Flera utredningar har sedan 1940-talet uttalat sig om
arbetets värde för människor med funktionshinder. Trots
ambitionen i sådana uttalanden och trots tillkomsten av
många arbetsmarknadspolitiska åtgärder saknar många
människor med handikapp en plats på arbetsmarknaden.
Det gäller särskilt människor med omfattande
funktionshinder.
Under 1989 förelåg en närmast paradoxal situation.
Antalet långtidssjukskrivna var 150 000 och antalet
förtidspensionärer var rekordhögt, ca 350 000. Samtidigt
rådde det inom stora delar av arbetsmarknaden brist på
arbetskraft. Vid arbetsförmedlingarna var antalet
kvarstående sökande med arbetshandikapp varje månad ca
30 000.
Denna situation illustrerar att oavsett
konjunkturförhållandena möter människor med handikapp
betydande hinder när det gäller att få en plats ute på
arbetsmarknaden.
Hur stor andel av dem med förtidspension/sjukbidrag
som saknar regelbunden sysselsättning är inte känt. Till
skillnad från andra grupper med omfattande
funktionshinder har omsorgslagens personkrets genom
rätten till daglig verksamhet en form av
''sysselsättningsgaranti''. Ca 16 000 av de psykiskt
utvecklingsstörda vuxna har någon daglig verksamhet.
Ansträngningarna för att bereda handikappade tillträde
till arbetsmarknaden måste intensifieras inom flera
områden. Ansvar för detta måste tas inom både social- och
arbetsmarknadspolitiken.
Socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken
Till de allmänna målen enligt socialtjänstlagens
portalparagraf hör att främja människors aktiva deltagande
i samhällslivet. En central uppgift är att främja den
enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. Enligt 21 §
i SoL har socialnämnden en skyldighet att verka för att
människor som möter betydande svårigheter i sin livsföring
skall beredas ''meningsfull'' sysselsättning.
1989 års handikapputredning har dock konstaterat att 72
procent av de svårt funktionshindrade varken har arbete
eller annan daglig sysselsättning. Utredningen har vidare
konstaterat att 7 av 10 kommuner har bristfällig kännedom
om svårt funktionshindrades behov. Dessa uppgifter tyder
på att målen i SoL inte förverkligats.
Inom arbetsmarknadslagstiftningen finns lagen om
anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen), lagen
om anställningsskydd och arbetsmiljölagen som har
betydelse för att stärka eftersatta gruppers ställning på
arbetsmarknaden.
Främjandelagen innebär att
arbetsmarknadsmyndigheterna ges möjligheter att utöva
inflytande över företagens personalpolitik. Syftet är bl.a.
att förbättra arbetsmarknadssituationen för arbetstagare
med nedsatt arbetsförmåga. Denna lag har dock haft ytterst
begränsad effekt.
Mer konkreta och kraftfulla åtgärder
Vi har från folkpartiet liberalernas sida ofta pekat på det
ineffektiva resursutnyttjandet i detta sammanhang.
Samtidigt som de resurser som avsätts för att bereda
handikappade arbete har varit starkt begränsade, har ingen
sådan begränsning funnits när det har gällt resurserna för
förtidspensionering.
Möjligheten har nu till viss del införts att föra över
resurser från socialförsäkringssektorn till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta genom
möjligheten till vilande förtidspension som ett instrument i
rehabiliteringsprocessen. I december 1990 hade 305 616
förtidspension och 55 740 hade sjukbidrag. Lönebidrag för
förtidspensionerade kan utgå med ett bidrag upp till halva
kostnaden för lön och sociala avgifter. Det är viktigt att
detta instrument ges en aktiv tillämpning.
För de handikappade ungdomarna är insatserna vid
övergången från skola till arbetsliv av avgörande betydelse
för att de skall få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Det
gäller bl.a. möjligheten till vägledning inför yrkes- och
studieval, möjligheten att pröva olika arbetssituationer,
tillgång till hjälpmedel, personlig assistans och psykosocialt
stöd.
