Regeringen föreslår ändringar i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen i syfte att ge fackliga företrädare, s.k. regionala fackliga förtroendemän, rätt att få tillträde till arbetsplatser där de inte själva är anställda.
Det motiv regeringen anger är att det varje år väcks motioner i riksdagen med krav på en lagfäst tillträdesrätt. Regeringen har däremot inte påvisat att det skulle föreligga några verkliga problem för fackliga förtroendemän, t.ex. ombudsmän, att få tillträde till arbetsplatser, då de avser biträda sina medlemmar. Inte heller har någon remissinstans hävdat att det förekommer några påtagliga problem i sådana sammanhang.
Svensk arbetsmarknadslagstiftning är redan mycket omfattande. Det finns numera en medvetenhet om att lagstiftning inte i sig är den bästa metoden för att skapa förtroendefulla och effektivitetsfrämjande relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen valt att lägga fram ett förslag som ytterligare komplicerar den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Det är också märkligt att vissa fackliga organisationer ställer krav på lagstiftning. Det är en del av den traditionella svenska förhandlingsmodellen att de fackligt aktiva anställda på en arbetsplats kan vända sig till den fackliga organisationens ombudsmän i olika förhandlingssituationer. Det har inte framkommit något i remissmaterialet som tyder på att hinder för denna typ av konsultationer föreligger till följd av bristande lagstöd nu.
Vi anser, i likhet med vad regeringen anför i propositionen, att medbestämmandet först och främst skall utövas inom det enskilda företaget eller den enskilda myndigheten av de anställda själva och av de lokala fackliga representanter de har utsett. Medbestämmanderätten skall vara något som angår de enskilda arbetstagarna. Den skall utövas på ett sådant sätt att den enskildes erfarenheter och kunskaper kan nyttiggöras.
Slutsatsen borde vara att rätt för en facklig förtroendeman att få tillträde till en arbetsplats, vid vilken denne inte är anställd, endast borde medges i de fall det föreligger ett uttryckligt önskemål eller medgivande härom från medlemmarna på arbetsplatsen. Det vore därför olyckligt att genom lagstiftning lägga tolkningsföreträdet på den fackliga organisationen. En effekt är att fackliga företrädare skulle få tillträde till en arbetsplats även under en konflikt, t.ex. en lockout.
Regeringen analyserar inte heller konsekvenserna av den lagstiftning den lägger förslag om. Ledighet för facklig verksamhet har redan nu en stor omfattning och utgör på många arbetsplatser ett betydande problem. Förslaget kan förväntas leda till ökat ledighetsuttag för utövande av facklig verksamhet. Det finns i dag en ökad medvetenhet om att ledighetslagarna i Sverige utgör ett problem både för näringslivet och den offentliga sektorn. Statsmakterna borde därför iaktta restriktivitet med att införa nya lagregler som kan stimulera kostnadskrävande ledighet.
Som en del remissinstanser framhåller kan en lagstadgad rätt för en regional facklig förtroendeman att få tillträde till en arbetsplats skapa särskilda problem. Det gäller bl a företagets skydd av sina företagshemligheter. Regeringen har tagit lätt på sekretess- och jävsfrågor.
Som arbetsdomstolen framhåller i sitt remissvar skulle en allmän översyn av 1974 års förtroendemannalag vara av värde. Moderata samlingspartiet har i annat sammanhang föreslagit en parlamentarisk utredning om hela den arbetsrättsliga lagstiftningen. En sådan utredning bör även omfatta förtroendemannalagen.
Vi kan inte finna att det nu föreligger skäl att ändra förtroendemannalagen på det sätt regeringen föreslår. Regeringens proposition bör därför avslås.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens proposition 1989/90:157 om regionala fackliga förtroendemän.
Stockholm den 3 september 1990 Sonja Rembo (m) Anders G Högmark (m) Mona Saint Cyr (m) Erik Holmkvist (m) Ulf Melin (m) Charlotte Cederschiöld (m) Lars Ahlström (m)