Förre finansministern Feldts förutsägelse om att svensk
ekonomi skulle komma att gå igenom ett ''arbetslöshetens
stålbad'' är nu på väg att uppfyllas.
I januari 1991 redovisade AMS de högsta siffrorna
någonsin över varsel och uppsägningar. Detta är början på
en våg av varsel som är att vänta beroende på att eftersatta
strukturförändringar snabbt får effekt. Det kommer att
ställas stora krav på en arbetsmarknadspolitik som
medverkar till den omstrukturering av näringsliv och
offentlig sektor som borde ha skett kontinuerligt under hela
1980-talet.
Den fulla sysselsättningen har anförts som motiv för de
socialdemokratiska regeringarnas ekonomiska politik.
Politiker har givit upphov till en hög inflationstakt och låg
tillväxt. De tillfälliga konkurrensfördelar som åstadkoms
med hjälp av devalveringen 1982 har inte kunnat
upprätthållas. Därigenom har den förda politiken lett
tillbaka till den situation som rådde i början av 1970-talet.
Framför oss ser vi därför det ''arbetslöshetens stålbad'' som
redan den tidigare finansministern varnade för.
Svensk arbetsmarknadspolitik har av tradition präglats
av en hög ambition. Det har rått stor enighet om att
sysselsättning och utbildning i så stor utsträckning som
möjligt skall användas som arbetsmarknadspolitiska medel
i stället för passiviserande kontantstöd. I detta avseende har
svensk arbetsmarknadspolitik skiljt sig från vad som varit
vedertaget i andra länder. Denna ambition är förklaringen
till att nivån på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
tillåtits ligga högt även under den långvariga
högkonjunkturen under 1980-talet. Kostnaderna har
motsvarat genomsnittet av motsvarande kostnader i länder
med betydligt högre öppen arbetslöshet.
Trots den höga sysselsättningsnivån, det höga
arbetskraftsdeltagandet och den låga öppna arbetslösheten
under de senaste åren har bristen på arbetskraft varit
påtaglig. Denna brist ledde till allvarliga problem inom
såväl näringslivet som den offentliga sektorn.
Produktivitetsutvecklingen är anmärkningsvärt låg,
betydligt lägre än i våra konkurrentländer. Tillväxten i
ekonomin är alarmerande låg och väntas under det
kommande året bli negativ.
Trots den under några år höga sysselsättningsnivån och
den låga öppna arbetslösheten har det verkliga antalet
personer som stått utanför arbetsmarknaden varit högt.
Många grupper har haft problem med att hävda sig på
arbetsmarknaden, inte minst handikappade och
invandrare. Ungdomsarbetslösheten har varit ungefär
dubbelt så hög som den genomsnittliga.
Den öppna arbetslösheten återspeglar bara en del av den
verkliga arbetslösheten. Därtill kommer de av
arbetsmarknadsskäl förtidspensionerade.
Utslagningen ur arbetslivet är omfattande. Varje år
förtidspensioneras ca 55 000 personer. Totala antalet
förtidspensionärer uppgår till ca 350 000 personer.
I inget annan land är frånvaron så hög som i Sverige. Det
goda sysselsättningsläget beror till en avsevärd del på
behovet av att ersätta frånvarande personal.
Riksrevisionsverket har nyligen konstaterat att de s.k.
ohälsotalen är uppblåsta. Sjukförsäkringssystemet har
efterhand blivit förmånligare än t.ex.
arbetslöshetsförsäkringen. En klar praxisförskjutning kan
noteras. Ett växande antal personer, som snarast borde
klassificeras som arbetslösa, har betecknats som sjuka.
Arbeslöshetsförsäkringen borde i många av fallen varit den
rätta ersättningsformen.
När läget på arbetsmarknaden nu vänder och
arbetslösheten ökar, kan man vänta sig att närvaron på
arbetsplatserna ökar. Behovet av vikarier och andra
tillfälliga anställningar liksom behovet av ''överanställning''
för att kompensera frånvaron kan förutses minska.
Den offentliga sektorns expansion har under lång tid
dragit till sig en växande del av arbetskraften, inte minst
kvinnor och nytillkommande ungdomar. I den kärva
ekonomiska situation som råder och kan förutses råda för
de offentliga arbetsgivarna, tvingas också dessa vidta
rationaliseringar och personalinskränkningar. Den
offentliga sektorn kommer därför inte att under de
närmaste åren kunna medverka till att hålla uppe
sysselsättningen.
Bristen på arbetskraft och den starka expansionen av
den icke utlandskonkurrerande sektorn har varit starkt
pådrivande faktorer i den löneutveckling som under senare
år har utpekats som det allvarligaste ekonomiska
problemet. Den har medverkat till en alltför hög
inflationstakt, förlorade marknadsandelar och stigande
underskott i bytesbalansen.
I finansplan efter finansplan har socialdemokratiska
finansministrar fåfängt varnat för konsekvenserna på
sysselsättningen av den alltför höga pris- och
löneökningstakten. Den politik som bedrivits har dock
drivit upp löner och priser ännu mer.
Arbetskraftskostnaderna har under 1980-talet fortsatt att
öka långt mer än vad som varit fallet i våra viktigaste
konkurrentländer. De tre senaste åren har uppgången varit
mer än dubbelt så stor.
I det allvarliga ekonomiska läge som nu rått under lång
tid har regeringen ensidigt lagt ansvaret för denna
utveckling på arbetsmarknadens parter. Ständigt har
regeringen inbjudit till kafferep och Haga-överläggningar.
Olika krispaket har presenterats och sjunkit undan.
Regeringen sätter nu sin lit till den form av statlig
inkomstpolitik som det eftersträvade stabiliseringsavtalet
som utarbetats av Rehnbergkommissionen innebär.
Den socialdemokratiska politiken präglas alltmer av
återkommande brandkårsutryckningar i försök att ställa
tillrätta missförhållanden som åstadkommits av den egna
politiken. Stabiliteten och långsiktigheten offras gång på
gång.
I årets budgetproposition ger regeringen än en gång en
realistiskt bild av utvecklingen. Än en gång visar den också
sin oförmåga att på grund av ideologiska låsningar angripa
de strukturella problemen i den svenska ekonomin på ett
avgörande sätt som skulle kunna bryta den negativa
utvecklingen.
1.2 Från efterkrigsprogram till ''tredje vägen''
Den socialdemokratiska politiken har byggt på
ambitionen att åstadkomma en kraftig löneutjämning
samtidigt med full sysselsättning, internationell
konkurrenskraft och låg inflation. Därför har man
eftersträvat en stark central byråkrati, starkt centralstyrda
fackliga organisationer, ett högt skattetryck och en
omfattande lagstiftning.
De förväntade effekterna av den förda politiken har ofta
motverkats genom att stödet till arbetslösa samt företag och
regioner i kris utformats så att de inte medverkat till den
såväl yrkesmässiga som geografiska rörlighet som politiken
förutsätter. Dessutom har den för västvärlden unikt stora
offentliga sektorn bidragit till inlåsningen av arbetskraft. En
omfattande byråkrati har byggts upp för att förvalta
arbetsmarknadspolitiken.
De enskilda arbetstagarnas och arbetsgivarnas
handlingsförmåga kringskars i takt med deras växande
beroende av politiska beslut och offentliga medel.
Arbetsmarknaden och arbetslivet funktionssocialiserades
steg för steg.
De negativa effekterna av denna politik började
uppenbara sig i början av 1970-talet, då den svenska
ekonomin visade allvarliga balansproblem. Dessa
överskuggades emellertid av konjunkturella och
strukturella problem orsakade av den förändrade
internationella ekonomi som var en följd av
oljeprisökningarna. Under de senaste åren, sedan den
socialdemokratiska politiken återigen, nu i form av den
tredje vägens ekonomiska politik, fått genomslag, har
modellens svagheter, trots den långvariga
högkonjunkturen, återigen manifesterats.
Situationen har försvårats av att lönebildningen numera
måste ske enligt helt andra principer än de som den
socialdemokratiska modellen förutsätter.
