Regeringen bär ansvaret för den ökande arbetslösheten.
Hade den ekonomiska politiken lagts om i tid skulle
situationen inte behövt bli så här allvarlig. Det tidigare
rekordet i öppen arbetslöshet är från vintern 1983. Med stor
sannolikhet kommer socialdemokraterna att slå sitt eget
rekord redan under innevarande år. Det är ett uselt betyg åt
den förda politiken.
Arbetslöshet får aldrig vara ett medel i den ekonomiska
politiken. Arbetslöshet är alltid slöseri med resurser,
mänskliga såväl som ekonomiska.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att
underlätta för de arbetssökande att snabbt hitta och ta
arbeten på den öppna arbetsmarknaden samt att hjälpa
arbetsgivarna att snabbt fylla vakanserna.
Arbetsmarknadspolitiken skall fungera som ett smörjmedel
på arbetsmarknaden.
En effektivt fungerande arbetsförmedling är en
förutsättning för att arbetsmarknaden skall fungera. För att
öka mångfalden kräver vi att arbetsförmedlingsmonopolet
slopas.
Målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara att varje
person som blir arbetslös skall ha möjlighet att snabbt
komma tillbaka till arbetslivet. Detta innebär att
arbetslinjen måste hävdas. Geografisk rörlighet bör
stimuleras men främst bör yrkesmässig rörlighet
åstadkommas.
Därför kräver vi en ökad satsning på lärlingsutbildning,
förbättrade regler för starthjälpen, mer flexibla arbetstider
och allmän arbetslöshetsförsäkring.
Förutom detta måste ökade insatser riktas mot utsatta
grupper på arbetsmarknaden -- handikappade, invandrare
och flyktingar.
Regeringen bär ansvaret för den ökande arbetslösheten
Sverige befinner sig i dag i en allvarlig ekonomisk kris.
Dessa problem är ingalunda nya. Under en följd av år har
den ekonomiska utvecklingen kännetecknats avalltför
låg tillväxt,alltför höga pris- och kostnadsökningar,
otillräckligt sparande,brist på förnyelse inom den
offentliga sektorn.
Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tidigare
försökt bryta denna negativa utveckling. Problemen har
dolts av en osedvanligt lång internationell högkonjuktur.
Men nu har effekterna slagit igenom.
Det centrala stabiliseringspolitiska problemet består i att
löneökningarna varje år sedan devalveringen 1982 har varit
högre än i våra konkurrentländer. Detta har successivt
medfört en urholkning av svenska företags internationella
konkurrenskraft och det visar sig nu i form av en snabbt
ökande arbetslöshet.
I november 1990 registrerade arbetsmarknadsstyrelsen,
AMS, den högsta varselsiffran någonsin.
Antalet kvarstående lediga platser rasar i en takt som
påminner om 1930-talets recession. Under 1990 minskade
antalet lediga platser med 270 000. Dessutom minskade
sysselsättningen i industrin för första gången på sju år.
Prognoserna för 1991 pekar på en minskning av
sysselsättningen och en mycket markant uppgång av
arbetslösheten.
AMS prognoser tyder på en arbetslöshet på 3 procent,
eller 150 000 personer, i slutet av 1991. Många andra
bedömare menar att arbetslösheten kan stiga till både 4 och
5 procent. Regeringens egen bedömning är att
arbetslösheten i frånvaro av ett stabiliseringsavtal uppgår
till nära 4 procent i slutet av 1992.
Det tidigare rekordet i öppen arbetslöshet är från
vintern 1983 då arbetslösheten översteg 3 procent. Med stor
sannolikhet kommer socialdemokraterna att slå sitt eget
rekord redan under innevarande år. Det är ett uselt betyg åt
den förda politiken.
Arbetslöshet drabbar i första hand de svaga grupperna
på arbetsmarknaden och de mest utsatta delarna av landet.
Ungdomars arbetslöshet, särskilt för dem som saknar
utbildning efter grundskolan, ligger på en betydligt högre
nivå än för befolkningen i övrigt. Många invandrare och
flyktingar är redan nu arbetslösa. Erfarenhetsmässigt får
personer med handikapp av olika slag svårare att finna ett
arbete när arbetslösheten är hög.
Särskilt förödande är långtidsarbetslöshet. Den enskilde
hamnar i ond cirkel utan arbete eller annan sysselsättning
och förlorar efter en tid tron på sig själv och möjligheten
att över huvud taget få ett arbete. Den sociala utslagningen
ökar, och i dess spår kan missbruksproblemen öka.
