En väl fungerande arbetsmarknad är av stor betydelse
för ett lands välstånd och utveckling. Tillgången till arbete
är en grundförutsättning för försörjning och möjligheterna
att leva ett rikt liv. Arbetet ger gemenskap, personlig
utveckling, identitet och självtillit. För näringslivet är
tillgången på kompetent arbetskraft en grund för god
konkurrensförmåga.
Med arbetslöshet följer ofta otrygghet, ekonomiska
problem och ibland stor risk för permanent utslagning från
arbetsmarknaden. Samhällets och parternas insatser för att
vidmakthålla målsättningen arbete åt alla är därför av
största vikt. För att lyckas med detta är det nödvändigt med
en framgångsrik inflationsbekämpning och att stärka det
svenska näringslivets konkurrenskraft.
Centern anser att arbetslinjen är en viktig beståndsdel i
arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken måste
nu förstärkas. Politiken bör inriktas på offensiva
framtidsinriktade åtgärder. Centern har i en partimotion
föreslagit omfattande investeringar i vägar, järnvägar,
forskning och utbildning.
Ett gynnsamt företagsklimat ger en god ekonomisk
utveckling. Det krävs en ny näringspolitik för att stärka
svenska företags konkurrenskraft och för en positiv
utveckling i näringslivet. Insatser krävs främst för att
förbättra villkoren för små- och medelstora företag.
Arbetsmarknadsläget
Svensk ekonomi har under senare år varit överhettad.
Överhettningen har inneburit stora problem med
arbetskraftsbrist och löneglidning i framför allt
storstadsregionerna. Samtidigt gick emellertid ekonomin i
många delar av landet på för låga varv. Denna
konjunkturbild beaktades emellertid inte i regeringens
ekonomiska politik.
Regeringens ekonomiska politik förstärkte kraftigt de
regionala obalanserna. Detta medförde problem både i
utflyttningsbygder och i inflyttningsorter. Tillväxten i den
svenska ekonomin var starkt koncentrerad.
I budgetpropositionen (1990/91:100, bil.
12) beskrivs den regionala utvecklingen som mer
balanserad under de senaste åren. ''De regionala
skillnaderna vad gäller sysselsättning och arbetslöshet är nu
mindre än vid motsvarande konjunkturläge i början av
1980-talet.'', skriver föredraganden vidare.
De senaste åren har tvärtom de regionala skillnaderna
förstärkts. Den socialdemokratiska regeringens politik har
karaktäriserats av stimulanser till storföretag och expansiva
regioner. Politiken har lett till överhettning i vissa delar av
landet och underutnyttjande av resurser i andra delar av
landet.
I de senaste arbetslöshetsprognoserna varnas för en
arbetslöshet på över 3% mot slutet av 1991. Regeringen
skissar i sin budget på två alternativ, ett med hög och ett
med låg löneutveckling. I det första fallet räknar man med
en arbetslöshet på 2,5% 1991 och 3,4% 1992. I det andra
fallet stannar arbetslösheten vid 2,2% resp. 2,7%. Centerns
politik med offensiva satsningar på investeringar i
infrastruktur och utveckling i hela landet gör att
arbetslösheten kan hållas lägre än med regeringens
alternativ.
Den svenska kostnadsexplosionen har försatt landets
näringsliv i en besvärlig situation. Kostnadsläget är nu så
högt att konkurrenskraften allvarligt har försämrats.
När efterfrågan på arbetskraft minskar sker en
förskjutning av rekryteringarna mot alltmer välutbildad
arbetskraft. Kraven om yrkesutbildning blir alltså allt
viktigare de kommande åren.
Löneutvecklingen måste nu växlas ned för att motverka
arbetslöshet och stärka näringslivets konkurrensförmåga.
Rehnberg-kommissionens arbete har lagt en god grund
för ett stabiliseringavtal. Det ligger nu ett stort ansvar på
arbetsmarknadens alla parter att sluta avtal som bidrar till
att stärka Sveriges konkurrenskraft.
Arbete i hela landet!
Enligt centerns mening måste samhällets insatser
inriktas på att ge förutsättningar för arbete och utbildning
över hela landet. Det gäller att driva en närings- och
regionalpolitik som ger tillräckligt många arbetstillfällen i
alla delar av landet.
Genom en sammanhållen politik inriktad på utveckling i
hela landet kan arbetsmarknaden utvecklas och breddas i
hela landet. Arbetsmarknaderna måste framför allt breddas
i regionalt utsatta områden. Arbetslösheten får inte lösas
genom att människor tvingas flytta till ett fåtal
koncentrationsområden. Istället måste goda förutsättningar
skapas för näringsliv och service i alla delar av landet.
Människor ska ha rätt till arbete i sin hembygd.
Centern anser att större uppmärksamhet måste inriktas
mot de lokala arbetsmarknaderna. Dagens arbetslöshetstal
är helt inriktade på nationella nivåer. Genom att noga följa
utvecklingen av arbetslösheten på de lokala och regionala
arbetsmarknaderna har statsmakterna möjlighet att på ett
bättre sätt sätta in åtgärder där de bäst behövs. I de
områden där arbetslösheten är högre än genomsnittet i
landet måste särskilda insatser från statsmakterna
prioriteras.
Ny teknik måste användas för att utveckla de små
företagens möjligheter att utvecklas.
Kombinationssysselsättning och samverkan mellan privata
och offentliga arbetsgivare bör främjas.
I en partimotion har centern föreslagit omfattande
investeringar i infrastrukturen. Vi föreslår där att statens
passiva innehav i företag omvandlas till offensiva satsningar
i utbyggd och förbättrad infrastruktur. Väg- och
järnvägsnäten är i stort behov av upprustning. Den högre
utbildningen och forskningen behöver ökade resurser för
att långsiktigt stärka Sveriges internationella
konkurrenskraft.
Investeringar skall inriktas så att hela landet utvecklas.
Det är nu rätt tid för väg- och järnvägsupprustningar i de
stora delar av landet som dels behöver en förbättrad
infrastruktur, dels behöver arbetsmarknadsstabiliserande
åtgärder.
Vi vill vidare peka på åtgärder som inriktas mot att
främja småföretagen samt allmänt stödja näringslivet via
STU, utvecklingsfonder, m.m. Småföretagens
skattebelastning måste också minskas. Sådana åtgärder ger
mer varaktiga resultat.
Åtgärder mot arbetslösheten!
Centern slår vakt om den fulla sysselsättningen.
Arbetslöshet innebär otrygghet, ekonomiska problem,
dåligt resursutnyttjande och en stor risk för permanent
utslagning från arbetsmarknaden.
I en femårsstudie om arbetslöshet och ohälsa som
genomförts i Luleå finns intressanta och skakande resultat.
Undersökningen är utförd bland alla elever som gick i
årskurs nio 1981, sammanlagt 1 100
elever.
Enligt undersökningen drabbas de värst som saknar
gymnasieutbildning. Av dem försämrar var tredje hälsan
och ungefär lika många försämrar sin fritid, cirka var femte
försämrar kontakten med vänner och lika många försämrar
kontakten med familjen. Sju av tio försämrar ekonomin. Av
de pojkar som blir arbetslösa mer än ett halvår riskerar
ungefär var tredje att hamna i alkoholmissbruk och social
utslagning. Såväl psykiska som kroppsliga besvär drabbar
mest arbetslösa.
