I detta betänkande behandlas dels regeringens skrivelser
l989/90:58 och 1990/91:62 med redogörelser för svenska företags
verksamhet i Sydafrika och Namibia, dels ett antal
motionsyrkanden angående utvecklingen i Sydafrika och
sanktionsåtgärderna.
Regeringens skrivelser
Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika
och Namibia (i det följande benämnd investeringsförbudslagen)
skall svensk juridisk person som själv eller genom utländskt
dotterföretag driver rörelse i i Sydafrika eller Namibia årligen
redovisa hur verksamheten utvecklas i dessa länder.
Redovisningsskyldigheten omfattar också uppgifter om löner och
anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställda i
dotterföretagen. Slutligen skall uppgifter även lämnas om
förvärv av utländska företag som äger aktier eller andelar i
sydafrikanska eller namibiska företag (indirekt
företagsförvärv).
Kommerskollegium skall, enligt 12 § förordningen (1985:99) om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, varje år före
den 1 oktober till utrikesdepartementet lämna en redogörelse för
de redovisningar som har avgetts av berörda företag under det
senaste budgetåret. Redogörelser avseende verksamhetsåren 1988
och 1989 har lämnats och omfattar svenska företags dotterbolag i
såväl Sydafrika som Namibia. Till grund för kollegiets
redogörelser ligger, förutom de svenska moderföretagens
redovisningar, även årsredovisningar avseende de sydafrikanska
och namibiska dotterföretagen samt upplysningar inhämtade från
de svenska moderföretagen.
Skrivelse 1989/90:58
I skrivelse l989/90:58 lämnas en redogörelse för svenska
företags verksamhet i Sydafrika och Namibia under l988. Vidare
redovisas sådana uppgifter som svenska juridiska personer skall
lämna om förvärv av utländska företag som äger aktier eller
andelar i sydafrikanska eller namibiska företag. Slutligen
lämnas uppgifter om löner och anställningsvillkor samt sociala
förhållanden vid aktuella dotterbolag. I skrivelse 1990/91:62
lämnas motsvarande redogörelser för år 1989.
Av skrivelse 1989/90:58 framgår att de redovisningsskyldiga
företagen ökat sin omsättning i Sydafrika med 17 % i löpande
priser (4 % i fasta priser) under 1988 jämfört med året innan.
Antalet anställda minskade från 1 624 till 1 609 personer.
Antalet redovisningsskyldiga företag uppgick vid utgången av
l988 till fem. Deras antal minskade därmed med ett sedan
föregående redovisningsår.
Investeringsförbudslagen föreskriver förbud för svenska
juridiska personer att företa eller bidra till att investeringar
görs i Sydafrika. Lagen innehåller dock bestämmelser enligt
vilka regeringen kan medge undantag från förbudet. Några
ansökningar om undantag av detta slag från investeringsförbudet
inkom ej under 1988.
Kommerskollegium har i sin redovisning konstaterat att
efterlevnaden av investeringsförbudslagen har varit god under
den aktuella perioden. Regeringen delar denna uppfattning.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
skrivelsen anförts.
Skrivelse 1990/91:62
Av skrivelse 1990/91:62 avseende 1989 framgår att antalet
redovisningsskyldiga företag vid utgången av år 1989 uppgick
till sju. Antalet har ökat jämfört med föregående år genom att
Inter Forward AB och Svedala Industri AB genom indirekt
företagsförvärv driver verksamhet i Sydafrika.
Av skrivelsen framgår också att de svenska företagen hade ett
avgörande inflytande i 22 bolag i Sydafrika och Namibia vid
utgången av år 1989. Av dessa torde 10 få betraktas som
rörelsedrivande. Motsvarande siffror vid utgången av år 1988 var
20 resp. 9. I denna och de följande jämförelserna mellan 1988
och 1989 års siffror är Inter Forward ABs och Svedala Industri
ABs andel medräknad.
De svenskägda dotterföretagen har, redovisat på koncernnivå,
ett aktiekapital som sammanlagt uppgår till ca 6,7 miljoner rand
(ca 16 milj.kr.). Bolagens sammanlagda egna kapital ökade under
perioden med 12 % och uppgick vid utgången av år 1989 till ca 95
miljoner rand (ca 233 milj.kr.).