Den solidariska lönepolitiken utgår dels från arbetets art
utan hänsyn till företagens, eller branschernas lönsamhet,
dels från en starkt sammanpressad lönespännvidd. En
sådan politik kan vara framgångrik på en arbetsmarknad
där arbetstagarna är i stort sett jämförbara och utbytbara
med varandra. Så var förhållandena i viss mån under den
arbetskraftsintensiva industriepok som efterträdde
jordbrukssamhället. I dag är situationen emellertid en helt
annan. Arbetsmarknaden är starkt differentierad.
Kunskaper är en allt viktigare faktor. En sådan
arbetsmarknad kräver en mer differentierad och
marknadsanpassad lönepolitik -- en lönesättning som utgår
från individerna.
En sådan lönestruktur håller nu på att växa fram --
anställda får lön i förhållande till sina prestationer och
kunskaper. Denna individualisering undergräver de
centrala fackliga organisationernas traditionella
förhandlingsroll. Tyngdpunkten på lokala förhandlingar
ökar. Detta är en oundviklig och nödvändig process som
inte bör motverkas.
Regeringen har visat sig oförmögen att förstå
problemens orsak och natur och därmed också oförmögen
att föra en riktig politik.
Resultatet av den socialdemokratiska politiken i
kombination med nya förhållanden på arbetsmarknaden
har blivit en galopperande kostnadsutveckling, kaotiska
avtalsförhandlingar och en arbetsmarknad i permanent
obalans.
1.3 Ett förändrat arbetsliv
Under de senaste decennierna kan man tydligt urskilja
en grundläggande förändring av såväl arbetets organisation
och innehåll som samhällets struktur.
Storskalig industriproduktion i långa serier kommer i
stor utsträckning att ersättas av flexibilitet,
kundanpassning, ny teknik, större kapitalinsatser, snabbare
omloppstider och mer specialiserad kunskap. Efterfrågan
på tjänster av olika slag kommer att öka.
Samtidigt förändras arbetets organisation.
Detaljstyrning, kontroll och övervakning av enskilda
individers arbete genom flera hierarkiska led, där den
enskildes möjligheter att påverka arbetet är mycket små,
ersätts av målstyrning och grupper med eget ansvar, där
varje medlem av gruppen kan påverka arbetet och har
ansvar för arbetsresultatet. Detta motsvarar de anställdas
växande krav på personlig utveckling. Därmed ökar också
de anställdas möjlighet att få del av verksamhetens resultat
genom olika vinstdelningssystem.
Data- och teletekniken gör det möjligt att arbeta på
distans på mindre, decentraliserade arbetsplatser eller i
hemmet. Den expanderande tjänstesektorn kan, om den får
utvecklas utan hindrande reglering, erbjuda stort utbud av
arbetstillfällen. Möjligheterna till ett varierat
arbetstidsuttag, anpassat till såväl arbetstagarnas personliga
önskemål som produktionens behov, ökar därmed.
Framtidens arbetsliv kommer att kunna erbjuda
variationsoch kombinationsmöjligheter som gör det lättare
för varje individ att vid varje tillfälle under livet finna den
arbetsuppgift som bäst passar henne eller honom just då.
Den fortsatta omvandlingen av Sverige måste bygga på
den kompetens, ansvarskänsla och vilja att finna goda
lösningar som finns hos de enskilda arbetstagarna och
arbetsgivarna. Lönebildningen och skattepolitiken måste
därför utformas så att ekonomisk stabilitet och tillväxt
främjas och så att det återigen lönar sig att arbeta.
1.4 En europeisk arbetsmarknad
Integrationen EG syftar till att i samarbete skapa ett
starkare Europa med ökad tillväxt och sysselsättning och
med högre livskvalitet och ökad rörelsefrihet för de enskilda
människorna -- ett medborgarnas Europa.
För att kunna upprätthålla sysselsättning och
ekonomiskt välstånd krävs att Sverige blir medlem av EG.
En ansökan bör inlämnas under 1991.
EG håller på att förverkliga ett av sina viktigaste mål --
en verklig gemensam inre marknad. Man talar om de fyra
friheterna för människor, varor, företag och kapital. En
väsentlig del i detta medborgarnas Europa är den
gemensamma arbetsmarknaden.
Att Sverige inte nu ingår i den gemensamma europeiska
arbetsmarknaden innebär att svenska medborgares
möjligheter att arbeta i ett EG-land är starkt begränsade.
Detta medför svårigheter för svenska företag med
dotterbolag i dessa länder. Det innebär också svårigheter
för den som genom att arbeta i något EG-land vill förvärva
speciella kunskaper och erfarenheter.
Erfarenheterna från det förhållandevis fria utbytet av
arbetskraft som nu råder mellan EG-länderna är gott.
Erfarenheterna av den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden visar också på fördelarna med att
arbetstagare fritt kan ta arbete utanför sitt hemland. Vid
årsskiftet 1992/1993 skall EG:s gemensamma
arbetsmarknad vara fullt ut genomförd.
I EEA (European Economic Area)-förhandlingarna
ingår frågan om en gemensam europeisk arbetsmarknad.
EEA-samarbetet kan inte ersätta medlemskap i EG, men
ett EEA-avtal utgör ett steg på vägen mot EG-medlemskap.
Därigenom kan en gemensam europeisk arbetsmarknad
förverkligas redan från 1993. På sikt är det naturligt att EG
kommer att utvidgas även till de tidigare planekonomierna
i Central- och Östeuropa. Det är därför naturligt att den
gemensamma arbetsmarknaden successivt utvidgas till
dessa länder.
2. Politik för tillväxt och arbete
För att kunna upprätthålla sysselsättningen måste
näringslivets konkurrenskraft återställas. Det kräver att
kostnadsutvecklingen kontrolleras. Vi har i andra motioner
framhållit att detta kräver skattesänkningar och stabila
spelregler. Det är endast genom en stabil politik med fasta
spelregler som ger ekonomisk tillväxt och ett
konkurrenskraftigt klimat för näringslivet som
arbetsmarknaden kan utvecklas stabilt och förutsebart.
Våra förslag ifråga om ekonomisk politik redovisas i
partimotionen om ekonomisk politik. I partimotionerna
''Företagandets villkor'' och ''Avveckla energipolitiken''
redovisas vår närings- och energipolitik.
Förslag ägnade att skapa en bättre fungerande
arbetsmarknad genom förändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen framgår av flera kommittémotioner om
arbetsrättsliga frågor.
En särskild kommittémotion behandlar
regionalpolitiken.
Bibehållen konkurrenskraft förutsätter en alltmer
kvalificerad, välutbildad och lättillgänglig arbetskraft.
Kraven på utvecklings- och omställningsförmåga hos den
enskilde arbetstagaren ökar. För att Sveriges välstånd skall
kunna bevaras är det nödvändigt att utbildningspolitiken
reformeras. Våra förslag redovisas i en partimotion och
flera kommittémotioner om utbildning.
Det finns också åtskilliga andra hinder för en fungerande
arbetsmarknad. Skatte- och transfereringssystemen medför
att det ekonomiska utfallet av att byta arbetslöshet eller
deltidsarbete på hemorten mot en välavlönad anställning på
annan ort blir marginellt. I en särskild motion redovisas
moderata samlingspartiets förslag och principer på
skattepolitikens område.
En arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen måste införas i
enlighet med riksdagens beslut. Arbetsskadeförsäkringen
behöver reformeras som vi föreslår i särskild motion. I
kommittémotionen ''Bra arbetsmiljö'' lägger vi fram våra
förslag på arbetsmiljöområdet.
3. Arbetsmarknadspolitikens syfte och inriktning
Regeringens misslyckade ekonomiska politik avspeglar
sig i dag på arbetsmarknaden. I januari var 28 000 anställda
varslade eller permitterade. Ett stort antal har redan fått
lämna sina jobb. Ungdomar som söker sig in på
arbetsmarknaden har svårt att få arbete.
Under andra halvåret 1990 vände utvecklingen på
arbetsmarknaden -- brist på arbetskraft förbyttes snabbt
mot ökad arbetslöshet. Även under 1991 kommer
arbetslösheten att stiga. Regeringen förutspår att den
öppna arbetslösheten under 1991 kommer att uppgå till i
genomsnitt 2,6 procent av arbetskraften. Det skall jämföras
med 1,4 respektive 1,5 procent i genomsnitt under 1989 och
1990.
