Arbete åt alla är l990-talets huvudfråga. För
arbetarrörelsen och vänsterpartiet är rätten till ett
meningsfullt arbete en viktig del av den generella
välfärdspolitiken.
Regeringens fortsatta högervridning i den ekonomiska
politiken har till sin yttersta konsekvens, att
sysselsättningsfrågan inte längre är den övergripande
politska frågan. Det innebär en stor fara för ökad
arbetslöshet. Inflationsbekämpningen är överordnad
sysselsättningsmålet om arbete åt alla. Syftet är att med
arbetslöshetsinstrumentet begränsa löneökningar och höja
vinsterna.
Regeringen har även klart uttalat att
arbetsmarknadspolitiken fortsättningsvis begränsas till
åtgärder för den enskilde individen som hotas av
arbetslöshet eller är arbetslös. Någon generell
efterfrågestimulans för att förhindra arbetslöshet är inte
aktuellt enligt regeringen.
Vänsterpartiet är naturligtvis positivt till de ökade
resurser till utbildning och rehabilitering som regeringen
föreslår, men vi är starkt kritiska till regeringens fortsatta
högervridning, som innebär att målsättningen arbete åt alla
offras. Regeringens politik underordnas alltmer
nyliberalismens synsätt, att öppen arbetslöshet minskar
inflationen.
Tillsammans med rättvis fördelningspolitik och den
generella välfärdspolitiken, är arbete åt alla den
övergripande politiska målsättningen vid fördelning av
landets resurser.
Det är viktigt att motverka ökad arbetslöshet och redan
nu ta itu med sårbarheten i det svenska näringslivet, i
perspektivet av den lågkonjunktur vi börjar uppleva.
Landets ekonomiska politik och statens insatser måste
inriktas på att bekämpa arbetslösheten. Förutom att den
ekonomiska politiken på alla sätt skall befrämja arbete åt
alla, är det nödvändigt att statsföretag, löntagarfonder och
regionalpolitik omvandlas till redskap för en
arbetsskapande politik.
AMS roll underordnas kapitalets intressen
Dagens arbetsmarknadspolitik bygger på samma
ideologiska grundprinciper och har samma politiska
målsättning som präglar hela den ekonomiska politiken i
övrigt.
Som en aktiv och integrerad del av den allmänna
ekonomiska politiken arbetar man för att minska
strukturella obalanser, enbart genom en anpassning till de
krav som industrin ställer.
Det har skett en förskjutning av
arbetsmarknadspolitikens roll och målsättningar. Från att
ha varit ett instrument för att dämpa konflikterna mellan
olika mål för den allmänna ekonomiska politiken och
genom olika åtgärder mildra de negativa effekterna av den
industriella och ekonomiska utvecklingen, har den nu en
annan roll. Nu prioriterar man enbart åtgärder som syftar
till att underlätta och påskynda industrins strukturella
omvandling helt på arbetsköparnas villkor, vilket ytterligare
förvärrar den regionala obalansen och ökar klassklyftorna i
samhället. Det är i detta perspektiv regeringens nyliberala
politik skall ses.
I den nya politiken från regeringen finns inte någon
nämnvärd arsenal för att möta en stor arbetslöshet.
Beredskapsarbeten ses numera som ett hinder i den
ekonomiska politiken. Insikten om att människor som ställs
utanför arbetslivet någon månad snabbt passiviseras och
kan slås ut från arbetslivet, är tydligen som bortblåst i
regeringspolitiken.
Vänsterpartiets och SAP:s uppgörelse i skatteutskottet
om att avdela 600 miljoner kr till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, bl.a. beredskapsarbeten, skall ses som en insats
för att arbetsmarknadspolitiken skall behålla instrument för
att hävda rätten till arbete.
Vänsterpartiet anser att arbetsmarknadsutbildningen är
en del av samhällets vuxenutbildning och den bör verka för
att stödja dem som har den svagaste ställningen på
arbetsmarknaden. Den bör verka för uppfyllelsen av
fördelningspolitiska och sociala mål.
Politik för arbete åt alla
Utifrån denna grund kan en politik formulerad för
arbete åt alla ha följande huvudpunkter.
1) Näringsliv och arbetsliv ska utformas från en nationell
självständighet grundad på internationell solidaritet.
Produktion, tjänster, service och konsumtion ska utformas
i samklang med social nytta, en bra miljö, regional balans
och en icke-kommersiell inriktning. Det kräver ett
människovärdigt arbetsliv utan utslagning, utan klassklyftor
och odemokratisk maktutövning.
2) Att i samhällelig regi upprätta ett nationellt
näringslivsprogram, ett program som tar sikte på att ge
industrin en nationell bas med en ny struktur, samtidigt som
industriarbetet ges ett nytt och mer kvalitativt innehåll.
Utifrån detta program kan kraftfulla satsningar ske i
infrastrukturen så att kunskap, transporter och övriga
kommunikationer blir verktyg i en arbetsskapande politik.
3) En allmän arbetstidsförkortning ingår i en politik för
arbete åt alla och kan motverka utslagning och även
förbättra människors sociala livsvillkor.
4) Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras och
inriktas på att skapa bestående arbeten.
Arbetsmarknadspolitiken ska även integreras med
regionalpolitiken och ekonomisk politik för arbete åt alla.
Ansträngningar och stimulanser bör sättas in för att få en
del av förtidspensionärerna tillbaka till arbetslivet.
Dessutom måste arbetsmarknadspolitiken på ett kraftfullt
sätt motverka dagens könssegregerade arbetsmarknad.
Ökade satsningar bör ske på information om yrkesval,
''omvänd'' prao-inriktning m. m.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att
beredskapsarbeten och generella ekonomiska
stimulansåtgärder används på ett offensivt sätt för att
förhindra arbetslöshet,
3. att riksdagen hos regeringen begär ändrad inriktning
av AMUs och AMS verksamhet i enlighet med vad i
motionen anförts.
Stockholm den 25 januari l991
Lars-Ove Hagberg (v)
Karl-Erik Persson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)