1989/90:U606 av Ingela Mårtensson och Kjell-Arne Welin (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om diplomatiska insatser för att få till
stånd fredsförhandlingar i Mellanöstern.
1989/90:U625 av Per Gahrton och Carl Frick (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utrikeshandelsdepartementets
handelsavdelning bör få i uppdrag att utarbeta förslag till stöd
för direkthandel mellan Sverige och Palestina,
2. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen i FN
väcker frågan om sanktioner mot Israel på grund av dess
uppenbara nonchalans och brott mot Genèvekonventionen om skydd
för civilbefolkningen i ockuperade områden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör höja PLO-kontorets
diplomatiska status,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den i lämplig form bör markera att den
anser staten Palestina utgöra den rättmätiga förvaltaren av den
arabisk-palestinska stat som upprättades av FN i november 1947.
1989/90:U642 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för att medverka i
fredsprocessen i Palestina.
1989/90:U647 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att Sverige bör verka internationellt och i internationella fora
för att stödja en process mot fred och demokratisk utveckling i
Mellanöstern.
Bakgrund
Konflikten i Mellanöstern har sedan 1947 stått på FNs
dagordning och kommit att domineras av relationerna mellan
staten Israel och det palestinska folket. Palestinierna,
ättlingar till kanaaniterna, filistéerna och andra stammar, har
kunnat påträffas i Palestina under i princip all historisk tid.
Palestina erövrades av araberna 637 e.Kr. och ingick i det
ottomanska imperiet 1517--1917. Från 1922 styrdes landet genom
ett av Nationernas förbund till Storbritannien givet mandat fram
till staten Israels bildande 1948.
Judisk bosättning har också förekommit i Palestina under
mycket lång tid. Ett judiskt kungadöme som etablerades 1050
f.Kr. varade i ca 500 år. Babylonierna försökte driva ut judarna
år 586 f.Kr. och romarna gjorde detsamma år 70 e.Kr. Inget av
försöken lyckades helt. År 1839 fanns emellertid endast ca
11000 judar i Palestina. År 1914 uppgick de till 85000.
Under det första världskriget reducerades antalet något på grund
av att det ottomanska riket tvingade judar som var medborgare i
"fientligt sinnade länder" att emigrera. Vid det första
världskrigets slut utgjorde den judiska delen av Palestinas
totala befolkning knappt 10 % eller ca 56000 personer.
Den brittiska regeringen förklarade i den s.k.
Balfour-deklarationen av 1917 (efter Storbritanniens
utrikesminister James Balfour), att den stödde tanken på
etablerandet av ett judiskt nationalhem ("a national home") i
Palestina. Enligt deklarationen skulle ingenting göras som kunde
"inverka menligt på de civila och religiösa rättigheterna hos
det existerande icke-judiska samfundet i Palestina".
Efter det första världskriget lämnade Nationernas förbund
mandat åt vissa stater till administration av de områden som
frånhänts Turkiet. 1922 gavs Storbritannien mandat att
administrera Palestina. I mandatet ingick implementering av
Balfour-deklarationen. Effekten härav blev att araberna i
Palestina i praktiken förvägrades självstyre under
mandatperioden. Arabisk vägran att acceptera en begränsad
autonomi år 1922 motiverades med det omfattande arabiska
motståndet mot Balfour-deklarationens innehåll.
I Storbritanniens mandat från Nationernas förbund ingick även
att underlätta den judiska immigrationen. Till att börja med,
under perioden 1923--1932, var immigranternas antal relativt
blygsamt, ca 85000 personer. Efter nazisternas makttillträde i
Tyskland 1933 ökade invandringen kraftigt. Den arabiska delen av
Palestinas befolkning protesterade häftigt mot den snabba
tillväxten av icke-araber i landet. Storbritanniens regering
förklarade därför år 1939 att man inte skulle tillåta större
invandring än högst 75000 personer under påföljande
femårsperiod samt att Palestina skulle omvandlas till en
självständig stat efter tio år. Efter den första femårsperioden
skulle ingen judisk immigration tillåtas utan arabiskt
medgivande. Våldsamma judiska protester, påtryckningar från
Förenta Staterna och internationella reaktioner mot nazisternas
folkmord ledde emellertid till att mandatärmakten överlämnade
frågan om Palestina till Förenta nationerna 1947.
