I propositionen föreslås att fackliga företrädare skall ha rätt att få tillträde även till arbetsplatser där de inte själva är anställda. Förslaget innebär en komplettering av förtroendemannalagen.
Bakgrunden till regeringens förslag är att krav på lagstadgad tillträdesrätt för fackliga förtroendemän till andra arbetsplatser än den egna har rests ända sedan de arbetsrättsliga reformerna genomfördes på 70-talet.
Principen för den arbetsrättsliga lagstiftningen är att medbestämmandet skall ha sin tyngdpunkt på den lokala nivån. Medbestämmandet skall först och främst utövas på de enskilda arbetsplatserna av de anställda själva och deras lokala fackliga representanter. Medbestämmandet skall vara något som utgår från och angår de enskilda arbetstagarna.
Det fanns från början en oro att det lokala medbestämmandet skulle få svårt att fungera på små arbetsplatser och på arbetsplatser som saknade kontinuitet i arbetsstyrkan om de anställda inte fick möjlighet till biträde utifrån. Vi delade den oron.
Sedan kraven på lagstadgad tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän först restes har relativt lång tid gått. På en stor del av arbetsmarknaden finns nu kollektivavtal som reglerar fackliga förtroendemäns rätt till tillträde. Såvitt vi förstår är det i dag inte något problem för fackliga förtroendemän att få tillträde till arbetsplatser. Detta synes gälla även de arbetsplatser där kollektivavtal inte föreskriver någon tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän. Vår bild av dagsläget styrks inte minst av två av remissvaren från huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.
Vi skulle inte ställa oss främmande till att medverka till en lagstiftning om lagfäst tillträdesrätt om man på det sättet skulle kunna komma tillrätta med missförhållanden på arbetsmarknaden. Vi menar dock att statsrådet i propositionen inte pekat på några sådana exempel. Det huvudsakliga skäl för lagstiftning som anges i propositionen är att krav på lagfäst tillträdesrätt fortfarande upprepas varje år i motioner till riksdagen. Detta är inget argument i sak. Endast det faktum att ett förslag väcks i riksdagen säger ingenting om hur verkligheten ser ut. Propositionen är i detta avseende illa underbyggd.
Vi menar att det inte heller går att bortse från de invändningar mot förslaget som rests från såväl kommun- och landstingsförbunden som KFO. De påpekar i sina remissvar att risken finns att en lagreglering av tillträdesrätten skulle fördröja en önskvärd utveckling av medbestämmandet. Det vore olyckligt om lagstiftningen skulle uppfattas på detta sätt. Risken finns att lagstiftningen skulle få till effekt att de fackliga organisationerna känner sig uppmanade att i större utsträckning låta sina centrala förtroendemän medverka i det lokala medbestämmandet. Detta är såvitt vi förstår inte regeringens avsikt, men om så blir fallet är vi beredda att instämma med dem som hyser farhågor att lagstiftningen skulle kunna leda till en centralisering av medbestämmandet.
Folkpartiet har i tidigare motioner i riksdagen påpekat att förtroendemannalagens regler delvis har varit svåra att tolka och tillämpa. Särskilda problem har visat sig förekomma vid bedömningen av frågan om rätten till ledighet för facklig verksamhet skall vara förenad med rätt till bibehållen lön under ledigheten eller inte. Vi har i dessa sammanhang menat att en förnyad översyn av förtroendemannalagen är påkallad. Ifall det visar sig att problem kan påvisas torde det vara lämpligt att i en sådan översyn ytterligare en gång överväga om det finns behov av att i lagstiftningen ta med en rätt för fackliga företrädare att få tillträde till arbetsplatser där de själva inte är anställda.
Sammantaget har regeringen inte kunnat påvisa några så vägande skäl för lagstiftning att vi är beredda att stödja förslaget.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att avslå proposition 1989/90:157 om regionala fackliga förtroendemän.
Stockholm den 3 oktober 1990 Elver Jonsson (fp) Charlotte Branting (fp) Kjell-Arne Welin (fp) Sigge Godin (fp)