Omsättningen hos de rörelsedrivande dotterföretagen uppgick
enligt skrivelsen år 1989 totalt till omkring 445 miljoner rand
(ca 1109 milj.kr.), vilket innebär en ökning i löpande
penningvärde med ca 19 % jämfört med föregående period. Om
hänsyn tas till inflationen i Sydafrika, begränsas dock ökningen
till 3 %.
Det totala värdet av bolagens tillgångar ökade under perioden
med 29 % och uppgick vid slutet av år 1989 till 251 miljoner
rand (ca 615 milj.kr.).
Anläggningstillgångarnas värde uppgick oförändrat till ca 12
miljoner rand (ca 29 milj.kr.).
Det sammanlagda resultatet före skatt uppgick till ca 28
miljoner rand (ca 69 milj.kr.). Jämfört med året innan innebär
detta en minskning med ca 22 %.
Antalet anställda vid de svenska dotterbolagen i Sydafrika och
Namibia ökade enligt skrivelsen från 1 609 till 1 740 personer.
Regeringen har genom beslut den 11 maj 1989 beviljat ett
undantag från investeringsförbudet. På ansökan av Aktiebolaget
SKF har SKFs sydafrikanska dotterbolag fått förvärva aktier till
ett belopp av 42 000 rand i ett sydafrikanskt aktiebolag som
bildats för att förse ett bostadsområde, där en stor del av SKFs
svarta arbetare bor, med elektricitet. Undantaget enligt detta
beslut har utnyttjats under år 1989.
Enligt 8 § investeringsförbudslagen kan regeringen även medge
rätt för ett företag som sedan den 1 juli 1979 självt eller
genom dotterföretag driver rörelse i Sydafrika eller Namibia att
tills vidare ersätta anläggningstillgångar och hyrd egendom samt
göra sådana investeringar och hyra sådan egendom som förbättrar
arbetsmiljö och arbetsförhållanden för de anställda. Ett villkor
för ett sådant beslut är dock att företaget åtar sig att se till
att detta inte leder till en utvidgning av verksamheten i
Sydafrika och Namibia. Medgivandet kan återkallas om
verksamheten utvidgas eller om det i övrigt föreligger särskilda
skäl. Regeringen har hittills inte lämnat något sådant
medgivande.
Enligt 2 § investeringsförbudslagen får svensk juridisk person
inte genom handling eller underlåtenhet bidra till att
anläggningstillgångar anskaffas. Inte heller får egendom hyras
för att stadigvarande brukas eller innehas i ett dotterbolags
rörelse, om hyresavtalets löptid är avpassad till egendomens
ekonomiska livslängd, s.k. finansiell leasing. Utan hinder av
detta förbud får dock årligen anskaffas tillgångar och egendom
hyras till ett sammanlagt värde av högst 100 000 kr. Detta
undantag får inte möjliggöra en utvidgning av verksamheten.
Av de företag som lämnat redovisning har tre angett att
anskaffning av anläggningstillgångar skett under
verksamhetsåret. Dessa tre företag är Skega AB, AB SKF och
Uniroc AB. De investeringar som gjorts av SKF täcks delvis av
undantag från investeringsförbudet som regeringen medgivit år
1983. De investeringar som SKF i övrigt gjort liksom Uniroc ABs
investering överskrider något den uppsatta gränsen om
100000kr.; med 7 410 resp. 5 000 kr. Såvitt framgår av
redovisningarna har investeringarna inte möjliggjort någon
utvidgning av de berörda företagens verksamhet.
Enligt 5 § investeringsförbudslagen skall företagen lämna
redovisning om löner och anställningsvillkor samt sociala
förhållanden för de anställda i Sydafrika och Namibia. Uppgifter
skall också lämnas om planerade och vidtagna förändringar för de
anställda i nu angivna avseenden. De lämnade uppgifterna är
enligt skrivelsen inte till alla delar enhetliga och därför inte
till fullo jämförbara.
Tillsammans har företagen 1 740 anställda, varav mer än
hälften (964) är svarta, färgade och asiater.