Många ungdomar med omfattande funktionshinder har
ofta begränsade möjligheter att genom praktiskt
sommararbete skaffa erfarenheter av arbetslivet. Det beror
inte enbart på svårigheter att hitta ett sommararbete.
Problemen utgörs också av att det är svårt att förena
insatser från olika verksamheter under en tidsbegränsad
situation, såsom färdtjänst, arbetsbiträde och
arbetstekniska hjälpmedel. Möjligheten till ett
sommararbete är oftast en självklarhet för flertalet andra
ungdomar. Denna möjlighet ger dem ett försprång in i
arbetslivet.
Mot bakgrund av att de handikappade som avslutat en
utbildning har stora svårigheter att komma ut på
arbetsmarknaden bör arbetsförmedlingarna aktiveras mer i
detta arbete. Arbetsförmedlingarna och skolans syo-
funktionärer bör i större utsträckning samarbeta för att
förbättra de handikappade ungdomarnas möjlighet att
komma ut på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingarna bör
ges ett ansvar att följa upp de handikappade ungdomar som
avslutat sina studier.
Handikappades svårigheter att komma ut i arbetslivet
har flera orsaker. En del beror på omgivningens negativa
attityder till att anställa handikappade. Men själva
handikappet kan i vissa fall medföra att den handikappade
periodvis har hög frånvaro. Detta är ytterligare en faktor
som försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Ett sätt att lösa
detta vore att flera handikappade fick möjlighet att dela på
ett heltidsarbete. Om t.ex. två eller tre personer delade på
en heltidstjänst skulle frånvaron bli mindre kännbar för
arbetsgivaren och flera handikappade skulle kunna känna
en arbetsgemenskap. Det finns givetvis ett antal praktiska
frågor förknippade med en sådan delning av arbete. Men
denna konstruktion skulle kunna vara värdefull för de
handikappade och bör därför prövas.
Lönebidrag
För att underlätta strävandena att bereda handikappade
arbete finns bl.a. lönebidrag. I oktober 1990 sysselsattes 45
200 personer med lönebidrag. För många handikappade är
lönebidrag ett bra sätt att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Under ett par år har det pågått försöksverksamhet med
flexibla lönebidrag. Verksamheten innebär att
lönebidragets nivå kan anpassas efter den
arbetshandikappades förutsättningar. Erfarenheterna från
försöksverksamheten är mycket goda. Det är viktigt att
bidragssystemet konstrueras så att man underlättar
placeringar inom de sektorer på arbetsmarknaden där
förutsättningarna är större för de anställda att på sikt övergå
till en reguljär anställning utan bidrag. Regeringen föreslår
nu att flexibla lönebidrag skall tillämpas över hela
arbetsmarknaden. Det är bra.
Naturligtvis kommer vissa arbetsgivare att påverkas när
lönesubventionerna förändras. För de arbetsgivare som i
dag har en hög subvention blir kostnaderna för de
lönebidragsanställda på sikt med största sannolikhet högre.
Oro har framförts att lönebidragsanställda hos dessa
arbetsgivare skulle riskera att förlora sina arbeten när
flexibla lönebidrag införs. Som arbetsmarknadsministern
anför i budgetpropositionen har arbetsförmedlingarna ett
stort ansvar i ett sådant läge. Både av samhällsekonomiska
skäl och av hänsyn till de enskilda måste varje beslut om
förändrad bidragsnivå övervägas noga. Riskerar den
arbetshandikappade att förlora arbetet kommer de totala
kostnaderna för samhället att bli höga och det personliga
lidandet stort. Det är av yttersta vikt att regeringen nära
följer utvecklingen.
Vi anser också att ett flexibelt lönebidrag måste kunna
tillämpas så att bidragsnivån kan justeras både uppåt och
nedåt. Det förekommer att de lönebidragsanställdas
arbetsförmåga försämras under anställningens gång och då
måste möjlighet till justering uppåt av bidragsnivån kunna
finnas.
Samhall
Samhallsgruppens verksamhetsidé är att ge meningsfullt
och utvecklande arbete till arbetshandikappade. Detta skall
ske genom produktion av varor och tjänster. Avsikten är att
minst hälften av de nyrekryterade skall vara gravt
handikappade.
