med anledning av prop. 1990/91:124 Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.
Effektiv arbetsförmedling är en förutsättning för en väl
fungerande arbetsmarknad.
Det finns i dag en väl utbyggd offentlig
arbetsförmedling. I det nu aktuella läget med stigande
arbetslöshet kommer den offentliga arbetsförmedlingens
insatser att bli ännu viktigare.
Förbudet mot fristående arbetsförmedlingar gör att de
tillgängliga resurserna för arbetsförmedling begränsas till
den av staten finansierade arbetsförmedlingen. Vi har i
tidigare motioner kritiserat detta. Regeringens nu
framlagda förslag tillåter inte fristående arbetsförmedlingar
som kan utgöra ett komplement till den offentliga
arbetsförmedlingen.
En större mångfald inom arbetsförmedlingsområdet
skulle öka den flexibilitet och anpassningsförmåga som
utgör en förutsättning för en väl fungerande
arbetsmarknad.
Kravet på mångfald inom arbetsförmedlingsområdet
innebär inte något avkall på kravet att staten skall svara för
en effektiv offentlig arbetsförmedling. Den offentliga
förmedlingens kontor skall tillhandahålla en god och för
den arbetssökande kostnadsfri service över hela landet.
Därför behövs ett väl utbyggt kontorsnät med god teknisk
utrustning och former för att snabbt få kännedom om lediga
platser för extern rekrytering.
En sådan service finns i dag tillgänglig för alla utan
avgift. Privata eller andra fristående arbetsförmedlingar
som komplement till den offentliga arbetsförmedlingen
innebär flera fördelar. Det skulle förbättra servicen till såväl
arbetssökande som arbetsgivare och innebära en stimulans
för de offentliga förmedlingarna.
Argumenten för ökad mångfald inom den offentliga
sektorn är relevanta även för detta område. Valfriheten
ökar för den enskilde samtidigt som möjligheterna ökar för
de anställda att få utlopp för sin kreativitet. Vi upprepar
därför kravet på ett avskaffande av
arbetsförmedlingsmonopolet.
Sverige har genom att tillträda ILO-konvention 88, som
trädde i kraft 1950, förbundit sig att ett offentligt organ skall
tillhandahålla avgiftsfri förmedling av arbete.
ILO-konvention 96 från 1933 (reviderad 1949) stadgar, i
den version som Sverige anslutit sig till, att
arbetsförmedling i vinstsyfte skall avskaffas. Den svenska
arbetsförmedlingslagen från 1935 innebär att
arbetsförmedling i vinstsyfte är förbjuden. Även
regeringens förslag bygger på samma princip.
Sverige ser mycket annorlunda ut i dag än när 1935 års
lag tillkom. De fackliga organisationerna är starkare och en
rad lagar har tillkommit för att stärka arbetstagarnas
ställning. Varken lagen från 1935 eller regeringens nya
förslag är anpassade till dagens situation.
Enligt vår mening bör det övervägas om det överhuvud
krävs någon särskild lag som reglerar arbetsförmedling. I
Danmark har hela lagregleringen avskaffats.
En ändring av principerna för arbetsförmedling kräver
emellertid att Sverige säger upp ILO-konvention 96. Det
kan endast ske vart tionde år. Konventionen kan sägas upp
mellan 1991-07-18 och 1992-07-17. Ett år efter det att
uppsägningen registrerats hos ILO upphör landet i fråga att
vara bundet av ILO-konventionen.
Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att
snarast möjligt säga upp ILO-konvention 96.
Regeringens förslag till ny lagstiftning är klart
otillfredsställande. Den innebär att fristående
arbetsförmedling i realiteten förhindras. Riksdagen bör
därför avvisa regeringens förslag.
En brist i den hittillsvarande lagstiftningen är att
gränsdragningen mot uppdragsverksamhet är otydlig. Även
regeringen har nu insett att man måste göra en distinktion
mellan företag vars syfte är att förmedla arbete och
företag som säljer tjänster.
Serviceföretag har blivit allt vanligare som svar på nya
behov i samhället. En tjänst de ofta säljer är att utföra mer
eller mindre tillfälliga uppdrag åt kunderna. De kan
tillfredsställa tillfälliga behov av arbetskraft under perioder
då arbetsbelastningen är stor. Kunderna finns såväl i
näringslivet som i den offentliga förvaltningen. De anställda
i denna typ av serviceföretag har samma trygghet som
anställda i övrigt.
Det finns ingen anledning att genom lagstiftning hindra
deras verksamhet. Även om regeringen nu föreslår att
''uthyrning av arbetskraft'' skall kunna tillåtas menar vi att
förslaget är omgärdat av alltför många begränsningar.
Förslaget innebär att dessa företag fortfarande kommer att
ha svårigheter att fungera tillfredsställande.
Det är stötande utifrån den allmänna rättskänslan att
uthyrning av arbetskraft enligt nuvarande lagstiftning är
olaglig trots att sådan uthyrning är allmänt accepterad och
utnyttjad. 1935 års arbetsförmedlingslag bör, intill det att
den helt upphävs, därför förändras så att den inte omfattar
uthyrning av arbetskraft. Riksdagen bör besluta om en
sådan ändring. Det bör ankomma på utskottet att utforma
erforderlig lagtext.
Därigenom torde de värsta problemen med den
nuvarande lagstiftningen undanröjas. Behovet att upphäva
förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte kvarstår
dock. 1935 års arbetsförmedlingslag bör i sin helhet
avskaffas från den 31 augusti 1992 då Sveriges uppsägning
av ILO-konvention 96 kan ha trätt i kraft.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att ILO-konvention
96 uppsäges vid första möjliga tillfälle,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
4. att riksdagen beslutar att med verkan från den 1 juli
1991 ändra lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om
arbetsförmedling så att lagens bestämmelser ej omfattar
uthyrning av arbetskraft,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en väl fungerande
kostnadsfri offentlig arbetsförmedling.
Stockholm den 8 mars 1991
Sonja Rembo (m)
Elver Jonsson (fp)
Börje Hörnlund (c)