med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Utvecklingsförutsättningarna för Malmö under 1990-
talet får bedömas som mindre goda. Industrin i Malmö
domineras alltjämt av mogna branscher med begränsade
tillväxtmöjligheter. Hela 60 %
av de sysselsatta i industrin fanns år 1985 inom dessa
branscher. Huvudorsaken till att sysselsättningen inom
industrin i Malmö minskat med nästan 40 %
sedan 1960 är just dominansen av mogna branscher.
Den svaga utvecklingen har befästs som ett resultat av att
etableringarna inom de expansiva områdena varit få, varför
denna typ av industri vuxit långsammare i Malmö än i riket.
Även under första hälften av 1990-talet kommer
sysselsättningsutvecklingen inom industrin i Malmö att
präglas av de mogna branschernas utveckling.
Konsumtionsvaruindustrin, som under 1985 svarade för 26 %
av industrisysselsättningen, förväntas att krympa
ytterligare.
Framtidsutsikterna inom investeringsvaruindustrin
förväntades bli annorlunda. Stort hopp ställdes till det
sysselsättningstillskott som etableringen av Saabs bilfabrik
skulle innebära på kort sikt. Vidare var det så att de
långsiktiga effekterna av denna fabrik var nära knutna till
om företaget kunde öka produktionen vid anläggningen.
Med facit i hand kan vi nu konstatera att så inte blev
fallet, då det nu är ett faktum att Saabs bilfabrik lägges ned.
Om bilföretaget utvecklats till sin fulla kapacitet så skulle
det där funnits 2 700
arbetstillfällen. Detta blev dock inte fallet, då
företaget som mest nådde upp till att sysselsätta 800 personer.
En
ökad industrisysselsättning i Malmö förutsätter
antingen att ytterligare fabriker lokaliseras dit eller att det
kommer till stånd en kraftig ökning av antalet
nyetableringar för att på så sätt öka sannolikheten för att
nya expansiva företag utvecklas. Ökad
nyetableringsverksamhet är i första hand något som
påverkar sysselsättningen på lång sikt. Det mest sannolika
framtidsperspektivet är därför att strukturomvandlingen
inom Malmös industri kommer att följa invanda mönster.
Sysselsättningen inom industrin förväntas minska under
1990-talet.
Avindustrialiseringen av Malmö förväntas således att
fortsätta. Malmös karaktär av administrativt centrum för
skånskt näringsliv förstärks. Sedan mitten av 1970-talet har
antalet tjänstemän inom industrin i Malmö ökat. Denna
ökning har varit särskilt markant när det gäller högre
befattningshavare. Antalet tjänstemän ökade med 6 %
under första hälften av 1980-talet. Detta samtidigt
som antalet industriarbetare minskade med 12 %
under perioden. Primärt innebär
avindustrialiseringen att varuproduktionen försvinner,
medan antalet personer som arbetar med
marknadsbearbetning och utvecklingsarbete ökar.
Malmö är i första hand ett centrum för administration
och marknadsbearbetning. En tredjedel av tjänstemännen i
industrin är verksamma inom marknadsbearbetning, en
andel som ligger i nivå med Stockholms förhållanden.
Som centrum för det skånska näringslivet är Malmö
ohotat. En fortsatt ökning av antalet tjänstemän inom
industrin kan därför förväntas. Då industrin i övrigt
förväntas få en svag utveckling kommer ökningen i antalet
tjänstemän att vara för liten för att förhindra en fortsatt
sysselsättningsminskning inom industrin.
En eventuell expansion i Malmö måste därför skapas
genom en fortsatt tillväxt inom tjänstesektorn. De slutsatser
som tidigare dragits vid bedömningen av Malmös utveckling
under 1990-talet är att den kommer att återspegla den
nationella ekonomiska utvecklingen. En snabb ekonomisk
tillväxt i Sverige innebär att sysselsättningsminskningen
inom industrin i Malmö begränsas. Detta samtidigt som
tillväxten i företagsorienterade tjänster stimuleras. En hög
tillväxt förväntas dessutom ge utrymme för en högre tillväxt
i offentlig tjänsteproduktion.