Samhällets kostnader för vård blir höga.
Erfarenhetsmässigt drabbas glesbygdslänen hårdare än
övriga landet. Bedömningarna nu tyder på att även de län
som haft goda tider under 1980-talets högkonjunktur
kommer att få stora problem. Det kan också vara delvis nya
grupper som drabbas t.ex. privat anställda tjänstemän,
arbetare hos underleverantörer i främst Syd- och
Västsverige och anställda på orter med stor andel offentlig
sysselsättning.
Hade regeringen lagt om den ekonomiska politiken i tid
skulle situationen inte behövt bli så här allvarlig. På våren
1988, då det var uppenbart för alla att arbetsmarknaden var
överhettad, föreslog vi från folkpartiet liberalernas sida en
stramare finanspolitik i kombination med
tillväxtstimulerande åtgärder. Vi var trots den förestående
valrörelsen beredda att medverka till de nödvändiga
åtgärderna. Det avvisades av regeringen. Den hävdade
tvärtom före valet att reformer inte behövde finansieras.
Regeringen försöker nu skylla ifrån sig på
arbetsmarknadens parter. Självklart har parterna ett ansvar
för lönekostnadsutvecklingen, men det grundläggande
ansvaret åvilar statsmakterna, vars uppgift är att föra en
sådan ekonomisk politik att överhettning på
arbetsmarknaden undviks. De höga
lönekostnadsökningarna är inte främst en följd av
träffade löneavtal utan av den allmänna överhettningen på
arbetsmarknaden som har drivit upp både avtal och
löneglidning. Ansvaret vilar alltså tyngst på regeringen.
Försöken att skylla ifrån sig på parterna emotsägs också
i sak av regeringens egen ekonomiska analys. Denna visar,
vilket vi också har påpekat åtskilliga gånger, att det är flera
års brister i den ekonomiska politiken som nu har
kulminerat i en akut kris.
För att dämpa lönekraven till en nivå som är förenlig
med full sysselsättning och fast växelkurs har regeringen
tillsatt en förhandlingsgrupp -- Rehnberggruppen. Denna
har haft till uppgift att få arbetsmarknadens parter att enas
om ett centralt stabiliseringsavtal. Detta har inte lyckats.
Nu diskuteras i stället en partiell lagstiftning för att tvinga
dem som avvisat stabiliseringsavtalet att godta detsamma.
Vi avvisar denna tanke. Vi utvecklar skälen därtill i vår
ekonomisk-politiska motion. I den motionen behandlas
också våra förslag till institutionella förändringar för att
underlätta lönebildningen.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift och inriktning
En grundläggande tanke i folkpartiet liberalernas politik
är att arbetslöshet aldrig får vara ett medel i den
ekonomiska politiken. Arbetslöshet är alltid slöseri med
resurser, mänskliga såväl som ekonomiska.
Den allmänna ekonomiska politiken har till uppgift att
skapa förutsättningar för full sysselsättning på den öppna
arbetsmarknaden. Detta sker genom åtgärder som påverkar
utbudet av arbetstillfällen och utbudet av arbetskraft. Den
ekonomiska politiken måste inriktas på att skapa
förutsättningar för näringslivets expansion och en
nödvändig flexibilitet. Det handlar helt enkelt om att skapa
riktiga jobb.
Arbetsmarknadspolitiken är ett nödvändigt
komplement till den allmänna ekonomiska politiken. Dess
huvuduppgift är att underlätta för de arbetssökande att
snabbt hitta och ta arbeten på den öppna arbetsmarknaden
samt att hjälpa arbetsgivarna att snabbt fylla vakanserna.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift är kort sagt att fungera
som ett smörjmedel på arbetsmarknaden.
Den svenska arbetsmarknaden har enligt många
internationella studier hög flexibilitet och
anpassningsförmåga. Denna bör ha ökat ytterligare genom
skattereformen och bör kunna öka än mer genom den av oss
i det följande föreslagna nya inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken.
Allmän rörlighet har underlättats av skattereformen och
det ökade utbytet av högre lön -- både lön som morot för
nytt bättre arbete för individen och lön som medel att dra
till sig folk för företagen.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift som smörjmedel
innebär att de viktigaste medlen är arbetsförmedling och
annan informationsspridning, rörlighetsstimulanser samt
utbildningsinsatser som ökar de arbetslösas möjligheter att
ta lediga jobb. Även anpassning av de lediga
arbetstillfällena så att de bättre passar de arbetslösa är ett
viktigt medel.
