Lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder ålägger
arbetsgivare att varsla länsarbetsnämnden före
driftinskränkningar som omfattar minst fem arbetstagare.
Tanken är att länsarbetsnämnden i god tid skall kunna
vidtaga de åtgärder som krävs för att förebygga att de
uppsagda drabbas av arbetslöshet när de lämnar företaget.
Ju större driftsinskränkningen är desto kraftfullare och mer
tids- och resurskrävande åtgärder erfordras från
länsarbetsnämndens sida. Lagen inrymmer därför en
trappstegsregel. Varseltiden ställs i relation till antalet
uppsagda.
Som ett alternativ till varsel kan arbetsgivare underrätta
länsarbetsnämnden om att han har begärt eller avser att
begära primärförhandling om driftsinskränkning. En sådan
underrättelse måste senast lämnas vid den tidpunkt som
gäller för varsel i respektive fall.
Underlåter arbetsgivaren att varsla och gör han detta
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet kan han åläggas att till
staten utge en särskild varselavgift på 100--500 kr. per
berörd arbetstagare och påbörjad vecka som varsel har
försummats.
Erfarenheten har visat att dessa sanktionsbestämmelser
inte fungerar. Skälen är främst två. Dels väcker
arbetsmarknadsstyrelsen sällan talan om varselavgift och
dels är varselavgiften så låg att den inbjuder till spekulation
i lagbrott.
Det är därför av största vikt att länsarbetsnämnderna får
reella möjligheter att vidtaga sådana förebyggande åtgärder
som åsyftades när främjandelagen skrevs. Ingenting tyder
på att man når dit utan en väsentlig skärpning av
sanktionsbestämmelserna.
Det är de ekonomiska realiteterna som styr företagens
handlande. Så länge risken för rättsliga åtgärder är minimal
och den eventuella påföljden ställd i relation till andra
kostnader är försumbar, kan man inte förvänta sig någon
förändring.
Främjandelagen bör därför ändras på sådant sätt att
skyldighet att väcka talan vid varselbrott åläggs
arbetsmarknadsstyrelsen, samt att varselavgiften höjs
väsentligt.
Allt för många arbetsgivare väljer det ekonomiskt
fördelaktigaste alternativet vid risk för
driftsinskränkningar. Därmed spekulerar de inte bara i
lagbrott utan också i arbetstagarnas anställningstrygghet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sanktionsbestämmelserna i
främjandelagen.
Stockholm den 24 januari 1991
Jarl Lander (s)
Britta Sundin (s)
Gunnar Thollander (s)
Kaj Larsson (s)