Under 1985 inträffade 98 189 arbetsolyckor, enligt
informationssystemet för arbetsskador. 1 760 av dessa
anmäldes till polisen, 69 % lades ner av polisen utan att
överlämnas till åklagare. I 61 fall väcktes åtal, de övriga
lades ner. Av de polisanmälda arbetsolyckorna ledde endast
5 %
till åtal, en anmärkningsvärt låg andel. 1989 inträffade
ca 104 600 arbetsolycksfall, 82 domar avkunnades varav 62
blev fällande. Det har troligen inte blivit någon större
förändring sedan 1985.
Med tanke på den korta utbildningstiden i
arbetsmiljöbrott för poliser, fyra timmar, är det inte så
konstigt att åtalsfrekvensen är låg. Utbildningen måste
förlängas avsevärt för att kunskapen skall bli tillräcklig hos
polismännen. Dessutom måste de kunskaper som finns att
tillgå utnyttjas på ett bättre sätt. Dessa kunskaper finns dels
hos tillsynsmyndigheten yrkesinspektionen, dels hos
skyddsombudet eller hos det regionala skyddsombudet och
hos den fackliga organisationen på den berörda
arbetsplatsen. Dessa kunskaper måste självfallet tillvaratas
om utredningsresultatet skall bli bra.
Det är också motionärernas uppfattning att varken SCBs
anvisningar för kodning av brott eller RPS' handledning för
utredning av arbetsmiljöbrott följs. Denna uppfattning
styrks av att i arbetsolycksfallsutredningen framkommer att
det är stora skillnader i handläggningen mellan olika
polisdistrikt. Åtgärder för att komma till rätta med dessa
missförhållanden bör snarast vidtas.
När en polisanmäld arbetsolycka inte leder till åtal borde
det vara rutin att skyddsombud och yrkesinspektion
underrättas om skälen för detta.
När domar avkunnas i arbetsmiljöbrott är det ovanligt
att antalet dagsböter blir mer än 50; enligt brottsbalken är
120 dagsböter maximum. Det är rimligt att straffskalan i
större utsträckning än vad nu är fallet utnyttjas i sin helhet.
Den nya straffnormen företagsbot borde också användas av
domstolarna i större utsträckning. Det är motionärernas
uppfattning att detta skulle innebära en mera nyanserad
straffmätning vid arbetsmiljöbrott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för en bättre
uppföljning av arbetsmiljöbrott.
Stockholm den 25 januari 1991
Ove Karlsson (s)
Leo Persson (s)
Karl Hagström (s)
Anita Modin (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Björn Ericson (s)