För att undvika att en individ hamnar i den
återvändsgränd som långtidsarbetslöshet innebär måste alla
de arbetsmarknadspolitiska insatser som är möjliga prövas.
Detta kommer att ställa stora krav på arbetsförmedlarna.
De insatser som är aktuella är introduktionsstöd, jobb-
sökar-aktiviteter och arbetsprövningen inom ramen för
arbetsmarknadsinstitutet. Även beredskapsarbeten måste
kunna komma i fråga men bara som ett sista alternativ.
Passivt kontantunderstöd är naturligtvis nödvändigt under
söktiden men i övrigt bara en sista utväg.
En väl fungerande arbetsförmedling
En effektivt fungerande arbetsförmedling är en
förutsättning för att arbetsmarknaden skall fungera.
En brist i dag är förbudet mot privata
arbetsförmedlingar. Vi har kritiserat detta. Regeringen har
länge aviserat att ett förslag om en förändrad
arbetsförmedlingslag skall presenteras för riksdagen. Nu
sägs att detta skall ske i vår. Vi anser att förslaget bör
innebära att arbetsförmedlingsmonopolet avskaffas.
En ökad mångfald inom arbetsförmedlingsområdet
skulle ytterligare stärka den flexibilitet och
anpassningsförmåga som utgör en förutsättning för en väl
fungerande arbetsmarknad.
Detta krav på mångfald inom arbetsförmedlingsområdet
innebär inte att vi gör avkall på kraven på en effektiv
offentlig arbetsförmedling. De offentliga förmedlingarna
bör tillhandahålla en god service över hela
arbetsmarknaden. Därför behövs kännedom om alla lediga
platser för extern rekrytering och ett väl utbyggt kontorsnät
med god teknisk utrustning.
När en sådan service finns tillgänglig för alla utan avgift
finns det stora fördelar med privata förmedlingar som
komplement. Det skulle förbättra servicen till såväl
arbetssökande som arbetsgivare och innebära en
stimulerande utmaning för de offentliga förmedlingarna.
Argumenten för ökad mångfald inom den offentliga
sektorn är relevanta även för detta område: valfriheten ökar
för den enskilde samtidigt som möjligheterna ökar för de
anställda att få utlopp för sin kreativitet. Vi upprepar därför
kravet på ett avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet.
En annan brist i den gällande lagstiftningen är att
gränsdragningen mot uppdragsverksamhet är otydlig. Vi
anser att det måste göras en distinktion mellan företag vars
syfte är att förmedla arbete och företag som säljer
tjänster. Arbetsförmedlingslagen borde begränsas till att
gälla personer som är arbetssökande och alltså inte
anställda. Vi anser t.ex. att den verksamhet som skrivbyråer
bedriver har ett stort värde för flexibiliteten i arbetslivet.
Dessa serviceföretag har blivit allt vanligare som svar på
nya behov i samhället. Den tjänst de säljer är att utföra mer
eller mindre tillfälliga uppdrag åt kunderna. De kan lösa
tillfälliga behov av arbetskraft under perioder då
arbetsbelastningen är stor. Kunderna finns såväl i
näringslivet som i den offentliga förvaltningen. De anställda
i serviceföretagen har samma trygghet som arbetskraften i
övrigt.
Det finns ingen anledning att genom lagstiftning hindra
deras verksamhet. Tvärtom måste lagstiftningen vara sådan
att serviceföretagen kan fortsätta att verka och fungera som
smörjmedel i samhällsmaskineriet.
Rörlighet på arbetsmarknaden
Målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara att varje
person som blir arbetslös skall ha möjlighet att snabbt
komma tillbaka till arbetslivet. Detta innebär att
arbetslinjen måste hävdas.
Dessutom måste den tyngdpunktsförskjutning som skett
under 80-talet fortsätta. I första hand innebär det att de
utbudsstimulerande åtgärderna måste prioriteras.
Insatserna måste inriktas på aktivt arbetssökande, rörlighet
hos arbetskraften och höjande av arbetskraftens
kompetens. Geografisk rörlighet bör stimuleras men främst
bör yrkesmässig rörlighet åstadkommas.