Det finns dessvärre anledning att frukta att regeringens
bedömning är alltför optimistisk. Avsaknaden av konkreta
ekonomiskt-politiska åtgärder som kan vända utvecklingen
gör att det finns stor risk för att den verkliga omfattningen
av arbetslösheten kan bli större.
Arbetslösheten kan inte primärt bekämpas genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man kan inte avskaffa
arbetslöshet genom olika konstlade åtgärder.
Konsekvensen av en sådan politik är att det förhindrar
arbetsmarknaden att åter komma i balans. Därmed förlängs
perioden med allvarliga arbetslöshetsproblem.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift kan inte vara att
skapa arbetstillfällen -- den är att skapa förutsättningar för
en effektiv arbetmarknad. Arbetsmarknaden måste fungera
både i tider med brist på arbetskraft och i tider med
arbetslöshet.
3.1 Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik
Socialdemokraterna talar ofta om att de bedriver en
aktiv arbetsmarknadspolitik. Detta har under de senaste
decennierna inneburit stora satsningar på
beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning.
Erfarenheterna av beredskaparbeten är överlag inte
särskilt goda. Dels tenderar beredskapsarbeten till att vara
dyra, dels finns det en inlåsningseffekt -- arbetslösa som har
beredskapsarbete söker inte arbete aktivt. Senare tids
forskning visar också att alltför stora
arbetsmarknadspolitiska insatser försvårar de nödvändiga
anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden.
Det är därför tillfredsställande att regeringen hittills har
avstått från att öka antalet beredskapsarbeten. Däremot är
det uppenbart att regeringen saknar alternativ för en
framtida arbetsmarknadspolitik.
3.2 Lönebildningen
Förutsättningen för en ekonomiskt försvarbar
löneutveckling är en klar arbetsfördelning mellan den
politiska makten och arbetsmarknaden parter. På regering
och riksdag ankommer det att klargöra sin bedömning av
det samhällsekonomiska läget och vilka ekonomisk-
politiska åtgärder denna föranleder. Av stor vikt i detta
sammanhang är att det anges vilket löneutrymme som är
förenligt med ekonomisk balans och vad som händer om
den skulle överskridas. Själva lönebildningen blir sedan en
uppgift för parterna. Dessa skall då vara medvetna om att
eftersom statsmakterna inte är beredda att ackommodera
alltför stora lönehöjningar, får de själva bära ansvaret för
konsekvenserna i form av arbetslöshet samt konkurser och
företagsnedläggelser. Endast i egenskap av arbetsgivare har
staten anledning att spela en aktiv roll i avtalsrörelserna,
och då i syfte att utifrån uppställda personalpolitiska mål till
lägsta möjliga kostnad tillgodose föreliggande
personalbehov.
Det följer av vår syn på lönebildningen som en form av
prisbildning på en marknad att det enligt vår mening inte
går att fastställa lönehöjningarnas storlek endast i ett
centralt avtal. Det är i praktiken omöjligt att hindra en
arbetstagare och en arbetsgivare, som är överens om att
lönen bör höjas, att också göra så. På en fungerande
marknad måste dessutom denna form av flexibilitet finnas.
En fastlåsning av lönestrukturen, om den nu vore möjlig att
genomföra, skulle vara direkt skadlig för den ekonomiska
utvecklingen.
3.3 Moderat arbetsmarknadspolitik
Vi strävar efter en aktiv arbetsmarknadspolitik i
betydelsen att statens åtgärder skall vara utformade så att
balans snarast återställs på arbetsmarknaden.
En arbetsmarknad i balans är inte en arbetsmarknad helt
utan arbetslöshet -- en sådan arbetsmarknad är ur balans.
Det kommer alltid att finnas företag som expanderar och
kontraherar, det kommer alltid att finnas personer som
söker sig in på arbetsmarknaden, som flyttar till en ny ort
eller dylikt.
En kort arbetslöshetsperiod är normalt inte heller en
social katastrof för den enskilde. Det är viktigt att den
arbetslöse får möjlighet att söka olika arbeten, liksom det är
en fördel för en arbetsgivare om han kan välja mellan olika
arbetssökande.
För att arbetsmarknaden skall fungera krävs:En
allmän obligatisk arbetslöshetsförsäkring som ger en
grundtrygghet åt alla.
En sådan bör ersätta den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen som inte omfattar alla och som
bygger på en numera omotiverad koppling till
arbetstagarorganisationerna. Ersättningstidens längd skall
liksom i dag vara begränsad.En väl fungerande
arbetsfömedling
Arbetsförmedlingen har en mycket viktig uppgift. Den
måste ha goda arbetsförutsättningar. Arbetssökande och
arbetsgivare måste ha hjälp att finna varandra. Fristående
arbetsförmedlingar skulle genom att utgöra ett komplement
och en avlastning till den statliga arbetsfömedlingen
medverka till en bättre fungerande arbetsmarknad.En
geografiskt rörlig arbetsmarknad
Det är viktigt att arbetslösa kan flytta till de orter där det
finns lediga platser. Ibland är det nödvändigt med en intial
hjälpinsats för att en arbetssökande eller hans familj skall
kunna flytta.En yrkesmässigt rörlig arbetsmarknad
En person som blivit arbetslös kan ibland behöva
förvärva nya yrkeskunskaper. Arbetsmarknadsutbildning
är därför ett viktigt instrument både att medverka till att
arbetslösa blir mera attraktiva på arbetsmarknaden och för
att expanderande verksamhet skall kunna få utbildad
arbetskraft.
Arbetsmarknadsutbildningen har sin viktigaste uppgift i
situationer när det både finns många arbetslösa och en
ökande efterfråga på arbetskraft, dvs. när konjukturer
vänder uppåt.
När arbetslösheten stiger ökar arbetslöshetsperiodernas
längd. I de flesta fall kan en arbetslös få ny anställning inom
några veckor eller månader. En del drabbas emellertid av
långvarig arbetslöshet. Sådan kan vara socialt nedbrytande.
Erfarenheterna från utlandet visar riskerna för en
bidragsmentalitet där den arbetslöse successivt blir
oanställbar.
Det är viktigt att den typen av sociala följdverkningar
motverkas. Beredskapsarbeten bör dock undvikas. Det
finns personer som mer eller mindre permanent cirkulerar
mellan beredskapsarbete och arbetlöshetsersättning helt
utanför den vanliga arbetsmarknaden. Istället bör metoder
utvecklas för att även långtidsarbetslösa aktivt skall stå till
arbetsmarknadens förfogande.
Styrelsen för arbetsmarknadsverket domineras av
representanter för arbetsmarknadens parter. Det leder till
att arbetsmarknadsverket inte kan agera fritt i förhållande
till partsintressen på arbetsmarknaden. Vi har under flera
års tid kritiserat detta.
Vi har i andra sammanhang framhållit vikten av att
statliga organ får kompetenta styrelser. Samtidigt är det
viktigt att styrelserna inte domineras av partsintressenter.
Den framtida ledningsfunktionen inom
arbetsmarknadsverket bör utredas.
4.1.2 Arbetsmarknadsverket
Under senare år har verksamheten inom
arbetsmarknadsverket effektiviserats och alltmer inriktats
på att möta de förändrade krav som utvecklingen ställer på
arbetsmarknadspolitiken.
Det är positivt att regeringen nu går vidare med att i den
budgettekniska processen genom sammanslagning av
anslag medge en mer flexibel och rationell användning av
budgeterade medel. Detta ställer emellertid stora krav på
uppföljning. Det kan ifrågasättas om de riktlinjer
regeringen ger ifråga om medlens användning ger
arbetsmarknadsverket det stöd som är nödvändigt för att
kunna motsvara riksdagens intentioner. Förväntningarna
på tjänstemännens möjligheter att ta ett
samhällsekonomiskt ansvar förefaller väl optimistiska. De
enskilda tjänstemännen kan inte rimligen vid
handläggningen av de enskilda fallen väntas ha den
överblick som krävs för att kunna ta ett sådant ansvar.
Regeringen måste därför följa utvecklingen och efterhand
ge erforderliga instruktioner till AMS beträffande
medelshanteringen.
Antalet anställda vid arbetsmarknadsverket är i stort
sett konstant oberoende av läget på arbetsmarknaden.
