Under de senaste åren har samhället uttalat och konkretiserat ökade ambitioner inom arbetslivsområdet, såväl vad gäller arbetsmiljöförbättrande åtgärder som tidig rehabilitering. Inrättandet av arbetslivsfonden är ett exempel på detta, liksom försäkringskassornas ökade åtaganden i form av köp av rehabiliteringstjänster och även köp av tjänster i sjukvården.
För att möjliggöra samhällets ambitioner har bl.a arbetsmarknadsstyrelsen konstaterat, att de för sin del ser konsekvenser av dessa reformer på arbetslivets område i form av att deras tjänster kommer att efterfrågas i ökad utsträckning, och man har i dessa sammahang särskilt markerat behov av psykologer för såväl utrednings- som åtgärdsinsatser.
Under senare år har märkts en allt större brist på psykologer inom olika verksamhetsområden i samhället. Såväl SCB som UHÄ har uppmärksammat detta, och diskussioner finns om en ökad utbildningsdimensionering av psykologutbildning. Detta är dock en långsiktig lösning, och AMS befarar att möjligheter att bidra med kompetens när det gäller att genomföra reformerna på arbetslivets område allvarligt inskränks av bl.a. bristen på psykologer.
Vid en genomgång av situationen på psykologarbetsmarknaden mellan AMS, socialstyrelsen, UHÄ, Sveriges psykologförbund och parterna under hösten 1990 har bl.a. konstaterats att det finns något hundratal personer med tre års utbildning, motsvarande fil. kand. och med biträdande psykologbehörighet som söker psykologarbete men som inte kan erhålla sådant på grund av avsaknad av legitimation.
Ett flertal har ibland under flera år stått i kö för att komma in på den tvååriga fortbildningen (PEG), som nu har upphört helt. För närvarande råder det förhållandet att komplettering kan ske i mån av plats på den femåriga utbildningen, vilket innebär att den nödvändiga kompletteringen inte kan planeras. Med en tvåårig arbetsmarknadsutbildning som komplettering skulle denna grupp i sedvanlig ordning kunna erhålla socialstyrelsens legitimation och därmed stå till arbetsmarknadens förfogande.
En underlättande faktor i detta sammahang är att de psykologiska institutionerna vid universiteten ställer sig positiva till att anordna en sådan kompletteringsutbildning. Den skulle samtidigt medföra att man behåller lärarkompetens under en övergångsperiod, då det i nuläget finns risk att institutionerna måste avskeda kompetenta lärare på grund av nedläggning av ovan nämnda PEG- utbildning samtidigt som man förutser ett behov av att igen rekrytera när ordinarie utbildning skall byggas ut.
Arbetsmarknadsutbildning är visserligen i första hand avsedd för dem som är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet. Utbildning har dock några gånger anordnats även som bristyrkesutbildning för icke arbetslösa. En insats är i det här aktuella fallet angelägen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en tvåårig arbetsmarknadsutbildning som komplettering för dem med enbart treårig grundutbildning som önskar fullständig psykologutbildning.
Stockholm den 25 januari 1991 Berndt Ekholm (s)