I undersökningsrapporten berättar en 21-årig flicka som
varit arbetslös under nio månader i sträck:
Jag tappar allt värde, jag känner mig helt värdelös, kan
inte prestera nånting. Jag är inte nöjd med mig själv. Det
känns hemskt att träffa gamla kompisar och de frågar vad
jag gör. Det är helt säkert att jag blir sjuk av arbetslöshet.
Jag får alla krämpor. Jag tappar livslusten, tröstäter, blir
förstoppad, får magsjuka, blir nervös och apatisk ... som ett
autistiskt barn. Folk säger att visst finns det jobb ... men jag
ska bara slängas hit och dit som en slit och slängtrasa. Det
är skitjobbigt. Jag vill inte gå ut på stan, jag känner mig
utstämplad. Min familj är mitt stora stöd. Utan dem klarar
jag mig inte.
Enligt vår mening måste kampen mot arbetslösheten
föras på ett mer offensivt sätt. Kortsiktiga
arbetsmarknadspolitiska insatser förmår inte att lösa de
grundläggande orsakerna till arbetslösheten. Den
långsiktiga tryggheten för enskilda kan bäst tillgodoses
genom en mer konkurrenskraftig industrisektor, där särskilt
småföretagens villkor är viktiga för utvecklingen.
Vare sig landet eller den enskilde är betjänt av att staten
inrättar arbetstillfällen som ej efterfrågas eller är
framtidsinriktade. Centern har i en annan motion till detta
riksmöte föreslagit ett omfattande investeringsprogram för
en bättre infrastruktur. Detta skapar jobb, samtidigt som
programmet stärker de svenska företagens möjligheter att
konkurrera på den internationella marknaden.
Det krävs emellertid fler åtgärder för att de föreslagna
investeringarna ska få full effekt. Den svenska industrins
konkurrenskraft måste stärkas. Företagsklimatet i Sverige
måste förbättras och det totala skattetrycket sänkas.
Politiken måste inriktas så att företagen uppmuntras att
investera inom Sverige. Därtill måste utländska
investerares intresse av att investera i Sverige uppmuntras.
I denna motion presenterar vi också förslag till en offensiv
näringspolitik.
Vi delar regeringens åsikter att beredskapsarbeten skall
användas restriktivt. Det är dock viktigt att betona att för
vissa grupper, t ex skoltrötta ungdomar, är detta en möjlig
lösning innan de är motiverade till vidare utbildning. Även
äldre arbetskraft med några få yrkesverksamma år kan i
många fall föredra beredskapsarbeten.
Centern godtar den nya anslagsstruktur som föreslås för
AMS.
Vi noterar att ministern nu föreslår att vissa
utbildningsbidrag och jobb-sökar-aktiviteter föreslås
finansieras via arbetsmarknadsfonden. Vid förra riksmötet
föreslog centern att medel ur fonden skulle användas till att
finansiera en del av de långsiktigt verkande offensiva
satsningar inom närings- och regionalpolitik som vi då
föreslog. Detta förslag avstyrktes av utskottets majoritet,
inkluderande de socialdemokratiska ledamöterna.
Efter att ha tagit del av regeringens förslag i år, kan vi
konstatera att vårt förslag har vunnit respekt under det
gångna året. Ett av argumenten mot centerns finansiering
var enligt utskottet (1989/90:AU11) att det inte var någon
realekonomisk besparing. I år anför regeringen att det blir
en minskad belastning på statsbudgeten.
De förslag som förts fram från fackligt håll om att genom
lagstiftning försöka nedbringa deltidsarbetslösheten avvisar
centern. Frivilliga åtgärder för att nedbringa denna
arbetslöshet är betydligt bättre.
Lika villkor i arbetslivet
Arbetsmarknaden är i dag i stor utsträckning uppdelad
i mansoch kvinnoyrken. Det förhållandet måste brytas och
inriktas på att bättre ta till vara de olika erfarenheter män
och kvinnor har, så att de bättre kan komma till nytta inom
samtliga sektorer i samhället. En jämnare yrkesfördelning
av män och kvinnor inom alla yrken bör komma till stånd.
Män och kvinnor skall ha samma möjligheter och samma
rätt till utveckling i yrkesarbetet.
De flesta formella hinder för jämställdhet mellan män
och kvinnor i arbetslivet har avskaffats i och med införandet
av jämställdhetslagen. De informella hindren kvarstår dock
i många fall. Vi har i en särskild motion tagit upp
jämställdhetsfrågorna i vid mening.
Arbetstids- och semesterlagstiftningen
Arbete är mer än lönearbete. Att sköta ett hem, ta hand
om barn eller gamla är också exempel på viktiga
arbetsuppgifter. Arbetstiderna bör i ökad utsträckning
anpassas till livet utanför lönearbetet. Utvecklingen mot
förkortad normalarbetstid bör fortsätta, vilket ger mer
utrymme för vardagliga arbetsuppgifter. Trygghetssystemen
måste bli tillfyllest också för deltidsarbetande.
Statsrådet aviserar en utredning om bl a flexibel
arbetstid. Centern välkomnar en sådan utredning.
Ett system med friare arbetstider och mer flexibel
organisation av arbetet är önskvärt. Enligt vår mening talar
mycket för att en normal årsarbetstid bör fastställas inom
vilken den enskilde och parterna får stor frihet till ett mer
flexibelt arbetsliv. Målet är en allmän arbetstidsförkortning,
vilket också ger utrymme för kortare daglig arbetstid.
Varierat arbete genom kombinationer av olika
sysselsättningar och eget företagande ska uppmuntras.
Arbetstiderna måste dessutom kunna anpassas till
individuella förutsättningar under livets olika skeden.
Möjlighet ska finnas att skjuta på pensionsåldern, eller att
gå i pension tidigare. Det är också viktigt att när
ekonomiska förutsättningar finns bör i första hand
småbarnsföräldrar få ekonomiska möjligheter, t ex
vårdnadsersättning, att utnyttja den lagstadgade
rätten till avkortad arbetstid. Detta är en viktig
jämställdhetsfråga för att möjliggöra ett delat ansvar i
hemmet.
Centern har av rättviseskäl medverkat till inledningen av
den sjätte semesterveckan. För närvarande saknas
samhällsekonomiskt utrymme för att gå vidare med
reformen.
Arbetslivsfonden
Centern medverkade våren 1989 till inrättandet av
arbetslivsfonden. Detta i ett läge med en starkt överhettad
svensk ekonomi. Istället för att dra in medel till
statsbudgeten föredrog centern en modell där indragna
medel i sin helhet skulle återföras till arbetsgivarna.
Arbetslivsfondens medel skall användas till
arbetsmiljöförbättringar och rehabiliteringsåtgärder. Från
centerns sida var det en förutsättning för uppgörelse att
medlen skulle betalas tillbaka till arbetsgivaren. Under den
korta tid arbetslivsfonden verkat har det ett flertal gångar
framförts olika önskemål om att använda fondens pengar
utanför arbetsgivarnas inflytandeområde.