Inom central förvaltning, länsförvaltning och
arbetsförmedling finns ca 7 150 årsarbetare.
Sammanlagt placerades genom arbetsmarknadsverket
ca 400 000 personer på den öppna arbetsmarknaden. Den
siffran inkluderar de som endast anmält sig till
arbetsförmedlingen men därefter på egen hand ordnat en
anställning.
De direkta kostnaderna för varje placering kan
uppskattas till ca 33 000 kronor. Därtill kommer
förvaltningskostnaderna som uppgår till ca 7 000 kronor per
placerad.
Dessa samt nedan redovisade uppgifter om olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder baseras på preliminära
beräkningar inom AMS och avser budgetåret 1989/90.
Förändringsprocessen inom arbetsmarknadsverket
måste i framtiden också leda till en mindre men effektivare
organisation.
4.1.3 Arbetsförmedlingen
Arbetsmarknaden måste vara en marknad där
självständiga arbetssökande och arbetsgivare möts. För att
en anställning skall uppstå krävs kontakt och en ömsesidig
acceptans.
De regler som statsmakterna uppställer för
arbetsmarknaden bör bidra till att underlätta kontakter
mellan arbetssökande och arbetsgivare. Så är inte fallet i
dag.
Förändringskraven på arbetsmarknaden leder till
utveckling av nya stöd- och servicefunktioner i fristående
företag och organisationer. De offentliga organen kan med
fördel tillgodogöra sig fördelarna av denna verksamhet,
dels genom samarbete, dels genom upphandling. En sådan
positiv attityd är nödvändig i stället för de försök som pågår
att hindra nya former av tjänster att utvecklas som tar sig
uttryck bl.a. i AMS dogmatiska agerande mot skrivbyråer
och serviceföretag för personaladministrativa tjänster.
I Sverige är arbetsförmedling ett statligt monopol. Detta
understryks också av kravet på obligatorisk platsanmälan.
Under senare år har arbetsförmedlingarnas arbete
effektiviserats och bättre anpassats till efterfrågan på
tjänster. Det är positivt. Arbetsmarknadsverkets
ambitioner förefaller emellertid vara att befästa sin kontroll
över praktiskt taget all arbetsförmedlande verksamhet i
landet. Arbetsförmedlingarna bedriver i ökande
utsträckning uppsökande verksamhet i syfte att avlasta
arbetsgivarna såväl arbete som kostnader för normalt
rekryteringsarbete. Det är synnerligen tveksamt att på det
sättet använda allmänna medel.
Det finns ingenting som talar för att arbetsförmedling
bedrivs bäst och mera rationellt i form av ett offentligt
monopol. Utvecklingen går mot en större efterfrågan av
differentierade tjänster. För att skapa bättre förutsättningar
för att kunna möta de olika kraven på förmedlingstjänster
är det nödvändigt att också andra arbetsförmedlingar än
den offentliga kan utvecklas. Generaldirektören vid
arbetsmarknadsverket har också uttalat sig för att
alternativa arbetsförmedlingar borde tillåtas.
Genom ratificiering av ILO-konventionen nr 96 har
Sverige gjort ett internationellt åtagande att inte tillåta
kommersiell arbetsförmedling. Konventionen kan
emellertid sägas upp under perioden 1991-07-18--1992-07-
17. Denna möjlighet återkommer endast vart tionde år.
Det är därför viktigt att Sverige snarast säger upp ILO-
konventionen nr 96 och meddelar ILO att Sverige i likhet
med andra västeuropeiska länder inför ett system med
fristående arbetsförmedlingar som arbetar jämsides med
den offentliga förmedlingen inom ramen för en
arbetsförmedlingslag.
Samtidigt bör den obligatoriska platsanmälan avskaffas.
Genom att upphäva arbetsförmedlingsmonopolet
kommer den offentliga arbetsförmedlingen att avlastas.
Detta frigör resurser för den offentliga arbetsförmedlingen
att hjälpa sökanden som har svårt att få arbete.
Förmedlingen bör också i framtiden ha en central roll när
det gäller att hjälpa arbetslösa personer att bli mer
attraktiva på arbetsmarknaden. Förmedlingarna bör liksom
för närvarande kunna anvisa plats vid t.ex.
arbetsmarknadsutbildning.
En kommande utredning om arbetsmarknadsverkets
ledning och verksamhet bör närmare behandla också den
offentliga arbetsförmedlingens framtida uppgifter och
organisation.
4.2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Inom AMS är en ny form av målstyrningsstrategi under
utveckling. Vi har tidigare uppmärksammat den konflikt
som finns mellan denna strategi och riksdagens traditionella
detaljstyrning. Regeringen har nu anammat ett tidigare
förslag från vår sida att ge AMS förtroendet att göra
avvägningar mellan olika slags åtgärder inom ramen för ett
sammanhållet anslaget för olika slags
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi noterar också att
denna nya budgetteknik kommer att utvärderas av RRV.
4.2.1 Beredskapsarbete
En stor del av arbetsmarknadsverkets resurser har
använts för beredskapsarbeten. I genomsnitt kostade varje
placering i beredskapsarbete ca 140 000 kronor för staten.
En stor andel av kostnaden bärs av kommunerna som
numera svarar för huvuddelen av beredskapsarbetena.
Traditionella offentliga beredskapsarbeten ger sällan
den enskilde arbetslöse möjlighet till en fast anställning.
Som arbetsmarknadspolitisk insats är därför
beredskapsarbete mindre lämpligt. Likväl kan det, bl.a. av
sociala skäl, vara motiverat med en särskild form av
sysselsättning som i vissa fall kan medverka till att bevara
den arbetslöses förmåga att senare åter fungera på
arbetsmarknaden.
De flesta beredskapsarbeten utförs i kommunal regi. Vi
har tidigare föreslagit att kommuner och andra som får
möjlighet att få arbete utfört som beredskapsarbete bör
svara för minst halva kostnaden. De maximala
statsbidragen bör således sänkas. För de nya former för
sysselsättningsinsatser som nu arbetsmarknadsverket själv
får möjlighet att utforma bör normalt 50 procent
bidragsandel också tillämpas.
Riksdagen har beslutat att arbetsmarknadspolitiska
medel icke skall komma till användning för reguljär
verksamhet. Detta beslut innebär bl.a. att de myndigheter
som tidigare utfört en stor andel av miljö- och
kulturvårdande arbetsuppgifter med hjälp av
beredskapsmedel inte längre kan räkna med att
arbetsmarknadspolitiska medel regelbundet kan utnyttjas
för dessa ändamål.
Avsikten med riksdagens beslut var att berörda
myndigheter skulle kompenseras över den ordinarie
budgeten. Därigenom skulle de också ges möjligheter till en
mer långsiktig planering av verksamheten oberoende av
arbetsmarknadskonjunktur och volymen
beredskapsarbeten.
Regeringen bör till riksdagen återkomma med en
redovisning av den översyn av konsekvenserna av den
förändrade budgetprocessen som AMS och statskontoret
gör.
4.2.2 Arbetsmarknadsutbildning
Personer som blivit utan arbete har ofta ett stort behov
av att få nya eller fördjupade kunskaper och färdigheter.
Erfarenheterna visar också att utbildning är den mest
effektiva metoden att motverka långvarig arbetslöshet.
Arbetsmarknadsutbildning är därför den viktigaste statliga
insatsen för att bekämpa existerande arbetslöshet. En
längre eller kortare arbetsmarknadsutbildning kan ge en
enskild individ kvalifikationer som ger honom eller henne
bättre möjligheter att få arbete.
Trots förhållandevis hög arbetslöshet kan det samtidigt
finnas en brist på utbildad arbetskraft inom vissa
yrkesområden. Denna efterfrågan måste
arbetsmarknadsutbildningen medverka till att tillfredställa.
Det ställer höga krav på flexibilitet inom
arbetsmarknadsutbildningen. Arbetsförmedlingarna bör
styra in de arbetslösa mot utbildningar som dels motsvarar
kompetenskraven för de lediga arbetena, dels motsvarar
den enskildes intressen och förutsättningar.
