1989/90:U611 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige snarast bör upprätta
diplomatiska förbindelser med republiken Kambodja,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att republiken
Kambodja upptas som medlem i FN,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att Pol
Pot-regimens folkmord med skärpa fördöms och att offren för
detta folkmord får bistånd och upprättelse genom verksamma
ekonomiska och andra åtgärder från FN-medlemmarnas sida,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för en lösning av
flyktingarnas och krigsfångarnas situation,
1989/90:U633 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att regeringen
internationellt och vid varje tillfälle då möjligheter därtill
ges verkar för att fria val genomförs i Kambodja under medverkan
av FN.
1989/90:U644 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka aktivt för en
fredslösning i Kambodja som garanterar landets oberoende och
tryggar folkets fred mot de röda khmererna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall stödja kraven på att
Kambodjas plats i FN vakantställs till dess val hållits,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall arbeta i FN för att
befria gränslägren från de röda khmerernas terror,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige erkänner Kambodja när val
hållits.
Bakgrund
Genom amerikanska bombningar av delar av kambodjanskt
territorium och vietnamesiskt utnyttjande av den s.k. Ho Chi
Minh-leden drogs Kambodja i slutet av 1960-talet på ett
olyckligt sätt in i det utvidgade Vietnamkriget. En statskupp
ledd av general Lon Nol 1970 åtföljdes av ett femårigt
inbördeskrig, genom vilket Khmer Rouge, de röda khmererna, tog
makten. Under perioden 1975--1979 styrdes Kambodja av Khmer
Rouge med en oerhörd brutalitet. Stora delar av befolkningen
utrotades, torterades och/eller tvångsförflyttades under denna
tid. År 1979 invaderades Kambodja av vietnamesiska styrkor, och
en ny regim installerades i Phnom Penh. De vietnamesiska
styrkorna drog sig tillbaka i september 1989.
Sedan 1979 har den Vietnamstödda regeringen i Phnom Penh stått
under ständig attack av tre stridande parter: Khmer Rouge, KPNLF
("the Khmer People's National Liberation Front") och prins
Sihanouks Nationella Armé.
Parterna har kontrollerat olika delar av Kambodjas
territorium, och ingen part har sedan den vietnamesiska
invasionen haft fullständig kontroll över landet. På många håll
har uttryckts farhågor för att Khmer Rouge är på väg att
återerövra makten och att nya folkmord därmed står för dörren.
Fraktionens verkliga styrka är svår att uppskatta och kan därför
ha överdrivits mot bakgrund av det skräckvälde den tidigare var
ansvarig för. Detta skräckvälde, Khmer Rouges gerillataktik och
fortsatta strävan att återerövra makten har varit en bidragande
orsak till den svåra flyktingsituation som råder vid framför
allt gränsområdet mellan Thailand och Kambodja. Av ca 300000
flyktingar vistas endast en liten del i ett läger administrerat
av UNHCR. De övriga har inte full flyktingstatus men lever under
förhållanden som långt ifrån kan betraktas som
tillfredsställande. Hur många flyktingar som lever under resp.
stridande parts administration är på grund av de rådande
omständigheterna svårt att helt korrekt bedöma. Utöver
flyktingarna finns emellertid även ett stort antal krigsfångar
på kambodjanskt territorium under främst de röda khmerernas
kontroll.
En lösning av konflikten försvårades länge av
stormaktsintressen i regionen. Bl.a. ansåg Kina och USA länge
att den kambodjanska regeringen under premiärminister Hun Sen
saknade legitimitet, eftersom den tillkom i samband med den
vietnamesiska invasionen 1979. Kina stödde Khmer Rouge med
vapenleveranser, medan den amerikanska hållningen var att de
röda khmerernas militära officerare gjorde mindre skada i en
koalitionsregering än i en väpnad konflikt med en laglig
regering. USA gav därför sitt stöd till en koalitionsregering i
exil, bestående av de parter som representerades av prins
Sihanouk, Son Sann och Khmer Rouge. Denna koalitionsregering
fick Kambodjas plats i FN.
Den amerikanska regeringen förespråkade i själva verket en
fyrpartslösning, där regimen Hun Sen skulle upplösas och
i väntan på fria val ersättas av en lös koalition av fyra
parter, nämligen den tidigare regeringen, de två
icke-kommunistiska fraktionerna och Khmer Rouge. Under denna
plan skulle Khmer Rouge ha erbjudits delvis kontroll över de
viktiga försvars-, inrikes- och utrikesministerierna.
