med anledning av prop. 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering
1. Inledning
Arbetsmiljö är en av de viktigaste frågorna för
framtiden. Otaliga gånger har både den nuvarande och den
tidigare arbetsmarknadsministern uttryckt sitt engagemang
för arbetstagarnas problem med arbetsmiljön. I valrörelsen
1988 var det också ett uppskattat och efterlängtat utspel
från den socialdemokratiska regeringen att lova krafttag
mot arbetsmiljöproblemen. De 400 000
farligaste jobben skulle bort eller göras om -- finns
det någon på departementet som minns det löftet?
''Osså bidde det en tumme'' (om ens det)! Vi är
besvikna. Det är också 100 000-tals
arbetstagare.
2 a. Kritik av regeringens förslag
Trots att den socialdemokratiska regeringens
arbetsmarknadsministrar under de senaste åren talat om
hur viktiga arbetsmiljöfrågorna är för dem, för de
arbetande och för samhället, är regeringens förslag tunt.
Med de utredningsresurser som en regering förfogar
över, med all den forskning som finns på området, med
tillgång till fackliga erfarenheter från det hittillsvarande
arbetsmiljöarbetet är det synnerligen anmärkningsvärt att
man inte kunnat prestera en mer djupgående analys eller
mer effektiva och långtgående förslag till förändringar.
Det är också anmärkningsvärt att man haft så bråttom
att lägga fram propositionen att två av
arbetsmiljökommissionens viktigaste förslag, samordning
av arbetsmiljölagen (AML) och medbestämmandelagen
(MBL) samt differentierade arbetsgivaravgifter, inte
kommer med. Vänsterpartiet menar att det finns ingenting
i regeringens proposition som det är bråttom med eller som
kan leda till omedelbara åtgärder. Därför kunde regeringen
väntat och lagt en samlad motion. Helhetsbilden hade då
blivit klarare och lättare att överblicka. För inte kan väl
SAP tro att den liggande propositionen tyder på
handlingskraft eller att den skulle kunna fungera som
röstrekryterare i valet?
Vänsterpartiets resurser är begränsade och de förslag vi
lägger fram kommer att behöva utvecklas ytterligare. Men
vår utgångspunkt är att arbetsplatserna måste förbättras --
det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor skadas i
eller på grund av sitt arbete.
2 b. Motionen i sammanfattning
Vänsterpartiet betonar i sin motion att arbetsmiljön är
en fråga om arbetsgivarens makt över de människor som
arbetar för honom eller henne. Något gemensamt intresse
av en bättre arbetsmiljö finns inte. Arbetsköparens intresse
av arbetsmiljöåtgärder är ekonomiskt betingade, de
arbetande riskerar sin hälsa och i värsta fall sitt liv.
Våra förslag syftar till att arbetstagare och
fackföreningar skall få möjlighet att tvinga arbetsköparen
att vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön.
Vi föreslår bl aatt den fackliga organisationen
och/eller skyddsombuden skall få rätt att stoppa farligt
arbete även om det inte föreligger någon akut risk för
skada,att den enskilde lönearbetaren skall få möjlighet
att ställa rättsligt skyddade krav på arbetsköparen och
kunna gå till domstol för att få en tillfredsställande
arbetssituation,att den enskilde skall kunna vägra att
utföra farligt arbete,att arbetsköparen åläggs ett strikt
straffrättsligt ansvar för arbetsmiljöbrott om någon eller
några av hans anställda skadas på grund av arbetet,att
arbetsköparen får ekonomiska incitament att förbättra
arbetsmiljön genom att systemet med företagsbot utvecklas
och genom att yrkesinspektionerna utnyttjar möjligheten
till vitesföreläggande,att arbetarskyddsstyrelsen måste
bli mer offensiv och tänka framåt. Föreskrifterna skall vara
tvingande, direkt straffsanktionerade och preciserade.
Arbetarskyddsstyrelsens (ASS) beslut i tvister skall vara
prejudicerande,att brott mot 2 och 3 kap.
AML skall kunna åtalas i allmän domstol,att
arbetsdagen förkortas,att skiftarbete bara undantagsvis
skall tillåtas,att ackord och närvaropremier förbjuds,
att arbetsköparen blir skyldig att vidta åtgärder för att
förhindra sexuella trakasserier,att medel anslås för att
framför allt åtgärdsinriktad information avseende
arbetsmiljöproblem verkligen skall nå ut på
arbetsplatserna,att regeringen kommer med förslag på
hur myndighetsarbetet skall organiseras nu när SAF inte
längre accepterar de korporativistiska principerna.
Vänsterpartiet anser att propositionen är både vag och
otillräcklig. Det är svårt att förstå att hela den
utredningsapparat som drogs igång kring
arbetsmiljökommissionen inte kunnat komma längre.
3. Så dålig är arbetsmiljön 1989
anmälde 153 000 människor att de skadats i arbetet.
Orsaken till skadorna var i 99 101
fall en olycka, d v s
en plötslig oväntad och utifrån kommande händelse.
Mer långsamt verkande orsaker, det som i
arbetsskadeförsäkringen beskrivs som skadlig inverkan, låg
till grund för 54 504
anmälningar. Olycksfallstalen har stagnerat, medan
arbetssjukdomarna under de senaste åren visar en ständigt
ökande tendens.
Detta är ett fruktansvärt slöseri med mänskliga resurser.
Men det mest skrämmande är att läget är ännu värre än vad
den officiella arbetsskadestatistiken (ISA) ger uttryck för.
Undersökningar som gjorts av två LO-förbund visar att
bara 25--50 %
av de misstänkta arbetsskadorna överhuvudtaget
anmäls till försäkringskassan som arbetsskador. En statistik
med ett mörkertal om kanske 75 %
kan knappast anses vara någon statistik alls. Finns det
något annat jämförbart område, i det offentliga livet, som
arbetet ändå är en del av, som har lika dåligt sifferunderlag?
För hur många människor är det egentligen som blir
sjuka eller sjukare av att arbeta?
Men det är inte bara de arbetandes obenägenhet att
anmäla sina misstänkta arbetsskador som ger ett stort
mörkertal. Den medicinska forskningen ligger tyvärr ofta
minst ett steg efter. Det finns många oklarheter vad gäller
alla de tusentals kemiska ämnen som används på
arbetsplatser runt om i landet, utformning av tekniska
hjälpmedel, användandet av datorer, skiftarbeten m m.
Vi vet helt enkelt inte i vilken mån de sjukdomar som
människor lider av är orsakade av arbetet.
I detta avseende har man i ''Arbeten utsatta för särskilda
hälsorisker'', Kartläggningsgruppens rapport till
arbetsmiljökommissionen (1989), gjort en ambitiös
kartläggning. Tyvärr har den inte rönt den uppmärksamhet
den förtjänar -- reaktionen från framför allt massmedias
representanter var i hög grad att ''detta har vi hört förut''.
Naturligtvis har vi hört det förut. Denna typ av
kartläggningar kan bara ske med utgångspunkt från de
kunskaper som vi redan har. Att hitta ''nya'' samband tar
många år av forskning. Det är därför vi har
Arbetslivscentrum, Arbetsmiljöfonden m fl
institutioner.
Det finns många exempel på hur de arbetande misstänkt
att arbetsmiljön gett dem skador men den medicinska
sakkunskapen räckte inte till för att ge dem rätt förrän långt
senare. ''Stendammslunga'', asbest, reabränslet,
förslitningsskador, fosterskador till följd av moderns
arbete, nedsatt hörsel till följd av lågfrekvent buller,
vibrationsskador, lösningsmedel -- det finns fler exempel.
Vilka bekräftelser får vi under de kommande åren? Det är
viktigt att inte riksdagen eller myndigheter agerar som om
all kunskap redan fanns.
Det finns också brister i undersöknings- och
mätmetoder. Det är inte längesedan vi fick veta att det
skulle vara ofarligt att arbeta framför de nya bildskärmarna.
Men mätmetoderna har bara kunnat uppfånga och mäta två
typer av strålning. Det visade sig finnas fler och vad dessa
har för konsekvenser vet vi ännu inte.
Dessa problem återkommer ständigt ute på
arbetsplatserna: Vilken mätmetod mäter vad? Kan man lita
på de uppgifter man får? Kan en annan metod ge andra
uppgifter? Vad skall vi egentligen leta efter och hur? Bristen
på kunskap blir naturligtvis mest tydlig ute på
arbetsplatserna, där människor drabbas av ohälsa och
åtgärder efterfrågas. Men kunskapsbristen är också ett
samhälleligt problem.
I detta läge är det viktigt att myndighetspersoner,
forskare och arbetsköpare hyser tillit till arbetarna och tror
på de uppgifter som de lämnar. Det är de anställda som
känner förändringarna i sina kroppar och som kan ha
kännedom om vad i arbetet som kan ha orsakat skadan.