Yrkesmässig rörlighet
Utbildningsinsatser måste vara det viktigaste. Studier
utförda av statens industriverk visar att svenska
industriarbetare har sämre grundutbildning än sina kollegor
i de största industriländerna. I Sverige saknar hälften av
industriarbetarna gymnasieutbildning. Det innebär att det
inte bara är utbildning i form av korta
arbetsmarknadspolitiska insatser som behövs utan en mer
systematisk satsning på utbildning som höjer arbetskraftens
kvalitet.
Detta gör det nödvändigt att betona skolans och
forskningens kvalitet och förmåga att leva upp till de krav
som 2000-talets näringsliv och offentliga sektor ställer.
Kunskapernas relativa betydelse ökar i ett högteknologiskt
och komplicerat välfärdssamhälle.
Forsknings- och utbildningspolitiken måste bidra till
ständig kunskapstillväxt och kompetenshöjning. Forskning
är en väsentlig strategisk faktor för den internationella
konkurrenskraften.
Folkpartiet liberalerna redovisar i två andra motioner
om skolan och om forskning och högre utbildning riktlinjer
och förslag som skulle bidra till att skolan och forskningen
utvecklas i rätt riktning. Bland annat föreslår vi att delar av
löntagarfondernas avkastning skall användas för att
finansiera högre utbildning och forskning.
Regeringen föreslår nu en massiv satsning på
arbetsmarknadsutbildning. Det är bra. Samtidigt är det
viktigt att påpeka att en arbetssökande även under
pågående arbetsmarknadsutbildning måste vara beredd att
ta ett lämpligt arbete. Annars finns naturligtvis en risk för
att även arbetsmarknadsutbildningen i sig innebär en
inlåsning. Länsarbetsnämnderna måste alltså hålla även de
arbetslösa som placerats i utbildning aktuella för
erbjudande om ''riktiga jobb''.
Dessutom föreslår regeringen en stor satsning på
utbildning i företag. Naturligvis är det viktigt att
utbildningsinsatser görs för redan anställda. Primärt är
detta naturligtvis en uppgift för företagen, men vi motsätter
oss inte att visst statligt stöd också ges. Riksrevisionsverket
har dock konstaterat att statsbidrag till utbildning i företag
tidigare inte har haft så stor betydelse för hur företagen
väljer att organisera sin utbildning. Därför är det av vikt att
regeringen utvärderar resultatet av den utvidgade
satsningen på utbildning i företag.
Samtidigt som en satsning sker på utbildning av redan
anställda måste också insatser inriktas på att öka antalet
lärlingsplatser i företagen. Vi föreslår därför en viss
omfördelning så att utrymmet för lärlingsplatser ökar.
Skolöverstyrelsens utvärdering av den försöksverksamhet
som tidigare bedrevs med lärlingsutbildning visar att den
varit en av de mest framgångsrika metoderna att förmedla
yrkesutbildning. Därför är det beklagligt att regeringen i så
liten utsträckning arbetar för att denna form av utbildning
stimuleras. Lärlingsutbildning behandlas tvärtom mycket
negativt.
Genom att kringgärda inrättandet av lärlingsplatser med
en mängd bestämmelser och förbehåll har regeringen
medverkat till att antalet lärlingsplatser minskat. Detta har
därefter använts som ett argument mot
lärlingsutbildningen. Enligt vår mening visar detta stor brist
på förmåga och vilja att angripa allvarliga strukturella
problem som arbetslöshet bland ungdom.
På orter där elevtillgången eller strukturen på ortens
näringsliv inte medger att vissa yrkesinriktade studievägar
inrättas bör lärlingsutbildningen kunna vara ett alternativ
till gymnasieutbildning. Statsbidrag bör utgå med 75%
första utbildningsåret, 50% andra året och 25% tredje året.
Vidare bör gränsen för lärlingsplatser undanröjas.
Anställningsformen upplevs i dag som ett av de största
hindren mot att anställa lärlingar. Vi föreslår därför att
möjlighet att provanställa lärlingar skall införas. Vi
återkommer i samband med att regeringen presenterar sin
proposition om den nya gymnasieskolan till dessa frågor.
Vi vill också framhålla att en snabb teknisk utveckling
och därav följande strukturomvandling inte är ett hot mot
existerande jobb utan en nödvändighet för att värna den
fulla sysselsättningen. Därav följer också behov av
återkommande utbildningsinsatser, så att arbetstagarna kan
ta de nya arbetstillfällen som uppkommer.