Sedan i slutet av 1989 har emellertid såväl Kina som USA
uttryckt stöd för ett förslag från den australiensiska
regeringen (det s.k. Evansinitiativet) i vilket FN, snarare än
de fyra parterna tillsammans, skulle ges ansvaret för Kambodjas
administration, till dess att fria val kunde hållas och en
laglig regering tillsättas. En ändring av den amerikanska
administrationens inställning till förmån för det
australiensiska förslaget blev särskilt tydlig i juli 1990, då
den amerikanske utrikesministern James Baker bl.a. förklarade
att USA var berett att förhandla med regeringen Hun Sen. Den
amerikanska regeringen uppställde tre målsättningar för sin nya
Kambodjapolitik: att åstadkomma ett vietnamesiskt
tillbakadragande av ockupationstrupperna, att förhindra att de
röda khmererna återtar makten samt att få till stånd fria val i
landet. Vid tillkännagivandet konstaterades att den första
målsättningen redan hade förverkligats. De amerikanska och
kinesiska regeringarnas attitydförskjutning i frågan fick stor
betydelse för det förslag som senare skulle presenteras av FN:s
säkerhetsråds fem permanenta medlemmar.
I juni 1990 träffades representanter för de kinesiska och
vietnamesiska regeringarna på relativt hög nivå i Hanoi. Det var
första gången direkta kontakter togs på denna nivå sedan 1979,
då Kina och Vietnam utkämpade ett kort men blodigt gränskrig.
Det praktiska resultatet av detta möte visade sig i det faktum
att Kina senare förklarade att man hade för avsikt att upphöra
med vapen- och andra leveranser till Khmer Rouge. Vietnam å sin
sida intog en mer flexibel hållning vad gäller frågan om den
folkrättsliga ställning Hun Sen-regeringen skulle ha och till
Khmer Rouges roll i framtida interimsarrangemang.
De fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd
presenterade den 28 augusti 1990 en fredsplan med huvudsaklig
innebörd att ett Högsta nationellt råd (SNC, "Supreme National
Council") med ansvar för Kambodjas administration skulle
inrättas under en övergångsperiod och fria val under FN:s
överinseende hållas mot slutet av denna period. Förslaget
innehöll också militära arrangemang under övergångsskedet, skydd
för mänskliga rättigheter samt internationella garantier för
Kambodjas självständighet.
Vid ett möte i Jakarta den 9--10 september 1990, där även
Frankrike och Indonesien deltog, godtog de fyra kambodjanska
parterna detta förslag till lösning av konflikten. Ursprungligen
var tanken att SNC skulle bestå av sammanlagt tolv medlemmar.
Sex av dem skulle representera Phnom Penh-regeringen, medan
övriga tre fraktioner skulle erbjudas två platser var. Alla
medlemmar av SNC skulle dock ha sina platser i personlig
kapacitet. Senare har parterna diskuterat inrättandet av en
trettonde plats, en särskild ordförandepost, och även en
fjortonde plats för balansens skull. Veckan efter Jakartamötet
hölls ett nytt möte mellan de fyra parterna i Bangkok. Eftersom
rådet skall fatta beslut baserat på consensus och oenighet rådde
om ordförandefrågan försenades SNC:s verkliga bildande.
Den 20 september 1990 antog FN:s säkerhetsråd resolution 668,
i vilken stöd gavs för de fem permanenta medlemmarnas ramförslag
till en fredsplan för Kambodja och en allomfattande lösning av
konflikten. Den 9--12 november möttes de s.k. externa
intressenterna i Jakarta, där ytterligare detaljer i
fredsuppgörelsen diskuterades. Detta arbete fullföljdes vid ett
möte mellan säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar i slutet av
november 1990 i Paris.
Frankrike och Indonesien kommer med anledning av att ramen för
fredsuppgörelsen är klar att inbjuda de kambodjanska parterna
till en ny Pariskonferens, den andra i ordningen, där enligt
avsikterna fredsuppgörelsen skall kunna undertecknas.
Väpnade konflikter mellan de kambodjanska fraktionernas
trupper fortgår emellertid alltjämt, trots fredsplanen. I
huvudsak är det stridigheter som utkämpas mellan Khmer Rouge
och regimen i Phnom Penh. De röda khmererna tillämpar
traditionell gerillataktik i förening med tvångsförflyttningar
av civila, och har omfattande vapenlager. Kina deklarerade
emellertid den 22 november 1990 att leveranserna av utrustning
och vapen till stridande part i Kambodja hade upphört till följd
av de permanenta medlemmarnas fredsplan.