Segregation på arbetsplatserna förekommer enligt skrivelsen
inte. Vid ett av företagen är dock arbetarnas omklädningsrum
inte integrerade.
Vid samtliga företag, med undantag för Skega ABs och Inter
Forward ABs dotterbolag, var de anställda organiserade i olika
fackföreningar, och fackligt arbete tilläts bedrivas på
arbetsplatsen och på betald arbetstid. Villkoren reglerades
vanligtvis i överenskommelser mellan företaget och berörda
fackföreningar. Skega, med totalt 61 anställda, och Inter
Forward, med totalt 5 anställda, har anfört bristande intresse
från de anställdas sida som skäl för att fackföreningar och
fackligt arbete inte finns vid dotterföretaget.
Vad avser löner hade enligt skrivelsen samtliga företag
uppgivit sig tillämpa principen om lika lön för lika arbete.
Företagen hävdade att ingen diskriminering förekommer vid extern
eller intern rekrytering. Målsättningen var att få fram fler
kvalificerade svarta kandidater till olika högre befattningar.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
skrivelsen anförts.
Motionerna
1989/90:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
de svenska företagen bör lämna Sydafrika,
2. att riksdagen hos regeringen begär att rekommendationer
utfärdas till statlig förvaltning att undvika kontakter med
företag som har Sydafrikaanknytning.
1989/90:U653 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om plan för avveckling av svenska företags
verksamhet i Sydafrika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om när avvecklingsplanen skall börja
tillämpas.
1990/91:U233 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade
sanktioner mot Sydafrika.
1990/91:U611 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en analys av förutsättningarna för en successiv
avveckling av sanktionerna mot Sydafrika.
1990/91:U654 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att Sverige skall föra en sanktionspolitik mot Sydafrika i
enlighet med de rekommendationer som den demokratiska rörelsen
med ANC i spetsen utfärdar.
1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sydafrika.
Utskottet
Utskottet har tagit del av regeringens skrivelser och de
redogörelser som lämnas däri beträffande de svenskägda
företagens verksamhet i Sydafrika och Namibia under l988 och
1989. Utskottet noterar skrivelsernas slutsatser att
efterlevnaden av investeringsförbudslagen varit god.
Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelser
till handlingarna.
Bakgrund
En bred internationell opinion har i FN och på annat sätt
tagit avstånd från apartheidpolitiken i Sydafrika. FNs
generalförsamling har antagit ett stort antal resolutioner som
uttalar sig för en internationell isolering av landet. Även
säkerhetsrådet har fördömt den sydafrikanska regeringens
politik. Sverige och flera andra länder har under lång tid
verkat för att säkerhetsrådet skulle anta ett för
medlemsländerna bindande beslut om sanktioner mot Sydafrika.
Hittills har dessa ansträngningar resulterat i ett beslut år
l977 om vapenembargo och två rekommendationer år 1985 i vilka
FNs medlemsstater uppmanas vidta olika ensidiga åtgärder mot
Sydafrika, i första hand att upphöra med nyinvesteringar.
Sverige införde år l979 ett förbud för svenskägda företag att
investera i Sydafrika. Under vissa betingelser kan undantag från
detta förbud meddelas av regeringen. År l986 infördes i svensk
lag ett begränsat handelsförbud, omfattande införsel av
jordbruksvaror från Sydafrika.
När det visade sig att en lång tids ansträngningar inom FN att
få till stånd allmänt omfattade åtgärder mot Sydafrika inte gav
avsett resultat införde Sverige år l987 för sin del ett totalt
förbud mot varuhandel med Sydafrika och Namibia (prop.
1986/87:110, UU 1986/87:20).
Riksdagen beslöt den 14 mars 1990 att upphäva sanktionerna mot
Namibia i samband med landets självständighet den 21 mars
(1989/90:UU18). Den svenska lagstiftningen om investeringsförbud
och handelsförbud gäller numera således endast själva Sydafrika.
Den gäller dock även fortsättningsvis enklaven Walvis Bay i
Namibia, så länge denna kontrolleras av Sydafrika.
