I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som
väcktes under den allmänna motionstiden i januari 1990.
Flertalet yrkanden har behandlats av utskottet i tidigare
betänkanden. För en närmare redovisning av sakläget och av
riksdagens ställningstaganden i dessa frågor hänvisas till
tidigare betänkanden, senast 1989/90:UU6. I det följande läggs
särskild vikt vid den utveckling som ägt rum under det senaste
året.
Motionerna
1989/90:U401 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett fortsatt agerande för en
internationell överenskommelse om örlogsbesök,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
besökande stater som med sina militärfartyg vill anlöpa svenska
hamnar och vatten skall avge en försäkran om att de är
kärnvapenfria.
1989/90:U402 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
besökande stater, som med sina militärfartyg vill anlöpa svenska
hamnar och farvatten, skall avge en uttrycklig försäkran om att
de är kärnvapenfria,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige aktivt bör verka för en marin avrustning av alla fartyg
och att kärnvapenmakterna i avvaktan härpå uttryckligen
bekräftar om ett marinfartyg är kärnvapenbestyckat eller ej,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör verka för att andra länder följer de beslut som
fattas om främmande flottbesök.
1989/90:U404 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige av berörda länder bör begära en kärnvapenfri zon i
Norden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utländska flottbesök skall avvisas, såframt man inte kan
garantera frånvaro av kärnvapen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ta initiativ till förhandlingar med NATO och
Warszawapakten om militära nedrustningar i det nordiska området,
1989/90:U405 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beaktandet av svenska säkerhetspolitiska
intressen i ESK-förhandlingarna vad beträffar den traditionella
kopplingen till den neutrala och alliansfria gruppen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på
nedrustningsområdet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt
perspektiv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att forsknings- och
analysarbetet som rör olika staters militära och
säkerhetspolitiska utveckling i Europa även framgent hålls på en
hög kvalitativ nivå,
4. att riksdagen begär att regeringen internationellt och i
FN verkar för att icke-spridningsavtalet i sina olika delar
hävdas samt att uppslutningen kring avtalet stärks,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avtalet mellan Moskva och Washington
beträffande medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av
alla nationer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt svenskt arbete för en global
konvention som hindrar utveckling, tillverkning och lagring av
kemiska vapen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt svenskt
arbete för en effektivare internationell konvention om förbud
mot tillverkning, lagring och användning av biologiska vapen,
samt att ett bra kontrollsystem upprättas för att kontrollera
efterlevnaden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och
kärnvapenfria zoner,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att Sverige inom
ESK-förhandlingarnas ram driver frågan vidare om anmälningsplikt
för militära övningar av olika slag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riskerna för regionalisering av
nedrustningspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella örlogsbesök.
1989/90:U406 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i
Förenta Nationerna skall verka för en ändring av IAEA:s
instruktion i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N413.
1989/90:U407 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
tillträdesförordningen så att tillstånd icke kan beviljas för
främmande makt att bedriva militära övningar på svenskt
territorium.
1989/90:U412 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
annat lands militärövningar på svenskt territorium inte kan
tillåtas,
2. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för
syftet med tillståndet till schweiziska krigsövningar i Sverige.
1989/90:U413 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen väcker frågan om
uttryckliga garantier för kärnvapenfrihet vid örlogsbesök vid
ESK eller i lämpligt FN-sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheterna till en gemensam nordisk
ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheterna till ett samarbete med Nya
Zeeland i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,
4. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
folkrättslig utredning av det slag som i motionen angivits.
1989/90:U414 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att i framtiden behandla
betänkanden om nedrustning och försvarsanslag i ett sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt program för
förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i Norden bör
utses,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk
kärnvapenfri zon,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från gästande
örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen ombord,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra småstater,
däribland Nya Zeeland, som haft problem med örlogsfartyg från
atomvapenmakter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
franska kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör kräva omformulering av icke-spridningsavtalet i
syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla
kärnkraften,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEA:s stadga i
syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att avveckla
kärnkraften,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige vid framtida internationella tvister som ej kan
lösas genom förlikning skall vända sig till Internationella
domstolen i Haag,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör ta upp frågan om hur motsättningen mellan
global solidaritet och respekt för staters suveränitet i fall av
typen Kampuchea och Panama skall kunna överbryggas inom ramen
för en internationell rättsordning.
1989/90:U415 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett medlingsinstitut.
1989/90:U416 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om förbud mot
kärnvapen på svenskt territorium i överensstämmelse med denna
motion.
1989/90:U418 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en kärnvapenfri zon i Norden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett fullständigt provstoppsavtal,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatta ansträngningar att få en
fullständig anslutning till icke-spridningsavtalet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en konvention om förbud mot utveckling,
produktion och lagring av kemiska vapen samt förstörande av
lager och produktionsanläggningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anslutning till ett system inom FN:s ram
för redovisning av militära budgetar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om intensifierade försök att få till stånd en
dialog för att begränsa den marina kapprustningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande ett system inom FN:s ram för
registrering, kontroll och begränsning av den internationella
vapenhandeln.
1989/90:U420 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den framför en
offentlig protest mot de franska kärnvapenproven i Stilla havet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för
en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö med
anledning av ca 30 års provsprängningar,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN framför
krav på att alla kärnvapenprov skall stoppas.
1989/90:U422 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att
förhindra att biotekniken utnyttjas för offensiva militära
syften.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo617.
1989/90:U424 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kärnvapenprovstopp,
4. att riksdagen begär att regeringen i internationella fora
aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en
förändrad inriktning av IAEA:s verksamhet, i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag till
konkreta åtgärder för att förhindra marin rustning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en skärpning av praxis vid örlogsbesök av
kärnvapenmakter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra
Europa,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för
kärvapenfri zon i norra Europa,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler,
11. att riksdagen hos regeringen begär att en proposition
snarast föreläggs riksdagen där motsättningen mellan vapenexport
och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik undanröjs.
1989/90:U425 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett säkerhetspolitiskt samarbete med
länderna kring Östersjön,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättandet av en Östersjö-kommission,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetet för ett kärnvapenfritt och
demilitariserat Nordeuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot flottbesök där garantier om
kärnvapenfrihet ej lämnats,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stärka samarbetet mellan de neutrala
länderna i säkerhets- och nedrustningspolitiska frågor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en ny internationell
folkrättslig definition av neutralitetsbegreppet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om FN:s roll.
1989/90:U427 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om IAEA:s dubbla roll,
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N478.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförs om internationell avveckling av kärnkraften.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N478.
1989/90:U428 av Ivar Franzén m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om IAEA:s dubbla roll på kärnkraftsområdet.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N479.
1989/90:U429 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktiva åtgärder för rustningsbegränsningar i
norra Europa och nordisk kärnvapenfri zon.
1989/90:U637 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige aktivt skall verka för att kärnkraften avvecklas
globalt och att IAEA:s uppgift i fortsättningen skall vara att
verka för kärnkraftens avveckling.
Nedrustningsförhandlingarna
Diskussioner om nedrustning och rustningsbegränsning förs
sedan länge i flera olika sammanhang och inom skilda
organisationer. För det första bedrivs bilaterala förhandlingar
direkt mellan USA och Sovjetunionen, främst om kärnvapen. För
det andra förs multilaterala förhandlingar inom
nedrustningskonferensen i Genève (CD), i vilken 40 länder
representerande samtliga ländergrupper deltar. För det tredje
förs inom den europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK)
förhandlingar i Wien dels mellan staterna i NATO och
Warszawapakten om reducering av de konventionella styrkorna i
Europa (den s.k. CFE-förhandlingen mellan 22 stater), dels
mellan samtliga 34 ESK-stater om ytterligare förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder (den s.k. CSBM-förhandlingen). I den
process som lett fram till återföreningen av de båda tyska
staterna har under det gångna året en särskild roll spelats av
de s.k. två-plus-fyra-förhandlingarna, dvs. mellan de två tyska
staterna och de fyra segrarmakterna i andra världskriget. Några
av nyckelfrågorna i dessa förhandlingar har lösts i direkta
kontakter mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen.
Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom
och inom FN-systemet. Till de senare hör bl.a. FN:s
generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess
återkommande specialsessioner om nedrustning.
I det följande redovisas läget inom vart och ett av de
viktigaste förhandlingsområdena. Karaktäristiskt för det senaste
året har varit att utvecklingen i vissa avseenden gått så snabbt
att de traditionella förhandlingarna mellan supermakterna och
mellan blocken delvis har överflyglats av ensidigt
tillkännagivna eller bilateralt överenskomna åtgärder på
nedrustningsområdet. En redovisning av dessa kompletterar därför
förhandlingsöversikten.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa
Förutsättningarna för det internationella nedrustningsarbetet
betingas ytterst av förhållandet mellan de båda militära
supermakterna. Utvecklingen i Europa har emellertid under det
gångna året varit så snabb och fått en sådan egen dynamik att de
inomeuropeiska processerna på ett avgörande sätt påverkat det
internationella nedrustningsklimatet i stort.
Väsentliga element i den europeiska efterkrigsordningen har
avvecklats på mindre än ett år. Bakgrunden är främst ett samspel
mellan å ena sidan insikten hos den sovjetiska ledningen om
nödvändigheten av en fortsatt radikal förnyelse av
utrikespolitiken och å andra sidan länge undertryckta folkliga
krav i Östeuropa på en fullständig uppgörelse med den sovjetiska
modellen. Etablerade föreställningar såväl i öst som i väst om
gränserna för det politiskt möjliga har därmed överskridits i
sådan skala att utvecklingen 1989--1990 allmänt kommit att
karaktäriseras som en revolution och som ett avslutande av den
period som i nästan ett halvsekel kallats efterkrigstiden.
Denna revolution, som symboliseras av Berlinmurens fall i
november 1989 och den tyska återföreningen i oktober 1990, har
också inneburit ett nytt samarbetsklimat i Europa och sökandet
efter en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning.
Intresset att det enade Tyskland skall förankras i såväl
existerande som nya säkerhetsstrukturer samt önskan att engagera
Sovjetunionen och de nya östeuropeiska demokratierna i ett
varaktigt samarbete har givit upphov till en rad olika idéer om
en ny framtida "arkitektur" för europeiskt samarbete. Ett
viktigt steg på vägen mot ett närmare samarbete på det
säkerhetspolitiska området utgörs av de pågående
förberedelserna inför det förestående toppmötet i Paris mellan
ESK-processens 34 medlemsländer.
Ett fördjupat samarbete inom ESK:s ram betraktas emellertid på
flera håll i Västeuropa som otillräckligt. Parallellt med
upplösningen av de gamla strukturerna i Östeuropa pågår arbetet
på att fördjupa inte bara den ekonomiska utan även den politiska
integrationen inom Europeiska gemenskapen. Även om
uppfattningarna går isär mellan och inom medlemsländerna om vart
EG:s politiska integration långsiktigt bör syfta, kommer en
särskild regeringskonferens att inledas i december i år kring
frågan om en politisk union mellan EG:s medlemmar. Av den redan
pågående diskussionen framgår att det i första hand torde bli
fråga om att stärka och effektivisera gemenskapens
institutionella maskineri och samtidigt förstärka det
demokratiska inslaget samt att närma det utrikespolitiska
samarbetet (EPS) till gemenskapens övriga samarbete. Andra mer
långtgående förslag om militärt och försvarspolitiskt samarbete
har också presenterats, även om de inte förefaller ha stöd av en
majoritet av medlemsländerna.
En särskild fråga utgör utnyttjandet av Västeuropeiska unionen
(WEU) som organ för militärt samarbete mellan dess nio
medlemsländer (de tolv EG-medlemmarna utom Irland, Grekland och
Danmark). Inom organisationens ram har en viss samordning skett
för de västeuropeiska flottstyrkor som sänts till Persiska viken
för att övervaka FN:s embargo gentemot Irak och Kuwait. WEU
saknar ett integrerat kommandosystem, men patrulleringszoner i
Gulfen har fördelats mellan medlemmarna, och
samordningscentraler har inrättats i huvudstäderna. Bl.a.
Gulfkrisen har under innevarande höst utlöst en mer allmän
diskussion om de västeuropeiska ländernas roll på det försvars-
och säkerhetspolitiska området och den roll som NATO, WEU och EG
därvid kan spela.
Sammanfattningsvis har utvecklingen i Europa på kort tid
öppnat nya perspektiv såväl för ett fördjupat alleuropeiskt
säkerhetspolitiskt samarbete som för ett ytterligare fördjupat
samarbete inom de västeuropeiska institutioner vilka, till
skillnad från sina östeuropeiska motsvarigheter, har
demonstrerat sin livskraft och utvecklingsförmåga. Det är ännu
för tidigt att bedöma vilka former detta samarbete slutligen kan
komma att ta sig, liksom hur långt det kan komma att gå. Den
långsiktiga utvecklingen pekar mot en betydligt större roll för
de europeiska länderna själva i utformandet av ett framtida
europeiskt säkerhetsmönster och därmed en minskning av de två
supermakternas traditionella engagemang.
Det nya samarbetsklimatet har under det gångna året tagit sig
uttryck i åtgärder och tillkännagivna planer av mycket stor
nedrustningspolitisk betydelse. Utvecklingen har varit så snabb
att den huvudsakligen ägt rum vid sidan av de pågående
nedrustningsförhandlingarna. Tydligast gäller detta skeendet
inom Warszawapakten.
Sovjetunionen har under innevarande år slutit avtal med Ungern
och Tjeckoslovakien om ett tillbakadragande av samtliga
sovjetiska styrkor före halvårsskiftet 1991. Över hälften av de
73 000 sovjetiska soldaterna som tidigare fanns i
Tjeckoslovakien har redan lämnat landet. Andelen redan
tillbakadragna stridsvagnar, pansarfordon och artilleri är ännu
större. Också för Ungerns del håller avtalet på att snabbt
uppfyllas. Polen har nyligen upptagit motsvarande förhandlingar
om ett skyndsamt tillbakadragande av de sovjetiska styrkorna i
landet.
Inom ramen för avtalet om Tysklands enande har Sovjetunionen
åtagit sig att dra tillbaka samtliga sovjetiska styrkor från
landets östra delar inom tre till fyra år, dvs. senast 1994.
Eftersom några sovjetiska styrkor ej finns stationerade i
Bulgarien och Rumänien, innebär den inledda utvecklingen att
Sovjetunionen på relativt kort tid kommer att avveckla hela sin
militära närvaro i Central- och Östeuropa.
Enligt det avtal som träffades mellan Västtyskland och
Sovjetunionen i juli om det återförenade Tysklands
säkerhetspolitiska dispositioner kan västtyska trupper som ej är
underordnade NATO (dvs. lokala förband i den s.k.
territorialarmén) förläggas till de tidigare östtyska delarna av
landet genast efter återföreningen. Efter det sovjetiska
tillbakadragandets fullbordan kan även tyska NATO-trupper
stationeras där. De skall då enligt den bilaterala
sovjetisk--tyska uppgörelsen emellertid till skillnad från
dagens västtyska trupper ej förfoga över vapensystem som kan
bestyckas med kärnvapen. Utländska styrkor skall enligt
överenskommelsen ej heller varaktigt få stationeras i de östra
delarna av Tyskland.