Regeringen föreslår nu, mot centerns uppfattning, att
medel från arbetslivsfonden skall överföras till
försäkringskassan. Detta är ett avsteg från den
överenskommelse som träffats. Detta avvisas bestämt av
centern. I den yrkesinriktade rehabiliteringen finns ofta
behov av samtidig medicinsk rehabilitering. Framför allt är
det ofta förekommande att en förutsättning för
yrkesinriktad rehabilitering är samtidig med rehabilitering
av rörelseorgan. Centern anser att arbetslivsfonden under
nästa budgetår ska erhålla rätt att upphandla också
medicinsk rehabilitering, framför allt inriktad på
rörelseorganens rehabilitering. Arbetslivsfonden bör för
den verksamheten använda en ram på 500 milj.kr.
Förordningen med instruktion för arbetslivsfonden (SFS
1990:130) bör för budgetår 1991/92 ändras så att detta blir
möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsrätt
Den nuvarande arbetsrättslagstiftningen infördes i
huvudsak för mer än ett decennium sedan. Lagstiftningen
har redan från början kritiserats av olika skäl och många
krav på förändringar har ställts, bl a i ett stort antal
motioner i riksdagen.
Arbetsrättslagstiftningen har främst anpassats efter
storföretagens och de centrala fackliga organisationernas
funktionssätt och behov. Småföretagens och de enskilda
arbetstagarnas annorlunda situation har inte tillräckligt
beaktats.
Mot bl a denna bakgrund anser vi från centerpartiets
sida att en total översyn och en bättre samordning av den
nuvarande arbetsrättslagstiftningen krävs. Översynen bör
således inte begränsas till enbart medbestämmandeområdet
utan denna bör även omfatta ledighetslagstiftningen och
anställningsskyddslagen.
Reglerna på det arbetsrättsliga området måste enligt vår
mening vara klart och entydigt utformade, samtidigt som en
bättre flexibilitet i tillämpningen blir möjlig. Lagstiftningen
måste vara anpassad till de mindre arbetsplatsernas
förhållanden och de enskilda arbetstagarnas rättigheter.
Vad gäller de enskilda arbetstagarna måste översynsarbetet
syfta till att stärka deras egen rätt och öka deras inflytande
på den egna arbetsplatsen.
Målsättningen med översynsarbetet måste bl a vara att
klart slå fast rollfördelningen för de fackliga
organisationerna i förhållande till såväl arbetsgivare som t
ex politiska partier inom MBL-lagstiftningens ram.
Revideringen av lagstiftningen måste medföra att klara
gränser dras upp mellan formerna för utövande av den
parlamentariska demokratin och formerna för fackligt
inflytande. Lagstiftningen måste klart utgå ifrån de olika
roller i samhällsarbetet skilda typer av organisationer har.
Detta innebär att varken arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationer lagstiftningsvägen skall ges
möjligheter att delta i den rent politiska beslutsprocessen.
Lagstiftningen måste även få en mer flexibel utformning
som innebär att arbetsmarknadens funktionssätt
underlättas och villkoren för nyskapande förbättras samt att
den inneboende utvecklingskraften hos småföretagare inte
stäcks i en djungel av regler och byråkrati.
Vi föreslår mot denna bakgrund att en total översyn av
den gällande arbetsrättslagstiftningen nu sker och att en
parlamentariskt sammansatt kommitté tillsätts för detta
ändamål.
Arbetshandikappade
Enligt vår mening måste ''arbetslinjen'' gälla även för
arbetshandikappade. Det är både positivt för den enskilde
och för samhället om de som drabbats av ett
arbetshandikapp kan erhålla arbete antingen på den
reguljära arbetsmarknaden eller genom speciella statliga
insatser, t.ex. genom Samhall eller
lönebidragsanställningar. Vi utvecklar vår syn och krav på
anslagsförstärkningar i en särskild motion.
Arbetsmiljö
Antalet människor som rapporteras arbetsskadade har
ökat starkt under senare år. Ökningen gäller olika slag av
sjukdomar som förorsakats av arbetet. Olycksfrekvensen
har däremot kunnat hållas på en i stort sett oförändrad
nivå.
Skadeutvecklingen har medfört en kraftig stegring både
av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. För år
1991 beräknas de totala statliga kostnaderna för långvarig
sjukskrivning, förtidspension och arbetsskadeförsäkring till
ca 32 miljarder kr. I vissa fall stimuleras den enskilde till
sjukskrivning i och med att sjukersättningen i reala termer
blir högre än lönen för utfört arbete. Principen måste vara
att inte stimulera människor att stå utanför
arbetsmarknaden. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsskadorna leder givetvis också till svåra problem
för de enskilda människor som drabbas. Dessa får ofta utstå
mycket lidande och många påverkas även negativt av den
isolering som bortovaro från arbetet ofta medför.
Centerpartiet har aktivt deltagit i skapandet av
arbetslivsfonden. Därigenom tillförs arbetsmiljöområdet
avsevärda offensiva resurser. Under de närmaste åren
måste en förnyelse av arbetslivet ske.
Dessutom vill vi framhålla att arbetslivsfonden kommer
att bli ett av instrumenten för att skapa ett bättre
arbetskraftsutbud och en bättre folkhälsa. I en särskild
kommittémotion presenterar vi förslag till åtgärder för en
förbättrad arbetsmiljö.
Ungdomars arbete
Ett välfärdssamhälle som vårt får inte acceptera att unga
människor inte får fotfäste på arbetsmarknaden. Det är ett
oroande faktum att ungdomsarbetslösheten har varit hög
trots goda konjunkturer. Det är i och för sig självklart att
grunden för en fungerande arbetsmarknad, är en framsynt
politik för ekonomisk utveckling inom ramen för en
marknadsekonomi som tar sociala och miljömässiga
hänsyn. Insatserna från samhället måste inriktas på att
förutsättningar för varaktiga jobb skapas över hela landet
på den ordinarie arbetsmarknaden. En sådan politik är
också grunden för ungdomars sysselsättning.
Hög arbetslöshet bland ungdomar, särskilt i vissa
regioner och inte minst bland flickor, visar emellertid att
generella ekonomisk-politiska åtgärder inte är tillräckliga.
Regeringens ekonomiska politik har i stället medverkat till
att arbetsmarknaden för många ungdomar i regionalt
utsatta områden förvärrats. Detta innebär att de generella
åtgärderna måste kompletteras med särskilda insatser. Det
är viktigt att insatserna mot ungdomsarbetslöshet
samordnas för att ge bästa effekt.
Decentralisering av arbetsmarknadsstyrelsen
Under de senaste åren har det skett en viss
decentralisering av AMS verksamhet. Detta är positivt och
vi vill understryka vikten av att decentraliseringen går
vidare. Centrala AMS och länsarbetsnämnderna bör
ytterligare minskas med hänsyn till den
kompetensuppbyggnad som skett vid de lokala
arbetsförmedlingarna. Enligt vår mening kan antalet
tjänster vid AMS centralt och vid länsarbetsnämnderna
minskas med totalt 500 tjänster. Detta innebär en minskad
belastning på statsbudgeten med 175 milj kr. Vi anser
däremot att de lokala arbetsförmedlingarna skall få behålla
det tillskott av tjänster som tidigare beslutats.