I det arbetsmarknadsläge som kan förväntas råda inom
de närmaste åren kommer arbetsmarknadspolitiken att ha
en betydelsfull roll. Arbetsmarknadsutbildning kommer
inte i sig att ge fler arbetstillfällen -- det kräver ett förändrat
ekonomiskt läge för att efterfrågan på arbetskraft åter skall
öka.
När så sker är det viktigt att de arbetslösa har en adekvat
kompetens för de nya arbetstillfällena. Erfarenheterna från
utlandet visar att ofta har inte arbetslösa kunnat återinträda
på arbetsmarknaden eftersom de helt saknar kunskaper
inom de yrkesområden som expanderar.
Arbetsmarknadsutbildning ger möjlighet att överbrygga
detta problem.
Vi förutser därför i likhet med regeringen ett väsentligt
ökat antal placeringar i upphandlad
arbetsmarknadsutbildning under det kommande året.
Det kommer att ställa stora krav på
länsarbetsnämnderna att upphandla tillräcklig volym. Även
om det står länsarbetsnämnderna fritt att köpa utbildning
även från andra än AMU kommer i realiteten huvuddelen
att upphandlas från AMU. Det kommer knappast vara
möjligt för AMU att så snabbt utöka kapaciteten som
regeringens förslag kräver. För att inte kvaliteten skall
undermineras bör ökningstakten vara något lägre än
regeringen föreslår. Det innebär att antalet placerade i
upphandlad arbetsmarknadsutbildning under hösten
kommer att bli något lägre.
Under våren 1992 bör dock arbetsmarknadsutbildningen
minst ha den omfattning regeringen föreslagit. Dels har fler
personer blivit långtidsarbetslösa, dels kan en ny
ekonomisk politik börja få resultat som gör att efterfrågan
på arbetskraft åter kan öka.
Det är viktigt att arbetsmarknadsutbildningen i sig inte
utgör en inlåsningsfaktor. Arbetsmarknadsutbildningen bör
därför kunna varvas med ''jobbsökarverksamhet'' i former
som bäst gagnar individuella önskemål och god hushållning
med utbildningsresurserna. En sökande som under
utbildningstiden får ett lämpligt arbete kan avbryta
utbildningen. I andra fall kan hon eller han ordna ett arbete
till efter utbildningens slut.
Inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen ger
arbetsmarknadsverket utbildningsbidrag till ett stort antal
personer som genomgår utbildningar inom det reguljära
utbildningsväsendet. I en del fall kan längre eller kortare
kurser inom det vanliga utbildningsutbudet vara till hjälp
för arbetslösa. Samtidigt är det otillfredsställande att
studiefinansieringen varierar mellan olika elever med
samma utbildningsinnehåll.
Arbetsmarknadsverkets frihet att upphandla utbildning
måste användas till att ge också andra utbildningsanordnare
än AMU möjligheter att få genomföra
arbetsmarknadsutbildning. AMU har stora fasta resurser i
form av personal, byggnader och maskinell utrustning. Ett
problem som AMU delar med all offentlig utbildning med
stora fasta resurser är svårigheterna att följa med i den
snabba tekniska utvecklingen. Det ställs stora krav på
investeringar i en utrustning som tämligen fort blir
inaktuell. Härigenom riskerar väsentliga delar av AMUs
utbildning att förlora i attraktionskraft för såväl
arbetstagare som arbetsgivare.
Detta ställer stora krav på AMU att planera
utbildningen. Den nuvarande länsvisa organisationsformen
får inte bli ett hinder för samarbete över länsgränserna.
AMU-gruppen som bildades för fyra år sedan arbetar
fortfarande med att finna sina former. AMU organiserades
som en uppdragsmyndighet. Vi ställde oss vid det tillfället
kritiska till organisationsformen och framhöll att
bolagsformen vore mera ändamålsenlig. Regeringen
antyder i budgetpropositionen att den överväger att
förändra verksamhetsformerna för AMU.
Regeringen föreslår också nya regler för
arbetsmarknadsutbildning i företag. I sig är det
tillfredställande att de regler om motprestationer som ofta
ignorerades nu avskaffas. Samtidigt framstår dock det
principiellt tvivelaktiga i systemet som än mer uppenbart.
Genom statliga anslag får företagen hjälp med at utbilda sin
personal. Systemet med utbildning i företag bör snarast
utvärderas. Intill dess bör inte verksamheten utvidgas.
4.3 Arbetslöshetsförsäkringen
En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring utgör en
grundsten i en socialt ansvarsfylld arbetsmarknadspolitik.
För de personer som av olika skäl blir utan arbete skall det
finnas ett skyddsnät.
4.3.1 Allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Trots att socialdemokraterna i olika sammanhang alltid
framhåller att de vill vara garanter för det sociala
skyddsnätet, är det anmärkningsvärt att skyddsnätet
beträffande arbetslöshet har många hål. Till skillnad från de
flesta andra industrialiserade länder har Sverige inte en
allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Istället har vi
en försäkring som är knuten till de fackliga
organisationerna.
Att denna koppling till de fackliga organisationerna är
ett självändamål för socialdemokraterna, med syfte att
underlätta rekryteringen till fackföreningarna, framkom
tydligt 1987. Regeringen genomdrev då en ändring som i
princip innebär att de fackliga organisationerna behåller
kontrollen och administrationen av
arbetslöshetsförsäkringen, medan skattebetalarna står för
hela arbetslöshetskostnaden.
Dessutom skänkte regeringen bort
arbetslöshetskassornas fonder till de fackliga
organisationerna. Dessa närmare 2,5 miljarder kronor
borde givetvis ha utnyttjas till de arbetslösa. Nu fick de
fackliga organisationerna i stället en gåva som de kunnat
utnyttja helt fritt.
Vi har sedan flera år förordat en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla
förvärvsarbetande. Det finns ingen anledning att denna
socialförsäkring skall skilja sig från andra socialförsäkringar
som gäller utan att medlemskap i särskilda organisationer
erfordras. Det är heller inte rimligt att en del arbetslösa i
dag -- de som får s.k. KAS-bidrag -- får mycket lägre
ersättning än andra.
Vi föreslår att en parlamentarisk utredning skyndsamt
utreder en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som
omfattar alla förvärvsarbetande -- såväl löntagare som
företagare. Försäkringen skall ge en grundtrygghet vid
arbetslöshet. Möjligheterna till frivilliga
tilläggsförsäkringar bör prövas.
4.3.2 Tillfälliga förändringar
I avvaktan på utredningen föreslår vi att
ersättningsreglerna i den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen förändras. Med hänsyn till den
marginalskattesänkning som nu trätt i kraft och den
minskade sjukersättning som nu gäller bör ersättningen i
arbetslöshetsförsäkringen justeras till 80 procent av tidigare
lön under de första 89 dagarna av en arbetslöshetsperiod.
Därefter bör ersättningen stiga till 90 procent.
För närvarande är dagpenningen begränsad till maximalt
543 kronor per dag. Detta belopp är indexreglerat. Den
kommande utredningen bör även studera hur den framtida
ersättningsnivån bör utformas.
4.3.3 Äldre arbetslösa
Möjligheter till s.k. 58:3-årsavgångar har nu upphört.
Det innebär att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan bli
aktuella också för äldre som blir arbetslösa. I nuvarande
läge innebär detta problem såväl med hänsyn till
arbetsmarknadsverkets resurser som möjligheten för den
öppna arbetsmarknaden att absorbera arbetskraft.
Det kan finnas påtagliga problem att ordna meningsfulla
arbetsuppgifter åt personer som blir arbetslösa i den åldern.
Bristande personliga förhållanden, transportmöjligheter,
hälsoförhållanden, etc. kan hindra dem att delta i t.ex.
beredskapsarbete. Kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiska insatser kan bli orimligt höga.
Liksom tidigare föreslår vi att det ekonomiska skyddet i
sådana fall bör kunna tillgodoses inom ramen för
arbetslöshetsförsäkringen. Den utredning vi föreslår bör
därför undersöka möjligheterna att inom ramen för en
allmän arbetslöshetsförsäkring finna lämpliga
ersättningsformer för äldre arbetslösa.
5. Arbete åt unga
Några av de mest betydelsefulla besluten för en ung
människa rör utbildning och yrkesval. Kraven på utbildning
ökar, men arbetslivet ställer andra krav än skolan.