Denna tysta kunskap måste tas på allvar. Skaderisker och
sjukdomstecken måste utredas noggrant.
Det görs inte idag. Tvärtom bemöts de arbetande ofta
med motstånd eller likgiltighet när de talar om sina
sjukdomssymtom eller sin oro. Det är många arbetsköpare
och arbetsledare som hävdar att belastningsskador är utslag
av lättja eller på sin höjd anses vara psykosomatiska besvär.
I t ex gummiindustrin, vars anställda löper en statistiskt
signifikant överrisk att drabbas av cancer, påstår
arbetsgivarrepresentanter ofta att det beror på att de
anställda röker, på att de motionerar för litet eller äter
felaktigt. Trots att det inte finns några tecken på att de
arbetande inom gummiindustrin skulle vara mer
oaktsamma med sin hälsa än andra fabriks- och
industriarbetare så anser arbetsköparen att det är andra
faktorer än arbetsmiljön som orsakar ohälsa.
Så länge företag och myndigheter har den inställningen
så kommer de inte frivilligt att förbättra arbetsmiljön.
4. Arbetsmiljön är ett intresse för de anställda
Makten över arbetsmiljön finns hos arbetsköparen på de
enskilda arbetsplatserna. Det statsmakten kan göra är att
försöka påverka företagsledningarna och offentliga
myndigheter att fatta beslut och vidta åtgärder som står i
överensstämmelse med den politiska linje som riksdagens
sammansättning ger uttryck för. Ett sätt att göra det är att
stifta lagar som ålägger företagen vissa skyldigheter.
I propositionen föreslår nu regeringen att
arbetsköparens anvar för arbetsmiljön på arbetsplatsen
skall formuleras tydligare. Det är bra. Men fortfarande
undviker regeringen att tala om makten på företagen. Om
arbetsköparen struntar i att förbättra arbetsmiljön utövar
han sin makt över de anställda. Det är inget ansvar han
har -- det är makt.
Men lagen och arbetsmiljömyndigheternas arbete
fortsätter att förutsätta att ''arbetsgivare och arbetstagare''
har ett gemensamt intresse'' av att arbetsmiljön förbättras.
Det är inte sant.
Företagets ledning har ett huvudsakligt intresse som bl a
formuleras i aktiebolagslagens 12 kap
1
§ 2 st.
Där förutsätts att ett företags huvudsakliga intresse är
att bereda aktieägarna vinster. Företagets verksamhet,
organisation m m
syftar till att tillgodogöra sig vinster.
Att ha en god arbetsmiljö på företaget blir följaktligen
bara intressant om det kan öka vinsterna. Ofta kan det det.
En dansk studie visar t ex
att de svenska restriktionerna beträffande
användningen av styren i plastindustrin har lett till att
svensk plastindustri har en jämförelsevis ny och effektiv
maskinpark. Speciellt i den begynnande lågkonjunkturen
har det ett stort ekonomiskt värde för företagen.
Företagsekonomiska institutionen i Stockholm har
också gjort undersökningar och utvecklat en metod som
visar hur mycket företagen förlorar på dålig arbetsmiljö.
Det handlar om sjukfrånvaro, personalomsättning,
produktivitetsförluster m m. När metoden tillämpas på de
enskilda företagen visar den ofta mycket stora kostnader för
företagen. Nästan alltid blir företagsledningen överraskad
över dessa tidigare osynliga kostnader.
Det råder alltså inget tvivel om att en dålig arbetsmiljö
och därav följande hög sjukfrånvaro innebär stora förluster
för företagen. Trots detta kan företagens arbetsmiljöarbete
närmast beskrivas som ett mycket gammalt och trasigt
lapptäcke där man fortsätter att lappa och laga där
problemen för tillfället är mest akuta.
Orsakerna till företagens dåliga framförhållning är
naturligtvis många. Men en stor bov i dramat är företagens
kortsiktiga vinstkalkyler. Det gäller för företagen att kunna
visa att en satsning ger vinst på mellan tre och fem år. På
senare tid har man, influerad av företagen i USA, t o m
börjat mäta satsningar och vinster utifrån halvårs-
eller kvartalsrapporter.
När det gäller dålig arbetsmiljö och hög sjukfrånvaro är
detta ett för kortsiktigt perspektiv. Konkurrensen, tvånget
att fatta snabba beslut och ett högt uppdrivet tempo gör det
också svårt att göra långsiktiga arbetsmiljöinvesteringar.
Och snart befinner vi oss i en lågkonjunktur igen och då
minskar arbetsköparens intresse av att behålla personalen.
Men arbetsmiljön och människors hälsa är alltför viktiga
för att få styras av konjunkturerna eller av arbetsköparna
ensamma. Det har länge varit en viktig fråga för den
fackliga rörelsen och den politiska vänstern att försöka
förmå arbetsköparna att förbättra arbetsförhållandena för
de anställda.
Av erfarenhet vet vi att företags och myndigheters
intresse av en bra arbetsmiljö är en chimär. Företagens
intresse är i första hand att gå med vinst. De arbetandes
förhållanden kommer så gott som alltid i andra eller tredje
hand.
Men det är inte bara vinstintressen som styr
arbetsköparnas handlande (eller brist på handlande). Om
arbetsköparna tänkte i strikt ekonomiska banor skulle det
kanske leda till en bättre arbetsmiljö för de anställda. Men
den ekonomiskt rationella människan ''homo econumus'' är
en ovanlig företeelse, också i företagsvärlden. Istället styrs
människors handlande till stor del av vanor och rutiner. Det
bekräftas både i det praktiska livet och av alltfler kritiska
samhällsforskare. Arbetsmiljöarbete har inte blivit någon
mer omfattande vana i företagen. Inte heller finns det
utarbetade rutiner för arbetsmiljöåtgärder.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är få
arbetsköpare som vidtar åtgärder utan att vara tvungna till
det. Vänsterpartiets motion syftar till att öka de anställdas
och fackföreningarnas möjligheter att tvinga fram
förändringar.
5. Nej till korporativismen
Socialdemokratin har också på arbetsmiljöområdet
försökt påverka utvecklingen genom en korporativistisk
ordning. Olika statliga eller offentliga
arbetsmiljöinstitutioner har fått ett mycket starkt inslag av
partsföreträdare i styrelser, nämnder, arbetsgrupper o s v.
Också i det konkreta arbetsmiljöarbetet ute på företagen
har SAP verkat för korporativistiska lösningar i
skyddskommittéer och andra delar av
skyddsorganisationen.
Vänsterpartiet har länge kritiserat de korporativistiska
tendenserna i samhället och menat att det dels är principiellt
felaktig, dels inte kommer att fungera eftersom
motsättningarna i samhället, t ex
mellan arbete och kapital, är alltför starka.
Det har ironiskt nog visat sig att denna hållning delas av
Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF. SAF har
annonserat sitt utträde ur alla myndighets- och
nämndsstyrelser där de i dag är representerade.
De anser att det är principiellt tveksamt att de skall ta
myndighetsansvar och att de har lättare att föra fram och få
gehör för sina synpunkter på andra sätt.
Om nu SAF menar allvar och försvinner från t ex
Arbetarskyddsverkets beslutande organ är detta ett
brott mot den princip varpå bl a
arbetsmiljöarbetet är uppbyggt. Regeringen har
uppenbarligen ingen som helst beredskap för den
uppkomna situationen eftersom problemet inte ens nämns i
propositionen.
Det finns många frågor kring SAF:s beslut. Vilka
konsekvenser får det, hur resonerar SAF, hur ser en
önskvärd utveckling ut? Men inget av detta svarar
regeringen på. Man förefaller inte ens ha reflekterat över
frågeställningarna.
SAF:s agerande kan förklaras på olika sätt. Till att börja
med kan man konstatera att SAF inte längre är beredd att
ställa upp och arbeta för de aktuella myndigheterna. Det
kan vara utslag av att man inte heller anser att
myndigheternas arbete är viktigt och att man helst såg att
de lades ner, vilket de också förordar när det gäller t ex
arbetslivsfonden och arbetsmiljöfonden.
Det förefaller också som om SAF är trött på samverkan
och samarbete och hellre vill ha konfrontation. Det är väl
naturligt att i första hand se de arbetandes organisationer
som en förväntad motpart. Men SAF:s beslut riktar sig
också mot den politiska makten och den linje som
regering/riksdag hitintills fört. Hur möter regeringen denna
framstöt?
Trots att SAF lämnar styrelserna vill man vara kvar i
arbetsgrupper, diskussionsgrupper o s v.
Det är troligt att man också kommer ägna sig åt s k
lobbying i olika beslutande församlingar. Det innebär
att man osynliggör sitt inflytande och gör sina
ställningstaganden och uppfattningar hemliga. Det innebär
ett allvarligt brott mot den offentlighet som är en av
demokratins mest grundläggande förutsättningar.