Arbetsförmedlingens organisation
Arbetsförmedlingens uppgift är att underlätta den
nödvändiga anpassningen mellan utbud och efterfrågan på
arbetskraft. Detta är en av förutsättningarna för en positiv
ekonomisk utveckling. Det är självklart att
arbetsförmedlingen skall hjälpa och stödja de
arbetssökande som har svårt att erhålla en varaktig
anställning. Men det måste också vara en uppgift för
arbetsförmedlingen att aktivt och kontinuerligt undersöka
vilka arbeten som finns att tillgå och inte enbart vara en
mottagare av de arbeten som anmäls. De flesta
arbetssökande har den initiativförmåga och handlingskraft
som krävs för att själva ta kontakt med arbetsgivare direkt
eller också att söka arbete via platsförmedlingens annonser.
Vi anser även att en översyn av arbetsförmedlingslagen
måste komma till stånd. Översynen skall syfta till att ge
möjligheter till alternativ som komplement till de offentliga
arbetsförmedlingarna.
Flyttningsbidragen
Flyttningsbidragen har blivit en av många stimulanser
för koncentration och centralisering. Bidraget till starthjälp
har slopats från den 1 juli 1987. Totalt föreslås att drygt
251,7 milj kr anvisas för flyttningsbidrag m.m. kommande
budgetår.
För närvarande kan det utgå ett s.k. merkostnadsbidrag
om 5 000
kr för vissa arbetssökande som av
arbetsmarknadsskäl flyttar till annan ort. Vi har i tidigare
motioner konstaterat att koncentrationen ytterligare
förstärks med den utformning merkostnadsbidraget till
arbetslösa fått. Det utgår bidrag för flyttning till expansiva
kommuner såsom Uppsala, Umeå och Linköping. De enda
undantagen är flyttning till Stockholms län, Göteborg och
Malmö.
Merkostnadsbidraget kan ses som ett återinförande av
systemet med flyttningsbidrag. Reglerna för
merkostnadsbidraget riskerar enligt vår mening att
innebära att redan utsatta kommuner får än svårare att
skapa förutsättningar för en återinflyttning. Det motverkar
enligt vår mening möjligheterna att skapa en varaktig
sysselsättning i dessa orter.
Merkostnadsbidrag bör enligt vår mening endast utgå till
stödområdena, Bergslagskommunerna och sydöstra
Sverige.
Vi anser att flyttningsbidragen (s.k. respenning m.m.)
framdeles bör utformas så att de både främjar en bättre
regional balans och ytterligare minskar belastningen på
statsbudgeten. Enligt vår uppfattning bör arbetsgivarna i
expansionsorterna svara för kostnaderna för rekrytering av
arbetskraft från utflyttningsorter. Flyttningsbidrag bör
därför i framtiden bara utgå vid flyttningar till
regionalpolitiskt prioriterade områden. Riksdagen bör mot
bakgrund av vad som ovan redovisats besluta om nya
riktlinjer och regler för flyttningar.
Riksdagen kan mot denna bakgrund anvisa 25 milj kr för
''flyttningsbidrag till regionalpolitiskt prioriterade områden
m.m.''. Vilket innebär en minskad belastning på
statsbudgeten med 225 milj kr.
Arbetslöshetsförsäkringen
Enligt vår mening bör arbetslöshetsförsäkringen
utformas som en allmän trygghetsförsäkring eftersom det
grundläggande syftet med försäkringen skall vara att
garantera en ekonomisk grundtrygghet för den som inte
kunnat få sin försörjning tryggad genom eget arbete. Ur
denna synpunkt är det ingen skillnad mellan dem som haft
arbete respektive dem som för första gången skall träda ut
på arbetsmarknaden. Nuvarande regler innebär att närmare
en tredjedel av de arbetslösa inte kan komma ifråga för vare
sig ersättning från arbetslöshetskassa eller kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS). Detta innebär enligt vår
uppfattning att gällande system för arbetslöshetsunderstöd
inte fyller rimliga trygghetskrav. Alla som drabbas av
arbetslöshet måste få en rimlig grundtrygghet. Mot denna
bakgrund har vi tidigare föreslagit att en utredning skall
tillkallas med direktiv att lägga förslag om en allmän
arbetslöshetsförsäkring.
Arbetsmarknadsavgiften
En särskild s.k. arbetsmarknadsavgift på 2,16 %
tas ut. Denna avgift skall täcka kostnaden för
statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen och även för
statsbidrag till permitteringslöneersättningen.
Arbetsmarknadsfonden
Utifrån i budgetpropositionen angiven total lönesumma
blir intäkten av denna avgift ca 13 miljarder kr 1991. Som
jämförelse kan nämnas att överskottet i
arbetslöshetsförsäkringen för 1990 var ca 15 miljarder kr.
Det var den nivå centern förutsade i fjolårets
budgetalternativ.
De avgifter som erläggs av de försäkrade anses numera
vara ersättning för de administrativa kostnaderna och
uppgå till ca 5 %
av den totala kostnaden. Kostnaderna för statsbidrag
totalt som skall täckas med arbetsmarknadsavgiften är
således enligt föredragandens bedömning 11 346
milj kr, exkl. finansieringsavgifter. Denna
bedömning baseras på ett antagande att arbetslösheten i
genomsnitt kommer att motsvara 7,3 dagar per medlem och
år och utifrån en genomsnittlig dagpenning på ca 460 kr.
KAS skall fortsättningsvis finansieras genom den s k
arbetsmarknadsavgiften. Detta innebär att KAS och
statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna skall
finansieras på samma sätt. Vi godtar denna förändring.
Enligt vår uppfattning bör de medel som finns i
arbetsmarknadsfonden användas aktivt för att förhindra
öppen arbetslöshet. Både sociala och ekonomiska skäl talar
för att arbetet skall inriktas mot insatser som prioriterar att
ge arbetssökande arbete eller utbildning framför
kontantstöd. Vi noterar att regeringen principiellt delar vår
syn genom att finansiera utbildningsinsatser med medel från
arbetsmarknadsfonden.
Centern föreslår i andra motioner offensiva satsningar bl
a på investeringar i infrastruktur samt regionalpolitiska
insatser. Våra förslag leder till ökad sysselsättning och ökad
framtidstro vilket gör att vi bedömer att
arbetsmarknadssituationen kommer att bli klart bättre
under budgetåret 1991/92 än vid regeringens alternativ.
Vi beräknar en nivå på ca 2 000
milj kr lägre än regeringen, kostnaderna för
statsbidraget torde med vår bedömning bli ca 9 000
milj kr.
Vi föreslår att intäkter från arbetsmarknadsavgiften
under budgetåret 1991/92 avdelas till bl a närings- och
regionalpolitiska satsningar. Dessa bör inriktas på områden
där sysselsättningsgraden är lägst och behoven av stöd
störst. I en kommittémotion presenterar vi regionalpolitiska
åtgärder med denna inriktning.
Regeringen föreslår att lagen om socialavgifter ändras så
att 2,34 miljarder kr från arbetsmarknadsavgiften anvisas
till bl a
utbildningsbidrag och KAS. Vi föreslår att
lagändringen utökas till att gälla även ovan föreslagna
åtgärder. Det bör ankomma på berört utskott att utforma
erfoderlig lagtext.