Utskottet
Utskottet konstaterar att den komplicerade Kambodjakonflikten
genom de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas i FN agerande
har tagit ett viktigt steg närmare en slutgiltig och fredlig
lösning. Det är en glädjande utveckling som till viss del kan
hänföras till den stärkta roll FN-organisationen har fått under
de senaste åren. Samtidigt är det med beklagande utskottet
noterar att stridshandlingar, brist på respekt för mänskliga
rättigheter och brott mot folkrätten fortfarande präglar
Kambodjakonflikten. Särskilt oroande är det faktum att de röda
khmererna inte har tagit avstånd från sin tidigare
folkmordspolitik och att de ännu utgör ett reellt hot mot
civilbefolkningen. De röda khmererna har ännu inte klart visat
att de inte har för avsikt att undergräva förutsättningarna för
verkligt fria val.
I motion U611 (s), yrkandena 1 och 2, föreslås att Sverige
snarast bör upprätta diplomatiska förbindelser med republiken
Kambodja och att republiken Kambodja skall upptas som medlem i
FN-organisationen. I motion 1989/90:U633 (m) föreslås att
regeringen internationellt och vid varje givet tillfälle skall
arbeta för att fria val under FN:s medverkan äger rum i
Kambodja. I yrkandena 1, 2 och 4 i motion U644 (v) föreslås att
Sverige aktivt skall verka för en fredslösning i Kambodja som
garanterar landets oberoende och tryggar folkets fred mot de
röda khmererna, att Sverige skall stödja kraven på att Kambodjas
plats i FN vakantställs till dess val hållits samt att Sverige
erkänner Kambodja när dessa val har genomförts.
Utskottet konstaterar att utvecklingen under 1990 innebär att
yrkandena i de citerade motionerna redan till stora delar har
tillgodosetts. Fria val under FN:s överinseende och syftande
till ett oberoende Kambodja är en del av de fem permanenta
säkerhetsrådsmedlemmarnas fredsplan, Kambodjas plats i FN är för
närvarande vakant och Sverige kommer med stor sannolikhet att
upprätta förbindelser med det nya Kambodja som framträder efter
de fria valen. En förutsättning för detta är, enligt gängse
kriterier, att den aktuella regeringen kan påvisa effektiv
myndighetsutövning över det egna territoriet. Sverige erkänner i
dag inte någon av de kambodjanska parterna som representant för
det kambodjanska folket.
Därmed får yrkandena 1 och 2 i motion U611 (s), motion U633
(m) samt yrkandena 1, 2 och 4 i motion U644 (v) anses vara
besvarade.
Yrkande 3 i motion U611 (s) föreslår att Sverige i FN verkar
för att Pol Pot-regimens folkmord med skärpa fördöms och att
offren för detta folkmord får bistånd och upprättelse genom
verksamma ekonomiska och andra åtgärder från FN-medlemmarnas
sida.
Utskottet konstaterar att Sverige vid upprepade tillfällen har
tagit avstånd såväl från den främmande militära inblandningen i
Kambodja som från de upprörande kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i landet. Inte minst i FN-sammanhang har Sverige
konsekvent arbetat för att kränkningar av mänskliga rättigheter
uppmärksammas och fördöms, oavsett vem som bär ansvaret för
dessa kränkningar. Sverige verkade också under ett flertal år
för att säkerhetsrådet skulle ta upp Kambodjafrågan till
behandling. Möjligheten att ge bistånd till offren för
kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är en fråga som är
beroende av förverkligandet av den helhetslösning
säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar nu har presenterat.
Utskottet anser att det är naturligt att bistånd och upprättelse
ges där så är påkallat och där formerna för sådana åtgärder kan
definieras.
I yrkande 4 i motion U611 (s) föreslås att Sverige bör verka
för en lösning av flyktingarnas och krigsfångarnas situation. I
yrkande 3 i motion U644 (v) föreslås att Sverige i FN skall
arbeta för att gränslägren befrias från de röda khmerernas
terror.
Såsom framgår av bakgrundsredogörelsen i detta betänkande är
flyktingarnas och krigsfångarnas situation i gränsområdena
mellan Thailand och Kambodja värd all uppmärksamhet. En
komplicerande faktor är att majoriteten av flyktingarna inte
befinner sig under UNHCR:s administration. Utskottet anser det
angeläget att Sverige i FN-sammanhang och i andra fora även
fortsättningsvis verkar för att mänskliga rättigheter, inkl.
flyktingars och krigsfångars situation, får den uppmärksamhet
som är påkallad. En förbättring av flyktingarnas och
krigsfångarnas situation är i likhet med övriga berörda aspekter
av denna konflikt till stor del beroende av att FN:s fredsplan
förverkligas.