Antalet arbetshandikappade vid Samhall var i slutet av
juni 1990 30 434. Enligt Samhalls beräkningar innebär varje
anställning en samhällsekonomisk vinst på drygt 25 000 kr.
Det är glädjande att inom ramen för Samhall förenas
personlig välfärd med samhällsekonomiska besparingar.
Samhall har i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit att fler arbetshandikappade bör beredas arbete
inom Samhall under budgetåret 1991/92. Regeringen har
dock inte föreslagit att verksamheten skall öka. Vi har en
annan uppfattning. Verksamheten bör kunna öka det
kommande budgetåret med 450 000 arbetstimmar. För detta
ändamål föreslår vi att medel motsvarande 50 milj.kr.
tillförs.
Av dem som arbetade inom Samhallgruppen i juni 1990
hade 6 896 personer pensionssamordning, d.v.s de hade
förtidspension eller sjukbidrag. Det vore naturligt att alla
som utför ett arbete skall få lön. Vi föreslår därför att de
som arbetar inom Samhallkoncernen, istället för pension,
skall uppbära lön för det arbete de utför.
Därutöver finns det anledning att se över möjligheterna
för psykiskt utvecklingsstörda och andra gravt
handikappade att få arbete inom Samhallgruppen. Detta är
för närvarande mycket svårt. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag härom.
De inbyggda verkstäderna som bedrivs i Samhalls regi
betraktas inte längre som en försöksverksamhet utan som
normal verksamhetsform. Enligt vår mening är det nu
angeläget att gå vidare och släppa kravet på att antalet
arbetshandikappade måste uppgå till minst fem personer på
varje arbetsplats för att inbyggd verkstad skall kunna
komma till stånd. Ett slopande av denna regel skulle
innebära att även mindre företag kan ta emot
arbetshandikappade.
Ofta är de mindre företagen särskilt väl lämpade för
sådana uppgifter. Det borde vara möjligt för Samhall att
komplettera den befintliga arbetsledningen med särskilda
kurativa insatser så att de sociala målen för det skyddade
arbetet kan fullföljas. Regeringen bör mot denna bakgrund
uppdra åt Samhall att bedriva försöksverksamhet avseende
inbyggda verkstäder med färre än fem arbetshandikappade.
Arbetshjälpmedel
För många handikappade är tillgång till
arbetshjälpmedel en förutsättning för att de skall kunna
fungera i arbetslivet. Under ett par år har AMS bedrivit en
aktiv verksamhet för att utveckla bl.a. tekniska hjälpmedel
för arbetshandikappade. Dessa hjälpmedel är ofta mycket
dyra att införskaffa. Nu föreslår regeringen att det inte
längre skall finnas möjlighet att få stöd till arbetshjälpmedel
för personer som redan innehar en anställning. Vi menar att
det är felaktigt.
En anställd kan drabbas av en skada eller handikapp
som gör att hon eller han inte kan fortsätta sin anställning
utan få tillgång till ett hjälpmedel, t.ex. en
punktskriftsdator. Starka skäl talar för att
arbetsmarknadsverket även framöver skall kunna medge
bidrag för installation av hjälpmedel för redan anställda.
Riksdagen bör därför anslå ytterligare 75 milj.kr. till detta
ändamål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lönebidrag för
förtidspensionerade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetsförmedlingarna skall
ges ett uppföljningsansvar för de handikappade ungdomar
som nyligen avslutat någon utbildning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för handikappade
att dela på en anställning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergången till flexibla
lönebidrag,
5. att riksdagen till Bidrag till stiftelsen Samhall för
budgetåret 1991/92 anvisar 50 000 000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit eller således 4 607 000 000 kr.,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inbyggda verkstäder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetshjälpmedel till redan
anställda,
8. att riksdagen till Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anvisar 75 000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 5 491
489 000 kr.
Stockholm den 24 januari 1991
Elver Jonsson (fp)
Charlotte Branting (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)
Sigge Godin (fp)