Offentlighetsprincipen som gäller i allt
myndighetsarbete och som i någon mån öppnat den slutna
värld som näringslivet utgör är ingenting som eftersträvas av
arbetsköparna. Tvärtom ses öppenhet och offentlighet ofta
som ett hot. SAF:s agerande kan leda till att arbetsplatserna
och företagen i än högre grad än tidigare sluts för insyn och
inflytande från t ex
den politiskt tillsatta statsapparaten.
Det är en icke önskvärd utveckling.
Vänsterpartiet säger bestämt nej till korporativistiska
principer, men beklagar att det var Arbetsgivareföreningen
(SAF) och inte fackföreningsrörelsen som agerade först.
Vänsterpartiet undrar nu hur det socialdemokratiska
regeringspartiet skall bemöta detta frontalangrepp mot en
av dess ledande principer i samhällsbyggandet. Vi avvaktar
med spänning svaret.
6. Hur skall arbetsmiljölagens intentioner förverkligas?
1974 års arbetsmiljölag betonade regler och straff mer än
tidigare. Arbetarskyddsverket, arbetarskyddsstyrelsen
(ASS) och yrkesinspektionerna (YI) fick utökade
befogenheter och det ställdes krav på att
arbetarskyddsstyrelsen skulle utfärda detaljerade
föreskrifter för att fylla ut ramlagens bestämmelser.
Men både yrkesinspektionen och
arbetarskyddsstyrelsen har anpassat sig till en mycket
försiktig strategi gentemot arbetsköparna. Normgivandet
går långsamt framåt och arbetarskyddsstyrelsen är mycket
obenägen att föreskriva straff för brott mot de utfärdade
föreskrifterna.
De föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen utfärdar är
dessutom alltför vaga till sin karaktär. Föreskrifterna skrivs
oftare med ''bör'' än med ''skall''. Det förefaller som om
arbetarskyddsstyrelsen därmed tar avstånd från sina egna
föreskrifter och är rädd att de skall vara orimliga eller
kanske t o m
mindre viktiga. Föreskrifterna bör vara formulerade
på ett sådant sätt att företagens skyldigheter klart framgår,
gärna med preciserade värden och gränser. Det stöder de
anställda i deras kravställande och förhandlingar med
arbetsköparen samtidigt som yrkesinspektörerna får känna
ett mer aktivt stöd från verksledningen.
Det är också viktigt att den som inte bryr sig om att följa
verkets föreskrifter straffas för detta. Det kan regleras
genom att verket i högre grad än nu föreskriver straff för
brott mot de enskilda bestämmelserna.
Men det är troligen både bättre och effektivare om
riksdagen tar sitt politiska och lagstiftande ansvar och inför
en särskild lagregel i arbetsmiljölagens 8 kap.
Den kan t ex formuleras som att den som inte följer
arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter eller på annat sätt
bryter mot arbetsmiljölagens 2 och 3 kap.
skall dömas till böter eller fängelse. Det skall räcka
att arbetsköparen är oaktsam eller likgiltig för att han skall
kunna fällas. Det skall inte krävas uppsåt, som är ett
hårdare och mer svårbedömt rekvisit. Talan skall föras i
allmän domstol.
Tvister om hur arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall
tolkas kan fortsätta att föras till arbetarskyddsstyrelsen.
Men besluten bör vara prejudicerande och utformas på ett
sådant sätt att de underlättar tolkningen och tillämpningen
för framtiden.
Redan när den nya arbetsmiljölagen infördes och
förändrades i i mitten och slutet av 70-talet påpekade
vänsterpartiet (vpk) att detaljerade och straffsanktionerade
bestämmelser var viktiga för arbetsmiljöarbetet ute på
arbetsplatserna. Erfarenheterna visar att vi redan då hade
rätt; fackliga företrädare säger sig ha betydligt lättare att få
gehör för sina krav om ASS har utfärdat bestämda normer.
Huruvida straffsanktionering skulle vara ännu bättre är
svårt att säga. I detta avseende har ASS bara utnyttjat sina
befogenheter i en handfull bestämmelser av ganska
formalistisk karaktär.
Yrkesinspektionerna kritiseras både från fackligt håll
och i olika forskningsrapporter för att vara alltför eftergivna
mot arbetsgivarna. Det tar ofta lång tid innan ett företag får
besök av en yrkesinspektör. Under det senaste året har t o
m antalet besök ute på arbetsplatserna minskat.
Enligt yrkesinspektörerna är arbetsmiljöerna överlag
mycket bra. Eller hur skall man tolka det faktum att man
bara lade 338 förelägganden under ett helt år? Och att bara
150 av dessa förenades med vite? Då är det väl att märka att
man gjorde 41 610
arbetsplatsbesök.
Det faktum att inspektörerna trots allt lade 14 173
inspektionsmeddelanden tyder dock på att man trots
allt är ganska missnöjd med förhållandena ute på
arbetsplatserna. Men att man fortsätter med sin ''mjuka
strategi''.
Inspektionsmeddelanden är inte något som regleras i
lagen. Det är helt enkelt en sorts meddelande om att
inspektören inte är nöjd med företagets arbetsmiljö. Men
ett sådant meddelande har inga rättsliga effekter och kan
inte åberopas i t ex
domstol av lönearbetare eller andra intressenter.
Inspektionsmeddelanden blir helt enkelt ett sätt för
yrkesinspektionerna att slippa lämna förelägganden eller
förbud.
Användandet av inspektionsmeddelanden, det låga
antalet förelägganden, bristen på straffsanktionerade regler
m m,
bekräftar att arbetarskyddsverket orienterar sig bort
från sin roll som kontroll- och tvångsinriktad myndighet
mot frivillighet och lämpor.
Frivillighetslinjen har gamla traditioner, som har levt
kvar i det nya verket och i tillämpningen av den nya lagen.
Det är inte bra och gamla traditioner är svåra att bryta. Men
det finns fler och större problem.
Ett svårt hinder att forcera är den avvägning mellan
ekonomiska intressen och de anställdas arbetsförhållanden
som måste göras. T ex
gör arbetarskyddsstyrelsen i sitt föreskriftsarbete en
sorts ''cost-benefit''-kalkyl. Det innebär att man värderar
kostnaden för en åtgärd i relation till den nytta den
åstadkommer. Man tittar då också på den marginella
nyttoeffekten, vilket i praktiken innebär att man värderar
människors hälsa i pengar. ''En åtgärd kostar 1 000 000
kr vilket räddar 100 människor från att skadas. Att
ytterligare förbättra skyddet så att 125 människor förblir
friska kostar 1 500 000
kr.'' Är effekten då tillräckligt stor i förhållande till
kostnaden? Resonemanget är mycket cyniskt, men anses
vara realistiskt och verklighetsförankrat. Det ifrågasätts
sällan av dem som arbetar i t ex
arbetarskyddsverkets styrelse.
Riksdagen måste ta avstånd från denna typ av
resonemang. Människors hälsa kan inte värderas i pengar.
Kan åtgärder vidtas så skall det göras!
Men det är inte bara arbetarskyddsverkets fel. Det är till
stor del en följd av arbetsmiljölagens ramlagskaraktär. Man
rör sig hela tiden mellan två poler -- brukarintresset och
lönsamhetsintresset. Då är stödet ''utifrån'' speciellt viktigt.
Arbetarskyddsverket och dess tjänstemän behöver få hjälp
med motivation, engagemang och moralisk kraft. Det är än
viktigare nu i den begynnande lågkonjunkturen. Det måste
t ex
göras klart att det inte är yrkesinspektörernas uppgift
att slå vakt om jobben. Det får andra göra.
Yrkesinspektörernas uppgift är att se till att
arbetsmiljölagens intentioner efterlevs och uppfylls. Det
kan kännas otacksamt och det kan hända att de arbetande
också reagerar negativt på åtgärdsförslag om arbetsköparen
spelar ut arbetsmiljön mot arbetslöshet.
Därför måste regeringen vara konsekvent i sina
instruktioner och arbetsordningar och i kontakter med
arbetarskyddsverket och ställa krav på en hårdare linje
gentemot företagen. Det räcker inte med allmänt
formulerade önskemål i en proposition.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen låter utreda hur
arbetarskyddsverkets ''mjuka'' linje och frivillighetsstrategi
skall kunna brytas. Arbetarskyddsverket måste kunna leva
upp till sin roll av tillsynsmyndighet och börja använda sig
av sina långtgående befogenheter.
Det är också viktigt att arbetarskyddsverket får klart för
sig att det är andra instanser, t ex
arbetsmiljöfonden, som i första hand skall ge råd,
initiera kunskapsinsamlande och sprida information. Även
om föredragande statsråd poängterar att
arbetarskyddsverket är en kontrollinstans och inte en
rådgivare, pratar statsrådet på andra ställen om att
yrkesinspektörerna i vissa fall kan fortsätta med sin
rådgivande verksamhet. Det är viktigt att vara konsekvent
och vi föreslår att regeringens inkonsekvenser på detta
område påpekas av riksdagen.