Geografisk rörlighet
Inte bara yrkesmässig utan även geografisk rörlighet är
en viktig del av arbetsmarknadens flexibilitet. Med
geografisk rörlighet menar vi att en person som är arbetslös
via arbetsmarknadspolitiska insatser skall stimuleras att
flytta till en annan ort för att ta arbete på en annan ort.
Detta innebär inte att vi förordar någon ''flyttlass-politik''.
Rörligheten på arbetsmarknaden beror på många olika
faktorer. Studier tyder på att bostadssituationen, antalet
barn i skolåldern och makens/makans möjlighet till
sysselsättning har stor betydelse. Mäns och kvinnors
sysselsättningsgrad är idag i det närmaste lika hög. Det
innebär att bägge två måste kunna få arbete på en ort för att
familjen skall kunna flytta.
Det arbetsmarknadspolitiska stöd som finns för att öka
rörligheten på arbetsmarknaden är det s.k
merkostnadsbidraget samt flyttningsbidrag i form av
sökanderesor. Användningen av dessa bidrag är liten
jämfört med andra insatser på arbetsmarknadspolitikens
område.
För närvarande krävs två månaders arbetslöshet för att
merkostnadsbidraget skall utgå. Vi menar i likhet med
AMS att det är viktigt att arbetslöshet blir så kortvarig som
möjligt. Det är därför olämpligt att genom krav på två
månaders arbetslöshet försvåra snabba tillträden till
anställningar för sökande som kan ta arbete på annan ort.
Villkoret för bidrag bör i stället vara att den arbetssökande
är eller riskerar att bli arbetslös.
Arbetstillfällenas rörlighet
Krav på rörlighet gäller självklart inte bara
arbetstagarna. Även arbetstillfällena måste anpassas till
arbetskraftens geografiska belägenhet liksom dess
kompetens, önskemål om arbetstid, arbetsinnehåll m.m.
En aktiv arbetsmarknadspolitik fyller en viktig funktion
genom att utjämna skillnaden mellan olika regioner.
När lokaliseringspolitiken tillkom i början av 60-talet var
ett av argumenten att den skulle understödja ett rationellare
resursutnyttjande. Överhettning och bristsituationer i
expansionsområden skulle åtgärdas genom att man via
offentliga insatser understödde expansion i de delar av
landet där outnyttjad kapacitet fanns.
Lokaliseringspolitiken byggde främst på att staten
genom selektiva bidragssystem skulle styra
industriföretagens investeringar till de delar av landet där
man upplevde problem. Vi anser att erfarenheterna visar att
en sådan politik bara har begränsad framgång.
Regionalpolitiken måste i stället ha en mobiliseringspolitisk
utgångspunkt. Regional balans skall uppnås genom att stöd
till lokal mobilisering, enskilda initiativ och skaparanda. I
vår regionalpolitiska motion utvecklas närmare riktlinjerna
för en sådan politik.
En flexibel arbetstid är ett sätt att anpassa de lediga
arbetstillfällena till arbetskraftens önskemål, så att
uppkomna vakanser snabbare fylls.
I förra årets finansplan fördes ett resonemang om
flexibilitet och valfrihet vad gäller utnyttjande av semester
och förläggning av arbetstiden. Vi anser att en sådan
flexibilitet är en förutsättning för en väl fungerande
arbetsmarknad. Lagstiftning om en sjätte semestervecka
skulle minska möjligheterna till sådan flexibilitet i
arbetslivet och därmed individernas valfrihet. Vi anser
därför att det beslut om två dagars längre semester som
riksdagen har fattat bör rivas upp när de intjänade dagarna
har tagits ut.
Det är angeläget att regeringen återkommer till
riksdagen med ett mer genomarbetat och övergripande
förslag om nya regler för såväl semester som arbetstid. Nu
aviserar arbetsmarknadsministern att direktiv till en sådan
utredning förbereds inom regeringskansliet. Det viktigaste
är att arbetstidsreglerna förändras så att kravet på
flexibilitet i arbetslivet och individernas krav på valfrihet
tillgodoses. Med tanke på det omfattande arbete som skett
inom ramen för arbetstidskommittén och
semesterkommittén måste det nya arbetet kunna bedrivas
skyndsamt.