Sovjetunionen har genom den bilaterala överenskommelsen med
Förbundsrepubliken accepterat att ett återförenat Tyskland blir
medlem av NATO. Förbundsrepubliken har å sin sida förklarat sig
beredd att inom ramen för Wienförhandlingarna om konventionella
styrkereduktioner i Europa skära ned det framtida tyska
försvaret till 370 000 man i stående förband inom tre till fyra
år, varav högst 345 000 i mark- och flygförband. Det torde
innebära att dagens östtyska försvarsmakt i det närmaste
fullständigt avvecklas och att inte oväsentliga nedskärningar
därtill sker från dagens västtyska nivåer. Nivån 370 000 man
innebär en närmast 40-procentig nedskärning från den sammanlagda
väst- och östtyska nivån på 615 000 man.
Den sovjetiska tvångsmaktens avveckling i förening med
tillkomsten av demokratiskt valda regeringar i Östeuropa har
radikalt förändrat förutsättningarna för Warszawapaktens
fortsatta verksamhet. Att den politiska förnyelsen i vissa av
länderna går långsammare än i andra förändrar inte detta. Som
organ för gemensam militär planering torde Warszawapakten i
realiteten ha upphört att existera, och även beträffande dess
roll som ett politiskt samrådsorgan råder starkt skiftande
uppfattningar bland organisationens egna medlemmar. Ungern har
tillkännagivit sin avsikt att lämna organisationen helt och
hållet under nästa år.
Vid en bedömning av de säkerhetspolitiska förutsättningarna i
Europa måste till de redovisade förändringarna mellan
Warszawapaktens medlemmar läggas de nedskärningar av den
militära produktionen i Sovjetunionen som ingår i landets
ekonomiska reformplaner. Bakgrunden är såväl den allt djupare
ekonomiska krisens krav som ett tryck från nya folkliga
opinioner. Några nya mål för de militära nedskärningarna har
ännu inte antagits, men i diskussionen om reformprogrammet intar
de en central plats. Tills vidare fortsätter av allt att döma
genomförandet av de planer som tillkännagavs i slutet av 1988
att under de kommande två åren skära ned krigsmakten med
500000 man. De planer på ensidiga nedskärningar av olika
vapensystem som då samtidigt deklarerades har senare kommit att
överskuggas av de betydligt större åtagandena inom ramen för
Wienförhandlingarna.
Under året tillkännagivna uppgifter tyder emellertid på att
militärmaktens andel av den sovjetiska ekonomin snarast varit av
ännu större omfattning än vad omvärlden tidigare antagit. Den
sovjetiska militära styrkan kommer även efter det att
tillförseln av nya resurser minskat att i högsta grad förbli en
central faktor i varje bedömning av säkerheten i Europa. De ovan
skildrade nedskärningarna av den sovjetiska krigsmakten har
hittills i första hand berört Central- och Östeuropa samt
centrala Ryssland generellt. Styrkorna i norra Europa synes inte
ha minskat nämnvärt. Tvärtom finns tecken på att en viss militär
uppgradering där kan komma att ske som resultat av det senaste
årets omdispositioner och beslutade förändringar.
Medan det är förändringarna i Sovjetunionen och Östeuropa som
representerar den främsta dynamiken i avvecklandet av den
europeiska efterkrigsordningen, har på NATO-sidan såväl enskilda
medlemsstater som organisationen som sådan reagerat med positiva
svar på utvecklingen i öst. Vid NATO:s toppmöte i juli i år
antogs den s.k. Londondeklarationen, vilken förutskickar en
anpassning av NATO:s framtida roll till den nya situationen. Det
gäller bl.a. en förstärkning av organisationens politiska roll i
syfte att etablera nya samarbetsrelationer med de tidigare
motståndarna i Warszawapakten.
I takt med att de sovjetiska styrkorna dras bort från
Östeuropa förutskickas i Londondeklarationen även en förändrad
kärnvapendoktrin för NATO. Genom en ny betoning av kärnvapnens
roll som "yttersta utväg" modifieras den tidigare s.k.
flexible-response-doktrinen, vilken byggt på möjligheten av en
relativt tidig kärnvapeninsats. I stället för ett framskjutet
konventionellt försvar förespråkas nu också i den kommande
NATO-doktrinen mindre enheter med hög flexibilitet och rörlighet
samt en lägre beredskap. Deklarationen konstaterar även att
långt färre kärnvapen kommer att behövas i framtiden och
föreslår att förhandlingar om nedskärning av taktiska kärnvapen
påbörjas snart efter det att de nuvarande förhandlingarna om
konventionella vapen avslutats.
På flera håll bland NATO:s medlemsländer har under det gångna
året förslag och planer presenterats, vilka om de genomförs
kommer att innebära betydande ensidig nedskärningar i de
militära programmen. I Förenta Staterna förbereds olika
reduktioner i militärbudgeten som led i strävan att minska
budgetunderskottet. Den amerikanska försvarsmakten tillkännagav
nyligen planer på att minska försvarsutgifterna med 25% under
de kommande fem till sex åren. Nedskärningen kommer att
genomföras inom samtliga vapengrenar. Därtill kommer ett stort
antal militära baser utomlands att stängas och verksamheten
minskas vid ännu fler. Det tidigare inledda bortdragandet av
vissa kategorier taktiska kärnvapen och kemiska vapen
fortsätter.
Den brittiska regeringen har meddelat att man överväger
avsevärda minskningar av försvarsmakten, bl.a. en 20-procentig
minskning av armén och en halvering av den brittiska Rhenarmén
som är stationerad i Tyskland. Frankrike har annonserat sin
avsikt att dra bort hälften av de ca 50 000 franska soldater som
likaledes finns stationerade i Tyskland.
Tendensen till en minskning av både rustningar och stående
styrkor, underbyggd såväl av ett starkt förbättrat
internationellt klimat som av växande krav på besparingar, har
visserligen kortsiktigt kommit att motsägas av den omfattande
militära uppladdningen kring Gulfen som följd av Iraks invasion
av Kuwait. Under de villkor som rådde tidigare under 1980-talet
skulle den uppkomna situationen med stor sannolikhet ha utlöst
en kris mellan stormakterna. Symptomatiskt är emellertid att
inte heller risken för väpnad konfrontation i Gulfområdet har
kunnat störa det dominerande avspänningsförhållandet mellan de
båda supermakterna. I stället har de hittills samarbetat på ett
sätt som bl.a. gjort det möjligt för Förenta Nationerna att för
egentligen första gången under organisationens existens agera
mot en internationell aggression så som ursprungligen var
avsett. Den viktigaste faktorn för ett fortsatt gynnsamt
nedrustningsklimat synes därför bestå oförändrad eller t.o.m.
förstärkt.
Detta gynnsamma klimat har naturligtvis också i hög grad
präglat de pågående förhandlingarna om nedrustning och
säkerhet i Europa. De två parallella förhandlingarna,
vilka inleddes i mars l989 efter beslut vid den europeiska
säkerhetskonferensens uppföljningsmöte i Wien, syftar till att
nå resultat redan till det förestående toppmötet med
ESK-medlemmarnas stats- och regeringschefer i Paris i november i
år. Den ena förhandlingen förs mellan de 22 medlemsländerna i de
två militärallianserna och avser en reduktion av de
konventionella styrkorna i Europa (CFE). Den andra
förhandlingen förs mellan ESK-processens samtliga 34 medlemmar
och gäller en vidareutveckling av förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder (CSBM).
