Västernorrlands läns behov av regionalpolitiska insatser
Nuläge och utvecklingstendenser i Västernorrland
Nedgången i vattenkraftsutbyggnaden och
tillbakagången i de areella näringarna under 50- och 60-
talen, kombinerat med strukturomvandlingarna i
skogsindustrin, sätter fortfarande sin prägel på
Västernorrland. Befolkningsstrukturen kännetecknas av en
förhållandevis låg andel yngre människor. I inlandet finns
församlingar där andelen människor över 65 år är över 40 %.
Under hela åttiotalet har länet haft en mycket svag
sysselsättningsutveckling. I sin tur har det resulterat i
fortgående befolkningsminskning. Inget annat län har, såväl
i relativa som absoluta tal, förlorat så många människor
under 1980-talet, 8 000 personer, eller 3 %, vilket är mer än
något annat län.
Upprättade prognoser pekar dessvärre på att länet hotas
av en fortsatt befolkningsavtappning. Fram till 1995
minskar länets folkmängd enligt dessa prognoser med
ytterligare 5 000 personer. I sin tur återverkar det på många
områden. Länet får ett mycket mindre skatteunderlag,
vilket försvårar för landsting och kommuner att driva sin
verksamhet.
Likaså hotas -- framför allt i glesbygden -- den
kommersiella servicen. Många mindre skolors existens
kommer att vara hotad. Arbetsmarknadsutbudet blir mer
begränsat och därmed mindre attraktivt.
I en alternativ prognos, som bygger på andra, också
realistiska utvecklingsförlopp, beräknas sysselsättningen
minska med 4 000 arbetstillfällen. Det skulle innebära en
ytterligare befolkningsminskning på cirka 10 000 personer
ner till 246 000 innevånare. En sådan utveckling är
naturligtvis fullständigt oacceptabel.
Till stor del hänger också den relativa
sysselsättningsnedgång som orsakat
befolkningsminskningen samman med beroendet av
basindustrierna. Mycket omfattande strukturförändringar
innebar exempelvis att Kramfors kommun förlorade ett
flertal skogsindustrier under 70-talet. I Timrå kommun
innebar rationaliseringar och nedläggningar inom den
samlade industrin under första hälften av 80-talet att halva
industrisysselsättningen försvann.
Under 1990 har fyra större industrienheter lagts ner:
Matfors pappersbruk i Sundsvall med 200 sysselsatta,
Hagraf i Härnösand med 250 sysselsatta, kiselfabriken i
Ljungaverk, Ånge, med 170 sysselsatta och Saab-Scania i
Kramfors med ca 500 anställda. På den offentliga sidan kan
nämnas avvecklingen av T 3
i Sollefteå, 120 sysselsatta.
Sammanfattningsvis konstateras att de allmänna
utvecklingstendenserna i fråga om befolkningstal,
sysselsättning och servicenivåer i förening med aktuella
akuta arbetsmarknadsinsatser på flera orter inte ger grund
för att dra ner de regionalpolitiska insatserna i
Västernorrland. Detta konstaterades också av den
regionalpolitiska utredningen (Rek 87) som prioriterade
insatser i Västernorrlands län. Regeringens förslag och
riksdagens beslut blev tyvärr det motsatta, en neddragning
av insatserna i länet.
Regeringen har därefter funnit att Rek 87:s bedömning
var riktig varför regeringen gjort vissa smärre insatser i
länet. Dessa insatser är tyvärr långt ifrån tillräckliga, inte
minst därför att sysselsättningsläget, som anges ovan,
ytterligare har förvärrats genom stora industriella
avvecklingar.
Energipolitiken och strukturförändringar
Genom riksdagens beslut om ökade avkastningskrav på
kapital som staten investerat i Vattenfall samt den senaste
skatteomläggningen med mervärdeskatt på energi har
priserna på energi successivt ökat. För framtiden
förutskickas fortsatta höjningar av energipriset samtidigt
som viss osäkerhet råder om den framtida energipolitiken.
Västernorrlands län är Sveriges mest elintensiva vad det
gäller användning av industriell el. Ca 8 000 personer är
direkt berörda av den elintensiva industrin i sitt arbete och
indirekt berörs flera gånger så många personer. Samtidigt är
Västernorrlands län ett betydande exportlän med ett
substantiellt bidrag till den nationella försörjningen. De
elintensiva industrierna som företrädesvis är lokaliserade
vid kusten är också av mycket stor betydelse för inlandet
genom att skogsindustrin tar sin råvara från detta område.
Redan i dag kan vi märka effekterna av ökade kostnader
för elenergi och en fortsatt ökning kommer med
nödvändighet att utsätta Västernorrland för mycket
påtagliga strukturförändringar. Den kommande
energipropositionen måste därför föreslå ett energipris för
industrin som innebär att länets basindustrier även
fortsättningsvis ges reella förutsättningar att konkurrera på
den internationella marknaden.
Västernorrlands internationella beroende
En av Sveriges och den svenska välfärdens ödesfrågor
inför 90-talet är frågan om den svenska industrins fortsatta
internationella konkurrenskraft och bibehållna
internationella position. Farhågorna är många,
varningssignaler och statistik talar sitt tydliga språk om
förlorade marknadsandelar, ett ökat beroende av
internationellt sårbar storindustri, investeringsflykt,
försämrad produktivitetstillväxt m.m. En stark,
strukturförändrad och växande industri är ett måste inför
framtiden.
I Västernorrlands län finns en starkt exportinriktad och
tung basindustri av stor nationell betydelse.
