en gemensam
uppfattning om att åtgärder har att vidtas så att
verksamheter kan avlänkas från Stockholm till andra
landsdelar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om styrning av insatser inom
infrastruktur, forskning och utveckling samt regionalisering
av statsförvaltning som medel för att avlänka expansionen
inom Stockholmsregionen.
Stockholm den 23 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Bo Holmberg (s)
Axel Andersson (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Roland Brännström (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Ove Karlsson (s)
Magnus Persson (s)