I Sverige finns ca 300 offentliga arbetsförmedlingar. De
sysslsätter ca 6 000 människor och kostar skattebetalarna ca
2 miljarder om året.
Uppskattningsvis förmedlas endast 30--40 procent av
alla lediga arbeten av arbetsförmedlingarna trots att dessa
har monopol på verksamheten. Företagen rekryterar
arbetskraft genom annonser, egna kontakter m.m.
En rapport från arbetsmarknadsstyrelsen
''Arbetsgivarna och arbetsförmedlingen'' visar att 60--70
procent av de företag som anmäler vakanser till
arbetsförmedlingen bara gör det för att lagen tvingar dem.
Endast 70 procent av alla arbetssökande vänder sig till
arbetsförmedlingen. Bland dem som redan har ett arbete
och vill byta, är det endast en av fyra.
Det finns således ett behov av alternativ vid sidan av och
som komplement till den offentliga arbetsförmedlingen.
Detta skulle innebära en konkurrens mellan
förmedlingarna som skulle gynna de arbetssökande.
Fristående, även kommersiella, arbetsförmedlingar
fungerar väl i andra länder.
Alternativen kan utformas på många olika sätt. De
skulle förmodligen specialisera sig på yrkesgrupper och
arbeten där monopolen har svårigheter. Det kan t.ex. gälla
förmedling av korttidsarbeten, anställning av specialister
eller inom kulturområdet m.m.
Idag är privata arbetsförmedlingar förbjudna enligt lag.
Ett begränsat antal dispenser har beviljats av AMS. Sverige
har undertecknat en ILO-konvention, nr 96, som förbjuder
konkurrens. Denna konvention sätter stopp för all
förändring av den svenska arbetsförmedlingslagen.
De västeuropeiska länder som tillåter kommersiell
arbetsförmedling har biträtt en annan variant av ILO-
konvention 96, som stipulerar en viss offentlig övervakning
av arbetsförmedlingarna.
Genom att säga upp ILO-konvention 96 kan denna inte
anföras mot lagändringar i Sverige. Konventionen kan sägas
upp under en tolvmånadersperiod vart tionde år och vi
närmar oss nästa som infaller den 18 juli 1991 till den 17 juli
1992.
nHemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ILO-konvention nr 96 skall
sägas upp.
Stockholm den 24 januari 1991
Ann-Cathrine Haglund (m)