Det finns ett stort antal människor som har handikapp som gör att de långsamt försämras, t ex de med reumatism, muskeldystrofier, multipel skleros men också många med olika slag av skador som i unga år klarar sig bra men inte klarar den belastning som ett normalt åldrande innebär. De kräver inte sjukskrivning eller ens behandling utan skulle kunna klara sig med förbättrade arbetshjälpmedel och/eller bättre anpassning av arbetsplatsen. Detta kan ändå bli kostsamt för arbetsgivaren och ekonomin borde i detta fall inte vara avgörande om en sådan arbetstagare skall bli tvungen att friställas. Små företag kanske inte orkar med en sådan ytterligare ekonomisk belastning. Större företag borde kunna klara av en sådan satsning på den anställde. Konsekvensen kan bli en ökad utslagning från arbetsmarknaden av människor med funktionshinder.
I arbetsmarknadsdepartementets bilaga till budgetpropositionen föreslås vissa förändringar när det gäller möjligheterna att få bidrag till arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel. Endast kostnader som överstiger 50 000 kronor skulle enligt innevarande års budget komma ifråga för ett bidrag. Regeringens förslag är att dessa kostnader helt skall åvila arbetsgivaren och att bidraget i fortsättningen endast skall utgå vid nyanställning. Detta är ett hårt slag mot de handikappade. Regeringen förslag kan leda till ökad utslagning från arbetsmarknaden och t o m en ökad diskriminering av de handikappade. Dessutom innebär förslaget en begränsning av funktionshindrades möjligheter att byta arbetsuppgifter inom ett företag, att få ett mer stimulerande arbete eller rent av att få ett bättre betalt arbete. För en icke handikappad är detta fullständigt självklara rättigheter. Vid konkurrens om ett arbete blir den handikappade en belastning för arbetsgivaren ekonomiskt sett i förhållande till konkurrenterna.
Att installera en handikapptoalett, att installera en hiss eller lift eller att på annat sätt förändra en arbetsplats kan göra att arbetsgivaren sorterar bort den handikappade arbetssökanden.
Nödvändiga medel bör därför anvisas för ev behov av arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel för redan anställda.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel för arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel anslås för redan anställda.
Stockholm den 24 januari 1991 Anita Stenberg (mp) Anna Horn af Rantzien (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Carl Frick (mp)