Arbetslivsfonden tillkom efter en uppgörelse mellan
socialdemokraterna och centern efter det att regeringen
hade misslyckats med att få stöd för ett av de
återkommande krispaket som blivit en följd av ''den tredje
vägens ekonomiska politik''. Ingen utredning hade föregått
riksdagsbeslutet.
En arbetsgivaravgift på 1,5 procent på lönesumman
infördes under sexton månader. Totalt beräknades fonden
tillföras 10 miljarder kronor. Skatten hade emellertid inte
den tänkta dämpande effekten. Löneökningarna har blivit
än större delvis till följd av det ökade inflationstrycket.
Totalt beräknas nu arbetslivsfonden ha tillgångar på ca 12
miljarder kronor.
Ur arbetslivsfonden skall arbetsgivare kunna begära
bidrag för arbetsmiljöåtgärder som annars inte skulle
komma till stånd och som inte ryms inom ramen för
arbetsgivarens lagstadgade ansvar. Dessa åtgärder
inkluderar också arbetets organisation. Bidrag kan också
erhållas för rehabilitering mm.
Fonden skall administreras av en central och 24
regionala styrelser, en i varje län. I styrelserna sitter
representanter för politiska partier och för parterna på
arbetsmarknaden. Sammanlagt är bortåt 500 politiker och
organisationsföreträdare engagerade som ledamöter och
suppleanter. Varje fondstyrelse har ett kansli under ledning
av en länschef. Det kommer att finnas såväl centrala som
regionala beredningsgrupper med representanter för
arbetsmarknadsverket, riksförsäkringsverket,
arbetarskyddsstyrelsen m fl.
Branschprogram upprättas som skall ligga till grund för
arbetsplatsprogram. Arbetsplatsprogrammen som skall
utarbetas gemensamt av arbetsgivare och arbetstagare skall
ligga till grund för ansökan om bidrag.
Branschprogram börjar nu bli klara. Skogsbruket
beräknas få 20 miljoner kronor under två år,
landstingssektorn 400 miljoner under två år och den statliga
sektorn 180 miljoner kronor under ett år. I tur står lantbruk,
kommuner och försäkringskassor.
Bortsett från att skogs- och lantbruk får mindre anslag
har det hittills således skett en ensidig prioritering av den
offentliga sektorn.
När det gäller vilka åtgärder som skall beviljas bidrag
har en representant för arbetsmarknadsdepartementet
enligt uppgifter i pressen framhållit att man inte skall räkna
med arbetslivsfondens pengar om arbetsmiljön är dålig.
Endast de goda exemplen kan i princip få bidrag. Det finns
en inbyggd motsättning i arbetslivsfondens uppgifter.
Arbetsgivaren har ansvar för miljön enligt
arbetsmiljölagen. Risken är att fondens pengar tillfaller
arbetsgivare som tidigare inte förbättrat arbetsmiljön,
medan de som har satsat på god miljö blir utan. Samtidigt är
det givetvis orimligt om dåliga arbetsmiljöer förblir dåliga i
brist på medel. Den extra arbetsgivaravgiften har dränerat
arbetsgivarnas betalningsförmåga med mer än 10 miljarder
kronor.
Moderata Samlingspartiet avvisade förslaget om att
inrätta en arbetslivsfond. Syftet med fonden var
uppenbarligen inte primärt att förbättra arbetsmiljön utan
var ett substitut för en traditionell skattehöjning som
regeringen misslyckades med att få parlamentariskt stöd
för. Det är därför uppenbart att det var den återhållande
effekten på ekonomin som huvudsakligen eftersträvades av
regeringen.
När fonden nu finns, kan man konstatera att den är
dåligt lämpad att förbättra arbetsmiljön. I stället har
beskattningen av företagen försvårat för företagen att vidta
de arbetsmiljöåtgärder som enligt arbetsmiljölagen åligger
dem.
Vi anser sålunda att arbetslivsfonden omgående bör
avvecklas. Huvuddelen av fondens medel bör återgå till
företagen, som bär ansvaret för arbetsmiljöarbetet. Under
1992 bör därför arbetsgivaravgifterna sänkas med 1,5
procentenhet.
Budgettekniskt föreslår vi att den allmänna löneavgiften
tas bort. Därutöver bör den sk barnomsorgsavgiften
reduceras med 1,16 procentenheter. Som kompensation bör
motsvarande summor öveföras från arbetslivsfonden till
statskassan. Därefter återstående medel i fonden bör dels
kunna täcka den av regeringen föreslagna överföringen av
500 miljoner kronor, dels avveckling av fondens byråkrati
och påbörjade projekt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att snarast påbörja avvecklingen
av arbetslivsfonden i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar att avskaffa den allmänna
löneavgiften från den 1 januari 1992 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar fastställa barnomsorgsavgiften
från den 1 januari 1992 till 1,04 procentenheter i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991
Sonja Rembo (m)
Anders G Högmark (m)
Mona Saint Cyr (m)
Erik Holmkvist (m)
Ulf Melin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Lars Ahlström (m)