Målet för de tidigare 23-statsförhandlingarna -- efter
Tysklands enande 22-statsförhandlingarna -- är att nå en stabil
och säker balans på lägre nivåer genom en minskning av de
militära styrkorna, eliminering av asymmetrier och av förmågan
att påbörja omfattande offensiva operationer. Slutlig enighet om
ett principavtal nåddes i början av oktober mellan USA:s och
Sovjetunionens utrikesministrar. Då bekräftades alliansvisa tak
för vissa offensiva vapensystem på nivåer som ligger väsentligt
under dagens. Enligt principavtalet begränsas antalet
stridsvagnar till 20 000, antalet pansrade stridsfordon till
30 000, antalet artilleripjäser till 20 000 och antalet
helikoptrar till 2 000 per allians. I fråga om flyget är enighet
enligt uppgift nära mellan parterna, men liksom tidigare utgörs
den olösta frågan av det landbaserade sovjetiska marinflyget,
vilket Sovjetunionen ej velat inkludera i avtalet. En uppgörelse
också i denna fråga skall dock enligt parterna vara nära.
Vissa undertak, t.ex. för olika kategorier av pansrade
stridsfordon, har fastställts. Enighet har också nåtts om den
ungefärliga andel av totalnivån för varje vapensystem som får
tillfalla en enskild medlem av respektive allians. Enligt det
ursprungliga västförslaget skulle denna andel få uppgå till
30% av det totala antalet av ett visst system för de båda
allianserna. Andelen har nu i stället överenskommits i absoluta
tal för respektive vapenslag: 13 300 stridsvapen, 13700
artilleripjäser, 5150 stridsflygplan och 1500 helikoptrar.
Dessa siffror utgör övre gränsen. Deras praktiska betydelse
ligger i att de anger hur mycket Förenta Staterna kan acceptera
att Sovjetunionen förfogar över. Den närmare fördelningen av de
alliansvisa totalsiffrorna får avgöras inom respektive allians.
Sovjetunionen anser att förändringen i Östeuropa har påverkat
förutsättningarna för den s.k. Ottawaöverenskommelsen från
februari i år om tak för amerikanska och sovjetiska styrkor
förlagda utomlands i Europa. Då nåddes enighet om 195000 man
för vardera sidan, samt därtill ytterligare 30000 för
amerikanska styrkor förlagda utanför det s.k. centralområdet.
Med hänsyn till att de sovjetiska styrkor som enligt
överenskommelsen förutsågs stationerade i Central- och Östeuropa
nu ändå kommer att dras bort inom de närmaste åren, kräver
Sovjetunionen en lägre nivå än den avtalade också för amerikansk
del. Från amerikansk sida har man ej motsatt sig tanken på en
fortsatt reduktion, men man menar att det ännu är för tidigt att
i rådande läge ta ställning till hur långt en sådan kan tänkas
gå. Tills vidare har parterna enats om att föra denna fråga åt
sidan, och den kommer alltså ej att regleras inom CFE-avtalet.
Den andra av de två pågående förhandlingarna syftar till att
utveckla och fördjupa de förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder (CSBM) som 1986 blev resultatet av
Stockholmskonferensens arbete. Denna förhandling, som förts
mellan samtliga 35 -- numera 34 -- ESK-stater,syftar till att
öka öppenheten och förutsägbarheten beträffande militära
förhållanden i Europa genom bl.a. ökad information,
begränsningar av militära aktiviteter samt olika möjligheter
till verifikation genom bl.a. observation och inspektion.
Såväl NATO och Warszawapakten som de neutrala och alliansfria
staterna (NN) har lagt fram detaljerade förslag vilka betonar
olika sidor av förhandlingsmaterian. Västsidans förslag är
främst uppbyggt kring information och verifikation av
markstridskrafter och landbaserat flyg samt åtgärder för
krishantering. Östförslaget har betonat åtgärder som rör
begränsningar av stridskrafternas verksamhet samt förslag som
rör i synnerhet sjö- och flygstridskrafter. De neutrala och
icke-allierade staternas förslag inriktas främst på förband och
utrustning som ger rörlighet och eldkraft och som kan bilda
stommen i överraskande angrepp och större offensiva företag.
Förslaget omfattar bl.a. amfibiestyrkor.
Motsättningarna mellan öst och väst beträffande de framlagda
förslagen har varit betydande, i synnerhet när det gäller
sjöstridskrafterna och deras aktiviteter. Här gäller det bl.a.
tolkningen av konferensens mandat. Däremot har de traditionella
skillnaderna beträffande öppenhet och kontroll minskat, vilket
innebär att positionerna har kommit närmare varandra i viktiga
avseenden. Arbetet fortsätter för närvarande med syfte att en
överenskommelse med tillräckligt innehåll skall bli klar i tid
till mötet på stats- och regeringschefsnivå mellan
ESK-medlemmarna i Paris i november.
Vid sidan av de två redovisade förhandlingarna om nedrustning
och säkerhet i Europa pågår intensiva konsultationer inför detta
toppmöte. I en särskild förberedande kommitté, som arbetar
sedan i juli, diskuteras bl.a. en deklaration om principerna för
säkerhet och samarbete i Europa, riktlinjer för det framtida
ESK-arbetet samt en institutionalisering av detta samarbete i
form av olika permanenta organ och regelbundna möten på olika
nivåer. Enighet har nåtts om att bl.a. inrätta ett permanent
ESK-sekretariat och ett särskilt centrum för förebyggande av
konflikter (Conflict Prevention Centre, CPC).
Till utbyggandet av ESK:s institutioner hör även inrättandet
av en parlamentarisk dimension. I slutet av september i år hölls
i Strasbourg ett parlamentariskt möte till vilket representanter
för samtliga ESK-staters parlament inbjudits. Vid detta möte
antogs en resolution som lägger grunden för ett framtida
ESK-parlament, baserat på Europarådet och utnyttjande dess
administrativa resurser men sannolikt med en separat
internationell rättslig identitet.
Förenta Staterna -- Sovjetunionen
Den bilaterala dialogen mellan Förenta Staterna och
Sovjetunionen har under det gångna året ytterligare fördjupats.
Två toppmöten mellan de båda presidenterna och ett flertal
utrikesministermöten har hållits under l990. I takt med att
förtroendet växt har området för samverkan mellan dem också
vidgats. Det senaste och mest åskådliga exemplet utgörs av
reaktionerna på Iraks invasion av Kuwait.
Vid sidan av förhandlingarna om nedrustning och säkerhet i
Europa har Förenta Staterna och Sovjetunionen varit engagerade i
direkta förhandlingar i Genève om strategiska kärnvapen och
rymdvapen (NST). Beträffande de däri ingående förhandlingarna
om de offensiva strategiska kärnvapnen (START) har båda sidor
uttalat sin avsikt att söka nå enighet om ett avtal till årets
slut. Enighet har sedan länge förelegat beträffande högsta
tillåtna antal vapenbärare (1 600) och antalet stridsspetsar
(6 000) på vardera sidan. Man har också enats om undertak som
för vardera sidan begränsar dels antalet stridsspetsar på tunga
interkontinentala vapenbärare (1 540), dels antalet
stridsspetsar på rörliga interkontinentala vapenbärare (1 100).
Parterna har också enats om den mer komplicerade frågan hur
det strategiska bombflyget -- utrustat dels med kärnvapenbomber,
dels med långräckviddiga flygburna kryssningsmissiler, ALCM, de
senare i sin tur utrustade med respektive utan kärnvapenladdning
-- skall avräknas mot de båda totalramarna för vapenbärare
respektive stridsspetsar. Undertak för högsta tillåtna antal
strategiska bombplan har etablerats. För ALCM har man kommit
överens om hur de skall räknas av mot totalramen för
stridsspetsar samt hur många ALCM varje sådant bombplan får
medföra.