Under dessa omständigheter kan sysselsättningen i
Malmö komma att öka. Blir den nationella ekonomiska
tillväxten däremot svag blir utvecklingen en helt annan.
Sysselsättningsminskningen i industrin kommer då att
förstärkas av en minskad sysselsättningsminskning inom
företagsorienterade tjänster. Det finns anledning att i detta
sammanhang betona att en svag nationell ekonomisk
tillväxt kommer att leda till en stagnation i Malmö.
Detta innebär således att utvecklingen av den nationella
ekonomiska tillväxten får en avgörande betydelse för
Malmöregionens utveckling under 1990-talet. En hög
nationell ekonomisk tillväxt innebär att Malmö kommer att
uppvisa en expansiv utveckling. Därmed skapas det också
förutsättningar för en fortsatt expansion i Malmöregionens
periferi, en expansion som kommer att basera sig på en
fortsatt tillväxt inom lokalt inriktad tjänsteproduktion.
En svag nationell ekonomisk tillväxt skapar i
Malmöregionen endast förutsättningar för en expansiv
utveckling i Lund. En sådan snabb expansion i Lund är
emellertid knappast tillräcklig för att upprätthålla
expansionen i hela Malmöregionen. Detta då Lund svarar
för mindre än 20 %
av regionens sysselsättning. En svag nationell
ekonomisk tillväxt innebär därför att även tillväxten i
Malmöregionens periferi försvagas.
Det förhållandet att Malmö kommit att omvandlas från
en kombinerad import- och exportnod till ett tjänste- och
administrationscentrum gör att regionen förlorat sin roll
som drivande kraft bakom den nationella tillväxten.
Regeringen har i årets finansplan meddelat att den är
beredd att avsätta 5,5 milj.kr.
ur den föreslagna fonden för
infrastrukturinvesteringar till delfinansiering av
investeringar. Dessa förhandlas fram för att förbättra
miljösituationen i storstadsregionerna, underlätta
rörligheten samt skapa förutsättningar för dessa regioners
utveckling.
Regeringen menar i nu föreliggande proposition att för
Malmöregionens del bör högst 700 milj.kr.
disponeras och det först när ytterligare klarhet
vunnits om projektens utformning och om
finansieringsförutsättningar för enskilda objekt. I
propositionen beskrivs de oklarheter och behov av
klarlägganden som finns vad gäller konkretisering av
åtgärdsprogrammet för regionen samt finansieringen.
Vi finner det mot denna bakgrund olyckligt att den
statliga andelen av medel till infrastrukturella insatser
fixeras beloppsmässigt redan i detta skede. Och enligt de
bedömningar som nu går att göra med hänsyn till de
svårigheter som Malmö står inför krävs det ett väsentligt
högre anslag än de föreslagna 700 milj.kr.
Under
år 1986 fann regeringen att det inte fanns
förutsättningar för en fortsatt produktion av handelsfartyg
vid Kockums i Malmö och att ytterligare statligt stöd inte
kunde lämnas. Regeringens mening var i stället att
resurserna skulle satsas inom områden med bättre
utvecklingsmöjligheter och därmed tryggare sysselsättning.
Ett omfattande program lades fram för arbete och
utveckling i Malmöregionen. Programmet syftade till att ta
vara på de goda förutsättningar som regionen kunde
uppvisa för en breddning och långsiktig utveckling av
näringslivet och därmed åstadkomma en kraftsamling i den
riktningen.
Det nämnda programmet omfattade fem
huvudområden, varav ett viktigt område var att Saab med
statligt stöd förlade en personbilsfabrik till varvsområdet.
Denna personbilstrafik skulle enligt planerna ge 2 700
sysselsättningstillfällen. För att möjliggöra
investeringen erhöll Saab ett lokaliseringsstöd och fick
tillstånd att ta investeringsfonder på 12 500
milj.kr. i anspråk.