I mars l987 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift
bl.a. att kartlägga eventuellt kvarvarande tjänstehandel mellan
Sverige och Sydafrika och vid behov föreslå ytterligare
restriktionsåtgärder. Kommittén framlade sitt betänkande i mars
l990 (SOU l990:6). I betänkandet föreslås att förbudet mot
varuhandel med Sydafrika kompletteras med ett förbud mot handel
med vissa tjänster. Det gäller bl.a. finansiella tjänster, vissa
transporter och försäkringar samt entreprenader,
turistresor, service, reparation och underhåll samt
slutligen konsultuppdrag.
Kommittén har vidare utrett frågan om införande av förbud mot
s.k. tredjelandshandel mellan svenska bolag utomlands och
Sydafrika men funnit att övervägande folkrättsliga skäl talar
emot införande av ett dylikt förbud. Kommittén har också prövat
frågan om svenska företags kvarstannande i Sydafrika. Kommittén
föreslår inte någon tvångsmässig avveckling men förordar att
reglerna för dispensgivning ytterligare skärps.
Enligt vad utskottet erfarit avvaktar regeringen, mot bakgrund
av den utveckling som ägt rum under senare tid i Sydafrika och
som nedan redogörs för, med att föreslå åtgärder med anledning
av nämnda utredning.
Situationen i Sydafrika har sedan drygt ett år kännetecknats
av dramatiska förändringar. President de Klerk har sedan sitt
tillträde i slutet av l989 etablerat en dialog med den svarta
majoriteten. ANC och andra organisationer som verkar för
apartheidsystemets avskaffande har välkomnat dessa nya
möjligheter till förhandlingar. Uttryck för den nya politiken
har bl.a. varit frisläppandet av vissa politiska fångar, inkl.
ANC-ledaren Nelson Mandela, och avskaffandet av förbud mot en
rad svarta organisationer. Repatriering av ANC-flyktingar
utomlands har börjat.
I juni 1990 upphävdes undantagstillståndet i hela landet utom
i provinsen Natal. Den 6 augusti undertecknades
Pretoriaprotokollet enligt vilket vägen ligger öppen för
förhandlingar om en ny författning för Sydafrika. I anslutning
härtill manifesterade ANC en stark vilja till dialog och
förhandlingar samt beslöt att suspendera den väpnade politiska
kampen.
Efter Pretoriaöverenskommelsen stannade emellertid
förändringsprocessen upp. En viktig orsak härtill var en ökning
och en geografisk spridning -- i första hand till Johannesburgs
svarta förstäder -- av det brutala våld som tidigare främst
drabbat Natalprovinsen. Våldsaktionerna fortsätter att utgöra
ett allvarligt hot mot förhandlingsprocessen. Våldsspiralen har
fått sin egen dynamik. Som grundläggande faktorer bakom våldet
finns de djupa orättvisor och de omänskliga och förnedrande
levnadsvillkor för folkflertalet som apartheidsystemet skapat.
Våldet som sammantaget i Sydafrika krävt tusentals människoliv
har flera inslag. Ett är motsättningar mellan ANC-anhängare och
medlemmar i Inkatha-rörelsen. Vidare finns etniska inslag genom
motsättningar mellan xhosas och zuluer. Säkerhetsstyrkorna och
polisens roll som anstiftare av våld i förstäderna har
uppmärksammats av många bedömare.
Trots det pågående våldet togs under hösten 1990 ytterligare
några steg mot förändring och demokratisering genom bl.a.
ytterligare lättnader i apartheidlagarna och slopande av
undantagstillstånd i Natalprovinsen. I sitt öppningstal i
parlamentet den 1 februari 1991 åtog sig de Klerk att föreslå
upphävandet av samtliga de lagar som brukar kallas apartheids
grundpelare (Land Acts, Group Areas Act och Population
Registration Act). Dessa skulle enligt presidenten avskaffas
under innevarande parlamentssession som avslutas i juni.
ANC har å sin sida krävt konkreta åtgärder och inte enbart
löften om en demokratisering och avskaffande av apartheid. Vid
ANCs kongress i december 1990 ställdes krav på frigivande av
alla politiska fångar, rätt för de i exil att återvända,
upphävande av repressiva säkerhetslagar och avbrytande av alla
politiska rättegångar, krav att uppfyllas före den 30 april
1991, som villkor för att dialogen med regeringen skulle
fortsätta. Nya krav relaterade till våldet har nyligen ställts
av ANC. De gäller bl.a. att införa förbud mot att bära vapen,
avskedande av försvars- och polisministrarna, att upplösa de
paramilitära styrkorna och förändring av säkerhetsstyrkornas
metoder. Fristen för att uppfylla dessa krav har satts till den
9 maj. Vidare finns ANCs grundläggande krav på en direktvald
konstituerande församling.