En av FN bildad Palestina-kommission (UNSCOP) rekommenderade
samma år en uppdelning av Palestina i två stater, en judisk och
en arabisk. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling
rekommendationen och Storbritannien förklarade att dess mandat
över Palestina skulle upphöra den 15 maj 1948. Förutom att de
två staterna skulle bildas önskade majoriteten i FN även att
staden Jerusalem med omgivningar skulle göras till en s.k.
corpus separatum, en speciell enhet under FN-administration.
Syftet var att skydda de "andliga och religiösa intressen som
delas av stadens tre monoteistiska religioner".
De palestinska araberna och de omgivande arabstaterna
opponerade sig mot Palestinas delning, som ansågs illegal och ej
baserad på demokratiska principer. Arabiska försök att få dessa
frågor prövade av den Internationella domstolen i Haag lyckades
inte vinna gehör.
Vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning i två stater
utgjorde den judiska befolkningen ungefär en tredjedel av den
totala befolkningen i området. Även i den av dessa två stater
som avsågs utgöra den judiska bestod majoriteten av araber
(509780 araber mot 499020 judar enligt FNs statistik). Det
privata markinnehavet dominerades i än högre grad av araberna,
och den judiska minoritet som redan 1949 kontrollerade över två
tredjedelar av Palestinas territorium svarade vid tidpunkten för
Palestinas föreslagna delning för endast 6 % av det privata
markinnehavet.
De omgivande arabiska staterna angrep den nya judiska staten
militärt omedelbart efter det brittiska mandatets upphörande.
Den 22 maj 1948 krävde FNs säkerhetsråd eld upphör i striderna.
Greve Folke Bernadotte utnämndes till FN-medlare, men mördades
av judiska extremister den 17 september 1948. Ett eldupphöravtal
undertecknades av Israel, Libanon, Transjordanien och Syrien.
Överenskommelsen innebar att nya gränser drogs "utan inverkan på
endera partens rättigheter, krav eller positioner, vad den
slutliga lösningen av den palestinska frågan beträffar".
FNs generalförsamling överlät den mördade svenske medlarens
funktioner till en särskild medlingskommission, som den 12 maj
1949 lyckades få parterna att underteckna det s.k.
Lausanne-avtalet, enligt vilket FNs uppdelning av Palestina
skulle utgöra den grund på vilken fortsatta diskussioner skulle
föras. Medlingskommissionen misslyckades emellertid att föra
frågan vidare, eftersom Israel vägrade tillåta palestinska
flyktingar att återvända och heller inte avsåg återlämna de
territorier som erövrats och som hamnade utanför den
ursprungliga judiska statens egentliga territorium. De arabiska
staterna, å sin sida, accepterade inte staten Israels existens.
Ett stort antal araber tvingades lämna sina hem och vid UNRWAs
(U.N. Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near
East) bildande år 1950 beräknades 960000 palestinier ha
flyktingstatus.
Det inledande kriget mellan Israel och dess grannar har följts
av flera väpnade konflikter i området ("Suez-kriget" i
oktober--november 1956, "sexdagarskriget" i juni 1967 och
"oktoberkriget" 1973).
År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organization), med
en styrande exekutivkommitté och ett nationalråd. PLO
accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima
representanten för den palestinska befolkningen. I oktober 1974
tillät FN PLO att deltaga i generalförsamlingens debatt, och
organisationen gavs även framgent rätten att deltaga som
observatör. Israel vägrade att befatta sig med den nya
organisationen, som betecknades som en terroristorganisation med
syfte att utplåna den judiska staten.
I november 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 i avsikt
att etablera en "rättvis och varaktig fred" i Mellanöstern.