Yrkesinspektionerna skall alltså se till att de politiska
beslut om arbetsmiljön som fattats efterlevs. De kan inte
ensamma kontrollera alla företag. Ett nära samarbete och
goda kontakter med de anställda är därför viktigt.
Inspektörerna bör finnas tillgängliga för kontakter även på
obekväma arbetstider. Det är viktigt att också de människor
som arbetar på helger och nätter får besök av
yrkesinspektörerna alternativt kan tillkalla dem om det
behövs.
7. Internkontroll kommer inte att fungera
Under de senaste åren har yrkesinspektionerna alltmer
börjat ägna sig åt systemkontroll. Det innebär att
yrkesinspektörerna bara i mindre omfattning går på
regelrätta arbetsplatsbesök och på plats inventerar
arbetsmiljöförhållanden. Istället satsar man på kontroll av
företagens internkontroll. D v s
att man kontrollerar att företaget har formulerat
tillfredsställande rutiner på arbetsmiljöarbetet. Det kan
röra uppföljning av olyckor och tillbud, regelbundna
skyddsronder, att arbetsmiljöfrågor skall beaktas också i
linjeorganisationen o s v.
I
regeringens proposition får nu yrkesinspektionerna
stöd för sin arbetsinriktning. Regeringen gör nu ett gammalt
v(vpk)-krav till sitt och ålägger företag och myndigheter att
göra upp handlingsplaner för arbetsmiljöarbetet.
Arbetsplatsens skyddsombud skall övervaka att
handlingsplaner görs upp och efterlevs i det dagliga arbetet.
Samtidigt som man alltså ställer stora krav på
skyddsombuden, medger man att det kan vara svårt för dem
att få gehör för sina och arbetskamraternas synpunkter och
önskemål. Något konkret stöd till skyddsombuden ger dock
inte regeringen. Deras möjligheter att agera är fortfarande
kraftigt inskränkta.
I praktiken litar regeringen på att arbetsköparna skall
kunna kontrollera sin egen verksamhet. Att företagen
själva åläggs att kontrollera att deras verksamhet sker i
överensstämmelse med lagar och föreskrifter är ingenting
nytt. Detta system används redan på yttre miljöområdet.
1984 gjorde riksrevisionsverket en kontroll av hur
systemet med internkontroll på det yttre miljöområdet
fungerat. Resultatet var skrämmande. Långt mer än hälften
av företagen hade inte alls gjort upp några kontrollrutiner
eller handlingsprogram alls. De planer som hade gjorts av
andra företag var ofta mycket bristfälliga. Dessutom
användes de sällan och hade mer eller mindre glömts bort
efter att de gjorts upp. Uppgifter från länsstyrelsernas och
kommunernas miljöansvariga visar att dessa
missförhållanden består och att mycket litet har förändrats.
Det är möjligt att internkontroll kan fungera bättre på
arbetsmiljöområdet eftersom där finns skyddsombud,
fackligt förtroendevalda och arbetare som har ett direkt
intresse av att se till att åtgärdsplaneringen är bra och
efterlevs. Men det är ingenting som man kan ta för givet.
Regeringen hade bort ta lärdom av erfarenheterna på
det yttre miljöområdet och ställt än hårdare krav på
företagen. T ex bör även dessa lagregler straffsanktioneras
direkt i lagen. Handlingsplanen bör också vara
tidsplanerad, så att inte åtgärderna ständigt drar ut på tiden.
Skyddsombuden måste få möjlighet att anmäla brott
eller fördröjningar till domstol eller till yrkesinspektionen.
Underlåtenhet att uppfylla en godkänd plan skall kunna
rendera företaget kraftiga böter eller viten. Det måste kosta
att inte vidta relevanta arbetsmiljöåtgärder.
Det är också viktigt att yrkesinspektionerna lever upp till
sin kontrollerande myndighetsroll och är aktiva när det
gäller att besöka företagen. De kan inte bara studera en
pappersorganisation utan det bör stå helt klart för dem att
det är ute på de enskilda arbetsställena som inspektörerna
kan göra störst nytta. Det kan bli nödvändigt med en
kompletterande utbildning för att yrkesinspektörernas
undersökning av företagens internkontroll skall bli effektiv
och kritisk.
Det bör också göras klart att det yttersta ansvaret för
kontrollen av arbetsköparnas handlingsplaner finns hos
yrkesinspektionen, inte hos skyddsombuden. Det kan vara
svårt att vara skyddsombud och anställd hos den som skall
kontrolleras. Kontrollen bör skötas av en utomstående
myndighet för att kunna vara tillräckligt effektiv.
Oberoende av yrkesinspektionens löpande
kontrollverksamhet skall ett skyddsombud som är missnöjd
med arbetsmiljön och/eller arbetsköparens agerande kunna
kräva att yrkesinspektionen kommer och inspekterar
verksamheten. Anmälaren måste ha möjlighet att vara
anonym och yrkesinspektörerna komma inom 6 tim från
anmälan om inte annat överenskommits. Också här är det
alltså viktigt att yrkesinspektörerna finns tillgängliga på
nätter och helger.
8. Den enskildes rätt
Rättssociologiska institutionen i Lund har under de
senaste åren publicerat artiklar och rapporter som visar att
de arbetsrättsliga lagar som fått störst genomslagskraft både
rättsligt och fackligt/praktiskt är de lagar som ger enskilda
arbetstagare rättigheter och möjlighet att driva krav i en
rättslig process. Det gäller t ex
anställningsskyddslagen, där ett från början ganska
opreciserat begrepp, ''saklig grund'', numera utvecklats och
preciserats. Det har drivits många processer i AD om
innebörden av begreppet och rättspraxis är nu relativt klar.
Kunskapen bland de arbetande och fackklubbar om ''saklig
grund'' är stor. Förhandlingarna är många och relativt ofta
framgångsrika.
På arbetsmiljöområdet har den enskilde arbetaren ingen
individuell rätt att kräva åtgärder eller möjlighet att ställa
arbetsköparen till ansvar för att lönearbetaren tvingas
arbeta i en dålig arbetsmiljö. Det är anmärkningsvärt
eftersom en god arbetsmiljö ytterst handlar om
arbetstagarens hälsa och möjlighet att leva ett fullgott liv
även utanför arbetet.
I propositionen föreslås nu att arbetsgivaren skall vara
skyldig att anpassa arbetsmiljön efter den enskilde
arbetstagarens behov och förutsättningar. Vad är då
naturligare än att de arbetande också får möjlighet att ställa
rättsligt skyddade åtgärdskrav på sin motpart och att en
domstol kan ålägga arbetsköparen att vidta relevanta
åtgärder?
Både den nu gällande och den kommande
arbetsmiljölagen bygger på allmänt hållna skyldigheter för
arbetsköparen och vissa möjligheter för de fackliga
organisationerna att delta i beslutsprocessen. Men den
enskilde arbetaren har små möjligheter att agera.
Vänsterpartiet vill att en sådan möjlighet införs i den nya
arbetsmiljölagen.
Det bör övervägas om den ordning som i övrigt gäller på
arbetsrättens områden, d v s
lokal förhandling -- central förhandling -- process i
arbetsdomstolen (AD), skall gälla också här eller om en ny
ordning skall införas. Man kan t ex
tänka sig att målen drivs till
försäkringsöverdomstolen (FÖD) i stället för till
arbetsdomstolen. Försäkringsöverdomstolens domare och
föredraganden har genom sitt mångåriga arbete med
arbetsskadeförsäkringen fått god kunskap om de faror och
risker som arbetstagare utsätts för i sitt arbete. Det kan
underlätta för domstolen att ta ställning och avgöra vad som
kan sägas vara ''tillfredsställande'' arbetsmiljö för den
enskilde.
Oavsett om FÖD eller AD är sista instans bör dock en
enskild ha rätt att driva mål själv om den fackliga
organisationen inte vill eller kan ta sig an hans/hennes mål.
Också här finns ett väl fungerande system inom den icke
arbetsmiljöorienterade arbetsrätten.
Om riksdagen inte vill fatta ett beslut i denna riktning
nu, bör riksdagen uttala att ett sådant förslag skall utarbetas
och presenteras samtidigt som de kompletteringar i form av
en utökad samordning mellan MBL och AML som
föredragande statsråd aviserat.
Den enskilde lönearbetarens rätt att vägra utföra arbete
som kan vara farligt bör också förstärkas. Den nuvarande
regeln i 3 kap.
4
§ (propositionen) bör förstärkas till att dels omfatta även
arbete som medför skador eller sjukdomar på sikt, dels
också omfatta en mer långtgående rätt att vägra arbete. I
den nuvarande skrivningen ingår bara en möjlighet att
skjuta upp arbetet till dess att en arbetsledare eller
arbetsgivarrepresentant beordrar arbetsskyldighet.
