Gävleborgs län och dess moderna historia är starkt
knuten till det kapitalistiska industrisamhällets framväxt.
Ännu på l960-talet levde vi en tid av industriell expansion.
Politikers och myndigheters roll i Gävleborg var att skapa
bästa möjliga förutsättningar för fortsatt industriell tillväxt.
Under 70-talet inträffade en avgörande förändring.
Basnäringarna nådde kulmen i sin förmåga att skapa
utveckling i Gävleborg.
Från att det under hela efterkrigstiden ständigt skapades
nya arbetstillfällen inleddes en period av nedgång som vi
ännu ej kan se slutet på. Nivån av teknisk utveckling nådde
en punkt där tekniken i allt högre grad ersatte människan i
produktionen. Industrin producerade mer, men med färre
anställda. Basnäringarnas guldår ur samhälleligt perspektiv
var slut. I stället för att skapa arbetstillfällen och
försörjningsmöjligheter började man avskeda personal och
skära bort personalkrävande produktionsgrenar.
I Gävleborgs län är ekonomin i obalans, de arbetslösa
producerar inget värde och är en samhällsekonomisk
kostnad. De stora industriföretagen behöver en mindre
grad av service av färre anställda.
De väldiga vinster som skapas med länets råvaror som
grund exporteras i en allt snabbare takt från länet. De
privata kapitalägarna ser inga skäl att frivilligt medverka till
att skapa förutsättningar för utveckling och nya
arbetstillfällen. Gävleborgs län är rikt, men plundrat,
därför att storfinansens län också är arbetslöshetens län. En
ny framtoning för Gävleborg kräver en politik riktad mot
storfinansens kortsiktiga vinstintresse.
På det regionalpolitiska planet är länet kraftigt
missgynnat i jämförelse med andra län. Detta gäller som en
historisk sanning och en prognos för den närmaste
framtiden. En statlig utredning, presenterad vid
halvårsskiftet l987, beskriver framtiden för länet som
dyster. Fram till l995 kommer tillväxten i
storstadsområdena att fortsätta. Samtidigt drabbas andra
områden i Sverige av arbetslöshet och utflyttning. Till de
hårdast drabbade områdena hör Gävleborgs län.
Utredningen konstaterar också att utvecklingen är en följd
av politiska beslut. Det är alltså den socialdemokratiska
regeringens politik som slår igenom. Tillsammans med de
borgerliga, främst (m) och (fp), satsar socialdemokraterna
på att anpassa de regionala insatserna till det privata
kapitalets behov. Samhälleliga och privata investeringar
koncentreras till storstadsområdena.
Under tidigare år, när de kapitalistiska storföretagen
expanderade i Gävleborgs län, missgynnades länet när det
gäller fördelning av samhälleliga resurser. Idag kan vi
konstatera att tilldelningen av olika statliga verksamheter
och ekonomiska medel på punkt efter punkt missgynnar
länet. Det gäller frågor som utbildningsresurser, statliga
anslag till olika länsmyndigheter och
stödområdesplaceringar.
Under industrikapitalets guldår i Gävleborgs län rådde
svår brist på arbetskraft. De mäktiga industriföretagen
motarbetade aktivt alla försök att utveckla ett mer
mångsidigt näringsliv. När dessa företag sedan upphör att
efterfråga arbetskraft lämnas länet med ett ensidigt
utvecklat näringsliv.
Följande fakta ger en bild av situationen: 4 000 länsbor
var i oktober l990 öppet arbetslösa. Länet har det högsta
antalet förtidspensionerade av samtliga län, ofta av
arbetsmarknadsskäl. Gävleborg har den genomsnittligt
lägsta utbildningsnivån av samtliga län. Länet har i
förhållande till andra län det lägsta talet för yrkesarbete
bland kvinnor. Arbetslösheten i länet är näst efter
Norrbotten den högsta i landet.
Länets befolkning har fortsatt att minska sedan år l98l.
De senaste prognoserna från Länsarbetsnämnden visar nu
på en snabb ökning av arbetslösheten. Enligt beräkningar
kan siffran vara uppe i 6 000 öppet arbetslösa i oktober l991.
Dessutom kommer en kraftig ökning av antalet i AMU. Det
mest alarmerande är att den offentliga sektorn i länet
kommer att minska antalet årsarbetare med 800 under den
närmaste tiden. Detta drabbar kvinnor särskilt hårt.
Det är en tvingande nödvändighet att ordentliga
satsningar sker inom en rad områden. Det är också en
självklarhet att statliga insatser måste tillföras länet för att
förverkliga dessa satsningar.
Följande nio grundkrav bör vara utgångspunkten för en
offensiv och utvecklande näringspolitik i Gävleborg:
l. satsning på utbildning och kultur till en nivå som
motsvarar riksgenomsnittet. Högskola för Gävleborg med
humanistiska, ekonomiska och tekniska linjer.
2. satsning på ny teknik inom data och kommunikation.
Åtgärder för högre förädlingsgrad av skogs- och
stålverksindustrins produkter.
3. åtgärdsprogram för utveckling och utbyggnad av ny
energiteknik, satsning på naturgasimport och förnybara
energikällor. Stopp för fortsatt miljöförstöring i länet.
4. rättvis och lika fördelning av statliga insatser.
Investeringar, statsbidrag, utbildning och
kommunikationer. Decentralisering av statliga verk.
5. fortsatt utbyggnad av offentlig samhällsservice som
sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg.
6. arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram för att
bringa ned ungdomsarbetslösheten och
undersysselsättningen bland kvinnor. Sex timmars
arbetsdag.
7. kraftfull satsning på miljöfrämjande åtgärder inom
industri och offentlig verksamhet.
8. ökade möjligheter för länet att självt besluta om
fördelning av produktionsresultatet i länet. Rätt till
beskattning av företagsvinster.
9. satsningar på fiske- och trädgårdsnäringarna.
Att utveckla och skapa en ny framtid för Gävleborgs län
kostar mycket pengar. Det finns dock källor att ösa ur. I mitt
utvecklingsalternativ är det minskad arbetslöshet och
storföretagens miljonvinster som skall bidra till en ny
utveckling. Företagens vinster måste genom politiska beslut
styras så att dessa investeras i länet. Produktions- och
miljöavgifter bör tas ut. Som exempel kan nämnas
vänsterpartiets förslag om en produktionsskatt på länets
vattenkraft som skulle ge 80 miljoner kr årligen. En
förändring av de sk löntagarfondernas inriktning kunde
tillföra länet lika mycket i ''riskvilligt kapital''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram
för Gävleborgs län.