Resolutionen krävde att Israel skulle dra tillbaka sina väpnade
styrkor från områden som ockuperats, att
de existerande staternas territoriella integritet och politiska
oberoende skulle respekteras, samt att staterna i regionen
skulle få leva utan hot och våldsaktioner innanför säkra och
erkända gränser. Efter kriget 1973 antog säkerhetsrådet
resolution 338, som införde eld upphör, samtidigt som parterna
manades att acceptera resolution 242.
Den 26 mars 1979 tecknades ett fredsavtal mellan Israel och
Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978.
Israel drog sig slutgiltigt tillbaka från Sinai, men ockuperade
fortsättningsvis Västbanken, Gaza, östra Jerusalem och
Golanhöjderna. I juni 1982 invaderade israeliska styrkor Libanon
i avsikt att driva ut PLO ur detta land. Så skedde och PLO
flyttade sitt högkvarter från Beirut till Tunis.
Sedan december 1987 pågår intifadan, en folkresning, bland
palestinierna på de ockuperade områdena. Den 15 november 1988
beslöt PLOs högsta organ, det palestinska nationalrådet, vid ett
möte i Alger att utropa en palestinsk stat och att godtaga FNs
resolution 242 i förening med krav på självbestämmanderätt för
det palestinska folket. Nationalrådets beslut innebär ett de
facto-erkännande av Israels existens, samt att PLO beslutat
inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels regering har
ifrågasatt trovärdigheten i dessa ställningstaganden och
betraktar fortfarande PLO som en terroristorganisation.
Det palestinska nationalrådets beslut att erkänna Israels
existens, och den förhandlingsvilja som detta ställningstagande
internationellt uppfattades vara ett uttryck för, ledde genom
bl.a. svensk förmedling till att Förenta Staterna inledde en
direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma en lösning på
konflikten. På grund av en palestinsk terroristattack mot Israel
och ett, enligt amerikanskt förmenande, alltför lamt
avståndstagande från PLOs lednings sida, avbröt den amerikanska
regeringen i juni detta år denna dialog.
Till skillnad från världssamfundets kraftiga fördömande av
Iraks invasion av Kuwait den 2 augusti, har PLO inte klart tagit
ställning mot denna aktion. Detta har ytterligare försvårat PLOs
möjligheter till samtal med den amerikanska regeringen. Iraks
president Hussein har gjort det egna landets tillbakadragande
från Kuwait avhängigt av Israels tillbakadragande från de
ockuperade områdena och Syriens från Libanon. Detta förfarande
har med få undantag förkastats av världssamfundet.
Samtidigt som den israeliska regeringen motsatte sig PLOs
medverkan i förhandlingar i konflikten mellan Israel och den
palestinska befolkningen, lade Israel i maj 1989 fram ett eget
förhandlingsförslag. Enligt detta förslag skall, som ett första
skede i en tvåstegsprocess, lokala val hållas på de ockuperade
områdena i avsikt att utse en palestinsk förhandlingsdelegation.
Denna delegation skall, enligt den israeliska planen, förhandla
om självstyre för palestinierna. Någon självständig palestinsk
stat vill den israeliska regeringen av nationella säkerhetsskäl
inte acceptera. Ej heller ger Israel stöd till förslagen om en
internationell fredskonferens i FNs regi.
PLO å sin sida har krävt att förhandlingarna också måste
omfatta upprättandet av en självständig palestinsk stat.
Organisationen har inte förkastat förslaget om lokalval.
I syfte att sammanjämka de israeliska och palestinska kraven
har den egyptiska regeringen presenterat en tiopunktsplan för de
föreslagna valen och en israelisk-palestinsk dialog. I det
egyptiska förslaget ingår krav på att även östra Jerusalems
medborgare skall få deltaga i valen. Det egyptiska förslaget
innehåller även krav på att Israel i förväg accepterar principen
om land-mot-fred, säkerhet för alla stater i regionen och
palestiniernas politiska rättigheter. Det egyptiska förslaget
har inte accepterats av den israeliska regeringen.