Västernorrlänningen står för ca 8 %
av landets bruttoexport vilket i kronor utgör ca 25--30
miljarder -- men endast ca 3 %
av befolkningen. I enbart Örnsköldsviks kommun är
motsvarande siffror 3 %
mot en befolkningsandel om 0,6 %,
dvs. en bruttoexportandel om fyra gånger sin
befolkningsandel. Av den totala industriproduktionen i
Örnsköldsviks kommun går cirka 75 %
på export. Nettoexportsiffror ligger avsevärt högre.
Exempelvis har skogsindustrin i länet en andel nettovaluta
om mer än 80 %.
Detta kan jämföras med den andel av nettovalutan
som exempelvis bilindustrin i landet som helhet bidrar med.
Men den västernorrländska industrin har också
strukturproblem. För exempelvis verkstadsindustrin, dit
storföretag som Hägglund & Söner, Sunds Defibrator,
ABB-gruppen och Sundsvalls verkstäder hör, som är den
sysselsättningsmässigt största industribranschen i länet med
en mycket hög exportandel i produktionen, finns tydliga
indikationer på försämrad konkurrenskraft. Produktivitet,
teknikförnyelse och vinstnivåer har under 1980-talet varit
sämre i Västernorrland än i många andra delar av landet
(källa: SIND 1989). Behoven av effektivisering och
marknadsexpansion är uttalade också av branschens egna
företrädare.
Datoriseringsnivån, liksom andel högskoleutbildade
inom verkstadsindustrin generellt i länet, är, relativt andra
län, låg. Behovet av teknikförnyelse är större än på de flesta
andra håll. Detta föga uppmärksammade faktum måste
förvisso bli föremål för en konstruktiv uppmärksamhet. De
bedömningar som kan göras över utsikterna för den
västernorrländska småindustrins utveckling inom
verkstadsområdet är inför kommande lågkonjunktur
mycket oroväckande.
De infrastrukturella satsningarna har stor betydelse för
näringslivsutveckling, arbetskraftsrekrytering och
flyttningsbenägenhet. Ett ''perifert'' geografiskt läge får
inte även ur dessa aspekter utgöra en konkurrensnackdel
för industrin. Insatserna måste ges en inriktning mot
utvecklingsorienterade företag, industrinära tjänsteföretag,
kompetensuppbyggnad, teknikförnyelse, nyföretagande,
långsiktig strukturuppbyggnad, koncentrationsutjämning
och en infrastrukturförbättring inom framför allt transport-
och kommunikationssektorn. Detta bör riksdagen ge
regeringen tillkänna.
Det regionalpolitiska stödet
Riksdagen beslutade 1990 om en ny
stödområdesindelning. Detta innebar betydande nackdelar
för flera Norrlandskommuner, såväl i inlandet som vid
kusten. Regeringens förslag, som med några smärre
justeringar i södra Sverige, blev riksdagens beslut. Det var
illa underbyggt och behöver snarast ses över. Riksdagen bör
fatta ett sådant beslut.
Vid behandlingen av den regionalpolitiska
propositionen föreslog jag att Härnösands kommun skulle
inplaceras i tillfälligt stödområde. Regeringen har nu fattat
ett sådant beslut. I årets budgetproposition föeslås
betydande indragningar av transportstödet. Bl.a. reduceras
stödområdet så att Härnösand lämnas utanför. I konsekvens
med regeringens beslut att inplacera Härnösand i tillfälligt
stödområde bör kommunen också under samma tidsperiod
åtnjuta transportstöd. Riksdagen bör därför justera
stödområdesgränsen i detta avseende.
Ånge kommun har förlorat sin största industri,
kiselfabriken i Ljungaverk. Om Ånge kommun skall kunna
rekrytera nya företag för att kompensera för de 170
sysselsättningstillfällen som försvunnit vid Casco Nobels
kiseltillverkning krävs att kommunen tillfälligt inplaceras i
stödområde 1, förslagsvis under en 5-årsperiod. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Infrastruktursatsningar
En väl fungerande infrastruktur är helt avgörande för ett
industriläns framtid. I Västernorrlands län är vägarna av
avgörande betydelse. Därför är satsningar på vägnätet
viktigast. Goda möjligheter att transportera skogsråvaran
är avgörande för skogsindustrins överlevnad. I ett skogslän
som Västernorrland krävs också goda vägförbindelser för
att klara den omfattande arbetspendlingen. Det stora
medelsbehovet för att hålla länets vägar i stånd kommer att
utvecklas i en separat motion.
Under ett flertal år har Sveriges riksdag behandlat
frågan om snabbtåg mellan Stockholm och Härnösand. Det
är av yttersta vikt att medel anvisas som gör det möjligt att
göra betydelsefulla upprustningar av banan så att restiderna
kan radikalt minskas.
Exporten från den norrländska industrin är av mycket
stor betydelse för hela Sverige. SJ har under många år
planerat för ett dubbelspår, för att klara godstrafiken på
stambanan. En utbyggnad av Bothniabanan efter
Norrlandskusten skulle avlasta stambanan stora mängder av
gods. Samtidigt skulle den vara ett utmärkt komplement till
persontrafiken utefter Norrlandskusten. Inte minst för
Västernorrlands län är tillgången på godstransporter
avgörande för länets industri.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västernorrlands läns behov av
regionalpolitiska satsningar,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande ett konkurrenskraftigt
energipris för den elkraftsintensiva industrin,1]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande Västernorrlands läns
internationella beroende,
[att riksdagen beslutar att Härnösands kommun skall
tillhöra transportstödsområdet,2]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Ånge kommun tillfälligt skall inplaceras i stödområde 1.