Vi föreslår att 1,5 miljarder avdelas från
arbetsmarknadsfonden för bl a ovan nämnda insatser. Vi
anvisar också i andra motioner aktiva satsningar inom bl a
arbetsmarknads- och jordbruksområdena som leder till
högre sysselsättning. Med centerns förslag kommer även
behållningen i arbetsmarknadsfonden att bli högre än med
regeringens politik.
Vi vill i detta sammanhang också åter ta upp frågan om
de egna avgifterna i arbetslöshetsförsäkringen. Vi har
tidigare, i samband med den s k
krisskrivelsen i november 1990, föreslagit att de egna
avgifterna höjs från 5% till 10%. Denna förändring bör
göras så att skillnaderna mellan de olika
arbetslöshetskassorna inte förstärks. Denna höjning
innebär inte förstärkning av statsbudgeten, men väl en
sänkning av de totala offentliga utgifterna beroende på ett
minskat utbetalningsbehov från arbetsmarknadsfonden.
Arbetslinje för flyktingar och invandrare
Vi anser att det både av arbetsmarknads- och sociala skäl
måste vidtas åtgärder så att flyktingar och invandrare av
formella skäl inte förhindras att snabbt ta arbeten som kan
erbjudas. Nuvarande regler måste förändras så att
asylsökande snabbt kan ta arbete på den öppna
arbetsmarknaden även under förläggningstiden. Detta bör
ges regeringen till känna.
En ny näringspolitik
En god ekonomisk utveckling som kan skapa arbete åt
alla förutsätter ett gynnsamt företagsklimat. För att svenskt
näringsliv skall utvecklas i positiv riktning och stärka sin
konkurrenskraft behövs det bättre villkor för småföretagen
och nyföretagandet. Bättre arbetsvillkor för småföretagen
skapar också förutsättningar för de svenska medelstora och
stora företagen att hävda sig på den internationella
marknaden.
1990-talet kommer att ställa stora krav på det svenska
näringslivets förnyelse. En aktiv medverkan i den
strukturomvandling europeisk industri står inför är också
nödvändig för att långsiktigt kunna skapa
konkurrenskraftiga företag. Det kommer att ställas krav på
ökade resurser till nyinvesteringar främst i de mindre och
medelstora företagen liksom inom viktiga
utvecklingsområden som högteknologi och forskning.
Mål för näringspolitiken
Målet för näringspolitiken måste, enligt centerpartiets
uppfattning, vara ett starkt näringsliv som ger hög
sysselsättning, anställningstrygghet och resurser för
välfärdsutveckling i hela landet. Detta tillgodoses bäst i ett
ekonomiskt system byggt på marknadsekonomins principer
präglat av socialt ansvar, god resurshushållning och en god
miljö.
Näringspolitiken måste också inriktas på utveckling av
ny teknik, nya företag, en ökad differentiering, mångfald
och ett decentraliserat inflytande. Vidare måste
näringspolitiken vara så inriktad att den står i harmoni med
målet om balans inom och mellan olika regioner i landet,
samt god miljö.
Den snabba internationaliseringen inom näringslivet
med ökade investeringar utomlands i de svenskägda
företagen måste balanseras med kraftfulla insatser för att
stimulera nyföretagandet och vidareutveckling av
småföretagssektorn. Det behövs därför bättre möjligheter
till riskkapitalfinansiering för småföretagen liksom goda
villkor för lånefinansiering.
För att nå en stabil samhällsstruktur och långsiktig
industriell tillväxt behövs det en helhetssyn på regional-,
miljö-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
Ett näringsliv som huvudsakligen är grundat på fri
företagsamhet, konkurrens, enskilt och kooperativt ägande
ger de bästa förutsättningarna för fortsatta ekonomiska
framsteg och ett decentraliserat beslutsfattande.
För att kunna möta den internationella konkurrensen
måste näringslivets utveckling av produktion med högt
kunskapsinnehåll stimuleras. Därför är det viktigt att
Sverige aktivt engageras i de olika europeiska forsknings-
och utvecklingsprojekten.
Privata, kooperativa och statliga företag skall arbeta på
likvärdiga villkor. Statliga företag kan behövas för att
tillgodose särskilda samhällskrav, speciella insatser för
teknikutveckling och för att klara av regionala och
strukturella sysselsättningsproblem.
Ett starkt näringsliv förutsätter både stora och små
företag. De mindre och medelstora företagen är dock av
särskild betydelse för näringslivets förnyelse och långsiktiga
tillväxt. De har också bättre förmåga att anpassa sig vid
konjunkturväxlingar och bidrar till att göra
samhällsekonomin mindre sårbar.
Det är ofta inom småföretagen som nya affärsidéer
utvecklas. Småföretagen har en avgörande betydelse för
möjligheterna att skapa ett decentraliserat näringsliv och
samhälle. Nyföretagandet måste därför stimuleras. Det
behövs dock betydligt mer kraftfulla åtgärder än vad som
regeringen hittills vidtagit.
De mindre företagen spelar en betydelsefull roll för att
en sund konkurrens skall upprätthållas. Genom många
mindre företag motverkas karteller och inflytandet i
näringslivet sprids.
För att utveckla livskraftig småföretagsamhet måste de
mindre företagen främjas i förhållande till de stora
företagen. Det kan ske inom ramen för bl.a. skatte- och
avgiftspolitiken, särskilda branschprogram, kreditgivning,
forskning och utbildning.
Decentralisera ägandet
Utvecklingen under de senaste decennierna har
inneburit en ökande privat och offentlig finansiell
maktkoncentration. Sparandet och därmed
förmögenhetsuppbyggnaden har dels skett inom den
offentliga sektorn och bl a genom uppbyggande av
socialförsäkringssystemet, AP-fonderna och
löntagarfonderna, dels inom skilda typer av privata
institutioner, investmentbolag, försäkringsbolag,
finansbolag och större företag. Det institutionella ägandet
har ökat. Samtidigt har hushållssparandet legat på en
mycket låg nivå och på senare år t o m varit negativt.
1980-talets starka koncentration inom näringslivet måste
under 1990-talet ersättas med en politik som främjar ett
decentraliserat ägande. En koncentration av ägandet är inte
önskvärd vare sig i offentlig eller privat regi.
Personligt ägande
Personligt ägande är en viktig drivkraft för att
åstadkomma förnyelse och investeringar i näringslivet. Det
är också ett viktigt inslag för att främja ägarspridning och
därmed ökat inflytande.
För att bredda ägandet och stimulera sparandet måste
det göras intressant och långsiktigt attraktivt. Centerpartiet
vill därför införa personliga investeringskonton. Medlen
från ett sådant konto skall utan skattekonsekvens kunna
användas till investeringar i t.ex. företag och bostad.
Vi har i annan motion utvecklat förslaget om sparande
och decentraliserat ägande.
Det statliga ägandet
Statens främsta uppgift inom näringspolitiken, är att
ange riktlinjer och ramar för näringslivets verksamhet.
Statligt ägande får inte bli ett självändamål. I vissa fall och
vid särskilda tillfällen kan dock statligt ägande vara
motiverat för att klara viss teknikutveckling, omstrukturera
olika branscher och medverka till en positiv regional
utveckling.
Genom försäljning av statliga företag, som centerpartiet
föreslagit, åstadkoms ett spritt ägande och människor ges
möjlighet till ett ökat aktiesparande. Vid tidigare
försäljning av statliga företag har intresset varit stort för att
förvärva aktier.