Inom den vita befolkningen är stödet för presidentens
reformlinje ännu långt ifrån säkerställt. Den stegvisa
avveckling av apartheid som annonserats möter motstånd inom den
offentliga byråkratin, inte minst inom ordnings- och
säkerhetsorganen.
Den dialog som hittills förts och de framsteg den lett till
har gett upphov till positiva internationella reaktioner och
uttalanden till stöd för en fortsatt förhandlings- och
demokratiseringsprocess. Däremot har det internationella
samfundet överlag hittills inte gjort bedömningen att
utvecklingen mot majoritetsstyre och demokrati skulle vara av
det oåterkalleliga slag som krävs för att samtliga sanktioner
mot Sydafrika skall upphävas. I fråga om upphävande av
sanktioner har EG gått längst genom att i december 1990 upphäva
förbudet mot nyinvesteringar samt genom beslutet den 15 april
1991 att upphäva återstoden av de sanktioner som EG självt
tidigare beslutat om.
ANC har angett som en utgångspunkt att ett sanktionstryck bör
upprätthållas tills en ny författning antagits. Förändringar av
sanktioner borde enligt ANC i huvudsak knytas till reella beslut
om avveckling av apartheid.
Den nordiska bedömningen i sanktionsfrågan formulerades vid de
nordiska utrikesministrarnas möte i Karlshamn den 22--23 mars
1991. de Klerks åtagande att föreslå upphävandet av de
grundläggande apartheidlagarna välkomnades. Vidare noterades med
tillfredsställelse ANCs förslag om en allpartikongress om de
grundläggande principerna för förhandlingar om en demokratisk
författning. Ministrarna konstaterade att man närmar sig den
tidpunkt då de nordiska ländernas ekonomiska sanktioner mot
Sydafrika måste tas upp till prövning. Avgörande för lättnader i
sanktionspolitiken är enligt möteskommunikén den faktiska
utvecklingen i Sydafrika. Utrikesministrarna var också överens
om att avskaffandet av det på lagstiftning grundade
apartheidsystemet kommer att utgöra en vändpunkt i Sydafrikas
utveckling som, med utgångspunkt i en samlad politisk bedömning
av situationen, gör det möjligt för de nordiska länderna att
upphäva de ekonomiska sanktionerna. Vidare tillkännagavs de
nordiska ländernas beslut att avskaffa de särskilda riktlinjer
som gäller för beviljande av visum till sydafrikanska medborgare
med undantag av restriktioner som krävs för genomförandet av
nationellt gällande sanktioner. Denna åtgärd vidtogs i syfte att
främja dialog och demokratisering.
Motionerna
I motion 1990/91:U611 (m) begärs av regeringen en analys av
förutsättningarna för en successiv avveckling av sanktionerna
mot Sydafrika.
I motion 1990/91:U654 (v) anges att Sverige skall föra en
sanktionspolitik mot Sydafrika i enlighet med de
rekommendationer som den demokratiska rörelsen med ANC i spetsen
utfärdar.
I yrkande 11 i motion 1990/91:U667 (c) anges att så länge
rasförtrycket existerar kan vårt land inte upphöra med
sanktionerna. I motionen sägs att Sverige måste vara lyhörd för
hur apartheidmotståndarna bedömer behovet av åtgärder. Det anges
också att Sverige måste ha en framförhållning och planera för
vad vårt land kan bidra med i uppbyggnadsarbetet efter
apartheidsystemets fall. Vidare framförs att regeringen bör
utvärdera sanktionspolitikens effektivitet för att få lärdomar
för framtiden.