Arbetsmarknaden för ungdomar har snabbt försämrats.
På ett år har antalet arbetslösa ungdomar under årets sista
två månader stigit från ca 12 000 till ca 19 000. Den
nuvarande situationen med tilltagande överskott på
arbetskraft kan komma att gör det svårt för många
ungdomar som i vår lämnar utbildningsväsendet att få
fotfäste på arbetsmarknaden.
Detta förvärras av att det finns en klyfta mellan
skolsystemet och arbetslivet. Den innebär att många
ungdomar trots de senaste årens bristsituation har haft
svårigheter att få en fast fot på arbetsmarknaden.
5.1 Utbildning
Statsmakternas ansvar för unga människors inträde på
arbetsmarknaden måste i första hand vara att skapa
förutsättningar för att ungdomar skall kunna erhålla och
tillgodogöra sig en lämplig utbildning. Vi har i andra
sammanhang föreslagit en annorlunda utformning av
yrkesutbildningen. Våra förslag skulle skapa en bättre
anknytning mellan skolan och näringslivet. För den
enskilde eleven på de praktiska yrkeslinjerna skulle det
innebära att steget från skola till förvärvsarbete blev lättare
att ta. Våra förslag till en modern yrkesutbildning återfinns
i kommittémotionen ''En gymnasieutbildning för framtiden''
av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m).
Av stor betydelse för en ung människas framtid på
arbetsmarknaden är att hon eller han får möjlighet att välja
en utbildning som motsvarar hennes eller hans intresse och
förutsättningar. Det är också nödvändigt att den unge får en
realistisk bild av arbetsmarknaden. I dag förkommer det i
alltför stor utsträckning att ungdomar kommer ut på
arbetsmarknaden med kvalifikationer som inte är
efterfrågade.
Detta bör i första hand angripas genom studie- och
yrkesvägledning som ger en realistisk bild av
arbetsmarknaden och som visar fördelarna med att välja
utbildningar där god efterfrågan på arbetskraft kan
förutses.
Generellt sett är andelen akademiskt utbildad
arbetskraft i Sverige jämfört med andra länder låg. Sverige
kan i en hårdnande internationell konkurrens dåligt hävda
sig med en lägre andel högutbildade än jämförbara
konkurrentländer. Därför är det rimligt att förvänta
förlängda utbildningstider.
5.2 Inträdet på arbetsmarknaden
De flesta ungdomar som kommer ut på
arbetsmarknaden har förmåga att på egen hand finna ett
arbete. De som, efter egna försök och aktiva
förmedlingsinsatser, inte får anställning bör få hjälp och
stöd. I första hand bör kompletterande utbildning
aktualiseras. I de fall detta inte är aktuellt bör den unge i
andra hand få hjälp inom arbetsmarknadspolitikens ram.
Det är viktigt att ungdomar ges ordentlig möjlighet att
söka arbete på egen hand. De bör inte från början vänja sig
vid att lita till myndigheter och allmänna stödinsatser.
Därför får inte stödet utformas så att subventionerade
arbeten blir mer attraktiva än arbeten på öppna
arbetsmarknaden. Den utvärdering av ungdomslagen som
skett, visar att dessa hade en sådan utformning att platserna
var mer attraktiva för en del ungdomar än reguljärt arbete
och ledde till inlåsningseffekter.
Riksdagen fattade 1988 beslut om ett system med
avtalade och särskilda inskolningsplatser. Regeringen har
aviserat en utvärdering. Samtidigt som projektet med
inskolningsplatser innehåller en del positiva element har
systemet med inskolningsplatser haft svårt att komma
igång. Vi vill emellertid erinra om de förslag vi framförde i
motion 1988/99:A5 som syftade till att förhindra att
ungdomarna styrdes in mot myndighets- och
bidragsberoende.
Det finns en risk för att de avtalade inskolningsplatserna
utvecklas till generella subventioner till arbetsgivare som
anställer ungdomarna. Möjligheterna till statsbidrag kan
medföra att såväl privata som offentliga arbetsgivare blir
mindre benägna att på normalt sätt fylla sitt personalbehov
med ungdomar. En sådan utveckling skulle kunna innebära
att stödet inte får den nödvändiga inriktningen mot de
ungdomar som har verkliga problem.
Det förslag innebärande möjligheter till provanställning
upp till ett år som vi framför i särskild kommittémotion
''Förändringar i lagen om anställningsskydd (LAS)'' skulle
ge bl.a. ungdomar ökade möjligheter att få arbete på den
öppna arbetsmarknaden.
Ett flexibelt lönebidrag enligt den modell som vi
föreslagit skulle avsevärt underlätta möjligheterna för
arbetshandikappade ungdomar att komma in på den öppna
arbetsmarknaden.
Då det gäller ungdomar som är särskilt svåra att placera
beroende på t.ex. sociala problem, är det nödvändigt att
kommunens socialtjänst aktivt medverkar vid placering i
arbete eller utbildning. Syftet måste vara att ändra det
sociala beteendemönstret. I sådana sammanhang bör också
möjligheterna att anlita enskilda arbetsgivare och
organisationer som är lämpliga för uppgiften tas till vara.
6. Arbete åt handikappade
Många arbetshandikappade står i dag utanför
arbetsmarknaden. Det är ofta en smärtsam situation för den
enskilde handikappade. Hon eller han vill normalt också
göra en arbetsinsats. Det är också ett slöseri med resurser
att inte tillvarata den förmåga och vilja till produktivt arbete
som finns bland handikappade. Efter hand som
rehabilitering, habilitering och utbildning förbättrats finns
det nu många som har kunskaper och förmåga att arbeta.
Många handikappade kan på rätt plats, med eller utan
tekniska hjälpmedel, göra en fullgod arbetsinsats. På
samma sätt som vi anser att det normala för ungdomar skall
vara att de själva skaffar sig arbete på den öppna
arbetsmarknaden, skall detta också vara det för
handikappade normala sättet att komma in på och stanna
på arbetsmarknaden.
Ofta behöver emellertid en handikappad hjälp med att
finna lämpliga arbeten som hon eller han kan söka. Det
stora antalet ombytessökande med handikapp som finns
registrerade hos arbetsförmedlingarna tyder på att den
nuvarande arbetsförmedlingsformen har svårigheter att
snabbt hjälpa alla handikappade. Alternativa
arbetsförmedlingar skulle kunna erbjuda också
arbetshandikappade ett störe utbud av tjänster. Det visar
erfarenheterna från Nya Zeeland. Ett upphävande av
arbetsförmedlingsmonopolet skulle kunna vara till fördel
för såväl handikappade som icke handikappade.
För handikappade skall stöd till arbete på den öppna
arbetsmarknaden vara så utformat att det kompenserar för
den bristande arbetsförmågan. Då får också handikappade
möjligheter att på likvärdiga villkor söka sig fram på
arbetsmarknaden och också byta arbetsgivare.
Det är viktigt att åtgärder för arbetshandikappade
förebehålls dessa och därför skiljs från de åtgärder som kan
komma ifråga också för icke handikappade.
Handikappbegreppet får inte användas på ett sådant sätt att
varje problem på arbetsmarknaden betecknas som ett
handikapp för att därmed berättiga till stöd som är särskilt
avsett för arbetshandikappade. Problem som inte är
relaterade till fysiska eller psykiska handikapp måste i
stället lösas inom ramen för sedvanliga
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I kommittémotionen ''Ökad valfrihet och trygghet för
handikappade'' av Sten Svensson m.fl. (m) redovisas en rad
förslag för att förbättra de handikappades möjligheter på
arbetsmarknaden.
Regeringen föreslår nu att de olika anslagen för åtgärder
som rör arbete åt handikappade slås samman i ett anslag
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade. Vi tillstyrker
denna anslagsteknik som bör medverka till ökad flexibilitet
och effektivitet.
Regeringen har föreslagit att AMS inte i fortsättningen
skall ge bidrag till handikapphjälpmedel till handikappade
som redan har anställning. Man avser tydligen att detta i
fortsättningen skall kopplas till anslagen för rehabilitering.
Vi förutsätter att detta inte kommer att innebära att en
person först måste vara långtidssjukskriven för att kunna
komma i åtnjutande av stöd till arbetshjälpmedel.