Den nu förestående nedläggningen av nämnda bilfabrik
har på ett mycket smärtsamt sätt allvarligt försämrat
framtidsutsikterna och utvecklingsmöjligheterna i Malmö,
varför det krävs särskilda statliga insatser för att stärka
Malmös sysselsättningssituation.
Regeringen bör i första hand ta initiativ till att det
statliga lokaliseringsstödet till Saab återförs till statskassan,
varefter dessa medel kan omföras till nya satsningar i
Malmö.
Med hänsyn till det svåra sysselsättningspolitiska läge
som förelåg i Malmö då Kockums varv lades ner, kan det
uttryckas förståelse för att Saab fick förvärva berörda
markområden och byggnader för den symboliska summan
av en krona. Det finns dock befogad anledning att rikta
kritik mot att det i avtalet mellan staten och Saab inte
skrivits in en återgångsklausul för förvärvet. Oaktat detta
förhållande kan Saab inte undandra sig ett socialt och
moraliskt ansvar för den nu uppkomna situationen. När
Saabs ledning därtill aviserat att den avser att till
marknadsvärde försälja markområdet vid
personbilstrafiken, måste regeringen med det snaraste ta de
initiativ gentemot Saab som krävs för att återföra
markområdet i samhällets ägo.
I det så kallade Kockumspaketet var ett huvudområde
att det skulle komma ett positivt besked från regeringen
kring en bro över Öresund och att projektering och
byggande skulle kunna komma till stånd så snart en
överenskommelse kunde träffas med den danska
regeringen.
Vi vill därför i detta sammanhang understryka
angelägenheten av, som regeringen skriver i propositionen,
att regeringen under våren förelägger riksdagen förslag om
en fast Öresundsförbindelse. Detta som ett resultat av
pågående överläggningar mellan den danske
trafikministern och den svenske kommunikationsministern.
Fasta förbindelser över Öresund är en av grundpelarna i en
strategi för att vända den negativa strukturutvecklingen i
Malmö.
I slutet av januari månad i år fanns det 10 500
öppet arbetslösa i Malmöhus län. Detta är en ökning
med 3 800
personer eller 58 %
sedan motsvarande tidpunkt under föregående år.
Den hastiga tillströmningen av antalet
uppsägningsvarsel är ett dystert inslag i utvecklingen på
arbetsmarknaden. Redan i slutet av januari var 1 527
personer varslade om uppsägning. Mot bakgrund av
de ytterligare inkomna varslen samt därtill beslut om
driftsnedläggning vid Saabs bilfabrik i Malmö räknar
länsarbetsnämnden i Malmöhus län med att antalet varslade
uppgår till 3 000
personer i mitten av februari månad. Detta innebär
en fördubbling av antalet varslade inom loppet av två
veckor.
Efterfrågan på arbetskraft uppvisar samma negativa
trend. Redan under den senare delen av år 1989 bromsades
ökningstakten upp. Detta berodde bland annat på
arbetsgivarnas dämpade förväntningar vad gäller att kunna
tillgodose rekryteringsbehoven på den då överhettade
arbetsmarknaden. År 1990 var det år då det kraftiga fallet
i arbetskraftsefterfrågan inleddes. Minskningen av antalet
nyanmälda platser märktes inledningsvis bland ferieplatser
och sommarvikariat inom vårdsektorn. Från och med
sommaren har nedgången i platstillströmningen omfattat i
stort sett hela arbetsmarknaden. Under det andra halvåret
1990 var det totalt 30 %
färre platser som nyanmäldes jämfört med samma
period 1989.
En markant försämring har visat sig vad gäller
arbetssökande ungdomar. Arbetslösheten steg från 2,8 %
till 5,6 %
på ett år. Bland storstadslänen har Stockholm de
lägsta arbetslöshetssiffrorna bland ungdomar, medan
Malmö och Göteborg i stort sett ligger på samma höga nivå.