Det sägs ofta att det juridiska ansvaret för de ev skador
som arbetstagaren drabbas av skulle innebära att
arbetsledaren eller arbetsgivaren blir försiktig och vidtar
önskade åtgärder. För det första är det mycket tveksamt om
detta fungerar i praktiken. För det andra är det fortfarande
arbetstagaren som riskerar att skadas. Det juridiska
ansvaret är trots allt lättare att bära än en livslång skada
eller sjukdom. Därför bör möjligheten att vägra arbete
under icke tillfredsställande former utvidgas.
9. Arbetslös eller arbetsskadad?
Under den senaste högkonjunkturen kunde man se hur
arbetsköparna och deras intresseorganisationer blev
mycket mer aktiva på arbetsmiljöområdet. Deras intresse
för lönearbetarnas förhållanden kom plötsligt och var
ibland lite patetiskt.
Orsaken var inte allmän välvilja eller insikt i de ofta
bedrövliga förhållanden som framför allt LO-kollektivet
tvingas arbeta under. Både i tal och skrift framgick vad som
bekymrade arbetsköparna: man hade svårt att rekrytera
arbetskraft. Det gällde både industrin och omsorgen.
De arbetssökande kunde välja och vraka bland arbeten.
Många, framför allt ungdomar, sade också klart ut varför de
inte valde t ex
ett arbete inom industrin: Arbetsmiljön var för dålig
och arbetsuppgifterna för enahanda. Andra jobb kunde
erbjuda bättre arbetsförhållanden och roligare uppgifter.
För en gångs skull fungerande den fria marknadens villkor
också inom arbetslivet. Konkurrensen om arbetskraften
ledde till ett nyvaknat intresse för arbetsmiljön och arbetets
organisering också hos arbetsköparna.
Nu är vi på väg in i en lågkonjunktur och arbetsköparnas
intresse för arbetets utformning har svalnat betydligt. Inte
heller kan de arbetssökande välja bort skadliga eller
monotona arbeten.
Icke desto mindre är det viktigt både för den enskilde
arbetstagarens hälsa och för samhällsekonomin att de
arbetssökande har möjlighet att välja bort farliga arbeten.
En aktiv sysselsättningspolitik är nödvändig -- människor
måste kunna välja olika mellan olika arbetsköpare.
Denna möjlighet finns dock bara för ett litet fåtal
människor i en lågkonjunktur. För att arbetslösa människor
skall kunna välja arbeten med bibehållen hälsa och
värdighet som mål bör möjligheten till
arbetslöshetsersättning från arbetslöshetskassa eller
kontant arbetsmarknadsstöd utvidgas.
En arbetssökande som tackar nej till ett arbete av
arbetsmiljöskäl skall inte kunna avstängas från ersättning.
Den nuvarande lagskrivningen och framför allt praxis på
detta område bör alltså utvecklas till förmån för de
arbetslösa. Likadant skall människor som slutar ett arbete
p g a befogad oro för skador kunna göra det utan att riskera
straff i form av minskad ersättning.
Det borde vara en mänsklig rättighet i ett
välfärdssamhälle att inte av ekonomiska skäl tvingas
acceptera ett skadligt arbete. På sikt innebär det också en
samhällsekonomisk vinst.
En naturlig förlängning av detta är att
arbetsförmedlingarna får skyldighet att upplysa de
arbetssökande om de ev risker som är förknippade med ett
specifikt arbete. Skyddsombud och arbetsköpare skall
lämna arbetsförmedlaren de uppgifter han/hon behöver.
Det kan t ex
ske genom att handlingsplaner och
probleminventeringar kan krävas in av arbetsförmedlingen.
10. Fackföreningarna behöver maktmedel
Som vi har konstaterat tidigare är det ovanligt att
företagarna vidtar arbetsmiljöåtgärder utan att vara
tvingade till det. Det är oftast inte fråga om illvilja, bara om
likgiltighet och att andra behov väger tyngre.
Vänsterpartiet vill ge de enskilda lönearbetarna
möjligheter att tvinga arbetsköparen till åtgärder genom att
utveckla rätten till arbetslöshetsersättning, genom att ge de
arbetande rätt att vägra utföra farligt arbete och genom att
införa en rätt att stämma arbetsköpare som inte vidtar
befogade arbetsmiljöförbättrande åtgärder.
Men det räcker inte. Det är viktigt att den enskilde får
möjlighet att agera. Men det är precis lika viktigt att
fackföreningarna och arbetarkollektivet får möjlighet att
tvinga arbetsköparen att vidta åtgärder.
För det första skall fackföreningarna naturligtvis ha
möjligheter att stämma arbetsköparen om han t ex inte
lever upp till de krav som arbetsmiljölagen eller
arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter ställer. Man skall också
ha möjlighet att anmäla brott mot de straffsanktionerade
föreskrifterna till allmänt åtal. Möjligheten att kalla in
yrkesinspektionerna har berörts tidigare. Men
fackföreningarna skall inte vara utlämnade till samhällets
sanktionssystem. De måste ha rättsligt skyddade
möjligheter att utveckla sina egna aktionsmetoder utifrån
de förhållanden mellan arbete och kapital som råder i
samhället.
Så bör t ex rätten att stoppa ett farligt arbete utvidgas.
Rätten skall omfatta också arbete som är
sjukdomsframkallande och som kan innebära skador på
sikt. Det har LO slagits för länge, men deras krav har inte
beaktats i propositionen.
I propositionen säger föredragande statsråd att avsikten
med stopprätten är att överhängande skaderisker kan
undvikas och hävas. Så fungerar inte stopprätten ute på
arbetsplatserna. När ett skyddsombud stoppat arbetet
brukar arbetsköparen i bästa fall lova att vidta åtgärder
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Den stora vinsten för fackföreningarna är att stoppet
innebär ett avbräck i produktionen och att detta avbräck
(eller hot därom) tvingar företag och myndigheter att vidta
åtgärder som han vägrat utföra eller skjutit på. Man
utmanar alltså genom stoppet arbetsköparens intressen av
en störningsfri produktion. Stoppet blir ett maktmedel för
de anställda att tvinga fram åtgärder från en ovillig
arbetsköpare.
Sådana maktmedel behövs tyvärr. Något missbruk av
stopprätten kan inte sägas finnas. Hos yrkesinspektionerna
finns bara 90 stopp registrerade. Det är anmärkningsvärt
lite. Men det kan innebära att stopp eller hot om stopp
faktiskt fungerar och leder till arbetsmiljöförbättringar ute
på företagen utan att yrkesinspektionen tillkallas.
Statsrådets uttalande i denna fråga kan uppfattas som en
inskränkning av fackets möjligheter att agera för en bättre
arbetsmiljö.
Men det är inte inskränkningar som behövs utan
utvidgningar och stopprätten bör gälla också arbeten som
utsätter de anställda för skaderisk även på lång sikt.
I dagens läge är det dessutom bara skyddsombuden som
har stopprätt. Arbetsmiljöområdets särreglering har lett till
att arbetsmiljöfrågor i praktiken kopplats loss från den
övriga fackliga verksamheten. Men arbetsmiljöproblemen
är en facklig angelägenhet och det är önskvärt att facket
som organisation har möjlighet att agera i dessa frågor.
Därför bör den lokala resp den regionala fackliga
organisationen också ha möjlighet att stoppa farliga
arbeten.
Även om stopprätten utvidgas är det dock en
konstruktion som vuxit fram på den tid arbetsmiljöfrågor
var en fråga om olycksrisker. När vi nu diskuterar
arbetsorganisation, långsiktig påverkan och det goda
arbetet behöver stopprätten kompletteras med mer
långtgående möjligheter att agera.
En möjlighet är att undanta arbetsmiljöfrågor från
fredsplikt. Den svenska fackföreningsrörelsens fredsplikt är
ovanligt omfattande internationellt sett.
När det gäller arbetsmiljöproblem är det orimligt att det
lokala facket skall vara bundet av en fredsplikt som är
knutet till ett så materiellt intetsägande avtal som
arbetsmiljöavtalet. Arbetsmiljöavtalet är så gott som enbart
formellt inriktat; det talar om hur ofta skyddskommittérna
skall träffas och vilka som skall sitta med där, vilka beslut
som kommittéerna kan fatta och i vilka former. Men de
arbetande får i avtalet ingen materiell rätt till en
tillfredsställande arbetsmiljö eller det goda arbetet.
Eftersom arbetsmiljön i förlängningen handlar om
arbetarnas hälsa och möjligheter till ett rikt och
stimulerande liv, bör arbetsmiljöproblemen kunna
särbehandlas. Den fackliga organisationen på en arbetsplats
måste kunna ta till strejkvapnet, en arbetsmiljöstrejk, för
att kunna påverka arbetsgivaren och slå vakt om arbetarnas
hälsa.