Kvinnors arbetsmarknad
Kvinnors insatser på arbetsmarknaden har en avgörande
betydelse, inte minst för att vård och omsorg om gamla och
sjuka skall fungera. De senaste åren har vi -- inte minst i
storstadsområdena -- kunnat se många exempel på att
personalbrist inom bl.a. hemtjänst och barnomsorg gör det
svårt för samhället att erbjuda den sociala service
människor har rätt att begära. Utan en hög kvinnlig
förvärvsfrekvens skulle det vara svårt att upprätthålla och
utveckla fungerande välfärdssystem.
Sverige har nu en hög procent yrkesverksamma kvinnor
(drygt 85 procent), men samtidigt har vi den bland
jämförbara länder mest könsuppdelade arbetsmarknaden.
Kvinnor arbetar framförallt inom den offentliga sektorn och
män inom den privata. Endast 8--9 procent av arbetskraften
arbetar i yrken med jämn könsfördelning.
Strukturomvandlingen på arbetsmarknaden kan leda till
att nya grupper blir arbetslösa. Förändringen innebär att
många arbetslösa måste vidga sina perspektiv inom nya
yrkesområden. Inte minst kommer det att gälla många
kvinnor i administrativa yrken. När nu många kvinnor
riskerar att förlora sina arbeten är det viktigt att
arbetsförmedlingarna via vägledningsinsatser visar nya
yrkesområden för dessa kvinnor och via
arbetsmarknadsutbildning hjälper kvinnorna att få den
kompetens för andra yrken när så behövs.
Den offentliga sektorn och särskilt den sociala
tjänstesektorn är i dag starkt dominerad av kvinnor.
Offentliga alternativ är i dag kraftigt subventionerade
med skattemedel medan enskilda alternativ ofta får lägre
bidrag. Kvinnor som vill arbeta med vård, omsorg och
utbildning har ofta små möjligheter att välja mer än en
arbetsgivare -- den offentliga sektorn.
Det är dags för en valfrihetsrevolution också för alla dem
som arbetar med omsorg och vård! När bidragsregler och
lagar ändras så alternativen släpps fram, skapas valfrihet
också för dem som producerar tjänsterna, vilket är
betydelsefullt inte minst för alla de kvinnor som gör
betydelsefulla insatser inom t.ex. vårdyrken och utbildning.
Men många människor kommer bättre till sin rätt som egna
företagare. De som arbetar inom de -- alltför få -- enskilda
alternativ som finns vittnar ofta om kortare beslutsvägar,
större inflytande och större arbetsglädje än i den offentliga
sektorn.
Ökad konkurrens om personalen kan också leda till en
mer vital arbetsmarknad, med bättre anställningsvillkor och
större respekt för personalens yrkesstolthet och kunskaper.
I folkpartiet liberalernas partimotion om den offentliga
sektorn behandlas detta ytterligare.
Utsatta grupper på arbetsmarknaden
Utöver den grundläggande uppgiften för
arbetsmarknadspolitiken som vi tidigare redogjort för finns
insatser som är mer permanenta. Dit hör att öka
möjligheterna för grupper som har svårigheter att etablera
sig på arbetsmarknaden.
Invandrares och flyktingars arbetsmarknad
I vår invandrar- och flyktingpolitiska motion finns en rad
förslag för att underlätta och effektivisera
flyktingmottagningen och för att få till stånd en humanare
flyktingpolitik. I denna motion behandlar vi de frågor som
rör invandrarnas och flyktingarnas situation på
arbetsmarknaden.
Arbetslösheten är högre bland invandrare och
flyktingar. I en situation med ökad arbetslöshet är detta en
grupp som drabbas hårt. Detta sker trots att flyktingar och
invandrare ofta har både arbetslivserfarenhet och
yrkeskunskaper från sitt hemland. Många har också en
gedigen utbildning, ibland på universitetsnivå, bakom sig. I
Sverige har vi i hög grad misslyckats med att ta tillvara dessa
resurser vilket är till men såväl för individen som för landet.
För den enskilde flyktingen eller invandraren blir
resultatet besvikelse över att man uppenbarligen inte
efterfrågar hans/hennes yrkeskunskaper och arbetsinsatser
i Sverige. För det svenska samhället innebär det ett slöseri
med såväl mänskliga som ekonomiska resurser.
Vi vill understryka att det inte är acceptabelt att
invandrade akademiker -- ibland med utbildning inom
yrken där vi samtidigt har problem med arbetskraftsbrist --
har mycket svårt att få en tjänst inom det offentliga på grund
av att deras examina inte anses jämställda med svenska eller
bedöms som ofullständiga.