I förhållande till andra grupper är det de
långtidsarbetslösa som under andra halvåret visar den
snabbaste ökningstakten. I slutet av januari registrerades 1 270
långtidsarbetslösa, det vill säga en ökning med 92 %
mellan i fjol och i år.
Länsarbetsnämnden i Malmöhus län sammanställer för
närvarande en prognos avseende den väntade utvecklingen
för länets arbetsmarknad under perioden fram till våren
1992. Detta arbete slutförs först i mars. Det nu tillgängliga
prognosunderlaget tyder dock på att utvecklingen kommer
att bli fortsatt negativ under större delen av innevarande år.
Detta innebär att arbetskraftsefterfrågan väntas bli svag
under hela 1991. I synnerhet kommer Malmöregionens
arbetsmarknadsläge att försämras dramatiskt under de
närmaste månaderna.
Mot bakgrund av den hastiga försämringen av i
synnerhet Malmöregionens arbetsmarknadsläge är det
angeläget att åtgärder sättes in. En forcering av
beslutsprocessen rörande etablering av fasta förbindelser
över Öresund och ett klartecken för igångsättningen av
projektet är enligt länsarbetsnämnden i Malmöhus län av
avgörande betydelse för regionens framtidstro och får en
omedelbart stimulerande verkan för sysselsättningen. När
det gäller utbyggnaden av infrastrukturen bör dessa
investeringar tidigareläggas. Länsarbetsnämnden utesluter
inte behovet av beredskapsarbete inom
investeringssektorn.
De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör ges en annan
utformning och inriktning än vad som var fallet under den
förra lågkonjunkturen. I den planerade uppläggningen
koncentreras ansträngningarna till utbudsinriktade
insatser.Åtgärder som höjer arbetskraftens kompetens
prioriteras för att underlätta anställningar på
arbetsmarknaden.Särskilda insatser planeras för att
aktivera de arbetslösa och på så sätt motverka den stigande
arbetslösheten och dess nedbrytande konsekvenser.
Sysselsättningsskapande medel kommer att användas i en
handlingsplan för den enskilde arbetssökanden.
Med ovanstående inriktning läggs grunden för en ökad
tillgänglighet av arbetskraftsresurserna och minskade
flaskhalsproblem när konjunkturen svänger i positiv
riktning.
Länsarbetsnämnden i Malmöhus län planerar följande
insatser under de kommande månaderna inom ramen för
tillgängliga medel:Omedelbara insatser för Saabs
personal. Särskilt förmedlingskontor i Saabs lokaler.
Kraftig satsning på jobbklubbar.Fler inskolningsplatser
för ungdomar.Ytterligare 2 000
platser till arbetsmarknadsutbildning a)
basutbildningar b) kvalificerade påbyggnadsutbildningar
med EG-inriktning för tjänstemän c) specialinriktade
kurser för ungdomar, kvinnor och invandrare.Förbättrat
resursutnyttjande. Omfördelning av åtgärdsmedel.
Den förväntade fortsatta försämringen av länets
sysselsättningsläge medför behov av ytterligare medel --
utöver de som motsvaras av ovan angivna insatser -- för att
arbetsförmedlingen skall kunna hålla nere arbetslösheten.
Det krävs:Förvaltningsmedel. Ökade
personalinsatser i storleksordningen 40 tjänster.
Arbetsmarknadsutbildning. Öka antalet personer i denna
utbildning. 2 000
under våren och 2 500
under hösten, eller totalt 8 000
i utbildning under andra halvåret 1991.
Beredskapsarbete. Inventering avvaktas, och bedömning i
mars månad.
Övriga beredskapsarbeten har med given och förväntad
ram uppskattats ge sysselsättning för drygt 1 000
personer under andra halvåret 1991. Nämnden gör
nu bedömningen att antalet åtminstone bör fördubblas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om infrastrukturella satsningar i
Malmöregionen.
Stockholm den 6 mars 1991
Lars-Erik Lövdén (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils T Svensson (s)
Ingegerd Anderlund (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Gunnar Nilsson (s)