Detta är inte en fråga som går att lösa i förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter utan detta är en fråga för
riksdagens politiska majoritet.
11. Arbetsmiljöbrott -- och sedan?
Regeringen föreslår att det i brottsbalken införs ett
särskilt arbetsmiljöbrott. Om en anställd skadas på grund
av att en arbetsköpare uppsåtligen eller av oaktsamhet inte
följt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall företaget
kunna ställas till ansvar och fällas i allmän domstol.
Det är bra. Det visar att det är kriminellt att vara
arbetsgivare och att strunta i de anställdas arbetsmiljö och
säkerhet. Vårdslösa eller likgiltiga arbetsgivare är inte
bättre än vilken annan brottsling som helst och det finns
inga ursäkter för deras agerande.
Men regeringens släpphänthet visar sig också på detta
område. Inte heller här har man på allvar försökt sätta sig
in i vilka åtgärder riksdag och regering behöver vidta för att
lagregleringen skall bli mer än en papperstiger.
T ex har polis och åklagare länge klagat över
svårigheterna att bevisa uppsåt eller oaktsamhet. I
propositionen för statsrådet ett långt resonemang som till
sin karaktär närmast kan beskrivas som juridiskt hårklyveri.
Konkreta anvisningar för polis och åklagare som skall
utreda arbetsmiljöbrotten ger man dock inte.
Vänsterpartiet har en annan linje än regeringen när det
gäller valet mellan olika oaktsamhetsformer som grund för
arbetsmiljöbrott. Vi anser att arbetsköparens ansvar skall
vara strikt. Det innebär att frågan om arbetsköparen
handlat med oaktsamhet, vårdslöshet eller uppsåt blir
straffrättsligt ointressant.
Vi anser att det är mycket lätt att motivera ett strikt
ansvar för arbetsköparen. Det är fortfarande så att de flesta
lönearbetare har mycket små eller inga möjligheter att
påverka sin egen arbetssituation. Arbetet har organiserats
av arbetsköparen och på dennes premisser. De skador som
inträffar beror så gott som uteslutande på
arbetsorganisationen med löneform, långa arbetspass,
dåligt utbildade arbetare, bristande skydd och dåligt
utformade hjälpmedel m m
som delkomponenter.
Strikt ansvar är en naturlig följd av det resonemang som
regeringen för när det gäller den skärpta skrivningen
beträffande ''arbetsgivarens'' ansvar för arbetsmiljön i
arbetsmiljölagen. Det pedagogiska värdet av att införa en
särskild brottsrubricering för arbetsmiljöbrott blir
naturligtvis betydligt större om riksdagen kan vara
konsekvent i sin syn på arbetsköparens möjligheter och
skyldigheter att ordna en riskfri arbetsmiljö för de
arbetande.
Ett strikt ansvar gör det också lättare för åklagare och
polis att utreda brott och föra talan i domstol. Det är
nödvändigt för att en brottsrubricering på detta känsliga
område skall ha ''ett pedagogiskt värde'' och mana till
efterlevnad.
Riksdagen bör också uttala att det bara i mycket
sällsynta undantagsfall skall vara möjligt att ställa annan än
företagsledaren till ansvar för brottet. Delegationsgångarna
på de flesta företag är ofta diffusa, svårutredda och följer i
bästa fall gammal praxis. Skriftlig delegation och i
kombination med relevant utbildning och tillräckliga
befogenheter hos arbetsledare och andra är snarare
undantag än regel. Det är också en följd av en slarvig eller
likgiltig företagsledning och ansvaret bör därför utkrävas
där.
Ett alternativ till att straffa en enstaka person kan vara
att utfärda företagsbot som drabbar företaget som juridisk
person. Företagsbot infördes 1986 men har hitintills bara
använts i något enstaka fall. Regeringen bör ta reda på vad
detta beror på. Det kan t ex röra sig om en osäkerhet från
åklagare och domstol att beräkna relevanta belopp. Om det
är så bör regeringen ta initiativ till utbildning av åklagare
och domare samt anslå erforderliga medel härför.
Enligt motiven till företagsboten skall boten fastställas
till belopp som motsvarar den ev vinst som företaget gjort
på sina bristande åtgärder för säkrare arbetsförhållanden.
Om det saknas ett skydd på en maskin eller fläktsystemet
var gammalt och otillräckligt kan en kostnad/vinst beräknas
relativt enkelt. Men om skadan inträffar till följd av ett
ackordssystem eller att arbetet organiserats enligt det
tayloristiska löpande bands-tänkandet? Hur beräknas den
förmodligen kortsiktiga vinsten då? Det behövs riktlinjer
för att systemet skall fungera. Det är också tveksamt om tre
miljoner är ett tillräckligt stort maximibelopp. Också detta
bör regeringen se över.
Införandet av ett helt nytt brottsbalksbrott och direkt
straffsanktionerade bestämmelser i arbetsmiljölagen och
arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter ställer stora krav på
åklagarväsendet under de närmaste åren. Det kommer att
behövas förstärkningar ute på åklagarmyndigheterna. Vi
föreslår att regeringen undersöker detta behov och
återkommer med förslag till organisation,
personalförstärkningar samt finansiering.
Över huvud taget kännetecknas propositionen i detta
avsnitt av dåligt genomtänkta förslag som inte kommer att
leda till någon förändring ute på arbetsplatserna. Vi hoppas
att det beror på slarv och inte på en ovilja att ta itu med
problemen.
12. Skyddsorganisationen och företagshälsovården som
resursförstärkning
Det är bra att regeringen klart har tagit avstånd från att
skyddskommittéerna inte kan ta över arbetsgivarnas ansvar
för arbetsmiljön. Tyvärr är det många både arbetsgivare och
skyddskommittéer som tror det.
Praktiken har också visat att arbetsmiljöarbetet på
många håll kommit i kläm av den särskilda
skyddsorganisation som byggts upp. Skyddskommittéernas
förtjänst är den kompetens och det intresse för
arbetsmiljöproblemen på företaget som kan komma till tals
där. Det bör slås fast i lagen att arbetsköparen alltid skall
rådgöra med skyddskommittén eller annan
skyddsorganisation i samband med planeringen av arbetet.
Ett problem är nystartandet av företag men här kan man
tänka sig att den blivande ''arbetsgivaren'' måste samråda
med de fackliga organisationer som kan bli aktuella som
motpart innan företagets verksamhet kan starta.
Företagshälsovården är en mycket viktig resurs i
arbetsmiljöarbetet. Utöver läkare och sjuksköterskor bör
företagen och de arbetande ha tillgång till t ex
sjukgymnaster och skyddsingenjörer och dessa gruppers
särskilda professionskunskaper. Oavsett om
företagshälsovården är knuten till en specifik arbetsplats
eller fungerar som central för flera olika företag bör de ha
skyldighet att till sig knyta ytterligare specialistkunskaper
av ovan nämnda typ.
De flesta företagshälsovårdsorganisationer förefaller
fungera relativt bra inom sina begränsade befogenheter.
Men det finns exempel på både läkare och sjuksköterskor
som inte förstått sin uppgift. Det finns också exempel på
företagsläkare som helt förnekat existensen av
arbetsmiljöproblem och istället hävdat att de anställda är
lata. Det inger inte förtroende hos någon.
Det är viktigt att framför allt de arbetande kan känna
förtroende för företagshälsans personal. Det är de som skall
kunna tala om sina kroppsliga funktioner och symtom. De
skall ibland kunna svara på känsliga frågor om missbruk och
hemförhållanden. Det är lönearbetaren som söker gehör
för sina arbetsmiljökrav hos arbetsgivaren och behöver stöd
av företagshälsovården. Därför bör de anställda ha
möjlighet att lägga in sitt veto vid nyanställningar på
företagshälsovården. Vetot skall tillkomma varje enskild
facklig organisation.
Vänsterpartiet har redan tidigare motionerat om att
landstinget bör vara huvudman för företagshälsovården.
Det skulle garantera att företagshälsovårdens personal står
oberoende av arbetsköparen eller ledningen. Ett ändrat
huvudmannaskap ökar både personalens handlingsfrihet
och patienternas integritet gentemot arbetsgivaren.
Vänsterpartiet föreslår därför att landstingen resp de
landstingsfria kommunerna övertar ansvaret för
företagshälsovården.
Ca 80 % av alla arbetare har tillgång till
företagshälsovård. Det är bra, men inte tillräckligt. Det
verkar som om anslutningen stått still eller ökat sakta de
sista åren. Det är också en välkänd erfarenhet att denna typ
av anslutning går långsammare mot slutet. De
''arbetsgivare'' som är intresserade eller har tillräckligt goda
resurser har anslutit sig och sina företag. Nu gäller det dem
som inte bryr sig. Vänsterpartiet menar att vi kommit så
långt vi kan på frivillig väg. Nu måste det till lagstiftning som
tvingar resterande arbetsköpare att organisera
företagshälsovård. Vänsterpartiet föreslår att regeringen
får i uppdrag att utforma en sådan lagstiftning.