Parterna har också kommit överens om att i avtalet helt
förbjuda utvecklandet av vissa typer av offensiva kärnvapen. Dit
hör bl.a. nya typer av tunga interkontinentala missiler, tunga
ubåtsbaserade missiler och avfyrningsanordningar för sådana, nya
typer av ballistiska missiler med fler än 10 enskilda
stridsdelar och kryssningsrobotar med flera oberoende
stridsdelar.
Ett särskilt problem i START-förhandlingarna har frågan om de
långräckviddiga sjöbaserade kryssningsrobotarna (SLCM) utgjort.
Parterna står här fortfarande långt ifrån varandra. En viktig
skiljande fråga gäller möjligheter till en effektiv verifikation
av förekomsten av SLCM ombord på fartyg. Parterna har nu enats
om att frågan inte skall regleras inom ramen för START-avtalet.
I stället skall de utanför avtalet göra var sin unilateral
deklaration om sin politik beträffande SLCM samt därtill varje
år under avtalets tillämplighetstid en politiskt bindande
deklaration beträffande planerad förbandsläggning av SLCM. Båda
parter har förbundit sig att inte tillverka eller förbandslägga
SLCM med multipla oberoende stridsdelar.
Nedskärningarna till de i START-förhandlingarna överenskomna
nivåerna förutses ske under en tidsperiod av sju år. Till den
framförhandlade materian hör också verifikationsregler, som
bl.a. omfattar rätt till 12 ömsesidiga inspektioner och
kontinuerlig övervakning av varandras produktionsanläggningar.
Själva avtalet förutses ha en varaktighet av l5 år.
Även om flera centrala delar av förhandlingsmaterian i START
nu är lösta, kvarstår åtskilliga problem. Ett av dem gäller
USA:s rätt att överföra kunskap om och teknologi för moderna
strategiska system till de allierade länderna Storbritannien och
Frankrike. Trots svårigheter har parterna bekräftat sin strävan
att bli färdiga med ett START-avtal före årets slut.
Den andra delen av NST-samtalen mellan USA och Sovjetunionen i
Genève gäller förhandlingen om ett strategiskt rymdförsvar.
De amerikanska och de sovjetiska perspektiven i denna fråga har
stått i stark motsatsställning till varandra ända sedan
initiativet till ett rymdförsvar (SDI) lanserades av president
Reagan l983. Förra året enades parterna emellertid om att inte
låta detta stå hindrande i vägen för ett START-avtal. Den
amerikanska förhandlingspositionen är att man genom ett särskilt
rymdförsvarsavtal önskar få till stånd en gemensam övergång till
ett mer stabil kombination av offensiva och defensiva
strategiska styrkor, ifall fortsatt forskning och utveckling
visar att ett effektivt försvar mot ballistiska missiler är
möjligt.
Den sovjetiska positionen är att i stället genom ett särskilt
protokoll till det s.k. antirobotavtalet (ABM-avtalet) reglera
vilken forskning och utveckling som är tillåten och därvid
förbjuda bl.a. utvecklingsprov i rymden. Medan denna
principiella motsättning består, har SDI genom att frikopplas
från övriga nedrustningsförhandlingar förlorat den akuta och
symboliska karaktär som frågan hade under en stor del av
1980-talet. De efter hand växande frågetecknen av ekonomisk och
praktisk karaktär beträffande möjligheterna att ens på sikt
förverkliga ett rymdförsvar har också bidragit härtill.
Inom ramen för de senaste årens intensiva dialog har USA och
Sovjetunionen även bilateralt gjort framsteg i frågor som under
många år varit föremål för multilaterala förhandlingar i Genève.
Det gäller i synnerhet förbud mot kemiska vapen och olika frågor
rörande kärnvapenprov. Vad gäller avtal om förbud på det
senare området har såväl Förenta Staternas senat som
Sovjetunionens Högsta Sovjet nyligen godkänt tröskelavtalet
(TTBT) och avtalet om fredliga provsprängningar (PNE). Båda
avtalen undertecknades under första hälften av 1970-talet men
har tidigare ej kunnat ratificeras på grund av oenighet om
verifikationsprocedurerna.
Beträffande kemiska vapen har parterna enats om att med
början l992 inleda en minskning av existerande lager av kemiska
vapen. Slutmålet är att år 2002 nå ned till ett lager på 5000
ton vardera, vilket för USA:s del motsvarar 20% av dagens
lager. Båda parter har också enats om en väg att inom ramen för
ett multilateralt kemivapenavtal nå fram till ett
fullständigt avskaffande av alla existerande lager. Deras
förslag att behålla 2% av de ursprungliga lagren (eller högst
500 ton) fram till åtta år efter ikraftträdandet av en allmän
konvention om kemivapenförbud, och att först därefter ta
ställning till en total avveckling, har emellertid mött bred
kritik från många länder.
Ovan har redogjorts för ensidiga nedskärningar som de båda
militära supermakterna vidtagit eller planerar genomföra i
Europa. Sedan tidigare pågår därutöver på amerikansk sida
skrotningen av tre klasser av sjöburna taktiska kärnvapen,
tillsammans ca 1 000. I de nyligen tillkännagivna amerikanska
planerna för den närmaste femårsperioden ingår också en
minskning av den amerikanska flottan. Målet 600 fartyg överges
innan det uppnåtts och satt enligt de nya uppgifterna till 450
fartyg. Liksom Sovjetunionen har Förenta Staterna även
tillkännagivit planer på att skära ned sitt bassystem utanför
Europa.
Nedrustningskonferensen i Genève
I nedrustningskonferensen i Genève (CD) förs de enda verkligt
multilaterala nedrustningsförhandlingarna. Fyrtio stater från
samtliga världsdelar och ländergrupperingar deltar i dessa
förhandlingar, vars uttalade slutmål är fullständig och
permanent nedrustning under internationell kontroll. Möjligheter
finns och ansträngningar görs för att deltagarländernas antal
skall utökas. Arbetet i CD är uppdelat på en rad sakfrågor,
varav de viktigaste för närvarande är försöken att åstadkomma
ett förbud mot kemiska vapen, ett fullständigt provstoppsavtal
(CTBT) samt ett förhindrande av kapprustning i rymden.
Vad kemiska vapen beträffar har de bilaterala
förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen lett till en
överenskommelse om destruktion av större delen av nuvarande
innehav. Sannolikt kommer dessa bilaterala framgångar att få en
positiv effekt på förhandlingarna i CD. Iraks invasion av Kuwait
och denna stats tidigare användning av kemiska vapen mot såväl
Iran som den inhemska befolkningen har emellertid komplicerat
det internationella klimat i vilket förhandlingarna förs. Irak
har öppet deklarerat att man i vissa lägen har för avsikt att
använda kemiska vapen.
Den optimism som tidigare rådde i kemivapenkommittén, i vilken
Sverige i år för fjärde gången valdes till ordförandeskapet, har
aningen dämpats, men arbetets utgångspunkt fortsätter att vara
att uppnå ett totalt förbud inom kortaste möjliga tidsrymd. En
konventionstext föreligger till väsentliga delar redan, men som
tidigare återstår lösandet av de besvärliga kontrollfrågorna och
problemet med att åstadkomma hållbara övergångsregler under en
avvecklingsperiod.
Ett amerikansk-sovjetiskt förslag har lagts i syfte att en
specialkonferens skall hållas åtta år efter konventionens
ikraftträdande. Denna konferens skall enligt förslaget besluta
huruvida anslutning till konventionen är en tillräcklig garanti
för att de kemiska vapnen totalt kommer att elimineras under de
två sista åren av den tioårsperiod under vilken vapnen var
tänkta att förstöras. Förslaget ger de C-vapenstater som tidigt
deklarerar sitt innehav vetorätt över konventionens fullständiga
implementering. Förslaget vill också att konventionsstaterna vid
det åttonde året skall ha kvar högst 2 % av det ursprungliga
vapeninnehavet, eller högst 500 ton, vilket som är lägst.