I december 1989 presenterade utrikesminister James Baker den
amerikanska regeringens s.k. fempunktsprogram. I dessa punkter
förklarade den amerikanska regeringen att man hyste förståelse
för att en israelisk delegation skulle föra en dialog med en
palestinsk delegation i Kairo ("eftersom Egypten och Israel har
arbetat hårt med fredsprocessen"), att Egypten inte
representerade palestinierna och därför skulle konsultera med
palestinierna om dialogens alla aspekter, samt att Israel kommer
att deltaga i dialogen endast efter det att en
"tillfredsställande lista" över den palestinska delegationen har
presenterats. Utrikesminister Baker sade också att han förstod
att Israel skulle komma till dialogen på basis av sitt
majinitiativ, medan palestinierna skulle deltaga i dialogen med
beredskap "att diskutera val och förhandlingsprocessen i
enlighet med Israels initiativ".
Den israeliska koalitionsregeringen splittrades på grund av
att delade meningar rådde kring detta initiativ. Sittande
israeliska regering har ställt sig avvisande till en dialog och
fredsprocessen har för tillfället avstannat.
Under intifadan har närmare tusen palestinier dödats av
israelisk militär och polis. Den nyligen inträffade massakern i
Jerusalem i en rad av dödsskjutningar av palestinier under det
senaste året har föranlett FNs säkerhetsråd att besluta sända en
undersökningskommission till Israel. Detta har Israel emellertid
motsatt sig. Ett flertal israeliska medborgare har likaledes
mist sina liv till följd av hämndaktioner utförda av
palestinier, bland vilka enighet om politiska metoder och
motståndets villkor inte alltid föreligger.
Under det senaste året har en intensifierad invandring till
Israel från Sovjetunionen inletts. Judiska nationalister har
strävat efter att de nya immigranterna till stor del skall
bosätta sig på Västbanken. De israeliska bosättningarna på de
ockuperade områdena är folkrättsstridiga och har lett till
negativa reaktioner från världssamfundet, som menar att de
endast förvärrar en redan infekterad situation.
Befolkningen i Israel uppgick enligt officiell israelisk
statistik i december 1988 till 4,5 miljoner invånare. Härtill
kom 1,5 miljoner människor på de ockuperade områdena. Av dessa 6
miljoner människor var ungefär 4 miljoner judar. Ca 300000 av
dessa återfinns på de ockuperade områdena, de flesta i östra
Jerusalem. Av de 2 miljoner araberna bodde 1,3 miljoner på
Västbanken, i Jerusalem och i Gaza. 125000 av den arabiska
befolkningen är kristna. Många av dessa deltar också i det
palestinska upproret.
Ett amerikanskt intresse har länge varit att motarbeta att
Sovjetunionen får ett alltför stort inflytande i Mellanöstern.
Av bl.a. den anledningen har den amerikanska regeringen ställt
sig avvisande till en internationell fredskonferens i regionen.
Med de omvälvande förändringarna i Central- och Östeuropa och
det politiska närmandet mellan de två supermakterna framstår
Sovjetunionen emellertid inte längre som det direkta hot det
tidigare har gjort. Under toppmötet i Helsingfors mellan
president Bush och president Gorbatjov den 9 september i år
diskuterades bl.a. en möjlig roll för Sovjetunionen i
Mellanöstern.
Möjligheterna att få till stånd en internationell
fredskonferens i FNs regi har därmed ökat. Den svenska
regeringen deltar aktivt i de fredssträvanden som förekommer,
och enligt svensk uppfattning bör dessa inkludera en
internationell fredskonferens.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sveriges inställning till konflikten
i Mellanöstern baseras på principen om folkens rätt till
självbestämmande. Sverige erkänner staten Israel, men erkänner
också palestiniernas rätt till en egen stat och deras rätt att
själva välja sina politiska representanter. Sverige ger sitt
självklara stöd till FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338,
som erkänner de existerande staternas rätt att existera inom
säkra och erkända gränser, men också av Israel kräver ett
tillbakadragande från ockuperade områden efter förhandlingar.