Det är naturligtvis en svår gränsdragning mellan primär
hälso- och sjukvård och företagshälsovård. Vänsterpartiet
anser att företagshälsovården naturligtvis i första hand skall
arbeta med förhållandena på arbetsplatsen och skaderisker
där. Men det kan ha ett värde att de anställda enstaka
gånger kan söka hjälp för sjukdomar eller problem som inte
har med arbetet att göra. Dels underlättar det för arbetarna
att snabbt komma under läkarvård vilket kan leda till ett
snabbare tillfrisknande, dels kan företagshälsovården på
det sättet få kännedom om vilka sjukdomar som florerar på
företaget. Det kan visa sig finnas samband mellan
arbetsmiljön och ständiga förkylningar, astma, psoriasis o s v
som behöver utredas närmare.
13. Kunskap behövs
Kunskap och information betraktas ofta som ett
bekvämt styrmedel för staten. Det utmanar ingen och det är
frivilligt att utnyttja den kunskap som erbjuds.
Men kunskap behövs. Ett samarbete mellan
Fabriksarbetareförbundet och Rättssociologiska
institutionen har visat att bara spridandet av befintlig
kunskap kan leda till arbetsmiljöförbättrande åtgärder.
Även om det finns mycket kunskap i samhället är det fel att
tro att alla företagsledare och lönearbetande har automatisk
tillgång till denna kunskap. Det finns så mycket man
behöver/vill kunna och det är svårt att sovra.
Men när arbetsköpare nu skall åläggas ett hårdare
rehabiliteringsansvar och ett hårdare arbetsmiljöansvar är
det viktigt att man försöker sprida de kunskaper som finns.
Detta är kanske extra viktigt nu när den offentliga sektorn
skall decentraliseras och arbetsledaransvaret övertas på
varje enskilt arbetsställe. Likaså behöver alla små och
mellanstora företag som inte har råd med egen
kunskapsproduktion eller egna arbetsmiljöexperter hjälp
med informationsinhämtande.
Vänsterpartiet anser att de kunskapsalstrande
institutionerna måste ges ökade möjligheter att bedriva
uppsökande verksamhet och att sprida sina kunskaper ut på
arbetsplatserna. Vi föreslår att Arbetsmiljöfonden,
Arbetslivscentrum, Institutet för vatten och
luftvårdsforskning, universiteten m fl
tilldelas medel för informationsspridning ute på
arbetsplatserna.
Vi föreslår att regeringen får i uppdrag att utreda hur
mycket pengar som skall anslås, hur pengarna skall fördelas
mellan de olika institutionerna och hur de skall användas
där. Det är en självklarhet att fackföreningsrörelsen, och
framför allt då de lokala och regionala nivåerna, skall höras
om sina önskemål och synpunkter. Också små och
mellanstora företag samt representanter för den offentliga
sektorns ''resultatenheter'' bör lämna synpunkter.
14. Arbetstid och löneform -- en fråga om arbetsmiljö
En viktig del av arbetslivet och arbetsorganisationen är
frågan om när och under hur lång tid arbetet skall ske.
I ''Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker --
kartläggningsgruppens rapport till
arbetsmiljökommissionen'' presenteras medicinska
forskningsuppgifter som tyder på ett samband mellan
skiftarbete och ohälsa. Det är en kunskap som också de
arbetande har; att de i längden inte klarar av att arbeta skift.
Helt kan dock inte skiftarbete undvikas. T ex skulle
sjukvården och andra delar av omsorgen inte kunna fungera
utan skiftarbeten och arbete på obekväma tider. Man kan
också tänka sig att det finns människor som under en
kortare tid vill arbeta skift av olika skäl.
Det är vänsterpartiets uppfattning att skiftarbete skall
undvikas i framtiden. Det innebär stora omläggningar av
samhällslivet, t ex
beträffande godstransporter, industriproduktion m m.
Det finns för närvarande ingen beredskap för en
sådan omläggning. Trots det föreslår vänsterpartiet att
regeringens förslag till skrivning i arbetsmiljölagen 2 kap.
1
§ skrivs om så att det klart framgår att skriftarbete bara
får användas om det är helt nödvändigt p g a
arbetets natur. Också denna regel bör naturligtvis
straffsanktioneras. Möjligen kan man tänka sig en
övergångstid för att möjliggöra en omläggning av
produktionsplaneringen i de enskilda företagen.
Men arbetstiden är inte bara en fråga om arbetets
förläggning. Det är också en fråga om arbetstidens längd.
Åtta timmar är en alltför lång arbetsdag för att vara bra för
de anställdas hälsa.
Medicinsk och psykologisk forskning visar det som
arbetarna länge vetat, nämligen att både kroppen och
psyket slits hårdast de sista två timmarna på en arbetsdag.
Olycksfallsstatistik visar att de flesta olyckorna, inte helt
oväntat, inträffar när de arbetande är tröttast d v s efter sex
timmars arbete. Likadant kan man se att muskulatur och
leder slits mest efter sex timmar.
Dessa uppgifter bekräftas av försöket med sex timmars
arbetsdag som Kiruna kommun genomförde i hemtjänsten.
Utvärderingen av det första årets verksamhet visar att
sjukfrånvaron minskade kraftigt och att antalet anmälda
arbetsskador halverades. Dessutom tyckte
hemvårdsbiträdena att de kunde göra ett bättre jobb när de
fick möjlighet att vila ut och göra andra saker mellan
arbetspassen.
Vi är mycket medvetna om att sex timmars arbetsdag på
kort sikt är kostsamt. Men på sikt måste den ändå införas.
Det är ett politiskt krav som formuleras av allt fler
människor.
Men som en delreform vill vänsterpartiet att
arbetsdagen kortas med kvart om året fr o m
1992. Redan 1995 kan arbetsdagen vara en timme
kortare. De pengar som AMS m fl
myndigheter kommer att behöva betala för att minska
arbetslösheten och dess effekter kan användas till att korta
arbetstiden. I och med att fler människor kommer att
behövas ute i arbetslivet minskar arbetslösheten. Den totalt
arbetade tiden i samhället kommer på detta sätt att bestå.
Man kan också tänka sig att, som en fördelningspolitisk
reform, ge människor som arbetar i de mest utsatta jobben
(t ex
LO-anslutna i vård och omsorg samt den privata
industrin) sex timmars arbetsdag. Vi vill att regeringen
återkommer med ett förslag om detta.
Också löneformen har stor betydelse för arbetandes
hälsa. Det tydligaste exemplet som finns dokumenterat är
kanske när skogsarbetarna fick månadslön i stället för
ackord. (Vilket för övrigt först skedde efter lång facklig
kamp och så småningom strejk.) När månadslön infördes
sjönk såväl arbetsskador som sjukfrånvaro. På sikt
minskade förmodligen antalet förtidspensioneringar också.
Vinsterna för såväl lönearbetare som samhälle är
uppenbara.
Regeringen föreslår i sin proposition att ''löneformer --
--
-- skall beaktas''. Det anser vänsterpartiet är för vagt
skrivet och det är mycket tveksamt om det kommer att få
någon effekt på ett så inarbetat och spritt
lönesättningssystem som ackord. Vi föreslår att ackord
förbjuds.
Ett oskick som tenderar att breda ut sig är att
arbetsköparna ger en närvaropremie till de anställda som
har ingen eller mycket låg sjukfrånvaro. Många arbetare
kan frestas att gå till jobbet trots sjukdom och trots att
kroppen egentligen behöver vila. I en studie från kungl
tekniska högskolan har forskare också visat på hur s k
coping-frånvaro minskar risken för framtida långvariga
sjukdomstillstånd. Denna i grunden nyttiga
återhämtningsfrånvaro hotas också av närvaropremier.
Vänsterpartiet föreslår att närvaropremier och liknande
belöningssystem förbjuds i arbetsmiljölagen.
15. Sexuella trakasserier är också en arbetsmiljöfråga
En undersökning som jämställdhetsombudsmannen
(JämO) gjort visar att en mycket stor del av kvinnorna
någon gång fått genomlida sexuella trakasserier på sitt
arbete.
Trakasserierna kan se ut på olika sätt och det kan vara
både arbetsledare, arbetsgivare och arbetskamrater som
utför trakasserierna. Det gemensamma är att en eller flera
arbetare trakasseras på grund av sitt kön och i sexuella
former.
Att på sin arbetsplats förnedras på grund av sitt kön är
för många en fruktansvärd upplevelse. Många anställda har
inte sett sig någon annan råd än att sluta sitt arbete. Ofta
har de inte fått något gehör för sina upplevelser och
önskemål hos överordnande. Alla skjuter ifrån sig och
hävdar att det inte är deras ansvar.