Många länder har tagit avstånd från förslaget och då i
synnerhet vänt sig mot den vetorätt det skulle medföra. Enligt
kritiken innebär förslaget också att de kemiska vapnen ges en
viss legitimitet och därmed ökar riskerna för deras spridning.
Vidare finner många länder att det faktum att ovisshet råder om
en konventions verkliga implementering undergräver dess
trovärdighet och försvårar anslutningen till den.
Arbetet i CD med att försöka åstadkomma ett fullständigt
förbud mot provsprängningar av kärnvapen fortsätter som tidigare
med hög prioritet från svensk sida. I juli detta år etablerades
efter ett sjuårigt uppehåll i CD återigen en särskild kommitté
för att behandla provstoppsfrågan. Denna kommitté saknar ännu
mandat till reella förhandlingar. Kärnvapenstaterna vidhåller
fortfarande sina traditionella positioner, att provsprängningar
är nödvändiga för att kontrollera funktionsdugligheten hos deras
existerande vapeninnehav och för fortsatt kvalitativ utveckling
av deras kärnvapen.
Diskussionerna i CD om förhindrande av kapprustning i rymden,
radiologiska vapen och attackförbud mot kärnkraftsanläggningar
har visat små, om än inte obetydliga framsteg. Rymden är redan
militariserad genom förekomsten av såväl stationära som andra
satelliter med destruktiva funktioner. Sverige har tidigare lagt
fram förslag som syftar till ett förhindrande av kapprustningen
i rymden, i synnerhet s.k. ASAT-vapen, dvs. satelliter som
bekämpar varandra, men hela frågan är beroende av
förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen i rymdfrågor.
Utskottet
Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik
Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många
motionsyrkandena om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande
åtgärder som utskottet haft att ta ställning till speglar på
olika sätt det starka engagemang för fred och nedrustning som
finns såväl i det svenska samhället som i vår omvärld.
Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i
vår säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen
säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett
samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess
uppgift är att bevara landets oberoende och i alla lägen trygga
en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara
och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill
verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.
Det rådet stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens mål och
medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté
(SOU 1985:23, SOU 1987:9 och SOU 1990:5).
I yrkande 7 i motion U425 (v) föreslås att Sverige skall verka
för en ny internationell definition av
neutralitetsbegreppet, bl.a. med hänvisning till den
förändrade bilden i Europa.
Sverige för en alliansfri politik som syftar till neutralitet
i händelse av krig. Vår politik tjänar också som ett bidrag till
lugn och stabilitet i vår del av världen. Neutrala staters
rättigheter och skyldigheter i krig finns folkrättsligt
reglerade i Haagkonventionerna från år 1907. Den
säkerhetspolitiska linje vilken brukar sammanfattas som vår
neutralitetspolitik är en politik som Sverige själv har valt.
Den finns därför ej reglerad i något internationellt avtal eller
folkrättsliga definitioner.
Det är för Sverige en tillgång att vi ensamma avgör
neutralitetspolitikens innebörd. Detta förhållande möjliggör för
oss att föra en aktiv utrikespolitik, samtidigt som det ställer
ett krav på oss att vår politik utformas så att ett långsiktigt
förtroende byggs upp i omvärlden för vår vilja att i händelse av
krig genomföra den valda linjen. Det kräver konsekvens och
stabilitet i vårt agerande.
De krav vi själva ställer på neutralitetspolitikens utformning
i fredstid betyder emellertid inte att den skulle vara statisk
och oförmögen att anpassas till en föränderlig verklighet. Om
den grundläggande politiska situationen i vår omvärld undergår
genomgripande förändringar, kan också våra krav på vår egen
politiks fredstida utformning modifieras. I takt med att en
fungerande alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning växer
fram, där väpnade konflikter kan anses praktiskt uteslutna, blir
Sveriges möjligheter att utan förfång för neutralitetspolitiken
delta i ett närmare samarbete av även utrikes- och
säkerhetspolitisk karaktär självfallet större än i det
traditionella efterkrigstidens av misstänksamhet och
blockuppdelning präglade Europa.
Något behov av en internationell definition av
neutralitetsbegreppet utöver den som Haagkonventionerna
tillhandahåller föreligger enligt utskottets uppfattning ej.
Därmed avstyrker utskottet yrkande 7 i motion U425 (v).
De primära målen för vår säkerhetspolitik och vår långsiktiga
strävan att åstadkomma en fredligare värld genom avspänning och
nedrustning kompletterar varandra. Det är enligt utskottets
uppfattning inte bara möjligt att förena internationellt
nedrustningsarbete med omsorg om den egna säkerheten,
stabiliteten och avspänningen i det egna närområdet, utan en
sådan hållning ger oss samtidigt trovärdighet i
nedrustningsarbetet. Utskottet anser det vara självklart att
såsom uttrycks i motion U424 det inte får råda någon tvekan om
att reglerna för vapenexport och tillämpningen av dem fullt
ut harmonierar med den svenska säkerhets- och utrikespolitiken.
Utskottet noterar att regeringen förbereder förslag till ny
lagstiftning på grundval av de två utredningar som nyligen
slutförts (SOU 1989:66 och SOU 1989:102) och de remissvar de
föranlett.
Yrkande 11 i motion U424 (c) anses därmed besvarat.
Inte heller anser utskottet det motiverat att som föreslås i
yrkande 1 i motion U414 (mp) riksdagen skulle behandla
nedrustningsfrågorna och försvarsanslagen i ett sammanhang.
Ehuru nedrustnings- och försvarspolitiken båda utgör delar av
vår säkerhetspolitik, anser utskottet att de beredningstekniska
skillnaderna och andra praktiska hänsyn talar emot en dylik
ordning vid själva kammarbehandlingen. Däremot är det enligt
utskottets bedömning naturligt att prövningen av Sveriges
försvars- och nedrustningsintressen på beredningsstadiet sker
under ömsesidigt hänsynstagande till varandra på alla nivåer i
den politiska processen. Så sker redan också formellt, bl.a.
genom att den sittande försvarskommittén har givits direktiv att
även utreda nedrustningsperspektivet i vår säkerhetspolitik.
Yrkande 1 i motion U414 (mp) avstyrks därmed.
I föregående års nedrustningsbetänkande (1989/90:UU6)
konstaterade utskottet att de positiva tecken som då kunde
registreras avspeglade djupgående förändringar i det
internationella klimatet i stort. Ehuru korrekt förmådde denna
bedömning lika litet som andra internationella analyser vid den
tiden förutse snabbheten i den europeiska utvecklingen under det
gångna året. En fortsatt förnyelse av den sovjetiska
utrikespolitiken, en revolutionär demokratisering av Östeuropa
och inledningen av vad som torde bli ett totalt tillbakadragande
av sovjetiska trupper därifrån samt slutligen den snabba tyska
återföreningen inom ramen för ett fortsatt tyskt NATO-medlemskap
har bidragit till att viktiga grunddrag i Europas
säkerhetspolitiska situation förändrats. Det kalla kriget och
dess efterföljare i form av 1980-talets återupptagna
öst--väst-konflikt har avvecklats. Sakligt samarbete och växande
ömsesidig förståelse har kommit att ersätta den tidigare
misstänksamheten och rivaliteten i en för några år sedan
otänkbar utsträckning.
Enligt utskottets uppfattning kan denna scenförändring i
Europa utgöra en vändpunkt, vars säkerhetspolitiska betydelse är
svår att överskatta. För första gången på mer än ett halvsekel
har kontinentens länder möjlighet att ersätta den tidigare
dominerande polariseringen med en alleuropeisk säkerhets- och
samarbetsordning, vilken på sikt kan utvecklas dithän att
väpnade konflikter i Europa över huvud taget ter sig lika
otänkbara som för närvarande mellan t.ex. de nordiska länderna
eller mellan EG-länderna.