Därmed får yrkandena 3 och 4 i motion U611 (s) samt yrkande 3
i motion U644 (v) anses vara besvarade.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande erkännande av och diplomatiska förbindelser
med Kambodja
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion
1989/90:U611, motion 1989/90:U633 samt yrkandena 1, 2 och 4 i
motion 1989/90:U644 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande mänskliga rättigheter, flyktingars och
krigsfångars situation i Kambodja
att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 4 i motion
1989/90:U611 och yrkande 3 i motion 1989/90:U644 besvarade med
vad utskottet anfört.
res. 1 (v)
Stockholm den 6 december 1990
På utrikesutskottets vägnar
Pär Granstedt
Närvarande: Pär Granstedt (c), Sture Ericson (s), Jan-Erik
Wikström (fp), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel
Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola
Furubjelke (s), Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Arne Mellqvist (s) och Bengt Hurtig (v).
Reservation
Mänskliga rättigheter, flyktingars och krigsfångars situation
i Kambodja (mom. 2)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.5
börjar med "Såsom framgår av" och slutar med "vara besvarade"
bort ha följande lydelse:
Större delen av Kambodjas 400000 flyktingar, de flesta
kvinnor, barn och åldringar, finns i läger som kontrolleras av
de röda khmerernas, Son Sanns och Sihanouks trupper.
Flyktingarna lever under mycket svåra omständigheter. I våras
rapporterade medborgarrättsorganisationen Asia Watch att de röda
khmererna vägrar ge invånarna mat och sjukvård om de inte
arbetar åt dem. Terror rapporteras också från Son Sanns och
Sihanouklägren. I alla lägren rekryteras barnsoldater.
Thailand har föreslagit att lägren skall demilitariseras, att
flyktingar och soldater skall åtskiljas. Det har emellertid inte
lett till något resultat.
Det är utskottets mening att Sverige aktivt verkar i FN och i
andra internationella sammanhang för att gränslägren befrias
från de röda khmerernas terror, att flyktingar och soldater
skiljs åt och att lägren demilitariseras.
Med anledning av ovanstående föreslås bifall till yrkandena 3
och 4 i motion U611 (s) och yrkande 3 i motion U644 (v).
dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande mänskliga rättigheter, flyktingars och
krigsfångars situation i Kambodja
att riksdagen med bifall till yrkandena 3 och 4 i motion
1989/90:U611 och yrkande 3 i motion 1989/90:U644 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
De röda khmererna
Bengt Hurtig (v) anför:
Jag anser att skrivningarna i betänkandet över huvud taget är
för allmänt hållna och i några fall direkt svaga.
Det bör tydligare framgå att USA medvetet ända sedan
Indokinakrigets slut på alla sätt arbetat för att straffa
Vietnam. Kampucheapolitiken är en del i denna bestraffning. Även
om USA exempelvis inte öppet understött de röda khmererna med
vapen så har det skett utifrån vetskapen att vapen till
Sihanouks och Son Sanns styrkor till stor del ändock hamnar hos
Pol Pots soldater, inte minst sedan 1982 då de tre bildade
koalitionsregering. Ett annat exempel är att USA stödde
folkmördarregimens fortsatta representation i FN efter dess fall
1979.
Det bör också tydligare framgå att de röda khmererna på intet
sätt ändrat sin politik sedan de som diktatorisk regim bedrev
folkmord på sitt eget folk.
Skrivningarna som talar om att säkerhetsrådets medlemmars
initiativ innebär "ett viktigt steg närmare en slutgiltig och
fredlig lösning" är kanske tyvärr fromma förhoppningar.
Skillnaden mellan säkerhetsrådsmedlemmarnas resolutionstexter
och verkligheten i Kambodja är betydligt större än vad som
antyds i utskottets text. Frågorna som reser sig är många.
Hur skall garantier skapas för att de röda khmererna inte
angriper och/eller hotar civilbefolkningen inför eventuella fria
val? Vilka garantier har de fem säkerhetsrådsmedlemmarna för att
de röda khmererna inte bara använder planen för att skaffa sig
mer tid att bygga upp sin egen militära slagkraft?
Hur skall vidare 10000 FN-soldater ge skydd åt befolkningen
i 11000 byar plus städernas befolkning? Hur skall
FN-personalen försörjas i ett land som saknar elektricitet,
telekommunikationer, rent vatten och fungerande vägar? Och vem
skall betala detta FN-engagemang i dag när FN:s egen kassa är
tom?
Frågorna är många och borde leda till en betydligt mer
problematiserande text från utskottets sida.