Västernorrlands läns behov av arbetsmarknadspolitiska insatser
Nedgången i vattenkraftutbyggnaden och
tillbakagången i de areella näringarna under 50- och 60-
talen sätter fortfarande sin prägel på Västernorrland.
Befolkningsstrukturen kännetecknas av en förhållandevis
låg andel yngre människor. I inlandet finns församlingar där
andelen människor över 65 år är över 40 %.
Under hela 80-talet har länet haft en mycket svag
sysselsättningsutveckling. I sin tur har det resulterat i
fortgående befolkningsminskning. Inget annat län har, såväl
i relativa som i absoluta tal, förlorat så många människor
under 80-talet, 8 000
personer, eller 3 %.
Upprättade
prognoser pekar dessvärre på att länet hotas
av en fortsatt befolkningsavtappning. Fram till 1995
minskar länets folkmängd enligt dessa prognoser med
ytterligare 5 000 personer. I sin tur återverkar det på många
områden. Länet får ett mycket mindre skatteunderlag,
vilket försvårar för landsting och kommuner att driva sin
verksamhet.
Likaså hotas -- framför allt i glesbygden -- den
kommersiella servicen. Många mindre skolors existens
kommer att vara hotad. Arbetsmarknadsutbudet blir mer
begränsat och därmed mindre attraktivt.
I en alternativ prognos, som bygger på andra, också
realistiska utvecklingsförlopp, beräknas sysselsättningen
minska med 4 000
arbetstillfällen. Det skulle innebära en ytterligare
befolkningsminskning på cirka 10 000
personer ner till 246 000
innevånare. En sådan utveckling är naturligtvis
fullständigt oacceptabel.
Till stor del hänger också den relativa
sysselsättningsnedgång som orsakat
befolkningsminskningen samman med beroendet av
basindustrierna. Mycket omfattande strukturförändringar
innebar exempelvis att Kramfors kommun förlorade ett
flertal skogsindustrier under 70-talet. I Timrå kommun
innebar rationaliseringar och nedläggningar inom den
samlade industrin under första hälften av 80-talet att halva
industrisysselsättningen försvann.
Under 1990 har fyra större industrienheter lagts ner:
Matfors pappersbruk i Sundsvall med 200 sysselsatta,
Hagraf i Härnösand med 250 sysselsatta, kiselfabriken i
Ljungaverk, Ånge, med 170 sysselsatta och Saab-Scania i
Kramfors med ca 500 sysselsatta. På den offentliga sidan
kan nämnas avvecklingen av T3 i Sollefteå, 120 sysselsatta.
Nuläge i Västernorrland
Västernorrlands län redovisar i dag 5 500
öppet arbetslösa, vilket är 1 000
fler än vid månadsskiftet augusti/september 1990.
Till länsarbetsnämnden har inkommit varsel som omfattar
1 400
personer. Utlöses dessa varsel, vilket det mesta tyder
på, kommer den öppna arbetslösheten att öka med mer än
30 %.
Ånge
Ånge
kommun är länets mest utpräglade
glesbygdskommun. Industrisektorn är svagt utvecklad och
stora ansträngningar har gjorts för att stärka den. I det läget
är det djupt olyckligt att Casco Nobel i Ljungaverk
avvecklar verksamheten och ställer 170 personer utan
arbete. Därutöver har andra företag aviserat nedskärningar
med ytterligare 170 personer.
Sundsvall
SCA har avvecklat pappersbruket i Matfors med 200
personer sysselsatta. Därtill har KABI i Matfors aviserat att
upphöra med tillverkningen varvid 115 personer ytterligare
blir arbetslösa.
Härnösand
I Härnösand har inskränkningar och decentralisering
medfört att ca 500 arbetstillfällen försvunnit de senaste
åren. Med nedläggningen av grafittillverkningen vid Hagraf
försvinner ytterligare 250 arbetstillfällen.
Kramfors
Kramfors, som sedan 50-talet fått vidkännas kraftiga
strukturförändringar inom massa- och pappersindustrin,
förlorar 500 arbetstillfällen vid Saab-Scania när
kablagetillverkningen avvecklats.
Sollefteå
Sollefteå som glesbygdskommun har en mycket svag
arbetsmarknad. Kommunen har förlitat sig på försvaret.
När nu T3 har avvecklats försvinner därmed 120
arbetstillfällen.
Örnsköldsvik
I Örnsköldsviksregionen har inom en 3-årsperiod ca 1 000
industriarbetstillfällen försvunnit. Därtill kommer
avvecklingen av MODOs klorfabrik med ca 100 friställda.