Dessa löftesrika perspektiv måste emellertid enligt utskottets
uppfattning omgärdas av reservationen att den systemkris i
Östeuropa som utlöst de omvälvande förändringarna samtidigt
kommer att utsätta det nya samhällsbyggandet där för betydande
prövningar under avsevärd tid. En långvarig ekonomisk och
politisk stagnation i Östeuropa har lagrat såväl akuta som
långsiktiga problem, och de radikala lösningar som nu prövas
eller övervägs kan på kort sikt knappast undgå att öka de
sociala påfrestningarna. Kraftigt höjda energipriser har därtill
på kort tid försämrat de råvarufattiga östeuropeiska ländernas
försörjningsläge och allmänna ekonomiska utsikter. Länge
undertryckta konflikter kan under dessa villkor åter göra sig
gällande nationellt och eventuellt även internationellt. Det
finns också anledning att påminna om att vapenarsenalerna i
Europa trots begynnande stora nedskärningar förblir omfattande,
och att det i första hand är de mest moderna och destruktiva
systemen som blir kvar. Europa kommer även på de nu avtalade
nivåerna att hysa den största truppkoncentrationen i världen.
Den nya situationen präglas alltså enligt utskottets
uppfattning å ena sidan av löften om en kvalitativt ny
samarbets- och säkerhetsordning för ett i sin helhet
demokratiskt Europa och å andra sidan av risken för vittgående
sociala påfrestningar i vissa av de central- och östeuropeiska
länderna, vilka redan har det sämsta utgångsläget. Det är därför
av allra största vikt att de nya demokratierna finner stöd och
förankring i ett allsidigt samarbete med Västeuropa. I detta
kommer såväl det ekonomiska samarbetet som nedrustningsarbetet
att spela en viktig roll.
Utvecklingen i vår egen omvärld i norra Europa kan i dag
lika litet som tidigare värderas i ett snävt regionalt
perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig
grad samman med den militärtekniska utvecklingen och dess
konsekvenser för såväl den centrala kärnvapenbalansen som
stormakternas marina och luftoperativa intressen. Det
säkerhetspolitiska mönstret i Norden är sedan länge väl
etablerat som en integrerad del av den totala situationen i
Europa och kan därför inte heller betraktas isolerat från Europa
som helhet.
De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska
vägval. De har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn
och stabil situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin
säkerhetspolitik begränsa stormakternas militära närvaro i det
nordiska området. Det är därför ett starkt svenskt intresse att
det bortdragande av militära styrkor och vapensystem som nu
genomförs och planeras i Central- och Östeuropa inte leder till
att dessa i stället förläggs till det nordeuropeiska området.
Vissa uppgifter tyder på att exempel på en sådan överföring av
vapensystem redan förekommit, och den kan komma att ytterligare
aktualiseras när de förestående nedrustningsavtalen skall
genomföras. Regeringen har inför deltagarna CFE-förhandlingarna
i Wien redan markerat Sveriges intresse därvidlag. Det förblir
enligt utskottets uppfattning en angelägen svensk uppgift att
förhindra att nya styrkor, paradoxalt nog som en konsekvens av
det nya samarbetsklimatet, byggs upp i Sveriges närområde.
I yrkandena 2 och 3 i motion U405 (m) pekas på behovet av
omsorgsfull analys av nedrustningsförslag ur ett nordiskt
perspektiv och av att det svenska forsknings- och analysarbetet
som rör olika staters militära och säkerhetspolitiska utveckling
i Europa även framgent håller hög kvalitet.
Utskottet konstaterar att Sverige och övriga nordiska länder
bl.a. mot den ovan beskrivna bakgrunden uppmärksamt följer
utvecklingen. Både de nya möjligheter och de nya osäkerheter som
följer av de djupgående förändringarna i Europa kräver att
svensk säkerhetspolitik nu liksom tidigare präglas av goda
kunskaper, noggrann analys, långsiktighet och konsekvens. Det
betyder inte minst att särskild uppmärksamhet även
fortsättningsvis måste ägnas det pågående och framtida
nedrustningssamarbetets effekter för säkerhetssituationen i
norra Europa.
Utskottet anser därmed yrkandena 2 och 3 i motion U405 (m)
besvarade.
I ett antal yrkanden lämnas förslag till säkerhetspolitiska
åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Det gäller
yrkande 2 i motion U414 (mp) samt yrkande 8 i motion U424 (c), i
vilka föreslås ett speciellt program för förtroendeskapande
åtgärder i norra Europa, bl.a. till sjöss. I yrkande 3 i
motion U404 (mp) föreslås därtill att Sverige skall ta initiativ
till förhandlingar med NATO och Warszawapakten om marin
nedrustning i det nordiska området. Ett liknande förslag om
åtgärder för rustningsbegränsningar i norra Europa föreslås i
motion U429 (s) (delvis). I yrkande 3 i motion U425 (v) (delvis)
föreslås en demilitarisering av Nordeuropa. I yrkandena 1 och 2
i motion U425 (v) föreslås ett säkerhetspolitiskt samarbete
mellan länderna runt Östersjön resp. tillsättande av en
Östersjökommission, medan i yrkande 10 i motion U405 (m) pekas
på riskerna för en regionalisering av nedrustningspolitiken.
De förhandlingar som pågår inom ESK:s ram avser hela området
från Atlanten till Ural (det sk ATTU-området). I
nedrustningsförhandlingarna (CFE) har i olika sammanhang
diskuterats regionala undertak för sådana vapensystem som skall
ingå i ett kommande avtal. Man har därvid diskuterat ett s.k.
inre reduktionsområde (Tyskland, Benelux, Polen och
Tjeckoslovakien), inom vilket intresset att omöjliggöra
koncentrationer av tunga vapen bedöms som särskilt stort. Som en
följd av särskilt stora tillbakadraganden i ett inre område har
diskussion också uppstått om regler för förläggning av en viss
del av dessa vapen till ytterområden, dvs. flankerna. Frågan om
regionala undertak aktualiserar därmed det ovan berörda
problemet med överföring av styrkor till bl.a. norra Europa.
Ehuru geografiska och strukturella olikheter inom Europa kan
medföra att differentierade lösningar av praktiska skäl i vissa
fall kan bli nödvändiga, är det som i detta fall väsentligt att
de framförhandlas inom en ram som tar hänsyn till kraven på
balans i Europa som helhet.
När det gäller de marina styrkornas roll har förhandlingarna
om förtroendeskapande åtgärder byggt på det s.k. Madridmandatet,
vilket betyder att styrkor till sjöss kan föras in i
diskussionen i den mån de har ett funktionellt samband med
militära aktiviteter till lands.
Gemensamt för motionärernas syn är uppfattningen att Sveriges
säkerhet skulle kunna gynnas av förhandlingar, inom ESK eller på
annat sätt, som avser speciellt det nordeuropeiska området.
Utskottet delar uppfattningen att arbetet i ESK bör nå lösningar
som tillgodoser behovet av ökad säkerhet också i Nordeuropa. Som
utskottet ovan konstaterat utgör det säkerhetspolitiska mönstret
i norr en integrerad del av den totala situationen och kan
därför inte betraktas isolerat från Europa som helhet. Europas
säkerhet är i denna bemärkelse odelbar. Åtgärder som direkt
eller indirekt berör hela den europeiska situationen bör därför
enligt utskottets mening diskuteras i ett sammanhang där
samtliga ESK-stater är företrädda. Sverige har inget intresse av
att bidra till en regionalisering av nedrustningsförhandlingarna
i Europa. Det har i stället varit en svensk linje under flera år
att dessa frågor skall behandlas i en enhetlig förhandling där
samtliga berörda stater deltar.