Den israeliska ockupationspolitiken innebär ett brott mot
grundläggande rättigheter enligt folkrätten och strider mot
flera punkter i den 4:e Genèvekonventionen av 1949.
I yrkande 1 i motion 1989/90:U606 (fp), yrkande 12 i motion
1989/90:U642 (c) samt i motion 1989/90:U647 (m) föreslås att
Sverige internationellt skall verka för förhandlingar som kan
leda till en utveckling mot fred och demokrati för alla folken i
regionen.
Sverige har i olika skeden av Mellanösternkonflikten haft
viktiga medlingsuppdrag och i internationella fora verkat för en
fredlig lösning av konflikten. Det är utskottets uppfattning att
regeringen även fortsättningsvis, i den utsträckning som
omständigheterna medger, skall verka för att uppnå en
förhandlingslösning på konflikten.
Därmed får yrkande 1 i motion 1989/90:U606 (fp), yrkande 12 i
motion 1989/90:U642 (c) samt motion 1989/90:U647 (m) anses vara
besvarade.
I yrkande 1 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att
utrikesdepartementets handelsavdelning bör få i uppdrag att
utarbeta förslag till stöd för direkthandel mellan Sverige och
Palestina.
Utrikesdepartementets handelsavdelning undersöker för
närvarande möjligheterna till direkthandel mellan Sverige och
de ockuperade områdena. I arbetet tas hänsyn till de åtgärder
som har tagits av EG. Ett frihandelsavtal mellan EG och Israel
tecknades 1975. Avtalet omfattar emellertid inte de ockuperade
områdena, varför EGs ministerråd i oktober 1986 unilateralt
beslöt att importen från dessa områden skulle omfattas av samma
importbestämmelser som gällde för övriga medelhavsländer, dvs. i
princip tullfrihet för industriprodukter och preferensbehandling
för vissa jordbruksprodukter. De större kommersiella
importörerna har inte funnit att de palestinska produkterna
håller konkurrenskraftig kvalitet. EG har bl.a. av den
anledningen beslutat bistå de palestinska odlarna med teknisk
expertis (två personer). Efter förhandlingar med de israeliska
myndigheterna har viss direkt handelsverksamhet mellan EG och de
ockuperade områdena nu kommit i gång, om än i blygsam skala.
Sverige har inget frihandelsavtal med Israel. Frågan om EFTAs
förhållande till Israel undersöks för närvarande av EFTAs
sekretariat. En studie kommer troligtvis att presenteras vid
EFTAs ministerrådsmöte i december detta år. Det svenska
importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD) har också undersökt
förutsättningarna för import av bl.a. frukt från odlare på de
ockuperade områdena, i huvudsak Gaza.
Utskottet konstaterar att marknadsmässiga villkor måste
föreligga för att ansträngningarna att importera de ockuperade
områdenas produkter skall ge realistiska resultat. IMPOD kan
uppmuntra till import, men kan exempelvis inte garantera en viss
prisnivå för den importerade frukten, något som har varit ett
önskemål från de palestinska odlarnas sida.
Sedan EFTAs studie framlagts avser utrikesdepartementets
handelsavdelning granska de förutsättningar som kan finnas för
att innefatta de ockuperade områdena i vårt GSP-system
("Generalized System of Preferences", ett system bestående av
preferensbehandling av u-länders produkter i i-ländernas
tulltaxor. Systemet varierar från land till land.).
GSP-behandling ges dock i normala fall endast till u-länder som
ingår i den s.k. 77-gruppen och till territorier som är
underställda GSP-givarländer.
Utskottet konstaterar också att GSP-behandling av varor från
de ockuperade områdena skulle ha liten kommersiell betydelse,
eftersom de produkter som torde komma i fråga kan importeras
tullfritt till Sverige på MGN-basis ("Mest Gynnad Nation", eller
MFN, "Most Favoured Nation Treatment", innebär att lägsta
tullnivå skall gälla samtliga länder som sinsemellan kommit
överens om sådan behandling).