Sammanfattning av sysselsättningsläget
Vad som sagts om arbetsmarknadsutvecklingen i länet
och redovisningen av varselsituationen måste kompletteras
med några ytterligare fakta för att ge en någorlunda
rättvisande bild av läget. Förvärvsgraden för kvinnor i länet
är lägre än i riket. Den skulle varit högre om inte
flyttningsströmmarna dränerat länet på i första hand unga
kvinnor. Enbart Örnsköldsviks kommun skulle behöva
tillföras över 1 000
''kvinnojobb'' för att kommunen skall nå en
förvärvsgrad för kvinnor i paritet med riket. Det bör också
påpekas att 50 % av de sysselsatta vid Saab-Scania i
Kramfors var kvinnor.
Några ljuspunkter
Efter år av intensiva ''borgerliga väckelsemöten'' i
Sveriges riksdag har den socialdemokratiska regeringen
upptäckt att Västernorrlands län är i stort behov av
regionalpolitiska insatser. Därför är det glädjande att
Kramfors och Örnsköldsvik kommer att tillföras ett
betydande antal arbetstillfällen för kvinnor, i och med
Folksams och Linjeflygs etableringar. Men dessa, cirka 150
arbetstillfällen, kan överhuvudtaget inte väga upp den
nuvarande bekymmersamma sysselsättningssituationen.
Arbetsmarknadspolitiska insatser
I ett glesbygdslän som Västernorrland där utslagning och
neddragningar i företag kommer tidigare än i övriga landet
krävs inte enbart utbildningsinsatser för dem som friställs. I
en DN-artikel, som publicerades den 11 januari 1991,
konstaterades att det behövs en bred arsenal av insatser för
att långtidsarbetslösa skall få möjligheter att återkomma på
den öppna arbetsmarknaden.
Västernorrlands län behöver således betydande insatser
till arbetsmarknadsutbildning, dels i det reguljära
utbildningsväsendet, dels för att höja kompetensen hos
korttidsarbetslösa och hos dem som riskerar att bli
friställda. Länsarbetsnämnden har beräknat behovet utöver
nuvarande tilldelning till 60 milj.kr.
Ansträngningarna att finna nya arbeten till de drabbade
och att medverka till ett återskapande av förlorade
arbetstillfällen kräver otraditionella insatser.
I regeringens budget talas huvudsakligen om
utbildningsinsatser för dem som blir friställda. Av
erfarenhet vet jag att hela den arbetsmarknadspolitiska
arsenalen behövs i ett glesbygdslän för att inte många
människor skall få svårigheter att återkomma till
arbetslivet. Inte minst angeläget är detta för de sämst
ställda, arbetshandikappade, ungdomar och invandrare.
Fler insatser behöver göras för gruppen handikappade och
därför behövs också en förstärkning av medel för särskilt
lönebidrag, introduktionsstöd, flexibelt lönebidrag för unga
handikappade och fler platser vid Samhall.
Lokalisering av arbetsmarknadsverksamhet
Arbetsmarknadsverket avser att utöka verksamheten
vid arbetsmarknadsinstituten. Framför allt planeras en
utökning av specialinstituten inom hörsel- och
synverksamheterna. Härnösand är av ålder och tradition en
kultur- och utbildningsstad. Där finns sedan många år,
förutom lärarutbildning, en specialskola för döva och
hörselskadade. Härnösand har också en av landets få
folkhögskolor som utvecklat verksamheter för synskadade,
Härnösands folkhögskola. I anslutning till det
hörselcentrum som landstinget har utvecklat finns också
tillgång till ett patienthotell som också kan disponeras för
grupper vid AMI. Härnösand har mycket goda
kommunikationer, såväl flyg som järnväg, med hela landet
och inte minst med alla större orter i Norrland. En
etablering till Härnösand kommer att bli ett utmärkt
komplement till den goda utbildningsmiljö som Härnösand
är känt för. Detta bör ges regeringen till känna.
Slutsatser
Regionalpolitiska utredningen (Rek 87) konstaterade att
Västernorrlands län var ett län som ''hamnat mellan
stolarna''. Länet saknar i stort sett teknisk
högskoleutbildning och länet ligger längst bort från de
tekniska högskolorna. Detta innebär att de små och
medelstora företagen i länet har en lägre teknisk kompetens
än företag i andra län. Detta kräver särskilda
utbildningsinsatser. Västernorrlands läns företagsstruktur
innebär också att framför allt de långtidsarbetslösa och
handikappade har stora problem att finna ett nytt arbete.
Det är därför nödvändigt att länet får resurser för att
använda hela den arbetsmarknadspolitiska arsenalen av
åtgärder. Länets akuta arbetsmarknadssituation och
storleken av antalet varsel behöver mötas med särskilda
insatser. De insatser som regeringen gjort för att stötta länet
är klart otillräckliga och de löften som företrädare för
regeringen ställt i utsikt har inte till alla delar förverkligats.
Det samlade behovet av arbetsmarknadsinsatser till
Västernorrlands län bör riksdagen ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande behovet av
arbetsmarknadspolitiska insatser i Västernorrlands län,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Härnösands lämplighet för
lokalisering av arbetsmarknadsinstitut inom hörsel- och
synverksamheterna.