Vad som ovan anförts om mål och inriktning av
näringspolitiken bör ges regeringen till känna.
Småföretagen måste främjas
Småföretagen är näringslivets ryggrad. De allra flesta
företagen är småföretag som ofta fungerar som
underleverantörer till storföretagen. Små- och
nyföretagandet är näringslivets framtid. Det är dessa
företag som skall växa och trygga sysselsättningen. På
områden som innovationer, produktutveckling och ny
teknik spelar de mindre företagen en betydande roll.
Strukturella regeländringar måste till för att skapa rätt
företagsklimat inför framtiden. Det gäller bland annat
riskkapitalförsörjning och förändringar av företagens
beskattningssituation.
Det är särskilt viktigt att genom gynnsamma villkor för
de mindre företagen och nyföretagandet balansera
beroendet av de stora företagen och internationaliseringen
inom industrin. Genom ett stort antal småföretag kan
sårbarheten i näringslivet minska. Det förutsätter
emellertid att småföretagens arbetsvillkor väsentligt
förbättras. De mindre företagen måste främjas i förhållande
till de stora. Detta bör ges regeringen till känna.
En ogynnsam företagsbeskattning, i kombination med i
övrigt få möjligheter att skaffa externt riskkapital, har
bidragit till att de små och medelstora företagen hittills varit
hänvisade till kreditmarknaden för sina kapitalbehov. De
små och medelstora företagens soliditet har därför
följdriktigt kommit att bli låg. Med högt ränteläge belastas
därför dessa företag av höga kapitalkostnader. Denna
situation måste förändras.
Skattereformen som trätt i kraft vid årsskiftet har i
huvudsak lämnat egenföretagarnas skattesituation olöst.
Från centerns sida anser vi att arbetet nu skyndsamt måste
inriktas på att skapa en rimlig skatte- och avgiftsnivå för
egenföretagen. Exempelvis måste socialavgifterna ändras
så att egen- och småföretagarnas avgiftsnivå bättre anpassas
till dess kostnader i socialförsäkringssystemet. Detta gäller
i synnerhet sjukförsäkringssystemet.
EG-kommissionen har beslutat att alla lagförslag som
kommissionen lämnar skall åtföljas av en värdering av
konsekvenserna för småföretagen. På motsvarande sätt bör
alla lagförslag och förordningar i vårt land prövas utifrån
den påverkan de kan ha på småföretagen. Reformer, lagar
och förordningar måste ges en inriktning som bättre
stämmer överens med målsättningen att främja de enskilda
och mindre företagen. Det kan handla om skatteregler,
avgifter, arbetsrättslagstiftning m.m. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utvecklingsfonderna
Den centerledda regeringen lade 1977 fram det första
samlade utvecklingsprogrammet för den mindre
företagsamheten. De regionala utvecklingsfonderna
inrättades. Åtgärder mot krångel, byråkrati och onödiga
uppgiftskrav vidtogs. Kapitalbeskattningen lindrades
genom lägre skatt på arbetande kapital.
Utvecklingsfonderna har under de ca 12 år de verkat
aktivt bidragit till att främja småföretagen.
Utvecklingsfondernas stora betydelse för en positiv
småföretagsutveckling är omvittnad. Det är kombinationen
av fondernas generella åtgärder för småföretagen, de
direkta insatserna som fonderna gjort i enskilda företag och
åtgärderna för ett ökat nyföretagande, som bidragit till att
de nu är ett viktigt instrument i näringslivsutvecklingen.
Regeringen har, genom att dra in 1,6 miljarder kr från
utvecklingsfonderna, undandragit småföretagen dessa
medel. Centern har avvisat dessa åtgärder.
Riskkapital
Förutom gynnsammare beskattning av företagens
kapitalbildning i egen- och småföretag krävs åtgärder för att
främja riskkapitalförsörjningen. Särskilt viktigt är detta för
s.k. tillväxtföretag.
Den inriktning som socialdemokraterna valt för att
tillgodose behovet av riskkapital i de mindre företagen är
enligt centerns uppfattning felaktig och ett tydligt bevis på
centraliserat ägande och styrning. Detta betonade vi
mycket tydligt i samband med riksdagens näringspolitiska
beslut 1990 om att inrätta ett antal storregionala
riskkapitalbolag. Finansieringen av dessa bolag skall ske
genom indragning av medel från de regionala
utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden samt
medelstillskott via Småföretagsfonden som tillkom som en
del av löntagarfondssystemet.
Flera invändningar kan göras mot den form av
riskkapitalbolag som beslutats.
För det första finns det inte några bärande argument för
att flytta kapital från länen till ett fåtal storregionala
riskkapitalbolag och därmed begränsa de regionala
utvecklingsfondernas arbetsmöjligheter.
För det andra är det orimligt att genom stora
riskkapitalbolag med pengar från bl.a. Småföretagsfonden,
som är en del av löntagarfondssystemet, låta dessa bolag bli
ägare i småföretag.
För det tredje torde de små och normalt växande
småföretagen inte bli intressanta för de föreslagna
riskkapitalbolagen. Med avkastningskrav av rimlig
omfattning kommer bolagen att konkurrera med venture-
capitalbolagen, Industrifonden etc.
För det fjärde innebär riskkapitalbolagen att
småföretagarens eget inflytande över sitt företag minskar,
vilket står i stark strid med strävan att åstadkomma ett
decentraliserat och enskilt ägande.
Enligt centerpartiets uppfattning är storregionala
riskkapitalbolag ett tydligt exempel på ett fondsocialistiskt
synsätt med en övertro på extern styrning av småföretag.
De visar också bristande kunskap om vad de egentliga
drivkrafterna för en småföretagare handlar om. Därför bör
beslutet om inordnande av riskkapitalbolagen omprövas.
Småföretagsfonden
Stiftelsen Småföretagsfonden inrättades 1984 som en del
av löntagarfondssystemet. Denna fond tillfördes då 100 milj
kr. År 1987 tillfördes fonden ytterligare 100 milj kr från
APfondsmedel.
När Småföretagsfonden inrättades var det, enligt
centerpartiets uppfattning, endast ett försök av regeringen
att skaffa sig ett alibi hos småföretagarna för införande av
löntagarfonderna. Fonden skall ses mot bakgrund av att
löntagarfonderna systematiskt överför stora ekonomiska
resurser från småföretagen till storföretagen och från
utsatta regioner till koncentrationsregioner.
Riksdagen beslutade 1990 att tillföra Småföretagsfonden
1 miljard kr från AP-fondssystemet under en femårsperiod.
Det innebär ett årligt tillskott till fonden med 200 miljoner
kr. Huvuddelen av fondens medel skall sedan placeras i de
nya riskkapitalbolagen.
De ökade resurserna till Småföretagsfonden skall sedan
överföras i några stora riskkapitalbolag och därefter som
ägarkapital placeras i rörelsedrivande företag. Det innebär
att ägandet i småföretagen institutionaliseras i ökad
utsträckning. Detta bevisar samtidigt regeringens ambition
att genom olika fondsystem centraldirigera svenskt
näringsliv. Enligt centerns uppfattning skall
Småföretagsfonden avskaffas.