Yrkande 1 i motion 1989/90:U625 (mp) får därmed anses
besvarat.
I yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att Sverige i
FN skall väcka frågan om sanktioner mot Israel på grund av vad
motionärerna kallar dess uppenbara nonchalans och brott mot
Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade
områden.
Ehuru den svenska regeringen vid ett flertal tillfällen, bl.a.
i FNs generalförsamling, har konstaterat att brott mot
folkrättens krav på skydd för civilbefolkningen i de ockuperade
områdena föreligger skulle det, enligt utskottets bedömning,
inte tjäna några konstruktiva syften att i detta läge i FN väcka
frågan om sanktioner mot Israel. Sådana sanktioner skulle endast
skada de känsliga förhandlingsprocesser som är i gång. Sverige
ger endast sitt stöd till internationella sanktioner som har
beslutats av FNs säkerhetsråd. Till följd av den vetorätt
säkerhetsrådets permanenta medlemmar besitter finns inga
realistiska förutsättningar för ett säkerhetsrådsbeslut eller
rekommendationer om sanktioner mot Israel.
Yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) avstyrks därför.
Frågan om PLO-kontorets i Stockholm status behandlas i motion
1989/90:U625 (mp), som i yrkande 3 föreslår att kontoret bör ges
ambassadstatus.
Utskottet konstaterar att ambassads ställning av den svenska
regeringen endast kan tillerkännas beskickningar vilka
representerar av Sverige erkända stater. För ett svenskt
erkännande krävs att vissa kriterier är uppfyllda, bl.a.
effektiv myndighetsutövning inom ett eget territorium. Sverige
har konsekvent eftersträvat att erkänna stater så snart de
folkrättsliga förutsättningarna härför föreligger och inga
särskilda skäl talar emot ett erkännande. Ett erkännande är i
sig varken ett uttryck för politiskt stöd till eller sympati för
staten i fråga. Enligt samma princip innebär frånvaron av ett
erkännande inte nödvändigtvis att den svenska regeringen inte
ger sitt stöd till ett folks rätt till självbestämmande i ett
territorium som det för tillfället inte behärskar.
Utskottet avstyrker därmed yrkande 3 i motion 1989/90:U625
(mp).
I yrkande 4 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att Sverige i
lämplig form bör markera att den anser staten Palestina utgöra
den rättmätiga förvaltaren av den arabisk-palestinska stat som
upprättades av FN i november 1947.
Utskottet konstaterar att FN i november 1947 på sätt som
framgår av bakgrundsbeskrivningen rekommenderade bildandet av
två stater på Palestinas territorium, en judisk och en arabisk.
Denna uppdelning ansågs illegal av majoriteten av araber i
området, samtidigt som staten Israel expanderade utanför av FN
givna territoriella ramar och i strid mot folkrätten ockuperade
delar av det territorium som avsågs för den arabiska staten.
Först genom PLOs nationalråds beslut i Alger i november 1988 kan
palestiniernas representanter anses ha accepterat tanken på en
tvåstatslösning. Utskottet anser att palestinierna har rätt till
självbestämmande och därmed också rätt att upprätta en egen
stat. Att någon palestinsk stat ännu inte föreligger har också
konstaterats av utskottet. Vilka gränser en palestinsk stat
skall ha och huruvida dessa gränser överensstämmer med FNs
rekommendation av 1947 är något som parterna måste komma överens
om i direkta förhandlingar.
Yrkande 4 i motion 1989/)0:U625 (mp) avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande fredsförhandlingar
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U606,
yrkande 12 i motion 1989/90:U642 och motion 1989/90:U647
besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande direkthandel med de ockuperade områdena
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U625
besvarat med vad utskottet anfört,
3. beträffande sanktioner mot Israel
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U625,
Qres. 1 (v, mp)
4. beträffande PLO-kontorets diplomatiska status
att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1989/90:U625,
Qres. 2 (v, mp)
5. beträffande frågan om en palestinsk stat
att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U625.