Med hänvisning till bakgrundsbeskrivningen i utskottets
betänkande ovan, konstaterar utskottet att en lovande utveckling
i Sydafrika inletts som förhoppningsvis kommer att leda till
demokrati och avskaffande av apartheid i Sydafrika. Som framgår
av bakgrundsbeskrivningen kvarstår problem och hot mot
förhandlingsprocessen. Det är enligt utskottet av yttersta vikt
att förhandlingsprocessen fortsätter och att åtgärder vidtas för
att stävja våldet i landet. Reformer för att angripa de
grundläggande orsakerna till våldet -- de undermåliga
levnadsvillkoren för folkflertalet och apartheidsystemet --
måste komma till stånd om en fredlig och demokratisk utveckling
skall kunna säkras.
När det gäller frågan om sanktioner delar utskottet de
nordiska utrikesministrarnas syn enligt kommunikén från det
nordiska utrikesministermötet den 22--23 mars 1991.
Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör vara faktiska och
konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och
oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet. Ännu har
inte erforderliga åtgärder i det hänseendet vidtagits. Utskottet
betonar vikten av ett demokratiskt styrelseskick och allmän och
lika rösträtt. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter
att noggrant analysera alla de faktorer som kan ligga till grund
för en förändring av sanktionspolitiken gentemot Sydafrika.
Bland dessa faktorer utgör den demokratiska rörelsens inkl. ANCs
syn ett självklart element.
Det är rimligt att ett framåtriktat analysarbete bedrivs vad
gäller ett svenskt samarbete med ett framtida demokratiskt
Sydafrika.
Utskottet ser inga hinder mot att sanktionspolitiken
utvärderas vid lämplig tidpunkt.
Med det ovan anförda får motion 1990/91:U611 (m), motion
1990/91:U654 (v) och yrkande 11 i motion 1990/91:U667 (c) anses
besvarade.
I yrkande 1 i motion 1989/90:U621 (vpk) föreslås att de
svenska företagen skall lämna Sydafrika. I yrkande 1 i motion
1989/90:U653 (s) föreslås en omprövning av
övervintringspolitiken och att Sverige i stället bör överväga
att dra tillbaka samtliga svenska företag från Sydafrika. I det
syftet bör enligt yrkande 2 i samma motion arbetet snarast
påbörjas med en avvecklingsplan för de svenska företagens
verksamhet med sikte på att om så behövs kunna tillämpa den
senast om ett år. Under den tiden har regeringen möjlighet att
bedöma om situationen i Sydafrika utvecklas på ett sådant sätt
att det finns klara bevis på att apartheidsystemet håller på att
avvecklas.
Utskottet konstaterar att de svenskägda företagen enligt
gällande regler har möjligheter att ha kvar sin verksamhet "på
sparlåga", vilket betyder att de inte får företa några
investeringar som medför utbyggnad av verksamheten. Den
parlamentariska Sydafrikakommittén har prövat frågan om ändring
av dessa regler och därmed om svenska företags kvarstannande i
Sydafrika. Kommittén konstaterade att tillämpningen av
undantagsinstitutet varit mycket restriktiv ända sedan 1979, då
den första investeringsförbudslagen trädde i kraft. Endast
mycket få dispenser har beviljats. Praxis har enligt kommittén
skärpts undan för undan så att för närvarande ett praktiskt
taget undantagslöst investeringsförbud upprätthålls.
Kommittén föreslår som nämnts inte någon tvångsmässig
avveckling utan förordar att i stället reglerna för
dispensgivning ytterligare skärps.
Som nämnts i bakgrundsbeskrivningen lägger inte regeringen för
närvarande fram några förslag med anledning av utredningen utan
avvaktar utvecklingen i Sydafrika. Utskottet finner i detta
perspektiv samt mot bakgrund av den nu pågående utvecklingen i
Sydafrika det ej motiverat att göra något uttalande med
innebörden att skärpningar av sanktionspolitiken nu skall
vidtas.
Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 1989/90:U621
(vpk).
I motion U653 föreslås skärpningar vad gäller sanktioner mot
Sydafrika, men det anges också att regeringen ges möjlighet att
bedöma utvecklingen i Sydafrika under en ettårsperiod innan
skärpningarna vidtas.
Mot denna bakgrund får yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U653
(s) anses besvarade.