Småföretagens kapitalförsörjning
För start och utveckling av företag behövs givetvis
kapital. En betydande del av kapitalet måste vara eget
kapital, d.v.s. riskkapital, aktiekapital. I småföretagen är
det ägaren som tillskjuter kapitalet, men företagarens
privatekonomi ger sällan utrymme för några större
kapitaltillskott.
De stora företagen har flera olika möjligheter att få
riskvilligt kapital. Aktiemarknaden för dessa företag är en
väsentlig källa för försörjning med riskkapital. Dessutom är
obligationsmarknaden i praktiken endast öppen för de
större företagen.
För flertalet småföretag är inte börsintroduktion ett
realistiskt alternativ för att skaffa riskkapital. Likartade
effekter, som en börsintroduktion medför, skulle kunna
uppnås om privatpersoner, i likhet med vad som sker i flera
västeuropeiska länder, stimuleras att satsa pengar i
småföretag t.ex. genom köp av nyemitterade aktier. Syftet
är att åstadkomma en väl fungerande riskkapitalmarknad
för småföretag. Det kan ske genom att fysiska personer ges
rätt att i sin inkomstdeklaration göra avdrag för sådana
investeringar. I första hand bör fullständig avdragsrätt gälla
upp till ett visst årligt belopp.
En annan möjlighet som vi föreslagit är att medge
avdragsrätt för placering i särskilda riskkapitalfonder. En
kompletterande lösning, för att ytterligare underlätta
handeln med icke noterade aktier i småföretag, är att
utveckla systemet med allemansfonder.
Frisläppande av investeringsfonderna
Regeringen har beslutat att från 10 januari 1991 släppa
medel från de allmänna investeringsfonderna fria. Centern
föreslog redan i samband med regeringens s k
krisskrivelse (1990/91:50) att frisläppsförordningen
skulle ändras så att företag, efter ansökan, kan medges att
ta i anspråk medel avsatta till investeringsfond för alla typer
av investeringar i alla delar av landet. Vi gjorde dock
undantag för de områden som omfattas av investeringsskatt
enligt lagen 1989:471. I dessa områden skulle dock även
fortsättningsvis frisläpp för miljöinvesteringar vara möjlig,
enligt de bestämmelser som gällde tidigare.
Vi anser att detta undantag fortfarande skall gälla.
Frisläppet skall alltså inte gälla investeringar inom de
områden som omfattas av investeringsskatt.
Detta bör ges regeringen till känna.
Nyetableringslån
Nyetablering av företag är en viktig del av näringslivet. I
ett modernt industriland krävs successivt en strukturell
anpassning av industrin. Det är främst inom småföretagen
som tillväxten i sysselsättningen sker. Här är också
flexibiliteten att möta nya krav störst. De statliga stöden
inom näringpolitiken bör därför främst inriktas på
nyetablering och utveckling av små och medelstora företag.
Konkurserna i Sverige har ökat markant under de
senaste åren. En orsak till detta är att verksamhetens
förutsättningar på marknaden felbedömts och att andelen
eget kapital i företaget ofta är alltför låg. En annan orsak är
brister i bedömningen av företagarens personliga
kompetens.
Sverige saknar idag program som är särskilt inriktade på
nyetablerare. Med anledning av vikten av nyetablering och
de ovan beskrivna problemen vid nyetablering anser vi att
nya stödformer måste införas.
I Tyskland finns sedan 1979 ett s k
EKH-lån (Eigenkapitalhilfe). Sedan april 1990 gäller
lånet även f d
Östtyskland. Lånet har karaktären av eget kapital för
att underlätta för företagaren att låna upp främmande
kapital. Att det får karaktären av eget kapital beror på lång
löptid (dessutom lång amorteringsfri period) samt att inga
krav ställs på säkerhet. Man ställer dock mycket stora krav
på företagarens kvalifikationer och på verksamhetsidén.
Företagaren ansvarar personligen för lånet och ansökan
prövas av utomstående och sakkunniga.
EKH-lånet har fallit mycket väl ut i Tyskland.
Överlevnadsgraden under de fem första åren ligger på drygt
90%, att jämföra med 55% vid andra låneformer. Detta
beror bl a på de höga kompetenskraven, men också på den
långa amorteringsfria perioden. Dessutom leder den
noggranna prövningen av ansökan till att bara riktigt bra
idéer stöds.
Centerns förslag stärker möjligheterna att starta små
företag och skapar sysselsättning. Det är, som vi tidigare
anfört, hos de små företagen som nya produkter och idéer
föds och förverkligas. Ett nyetableringslån är en viktig del i
en näringspolitik som främjar småföretagsamheten.
Vi anser mot bakgrund av vad som anförts om vikten av
nyetableringar, att ett motsvarande stöd införs i Sverige.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen
med förslag i denna fråga.
Arbetande kapital
Det s.k. arbetande kapitalet i ett småföretag
förmögenhetsbeskattas. Eftersom storföretagen och de
börsnoterade bolagen alltmer ägs av institutioner såsom
stiftelser, andra bolag, investmentbolag eller
försäkringsbolag undgår dessa mestadels
förmögenhetsbeskattning.
Enligt vår mening skall arbetande kapital i företag inte
beskattas. Ett slopande av förmögenhetsbeskattningen på
arbetande kapital skulle kraftigt förstärka framför allt
soliditeten och överlevnadsförmågan i de småföretag, där
företagaren med nuvarande skatteregler tvingas till
betydande kapitaluttag för att både betala sin egen lön,
skatter och sociala avgifter. Enligt centerpartiets
uppfattning skall därför arbetande kapital i företag ej
förmögenhetsbeskattas.
Avkastningen på det kapital som egenföretagare har
bundet i sin rörelse bör inte beskattas som inkomst av
näringsverksamhet och därmed beläggas med sociala
avgifter. Beskattningen blir i så fall hårdare än om kapitalet
placerats i bank eller annat finansinstitut. Egenföretagarna
bör inom ramen för en särskild redovisningsmetod få
möjlighet att bygga upp ett eget kapital som kan användas
för att stärka och utveckla företag. Dessa principer bör bli
riktgivande för en kommande beskattning inom
småföretagssektorn.
Teknisk utveckling
Teknisk forskning och utveckling har stor betydelse för
industriell utveckling och förnyelse. Syftet med
teknikpolitiken måste vara att utveckla de branscher som
kan ge både en ökad kompetens och en bättre internationell
konkurrenskraft. Ett exempel på detta är
rymdprogrammet.
Idag är tre svenska storföretag dominerande inom
rymdområdet -- Saab Space AB, Ericsson Radar Systems
AB och Volvo flygmotor AB. Det behövs fler företag med
inriktning på denna teknik. Det är ett intressant
teknikområde med betydande utvecklingsmöjligheter, som
också bör engagera högteknologiska småföretag. Statens
delegation för rymdverksamhet (DFR) förbereder ett nytt
vetenskapligt satellitprojekt som i väsentliga delar riktar sig
mot mindre företag inom rymdverksamheten. Detta
breddar basen för högteknologiskt industriarbete. Centern
anser att dessa satsningar är värdefulla, inte minst för
småföretag. Vi är därför beredda att anvisa högre anslag till
verksamheten.