6.1 Lönebidrag
Vi välkomnar att regeringen nu fullt ut har accepterat
den modell för ett individuellt, flexibelt lönebidrag för
handikappade som moderata samlingspartiet har föreslagit
under en lång följd av år.
Lönebidraget blir nu relaterat till den handikappades
förutsättningar och arbetsförmåga. Det är bra att
regeringen har accepterat att lönebidrag skall kunna uppgå
till 100 procent av lönekostnaden då detta är motiverat.
Likaså har regeringen accepterat vårt förslag om
regelbunden omprövning av bidraget. Härigenom
motverkas inlåsningseffekter. De handikappade kan
erbjudas utvecklingsmöjligheter och en bättre integration i
det reguljära arbetslivet.
Den försöksverksamhet som bedrivits visar att en sådan
lönebidragsform har avsevärda fördelar. Det ger valfrihet åt
de som uppbär bidraget. De kan välja arbete och
arbetsgivare. Möjligheterna att gå över till icke
subventionerade arbeten underlättas. Pengarna räcker till
arbete för fler handikappade.
Övergången till den nya lönebidragsformen bör ske på
ett sådant sätt att nu lönebidragsanställda inte kommer i
kläm eller att väsentliga verksamheter lider men.
Lönebidragsanställningar utgör ofta en väsentlig del av det
offentliga stödet till vissa myndigheter, kulturella
institutioner och ideella organisationer. I den utsträckning
verksamheter som nu bedrivs med hjälp av
lönebidragsanställningar är av den arten att det finns fog för
statligt stöd, bör detta utges inom ramen för den ordinarie
budgeten enligt de principer riksdagen har ställt sig bakom
då det gäller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
6.2 Lönebidrag för förtidspensionerade
Det är väsentligt att lönebidragsformen reserveras för
personer som på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp
har nedsatt arbetsförmåga. Förtidspensionärer med
arbetshandikapp som önskar gå tillbaka i arbete bör kunna
erhålla lönebidrag på samma villkor som andra
handikappade. Då utgår givetvis inte förtidspension.
Något särskilt lönebidrag för förtidspensionerade bör
därför inte utgå.
Den ändrade anslagstekniken ger AMS goda
möjligheter att disponera tillgängliga resurser på ett
effektivare sätt än tidigare. Uppsökande verksamhet riktad
till förtidspensionärer bör därför kunna rymmas inom
ramen för tillgängliga medel. En sådan verksamhet bör
också kunna bedrivas med hjälp av
pensionärsorganisationer, fackliga organisationer och andra
frivilliga krafter.
6.3 Samhall
Samhallkoncernen är med sina ca 35 000 anställda
Sveriges i storlek femte industriföretag. Samhall fyller en
väsentlig funktion att bereda handikappade arbete.
Placering vid Samhall är i en del fall den bästa lösningen
för en handikappad, men i många fall kan en anställning
med lönebidrag vara att föredra. Fördelen med
lönebidragsanställning är att de handikappade arbetar på
vanliga arbetsplatser och har icke handikappade
arbetskamrater. Detta ger möjligheter till ett integrerat
arbetsliv och socialt liv i övrigt. Fördelen med arbete vid ett
Samhallföretag är att det har lokaler och utrustning som är
speciellt anpassade för handikappade och att arbetsledande
personal är väl förtrogen med de handikappades problem.
Anställning vid Samhallföretagen bör i första hand
erbjudas dem som har störst behov av de särskilda tekniska
och personella resurserna. Det är därför positivt att
rekryteringen numera i större utsträckning än tidigare sker
från grupper med grava handikapp. Det är också positivt att
Samhallföretagens resurser i större utsträckning än tidigare
kommer att kunna användas för rehabilitering och
förebyggande verksamhet genom att sälja tjänster inom
områdena rehabilitering och kunskaps- och
personalutveckling.
Utslussningen av anställda i Samhall till den öppna
arbetsmarknaden har trots en osedvanligt gynnsam
konjunktur och markant brist på arbetskraft varit något
sämre än tidigare. Genom införandet av ett individuellt,
flexibelt lönebidrag bör ansträngningarna kunna ge bättre
resultat.
Det är positivt att Samhall prövar olika former för
verkstäderna och fortsätter att öka antalet inbyggda
verkstäder och entreprenader. Detta ger de anställda bättre
möjligheter att så småningom finna sig tillrätta på den
reguljära arbetsmarknaden.
För att inte skapa onödiga inlåsningseffekter är det
angeläget att lönestrukturen vid Samhalls verkstäder
anpassas så att lönenivån inte överstiger den som gäller på
respektive ort. Det måste finnas också ett ekonomiskt
incitament att övergå från skyddat arbete till arbete på den
reguljära arbetsmarknaden, vilket bör beaktas vid
kommande avtalsförhandlingar.
Gruppen missbrukare vid Samhalls verkstäder är,
framför allt i storstäderna, stor. I många fall är dessa
arbetsplatser mindre lämpliga för rehabilitering av
missbrukare. Inte minst föreligger det risk för att många
missbrukare på en och samma arbetsplats kan leda till en
missbrukskultur, som kan uppfattas som negativ av såväl
andra anställda som av omvärlden. Verkstäderna har i
allmänhet inte tillräckliga möjligheter att ge det omfattande
stöd som missbrukare behöver och som inte begränsar sig
till arbetsplatsen. Kommunernas socialtjänst måste här ha
ett övergripande ansvar. Möjligheterna att samarbeta med
enskilda, ideella organisationer bör också tas tillvara.
Samhall har av statsmakterna tilldelats en viktig roll i
syfte att ge arbetshandikappade arbete. Målen att såväl ge
arbetshandikappade meningsfullt och utvecklande arbete
och förbättra deras möjligheter att komma ut på den
reguljära arbetsmarknaden som att bedriva verksamheten
enligt företagsekonomiska principer med en god
resultatutveckling kan emellertid uppfattas som
motstridiga. Under de tio år som Samhall har funnits, har
det inte heller varit möjligt att reducera det statliga
lönekostnadsbidraget till 100 procent, vilket borde vara ett
ekonomiskt minimikrav. Under dessa år har emellertid
verksamheten utvecklats i betydande grad och spelar
obestridligen en viktig roll i ansträngningarna att skapa en
tillvaro för handikappade som i största möjliga utsträckning
är likvärdig med icke handikappades.
Det finns emellertid en risk om en riksomfattande
verksamhet av det här slaget blir alltför stor. Förekomsten
av en stor organisation för skyddat arbete kan utgöra en
ursäkt för många arbetsgivare att inte själva anställa
handikappade. På det sättet kan en alltför omfattande
organisation för skyddat arbete för handikappade motverka
de handikappades möjligheter till arbete på vanliga
arbetsplatser. Det finns risk för en segregerad
arbetsmarknad för handikappade.
Det finns av bl.a. dessa skäl anledning att se över
verksamhetsformerna för den skyddade sysselsättningen.
Samhalls styrelse har på eget initiativ föreslagit en
omvandling till aktiebolag. Det bör prövas om inte Samhall
borde bedrivas som en koncern med självständiga
dotterbolag. Därvid bör också möjligheterna för ett ökat
engagemang från näringslivets sida undersökas. Det torde
förutsätta ett minskat politiskt inflytande i verksamhetens
bedrivande. Samarbetet med andra företag bör kunna
utvecklas ytterligare.
Organisationsformerna också i övrigt bör ses över. Det
bör t.ex. prövas om möjligheter inte bör skapas för en
avknoppning av verksamheter till anställda som önskar
bedriva egen verksamhet.
Det är därför positivt att regeringen nu tillsätter en
utredare som skall ge underlag för överväganden om
Samhalls fortsatta verksamhet. I avvaktan på resultatet av
utredningen bör några större förändringar av villkoren för
verksamhetens bedrivande inte göras.
6.4 Galaxen
För rehabilitering och sysselsättning av arbetslösa eller
arbetsskadade byggnadsarbetare har inrättats en särskild
organisation -- Galaxen. Statsbidrag för s.k. strukturstöd åt
byggnadsarbetare utgår med 75 procent av lönekostnaden.
En del av dem som sysselsätts inom Galaxen, ingick tidigare
i AMS:s egenregiverksamhet, andra har överförts från
byggnadsföretagen.