Men att människor inte skall behöva utsättas för vare sig
sexuella eller andra trakasserier på sin arbetsplats är en
självklarhet. Det är ett ''arbetsgivaransvar'' att se till att
detta inte sker. Därför bör en bestämmelse införas i
arbetsmiljölagen om att arbetsköparen har skyldighet att
leda arbetet på ett sådant sätt att sexuella trakasserier inte
uppkommer. Om det förekommer skall arbetsköparen ha
skyldighet att ingripa genom att t ex omplacera
gärningsmannen eller gärningsmännen.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen får i uppdrag att
återkomma med förslag i denna fråga. JämO har utarbetat
ett förslag till skrivning och sanktioner, varför regeringen
bör kunna lämna ett förslag ganska snart.
16. Till slut: Vad gör vi åt den psykosociala arbetsmiljön?
Vänsterpartiet, som länge drivit frågan om arbetets
innehåll och rätten till ett meningsfullt arbete, ser med
glädje att den socialdemokratiska regeringen nu har
upptäckt de problem med arbetsmiljölagens utformning
som vi varnade för redan 1973.
Regeringens nu liggande förslag är dock inte tillräckligt
för att säkerställa ''det goda arbetet'' för de anställda. Det är
inte bara regeringens fel. Alltför många problem försöker
sammanföras till en och samma kategori. Det goda arbetet
handlar om god arbetsgemenskap, ett utvecklande och
stimulerande arbete, möjligheten att bestämma över sitt
arbete, yrkeskunnande o s v.
På
arbetsplatser förekommer mobbing, ackord,
sönderstyckade arbetsuppgifter, kontroll in absurdum,
utslagning av arbetstagare o s v.
Dessa problem kan i mångt och mycket härröras till
samma grundproblem, nämligen att arbetet idag är
organiserat på det sätt som passar arbetsköparen. Andra
orsaker är den långt gående arbetsdelningen i samhället.
Både den producerande och reproducerande sektorn
kännetecknas av arbetsdelning mellan män och kvinnor,
mellan arbetare och tjänstemän o s v.
Arbetsdelningen
tar sig också uttryck i alltfler
specialistfunktioner och i att många företag lever på att
fungera som underleverantörer till större företag, t ex
Volvo, Electrolux, Bofors och förpackningsindustrin.
Förmodligen kommer denna typ av företag att bli fler i
framtiden. Specialiseringen märks också inom offentliga
sektorn och kanske framför allt inom sjukvården. Att i
detta perspektiv tala om att den enskilde lönearbetaren
skall ha möjlighet till överblick över hela
produktionskedjan och kunna vara med och framställa hela
den färdiga produkten blir lätt utopiskt. Likaså kommer det
att vara svårt för de anställda inom vård och omsorg att
kunna utveckla och förbättra ett av de viktigaste momenten
i arbetet, kontakten med patienten.
Vänsterpartiet tror tyvärr inte att vare sig vårt eller
regeringens förslag kommer att räcka. Men det är ett steg
på väg. De fackliga organisationerna och arbetarrörelsens
politiska organisationer måste arbeta vidare med
probleminventering och förslag till lösningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens avsnitt 3 anförts om brister i
undersöknings- och mätmetoder på arbetsmiljöområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens avsnitt 4 anförts om arbetsmiljö som i första
hand ett partsintresse för lönearbetarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens avsnitt 5 anförts om risken för minskad
offentlighet i arbetslivet till följd av SAFs agerande,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
omorganisering av arbetsmiljömyndigheterna i enlighet
med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär att
arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att förändra sina
föreskrifter på ett sådant sätt att arbetsgivarnas skyldigheter
klart framgår,
6. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i 8
kap. arbetsmiljölagen om direkt straffsanktionering av 2
och 3 kap. arbetsmiljölagen som i motionen anförts,
7. att riksdagen hos regeringen -- vid avslag på yrkande
6 -- begär förslag till sådan ändring av straffsanktionering av
arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter som i motionen
anförts,
8. att riksdagen beslutar att arbetarskyddsstyrelsens
beslut i tvisteärenden skall ha prejudikatsvärde,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om yrkesinspektionens
inspektionsmeddelanden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om cost-benefit-kalkyler på
arbetsmiljöområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens arbetsordningar och
instruktioner för arbetarskyddsverket,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i arbetarskyddsverkets instruktioner att det klart
framgår att arbetarskyddsverket är en kontrollmyndighet,
13. att riksdagen hos regeringen begär att
yrkesinspektionerna får i uppdrag att se över möjligheterna
för inspektörer att finnas tillgängliga även på obekväma
arbetstider,
14. att riksdagen beslutar att den av regeringen
föreslagna skyldigheten för företag att upprätta
handlingsplaner för arbetsmiljöförbättringar skall vara
straffsanktionerad,
15. att riksdagen beslutar att den av regeringen
föreslagna skyldigheten att upprätta handlingsplaner också
skall innefatta en skyldighet att tidsplanera och tidsange
åtgärderna,
16. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i
arbetsmiljölagen att skyddsombuden får möjlighet att
anmäla brott mot eller fördröjningar av handlingsplanerna
enligt vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i yrkesinspektionernas instruktioner att det klart
framgår att det yttersta ansvaret för kontrollen av
arbetsgivarnas handlingsplaner finns hos
yrkesinspektionen,
18. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i
arbetsmiljölagen att den enskilde arbetaren får möjlighet
att ställa rättsligt skyddade krav och agera i domstol
avseende hans/hennes arbetsmiljöförhållanden i enlighet
med vad som i motionen anförts,
19. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 17 -- hos
regeringen begär förslag till motsvarande ändring av
arbetsmiljölagen i samband med de kompletteringar av
medbestämmandelagen och arbetsmiljölagen som
aviserats,
20. att riksdagen beslutar att möjligheten att stoppa
arbetet ändras till att även omfatta skador eller sjukdomar
på sikt enligt vad som anförts i motionen,
21. att riksdagen beslutar att rätten att stoppa arbetet
skall tillfalla också den lokala resp. regionala fackliga
organisationen i enlighet med vad som i motionen anförts,
22. att riksdagen beslutar att 3
kap. 4
§ arbetsmiljölagen ändras så att en mer långtgående
möjlighet att vägra farligt arbete finns i enlighet med vad
som i motionen anförts,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslösas möjligheter att tacka
nej till farliga arbeten utan att rätten till
arbetslöshetsersättning påverkas,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
bestämmelser enligt vad i motionen anförts om
arbetsförmedlingarnas skyldighet att upplysa om
skaderisker i utlysta arbeten,
25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
bestämmelser som gör det möjligt för arbetsförmedlingarna
att inhämta relevanta uppgifter om skador m.m. på
arbetsplatsen i enlighet med vad som i motionen anförts,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i arbetsmiljölagen så att fackföreningarna får möjlighet att
anmäla brott mot straffsanktionerade föreskrifter och
lagrum till allmänt åtal,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det lokala facket och
fredsplikten,
28. att riksdagen beslutar att lagrummet om
arbetsmiljöbrott formuleras på ett sådant sätt att det
framgår att arbetsgivaren har ett strikt ansvar i enlighet med
vad som i motionen anförts,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring
av företagsbotens maximibelopp i enlighet med vad som
anförts i motionen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av åklagare och
domare,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förstärkning av åklagarmyndigheterna i enlighet med vad
som anförts i motionen,
32. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
arbetsmiljölagen att arbetsgivaren skall rådgöra med
skyddskommitté eller annan skyddsorganisation i samband
med planering av arbete i enlighet med vad som anförts i
motionen,
33. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
arbetsmiljölagen att arbetsgivare åläggs att samråda med
relevanta fackliga organisationer vid nystart av företag i
enlighet med vad som i motionen anförts,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av specialistkunskaper i
företagshälsovården,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om veto vid nyanställningar i
företagshälsovården,
36. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrat
huvudmannaskap av företagshälsovården i enlighet med
vad som i motionen anförts,
37. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att ansluta sig till
eller införa företagshälsovård i enlighet med vad som i
motionen anförts,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om informationsspridning på
arbetsmiljöområdet,
39. att riksdagen beslutar att 2
kap. 1
§ arbetsmiljölagen skall beträffande arbetstider
utformas enligt vad som anförts i motionen,
40. att riksdagen beslutar att arbetstiden förkortas med
en kvart om dagen från 1992 enligt vad som anförts i
motionen,
41. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
sextimmars arbetsdag för särskilt utsatta grupper av
arbetare,
42. att riksdagen beslutar att ackord skall förbjudas,
43. att riksdagen beslutar att närvaropremier och
liknande belöningssystem förbjuds,
44. att riksdagen hos regeringen begär att JämO får i
uppdrag att föreslå bestämmelser angående sexuella
trakasserier enligt vad som anförts i motionen,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsdelningen.
Stockholm den 16 april 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Annika Åhnberg (v)
Karl-Erik Persson (v)