Qres. 3 (v, mp)
Stockholm den 8 november 1990
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande:
Stig Alemyr (s),
Pär Granstedt (c),
Evert Svensson (s),
Jan-Erik Wikström (fp),
Alf Wennerfors (m),
Axel Andersson (s),
Nils T Svensson (s),
Inger Koch (m),
Bertil Måbrink (v),
Per Gahrton (mp),
Viola Furubjelke (s),
Anneli Hulthén (s),
Eva Björne (m),
Arne Mellqvist (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Grethe Lundblad (s)
och
Börje Stensson (fp).
Reservationer
1. Sanktioner mot Israel (mom. 3)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Ehuru den" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har kunnat konstatera att brott mot folkrättens krav
på skydd för civilbefolkningen i de ockuperade områdena
föreligger från Israels sida. Mot den bakgrunden finner
utskottet att hänsyn till respekten för folkrätt och
FN-principen motiverar en seriös prövning av vilka
sanktionsåtgärder som kan vara lämpliga från världssamfundets
sida för att förmå Israel att efterkomma FNs beslut och
internationell rätt. Att konkreta åtgärder behövs för att sätta
makt bakom orden har på nytt illustrerats genom den israeliska
regeringens för FN förödmjukande reaktion på säkerhetsrådets
beslut om att skicka en undersökningskommission till Israel med
anledning av israeliska truppers massdödande av palestinier på
islams heliga platser i Jerusalem i oktober 1990. Utskottet
instämmer därför i motionärernas uppfattning att den svenska
regeringen i FN bör väcka frågan om sanktioner mot Israel på
grund av dess brott mot folkrätten.
Yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) bifalls därför.
dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande sanktioner mot Israel
att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U625
hos regeringen begär att den i FN väcker frågan om sanktioner
mot Israel på grund av dess uppenbara nonchalans och brott mot
Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade
områden.
2. PLO-kontorets diplomatiska status (mom. 4)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Utskottet konstaterar att ambassads ställning" och slutar
med "1989/90:U625 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet har inhämtat att åtskilliga länder utan att för den
skull fullt ut erkänna staten Palestina har beviljat PLO-kontor
olika former av förhöjd diplomatisk status. Det gäller bl.a.
Frankrike, Spanien, Österrike och Grekland. Utskottet finner mot
den bakgrunden motionens krav rimliga. Utskottet anser att det
förutsättningslöst bör undersökas i vilken form PLO-kontoret i
Stockholm kan beviljas förhöjd diplomatisk status även utan ett
formellt svenskt erkännande av staten Palestina. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande PLO-kontorets diplomatiska status
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion U625 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om förhöjd
diplomatisk status för PLO-kontoret i Stockholm.
3. Frågan om en palestinsk stat (mom. 5)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Att någon" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Upprättandet av en palestinsk stat måste bygga på tillämpning
i största möjliga mån av samtliga relevanta FN-resolutioner.
Den judiska staten Palestina hämtar sin folkrättsliga
legitimitet från FNs delningsbeslut 1947. På samma sätt är det,
som motionärerna framhåller, rimligt att betrakta upprättandet
av en palestinsk stat som ett förverkligande av den i 1947 års
delningsbeslut avsedda palestinaarabiska staten. Detta utesluter
givetvis inte att åtskilliga detaljer, däribland den exakta
gränsdragningen och Jerusalems status, måste fastställas i
direkta förhandlingar mellan alla inblandade parter.
Yrkande 4 i motion 1989/90:U625 (mp) bifalls därför.
dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande frågan om en palestinsk stat
att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion U625 ger
regeringen till känna vad som av utskottet anförs om att
upprättandet av en palestinsk stat bör betraktas som ett
fullföljande av 1947 års FN-beslut om delning av mandatet
Palestina.