Utslagningen från byggnadsbranschen är i hög grad
beroende på dess särskilda arbets- och avtalsförhållanden.
Genom större uppmärksamhet på arbetsmiljön och mer
förebyggande insatser, borde förhållandena kunna
förbättras.
Det borde vara möjligt för branschen att själv ta ett
större ansvar för de byggnadsarbetare som ådrar sig skador
eller som på grund av ålder inte orkar med ett hårt tempo.
Utslagningen från branschen förstärks av den oförutsebara
ryckighet som under decennier präglat statsmakternas
byggpolitik.
Konsistenta spelregler för byggbranschen och det
flexibla lönebidraget skulle göra det möjligt för många av
de aktuella byggnadsarbetarna att i ökande utsträckning
direkt få arbete på arbetsmarknaden utan att gå vägen över
Galaxen. Någon särskild organisation eller stödform för
sysselsättning och rehabilitering av byggnadsarbetare är
inte erforderlig.
Regeringen har nu anslutit sig till vårt synsätt och avser
för framtiden -- efter utvärdering -- inordna en eventuellt
fortsatt verksamhet vid Galaxen i det ordinarie
arbetsmarknadspolitiska åtgärdssystemet.
7. Arbete åt invandrare
Det finns i dag över 200 000 utländska medborgare på
den svenska arbetsmarknaden. Av dessa är nära 80 000
finländska medborgare. Därtill kommer de invandrare som
erhållit svenskt medborgarskap.
n
Tabell 1 Arbetsmarknadsdata om utländska
medborgare i Sverige 1989
Män
Kvinnor
Samtliga
Antal arbetslösa
utländska medborg.
4 400
3 700
8 200
Antal utländska medborg.
i arbete
103 000
82 500
185 400
Antal sysselsatta utländska
medborgare
121 700
107 100
228 800
Antal utländska medborgare
i arbetskraften
126 100
110 800
237 000
Relativa arbetslöshetstal för
utländska medborgare
3.5
3.4
3.4
Källa: Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar
1989
Sysselsättningsintensiteten är lägre än för svenska
medborgare. Den stora skillnaden gäller kvinnor -- särskilt
utomnordiska kvinnor har en markant lägre
sysselsättningsintensitet än svenska kvinnor.
Det är viktigt att hålla i minnet att den helt dominerande
delen av de utländska medborgarna är förvärvsarbetande.
De fördomar riktade mot invandrare som får näring utifrån
enstaka exempel finner således inget stöd när man ser på
gruppen utländska medborgare som helhet.
Ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel finns anledning att
uppmärksamma de högre arbetslöshetstalen. Det är
uppenbart att invandrare möter speciella problem på
arbetsmarknaden som avspeglar sig i att arbetslöshetstalen
även under en högkonjunktur är högre än för svenskar.
Ett avgörande hinder för invandrares förmåga att
komma in på arbetsmarknaden är språket. Utan ordentliga
möjligheter att kommunicera med arbetsledning och
arbetskamrater blir utbudet av arbeten mycket begränsat.
Invandrarmyndigheter och arbetsförmedling måste
intensifiera sina ansträngningar att få arbetslösa invandrare
med dåliga kunskaper i svenska att inse att goda kunskaper
ofta är en nödvändig förutsättning för att få en fast fot på
den svenska arbetsmarknaden.
Det finns ofta en tendens att betrakta alla invandrare
som personer med likartade problem. Det är viktigt att
komma ihåg att personer från olika delar av världen möter
olika svårigheter och olika attityder när de försöker finna
sig tillrätta i Sverige.
En annan aspekt som ofta glöms är förekomsten av ett
stort antal välutbildade invandrare. En del av dessa har
kommit som flyktingar till Sverige. Högutbildade flyktingar
från europeiska länder har förhållandevis snabbt
accepterats i det svenska samhället och gör stora och
uppmärksammade insatser inom forskning, näringsliv och
kultur. Utan dessa män och kvinnor skulle det svenska
samhället varit betydligt fattigare i flera avseenden.
För de flyktingar som anlänt under senare år förefaller
det vara betydligt svårare att assimileras.
Den grupp invandrare som fått sin utbildning i
hemlandet möter ofta bland svenskar en tvivlande
inställning till kvaliteten och användbarheten i deras
utbildning. Det beror delvis på att universitetsutbildningen
i flera utvecklingsländer är grundad på andra traditioner än
de som förekommer i den industrialiserade världen och att
kunskaperna därmed ibland inte är relevanta eller
användbara i det svenska samhället.
De försök som görs att utvärdera och jämföra
utbildningar i olika länder möter stora svårigheter. Det är
därför tillfredställande att UHÄ har erhållit mer resurser
för detta arbete. Det är emellertid inte realistiskt att man på
denna väg helt skall kunna lösa problemen med
arbetsgivarens bristande tilltro till okända läroanstalter.
Ansträngningarna att komma fram till ekvivaleringsregler
är dock viktiga inte minst med tanke på kontakterna med
mer välrenommerade utländska universitet.
Det vore också värdefullt om man gav invandrare
möjlighet att genom objektiva tester visa sina kunskaper.
Arbetsmarknadsverket och UHÄ bör undersöka
förutsättningar för ett sådant system med tester. I
möjligaste mån bör existerande utländska tester, utnyttjas
för att minska kostnaderna för att bygga upp ett helt
testsystem i olika ämnen.
En arbetslös utländsk akademiker måste få hjälp att höja
sin trovärdighet inför potentiella arbetsgivare och
arbetskamrater. Även här är dåliga språkkunskaper ett
handikapp. Dålig språkbehandling gör att en person
betraktas som lägre utbildad än hon eller han egentligen är.
I detta fall är det ofta fråga om personer som i sig kan
kommunicera på svenska men som behöver hjälp att göra
detta mera felfritt.
Många arbetsgivare anser sig behöva tid att bedöma en
persons kunskaper och förmåga. Vi har tidigare föreslagit
att provanställningstiden bl.a. för svårplacerade ungdomar
skall utökas till ett år. I de fall där arbetsförmedlingen
tillstyrker, bör provanställningstiden kunna utökas till ett år
även för långtidsarbetslösa invandrare.
De flyktingar som anlänt till Sverige har fått tillbringa
lång tid i väntan på att deras asylansökan färdigbehandlas.
Orimligt lång väntetid är psykiskt och moraliskt
nedbrytande för den asylsökande. Under denna tid är han
nämligen förhindrad att arbeta och är hänvisad till att leva
på statens bekostnad.
Vi har i andra sammanhang föreslagit att asylsökande i
väntan på besked skall kunna beviljas temporärt
arbetstillstånd. Dessutom är det givet att de asylsökande i
största möjliga utsträckning skall medverka i det praktiska
arbetet i förläggningarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för en väl fungerande
arbetsmarknad och om arbetsmarknadspolitikens
inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående lönebildningens betydelse
för utvecklingen på arbetsmarknaden,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
arbetsmarknadsverkets verksamhet och ledning i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att uppsäga ILO-konventionen
nr. 96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen
(1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling att
enskilda arbetsförmedlingar kan etableras i enlighet med
vad som anförts i motionen
6. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1976:157) om
skyldighet att anmäla ledig plats till den offentliga
arbetsförmedlingen fr.o.m. 1 juli 1991,
7. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
resultatet av den förändrade budgetprocessen beträffande
verksamhet som tidigare stötts genom
arbetsmarknadspolitiska insatser i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att hjälpa unga
arbetslösa,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående
arbetsmarknadsutbildning,
10. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
stödformen utbildning i företag,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsbidrag till
sysselsättningsskapande åtgärder,
12. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en
allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i enlighet med
vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar att sänka ersättningen i
arbetslöshetsförsäkringen till 80 % av tidigare lön under
den första till åttionionde ersättningsdagen i enlighet med
vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om verksamheten vid Samhall,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strukturstöd för
byggnadsarbetare,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre arbetslösa,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta för
arbetslösa invandrare.
Stockholm den 25 januari 1991
Sonja Rembo (m)
Anders G Högmark (m)
Mona Saint Cyr (m)
Erik Holmkvist (m)
Ulf Melin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lars Ahlström (m)