Centern föreslår att riksdagen beslutar anslå ett med 10
milj kr förhöjt anslag, dvs totalt 66 742 000
kr till anslaget F 6.
Nationell rymdverksamhet i proposition 1990/91:100
bil.
14. Detta är vad DFR bedömer som nödvändiga medel
för att genomföra det nya projektet.
Minskad maktkoncentration
Kännetecknande för näringslivet i Sverige under det
senaste decenniet har varit att stora företag blivit allt större.
I jämförelse med andra befolkningsmässigt små länder är
andelen stora och internationaliserade företag hög i vårt
land. Andelen små och medelstora företag är lägre än i
övriga OECD-länder.
Koncentration av företagsamhet och ägande inom
näringslivet är inte alltid positiv för den enskilda
människan, den regionala utvecklingen, konkurrensen och
samhällsekonomin.
1980-talets snabba ''fusionsgalopp'' inom den privata
skogsindustrin torde -- till icke ringa del -- haft som främsta
syfte att genom kartellbildning kunna pressa priserna i
inköpsledet. Nu förstärks den effekten genom den senaste
affären mellan SCA och MoDo.
Affären, där SCA köper 32 procent av rösterna i MoDo,
innebär en dramatiskt ökad maktkoncentration inom den
svenska skogsindustrin. Affären strider utan tvivel mot
kravet på konkurrens i näringslivet och leder till förstärkt
ägar- och maktkoncentration inom en viktig del av svenskt
näringsliv. Det är inte ökad maktkoncentration som svenskt
näringsliv är betjänt av.
För att bibehålla en sund konkurrens inom näringslivet
och hindra att olika företag som redan har en avgörande
dominans inom en bransch eller region, får en så stark
ställning att det innebär risk för monopol och stark
ägarkoncentration, bör en fusionskontroll införas i Sverige.
Vi har tidigare i olika sammanhang lagt förslag till
inriktning av näringspolitiken, som skulle minska
koncentrationen i näringslivet och främja ett decentraliserat
ägande, positiv regional utveckling och ökat inflytande, för
dem som är beroende av företagets verksamhet.
Även inom EG har det rests farhågor för
konsekvenserna av de stora fusioner som ägt rum mellan
olika stora företag. Det finns en uttalad oro för att fusioner
mellan företag som behärskar viktiga produktionsgrenar,
utvecklingsresurser och som redan har stora
marknadsandelar, skall leda till ökad dominans och kanske
monopol på vissa marknader. EG har därför beslutat om
särskild prövning av fusioner mellan företag som överstiger
en viss omsättning.
Det är, enligt centerpartiets uppfattning, angeläget att
även fusioner mellan stora företag i Sverige prövas i särskild
ordning av regeringen.
Enligt EG är fusionskontrollen nödvändig från både
ekonomiska och politiska utgångspunkter.
Omstruktureringsprocessen i europeisk industri har
medfört en våg av fusioner. Trots att många av dessa inte
ger anledning till problem är det enligt EG-kommissionen
och EGs ministerråd nödvändigt att stärka kontrollen så att
det inte förorsakar varaktiga problem och skada på en
effektiv konkurrens.
EGs förordning om fusionskontroll omfattar alla företag
som uppfyller vissa kriterier, bl.a.:
1. När de deltagande företagens samlade omsättning på
världsmarknaden överstiger 5 miljarder ECU (ca 35
miljarder kr). En omsättning i den storleksordningen
avspeglar de deltagande företagens finansiella och
ekonomiska styrka. För banker och försäkringsbolag skall
användas en annan beräkningsgrund.
2. När samtidigt minst två av de deltagande företagen
var för sig har en omsättning inom EG på 250 miljoner ECU
(ca 1,75 miljarder kronor).
Alla företag som omfattas av EGs förordning om
fusionskontroll skall värderas i ljuset av de nya fastställda
kriterierna. Det tas särskilt hänsyn till ''en dominerande
position''. Etableringen eller styrkan av en sådan position
förklaras oförenlig med EG-marknaden när den i väsentlig
grad förhindrar effektiv konkurrens, oavsett om det är inom
hela eller en väsentlig del av EG-området. Värderingen
omfattar olika konkurrensaspekter. Dessa omfattar de
berörda marknadernas struktur, aktuell och potentiell
konkurrens, de deltagande företagens marknadsposition,
leverantörernas valmöjligheter, marknadshinder,
förbrukarintressen samt främjandet av den tekniska och
ekonomiska utvecklingen.
För att bibehålla en sund konkurrens inom näringslivet
i vårt land och hindra att olika företag, som redan har en
avgörande dominans inom en bransch eller region, får en
så stark ställning att det innebär risk för monopol och stark
ägarkoncentration bör en fusionskontroll införas i Sverige.
Vi föreslår, med utgångspunkt från vad som ovan
redovisats, att riksdagen hos regeringen begär förslag om
regler för kontroll av fusioner mellan stora företag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens
inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att noga följa utvecklingen på de
lokala och regionala arbetsmarknaderna,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
tillfällig avvikelse från lagen (1989:484) om
arbetsmiljöavgift,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivsfondens möjligheter att
upphandla medicinsk rehabilitering,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas, med
direktiv att genomföra en total översyn av
arbetsrättslagstiftningen, i enlighet med vad i motionen
anförts,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nivån på
sjukförsäkringen,1]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om decentralisering av AMS,
7. att riksdagen till B. Arbetsmarknad,
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader (prop.
1990/91:100, bil.
12) för budgetåret 1991/92 anvisar 175
000
000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit eller således
2
444
139
000 kr.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsförmedlingens
organisation och inriktning,
9. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn
av arbetsförmedlingslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade regler för erhållande av
s.k. merkostnadsbidrag,
11. att riksdagen till B. Arbetsmarknad,
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (prop. 1990/91:100, bil.
12) för budgetåret 1991/92 anvisar 225
000
000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit, eller således
11
193
687
000 kr.,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av medel från
arbetsmarknadsfonden till närings- och regionalpolitiska
åtgärder,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändrade regler för
flyktingars och invandrares rätt till arbete på den öppna
arbetsmarknaden,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mål och inriktning av
näringspolitiken för att främja ett decentraliserat näringsliv,
teknikutveckling, decentraliserat ägande,
anställningstrygghet, regional balans och god
miljö,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de mindre företagens betydelse
för näringslivet,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avreglering inom
näringslivet,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riskkapitalbolagen,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nedläggning av Stiftelsen
Småföretagsfonden,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att främja
riskkapitalförsörjning för småföretag,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frisläppandet av de allmänna
investeringsfonderna,3]
[att riksdagen hos regeringen begär att statens
industriverk får i uppdrag att utforma ett nyetableringslån
enligt de riktlinjer som anförts i motionen,2]
[att riksdagen beslutar att förmögenhetsskatten på
arbetande kapital för egenföretagare avskaffas i enlighet
med vad i motionen anförts,4]
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således
66
742
000 kr.,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler för
kontroll av fusioner mellan stora företag så att fusioner inte
leder till monopol och stark ägarkoncentration.2]
Stockholm den 21 januari 1991
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Görel Thurdin (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Karin Söder (c)
Gunnar Björk (c)
Gunilla André (c)
Pär Granstedt (c)
Börje Hörnlund (c)
Karin Israelsson (c)
Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Larz Johansson (c)