I yrkande 2 i motion 1989/90:U621 (vpk) föreslås att
regeringen skall utfärda rekommendationer till statlig
förvaltning att undvika kontakter med företag som har
Sydafrikaanknytning.
Utskottet konstaterar att förslaget inte avser direkt handel
med Sydafrika, vilken ju är förbjuden enligt lag, utan kontakter
med sådana företag i Sverige eller utomlands som har anknytning
till Sydafrika. Detta skulle innebär en skärpning av den nu
tillämpade Sydafrikapolitiken, eftersom affärskontakter med
företag som har anknytning till Sydafrika genom direkta eller
indirekta ägarförbindelser inte är förbjudna. Med hänsyn till
detta och med tanke på den pågående utvecklingen i Sydafrika är
inte utskottet berett att besluta om ytterligare skärpning av
åtgärderna.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion
1989/90:U621 (vpk).
I motion 1990/91:U233 (v) yrkande 5 anges att IMF som FN-organ
ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot
Sydafrika.
Utskottet utgår från att alla internationella finansierings-
och utvecklingsorgan inkl. IMF följer FNs bindande beslut om
sanktioner mot Sydafrika.
När det gäller av FN beslutade rekommendationer kan följande
anföras:
IMF har, precis som med alla andra medlemsländer, kontakter
med Sydafrika. Konsultationer genomförs regelbundet med alla
medlemsländer. Dessa utmynnar i råd om hur den ekonomiska
politiken skall föras och har således ingen anknytning till
långivning från IMFs sida. Rapporten från konsultationen
diskuteras i IMFs styrelse, varvid alla medlemsländer genom sina
direktörer har möjlighet att uttala sig. Någon låneansökan från
Sydafrika föreligger, enligt utrikesutskottets information,
inte.
Sammanfattningsvis gäller att IMFs agerande visavi Sydafrika
beror av de enskilda medlemsländernas generella hållning
gentemot Sydafrika. De nordiska länderna agerar inom IMF i
enlighet med sin generella Sydafrikapolitik.
Utskottet bedömer att yrkande 5 i motion 1990/91:U233 (v) inte
föranleder någon åtgärd från utskottets sida utan yrkandet
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringens skrivelser
att riksdagen lägger regeringens skrivelser 1989/90:58 och
1990/91:62 till handlingarna,
2. beträffande Sydafrikapolitiken inkl. frågan om
sanktioner
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U611, motion
1990/91:U654 och yrkande 11 i motion 1990/91:U667 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. (m)
3. beträffande omprövning av övervintringspolitiken i
Sydafrika
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1989/90:U621,
4. beträffande upphörande av de svenska företagens
verksamhet i Sydafrika
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion
1989/90:U653 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande statligt undvikande av kontakter med företag
som har Sydafrikaanknytning
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U621,
6. beträffande IMF och sanktionerna mot Sydafrika
att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1990/91:U233.
Stockholm den 23 april 1991
På utrikesutskottets vägnar
Pär Granstedt
Närvarande: Pär Granstedt (c), Margaretha af Ugglas (m),
Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin
(s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson
(s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark
(fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke
(s), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s) och Bengt Hurtig
(v).
Reservation
Sydafrikapolitiken inkl. frågan om sanktioner (mom. 2,
motiveringen)
Margaretha af Ugglas, Alf Wennerfors och Inger Koch (alla m)
anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med
"Avgörande för" och slutar med "självklart element" bort ha
följande lydelse:
Utskottet bedömer således att utvecklingen i Sydafrika är av
den arten att sanktionerna kan komma att hävas inom en inte
alltför avlägsen framtid. Avgörande för om sanktionerna kan
lyftas bör vara faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är
djupgående och oåterkalleliga, för avskaffande av
apartheidsystemet. Ännu har inte alla erforderliga åtgärder i
det hänseendet vidtagits. Utskottet utgår ifrån att regeringen
fortsätter att noggrant analysera alla de faktorer som kan ligga
till grund för en förändring av sanktionspolitiken gentemot
Sydafrika. Bland dessa faktorer utgör den demokratiska rörelsens
inkl. ANCs syn ett självklart element. Utskottet betonar vikten
av en utveckling mot ett demokratiskt styrelseskick och allmän
och lika rösträtt.