Inom AMU:s utbud av kurser bör invandrarna erbjudas
påbyggnads- och kompletterande utbildning. Detta är
viktigt framför allt för många unga som har tvingats avbryta
sin utbildning i hemlandet eller haft en mycket kort
skolgång där liksom för dem som p.g.a. bristande
svenskkunskaper m.m. inte har kunnat bygga på sin
utbildning. Invandrarkvinnornas situation bör särskilt
uppmärksammas i fråga om skola och vidareutbildning.
Vi föreslår också att asylsökande ges möjlighet att få
tillfällig sysselsättning. Detta förslag är i första hand
motiverat av humanitära skäl. Icke desto mindre kan sådant
arbete i förlängningen påverka möjligheterna för de
asylsökande att få arbete. Under väntetiden är risken
annars stor att de ''passiviseras'', vilket inte sker i samma
utsträckning om de får arbeta. De blir heller inte lika
bidragsberoende och de kommer in i svenska rutiner och
blir förtrogna med samhälle och arbetsmarknad på ett tidigt
stadium. Vidare kan sådant arbete leda till att de knyter
kontakter som kan leda till permanent anställning.
Handikappade
Trots att sysselsättningen ökat har det inte skett någon
markant nedgång av antalet handikappade som är
arbetslösa. I en situation med ökande arbetslöshet är det de
handikappade som drabbas först. Därför är det viktigt att
ansträngningarna intensifieras för att bereda handikappade
tillträde till arbetsmarknaden. Ansvar för detta måste tas
inom rad områden, t.ex. arbetsmarknadspolitiken,
arbetsmiljöpolitiken och socialpolitiken.
Flera utredningar har ända sedan 1940-talet uttalat sig
om arbetets värde för människor med funktionshinder
liksom om deras värde som en produktiv resurs för
samhället. Trots ambitionen i sådana uttalanden och trots
tillkomsten av många arbetsmarknadspolitiska åtgärder
saknar många människor med handikapp en plats på
arbetsmarknaden. Det gäller särskilt människor med
omfattande funktionshinder.
De handikappades svårigheter illustreras av läget under
1989. Inom stora delar av arbetsmarknaden rådde brist på
arbetskraft. Samtidigt var antalet kvarstående sökande med
arbetshandikapp varje månad ca 30 000 personer. Denna
situation illustrerar det faktum att oavsett
konjunkturförhållandena så möter människor med
handikapp betydande hinder när det gäller att få en plats ute
på arbetsmarknaden.
Ansträngningarna för att bereda handikappade tillträde
till arbetsmarknaden måste intensifieras inom flera
områden. Ansvar för detta måste tas inom både social- och
arbetsmarknadspolitiken. Vi har under följd av år krävt att
fler arbetshandikappade skall beredas arbetstillfällen inom
skyddat arbete som t.ex Samhall.
Inom arbetsmarknadslagstiftningen finns lagen om
anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen), lagen
om anställningsskydd och arbetsmiljölagen som har
betydelse för att stärka eftersatta gruppers ställning på
arbetsmarknaden.
Främjandelagen innebär att
arbetsmarknadsmyndigheterna ges möjligheter till
inflytande över företagens personalpolitik. Syftet är bl.a.
att stärka ställningen på arbetsmarknaden för arbetstagare
med nedsatt arbetsförmåga. Denna lag har dock haft ytterst
begränsad effekt.
För att underlätta strävandena att bereda handikappade
arbete finns bl.a. lönebidrag. I oktober 1990 sysselsattes 45
200 personer med lönebidrag. För många handikappade är
lönebidrag ett bra sätt att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Regeringen föreslår nu att flexibla lönebidrag skall införas
över hela landet. Vi har under lång tid förespråkat en sådan
förändring.
Ett system med flexibla lönebidrag innebär att de
arbetshandikappades egna önskemål kan tillgodoses bättre.
Den som behöver en högre lönesubvention behöver för den
skull inte vara hänvisad till anställningar hos statliga
myndigheter eller inom organisationerna utan kan söka sig
också till annan arbetsplats som är lämplig med hänsyn till
intressen och utbildning.
Vi har från folkpartiet liberalernas sida ofta pekat på det
ineffektiva resursutnyttjandet i detta sammanhang.
