Bidrag till arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel
I arbetsmarknadsdepartementets bilaga till regeringens
proposition 1990/91:100 föreslås under C 7.
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade, att
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i fortsättningen inte ska
kunna lämna bidrag till arbetshjälpmedel som avser redan
anställda. Även fortsättningsvis ska sådant bidrag kunna
utges för att underlätta en anställning och regeringen
aviserar en proposition om bidrag i syfte att göra det möjligt
för långtidssjukskrivna att återgå till tidigare arbete. Med
den kommande propositionen möjliggörs således att bidrag
kan ges i syfte att åstadkomma en arbetsrehabilitering t ex
för personer som drabbas av arbetsskador eller andra
skador som föranleder sjukskrivning.
Vad regeringen inte förefaller att ha räknat med är att
det finns sjukdomar och skador som förvärras efter hand.
Vi kan peka på vissa synskador, reumatiska sjukdomar av
allvarlig art, neurologiska sjukdomar som multipel skleros
och muskeldystrofier, seneffekter av polio mm som allt är
exempel på detta. Gemensamt för dessa sjukdomar och
skador är att de normalt inte motiverar sjukskrivning. Även
om det går att sjukskriva personer med dessa sjukdomar
och skador, så är det inte annat än tillfälligtvis som själva
sjukdomen eller skadan motiverar sjukskrivningen.
Det förhållandet att sjukskrivning inte är motiverad
säger emellertid inget om arten och graden av
funktionsnedsättning som sjukdomen eller skadan
förorsakar. Det kan således röra sig om
funktionsförändringar av mycket genomgripande betydelse
för att fungera i arbetet. Det kan handla om att man efter att
ha varit gående måste börja använda rullstol eller att man
förlorar muskelkraft så att olika slag av datorbaserade
arbetshjälpmedel blir nödvändiga.
I sammanhanget finns det också skäl att peka på att det
kan vara omöjligt för en person med funktionshinder att
byta arbetsuppgifter i ett företag om det inte går att få
bidrag till nya arbetshjälpmedel. Det kan också vara svårt
för den anställde att få tillgång till ny eller utvecklad teknik
som arbetshjälpmedel, om kostnadsansvaret helt åvilar
arbetsgivaren.
I den ideala situationen, när företaget är angeläget om
att behålla en person med förvärrad funktionsnedsättning
och när företaget anser sig ha ekonomiska resurser för att
klara arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel, då ser
man säkert till att det sker även utan bidrag. Men särskilt
med en vikande arbetsmarknad när arbetskraften är
utbytbar, är detta knappast det vanliga förhållningssättet.
Dessutom finns anställda i småföretag och ideella
organisationer, som helt enkelt inte har ekonomi att klara
de nödvändiga åtgärderna.
Vänsterpartiet anser därför att möjligheten för AMS att
ge bidrag till arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel
för personer som är anställda bör finnas kvar. Detta särskilt
med tanke på anställda med progredierande sjukdomar och
skador, som exemplifierats ovan. För ändamålet bör anvisas
20 miljoner kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen med ändring i proposition 1990/91:100,
bil. 12, Arbetsmarknadsdepartementet, beslutar att
arbetsmarknadsverket även fortsättningsvis kan utge bidrag
till arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel för
personer som är anställda i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen till Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anslår 20 000
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 5
436 489 000 kr.
Stockholm den 20 januari 1991
Rolf L Nilson (v)
Berith Eriksson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Gudrun Schyman (v)
Karl-Erik Persson (v)