Samtidigt som de resurser som avsätts för att bereda
handikappade arbete har varit starkt begränsade, har ingen
sådan begränsning funnits när det har gällt resurserna för
förtidspensionering. Vi har krävt att möjlighet införs att
föra över medel från socialförsäkringssektorn till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
En sådan möjlighet har nu till viss del införts. Detta har
skett genom tillkomsten av s.k. vilande förtidspension som
ett instrument i rehabiliteringsprocessen. Lönebidrag för
förtidspensionerade kan också utgå med bidrag upp till
halva kostnaden för lön och sociala avgifter. Det är viktigt
att detta instrument ges en aktiv tillämpning.
Mot bakgrund av att de handikappade som avslutat en
utbildning har stora svårigheter att komma ut på
arbetsmarknaden bör arbetsförmedlingarna aktiveras mer i
detta arbete. Arbetsförmedlingarna bör ges ett ansvar att
följa upp de handikappade ungdomar som avslutat sina
studier och främja deras inträde på arbetsmarknaden. Vi
behandlar dessa frågor mer utförligt i vår kommittémotion
om arbetshandikappade.
En allmän arbetslöshetsförsäkring
Det skydd som erbjuds dem som trots alla insatser
drabbas av ofrivillig arbetslöshet är inte tillfredsställande.
Den omfattar inte alla. Det finns därför starka skäl för att
införa en allmän arbetslöshetsförsäkring. En sådan bör i
princip omfatta alla i åldern 18--65 år som står till
arbetsmarknadens förfogande. Ersättningen bör utgå till
alla såväl löntagare som företagare.
Ett sådant generellt system skulle enligt vår mening
medverka till en effektivare arbetsmarknad. Vetskapen att
man omfattas av ett likformigt, generellt skydd mot
arbetslöshet skulle sannolikt minska eventuellt motstånd
mot rörlighet. Regeringen bör utarbeta ett förslag i enlighet
med vad som här anförs.
AMS organisation
Arbetsmarknadsstyrelsen har under 80-talet genomgått
ett förnyelsearbete. Målstyrning har ersatt detaljreglering.
AMS skall som man uttrycker det ''gå från att vara
myndighet till att vara serviceföretag''. Viktiga
beståndsdelar i detta arbete är bland annat en ökad satsning
på långsiktiga åtgärder, tillgänglighet, resultatuppföljning
och öppenhet för lokala initiativ. Satsningen på långsiktiga
åtgärder innebär en ökad betoning på insatser för
näringslivet.
Genom att skapa en relation till företagen på orten
hoppas man uppnå ett mera effektivt förmedlingsarbete och
en förbättrad service för både företag och arbetssökande.
Detta närmande till näringslivet skall baseras på en förmåga
hos arbetsförmedlingarna att påta sig rekryteringsuppdrag
och ge en god rekryteringsservice till företagen. En ökad
anpassning efter de lokala förhållandena är en förutsättning
för detta arbete.
Förändringen av AMS arbete utgör ett steg i riktning
mot en sådan lokal anpassning. Det är mycket positivt att
ansvar delegeras till lokal nivå och att arbetsförmedlingarna
själva får ta ställning till de önskemål om service som finns
på orten. Regeringens förslag om en ny anslagsstruktur för
AMS tror vi ytterligare kommer att öka möjligheterna till
flexibilitet. Samtidigt är det viktigt att denna frihet också
följs upp och utvärderas. Detta bör ske såväl inom AMS
som inom ramen för riksrevisionsverkets verksamhet.
Riksrevisionsverket, RRV, har i sin förvaltningsrevision
av AMS konstaterat att ett regelorienterat arbetssätt
fortfarande genomsyrar arbetsförmedlingens
organisationen. Vid utnyttjandet av sina medel för
otraditionella insatser har AMS inte haft någon
övergripande strategi för användning och uppföljning. Den
interna informationen och implementeringen har dessutom
varit bristfällig. Detta visar svårigheter för en myndighet att
lägga om sin verksamhet från detaljstyrd till mer målstyrd.
Vi förutsätter att regeringen noga följer den fortsätta
utvecklingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsförmedlingens uppgift och
slopande av arbetsförmedlingsmonopolet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rörlighet på arbetsmarknaden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning i företag,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärlingsutbildning,1]
5. att riksdagen beslutar om förändrade regler vid
utnyttjande av merkostnadsbidraget i enlighet med vad i
motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar
till att tillgodose kravet på flexibilitet i arbetslivet och
individernas valfrihet i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
allmän arbetslöshetsförsäkring,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet.
Stockholm den 23 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)