Sverige har också gjort betydande ansträngningar för att
aktivera frågan om marin nedrustning inom FN:s ram. En
redovisning härav lämnas under avsnittet om örlogsbesök nedan.
Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U404 (mp),
yrkande 10 i motion U405 (m), yrkande 2 i motion U4l4 (mp),
yrkande 8 i motion U424 (c), yrkandena 1 och 2 i motion U425 (v)
samt i denna del motion U429 (s) besvarade. Yrkande 3 i motion
U425 (v) i denna del avstyrks.
Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden
har som yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga
nordiska ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt
sammanhang. Utskottet vill erinra om vad en enhällig riksdag
under en följd av år har uttalat om en kärnvapenfri zon i
Norden:
Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska
regeringarna, utifrån sina olika säkerhetspolitiska
utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten och gemensamt
åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri zon i Norden.
Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i
fråga om utredningar och analyser samt håller fortsatt nära
kontakt med övriga nordiska regeringar i frågan, för att
undersöka om en gemensam grund finns mellan de nordiska länderna
i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i
arbetet för ett kärnvapenfritt Europa.
Detta uttalande äger alltjämt full giltighet.
Det arbete som sedan 1987 bedrivs inom ramen för en nordisk
ämbetsmannagrupp i syfte att utreda förutsättningarna för en
kärnvapenfri zon i nordiskt område är ett exempel på hur de
nordiska länderna genom egna åtgärder strävar efter att
upprätthålla och vidareutveckla en stabilitetsfrämjande ordning
i norra Europa, baserad på respekt för ländernas olika
säkerhetspolitiska lösningar. En kärnvapenfri zon kan enligt
utskottets åsikt ej ges formen av ett avtalsbundet förhållande
till kärnvapenmakterna. Ämbetsmannagruppens arbete är inriktat
på en stegvis analys av de olika elementen i ett eventuellt
zonarrangemang. Gruppen har under det gångna året bl.a. arbetat
med ett avsnitt om ett zonarrangemang i ett bredare europeiskt
sammanhang och ett avsnitt om Östersjöns status.
Vid det nordiska utrikesministermötet i september i år
uppmanade de nordiska utrikesministrarna ämbetsmannagruppen att
med tanke på den snabba säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa
söka framlägga en rapport om arbetet så snart som möjligt under
1991.
Med det anförda får yrkande 1 i motion U404 (mp), i denna del
yrkande 8 i motion U405 (m) samt yrkande 1 i motion U418 (fp),
yrkande 3 i denna del i motion U425 (v) och motion U429 (s) i
denna del anses vara besvarade.
Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en
nordisk parlamentarisk kommission för en kärnvapenfri zon,
vilket föreslås i yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i
motion U424 (c). Utskottet hänvisar till att det redan finns en
informell nordisk parlamentarisk kommitté i denna fråga, i
vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna
ingår. Parlamentariker deltar också i detta arbete som bedrivs
inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik. Intresset av
parlamentariska förankringar bedöms därmed vara tillgodosett.
Yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c)
avstyrks därför.
I yrkande 4 i motion U414 (mp) föreslås att riksdagen skall
uttala stöd för att frågan om en nordisk kärnvapenfri zon skall
tas upp i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att
säkerhetspolitiska frågor inte hör till de områden inom vilka de
nordiska länderna samarbetar i Nordiska rådet.
Yrkande 4 i motion U414 (mp) avstyrks därmed.
En med kärnvapenfria zoner relaterad fråga är tanken på
negativa säkerhetsgarantier. Enligt yrkande 8 (delvis) i
motion U405 (m) bör Sverige driva frågan om generella negativa
säkerhetsgarantier inom FN:s ram. Sådana garantier skulle enligt
motionärerna kunna fylla samma behov som avtal om kärnvapenfria
zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet.
Utskottet konstaterar att Sverige i flera år bedrivit ett
energiskt arbete i denna fråga i FN:s nedrustningskommission
(UNDC), men att utvecklingen går trögt. Utskottet delar
motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för
kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala
avtalsförhållanden till kärnvapenstater bör beaktas.
Kärnvapenfriheten -- reglerad genom deltagande i en kärnvapenfri
zon eller på annat sätt -- utgör enligt utskottets mening i sig
ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier.
Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke
har kärnvapen stationerade på sitt territorium. Sverige har för
sin del intresse av att entydiga och villkorslösa uttalanden om
att icke använda kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av
kärnvapenmakterna. Samtidigt är det angeläget för oss att inte
bli part i något avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan
negativa säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma
utgöra en ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts
innehålla mer konkreta åtaganden. Negativa säkerhetsgarantier
som komponent i en kärnvapenfri zon utreds inom den nordiska
ämbetsmannakommittén som arbetar med frågan om en kärnvapenfri
zon i nordiskt område.
Sverige bör liksom hittills delta aktivt i CD:s arbete på
detta område. Utskottet överlämnar emellertid åt regeringen att
bedöma hur detta arbete bör utformas.
Yrkande 8 i motion U405 (m) får därmed i denna del anses vara
besvarat.
I ett antal motioner berörs frågan om besök av utländska
örlogsfartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade. I
yrkande 2 i motion U40l (s), yrkande l i motion U402 (s),
yrkande 2 i motion U404 (mp), yrkande 5 i motion U414 (mp),
yrkande 7 i motion U424 (c) samt yrkande 4 i motion U425 (v)
föreslås att Sverige inte skall mottaga sådana besök med mindre
än att att garantier om fartygens kärnvapenfrihet lämnas. I
yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att regeringen bör verka
för att andra länder följer de beslut som fattas om främmande
flottbesök.
I flera motioner tas också möjligheten av en internationell
överenskommelse om praxis vid flottbesök upp. I yrkande 1 i
motion U401 (s) föreslås att regeringen skall verka härför
internationellt, i yrkande 1 i motion U413 (s) genom att väcka
frågan i ESK eller inom FN. På motsvarande sätt får yrkande 2
(delvis) i motion U402 (s) tolkas. Som förarbete till det
internationella agerandet föreslås i yrkande 4 i motion U413 (s)
att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka på
vilket sätt det folkrättsliga regelsystemet kan förändras eller
byggas ut.
I motion U413 (s) framhålls även andra sätt att ta upp frågan
internationellt. I yrkande 2 föreslås att Sverige undersöker
möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt. I yrkande 3 i
samma motion och i yrkande 6 i motion U414 (mp) föreslås att
Sverige tar upp ett samarbete med bl.a. Nya Zeeland i syfte att
få fler kärnvapenfria länder att skärpa sina villkor för
kärnvapenbestyckade örlogsbesök.
I yrkande 11 i motion U405 (m) föreslås att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att den i örlogsbesöksfrågan
beaktar det grundläggande svenska intresset att bevara
Östersjöns ställning som ett fritt hav, Sveriges intresse att
delta i det internationella utbytet av örlogsbesök samt av att
bevara en gemensam nordisk handlingslinje i denna fråga.
Det är enligt utskottet ett självklart svenskt intresse att
kunna delta i det internationella besöksutbytet med örlogsfartyg
i former som bidrar till att kontakter utvecklas och det
ömsesidiga förtroendet stärks. För svensk del gäller att när
regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök erinras den
gästande nationen om att kärnvapen inte får medföras vid besök i
svenska hamnar. Detta sker med följande formulering: "Det råder
generellt förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige.
Sveriges regering utgår från att detta förbud strikt iakttages."
Den svenska politiken i fråga om besök av örlogsfartyg bygger
sålunda på att vi hyser förtroende för att besökare respekterar
våra regler.
Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid
sådana garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt
att inspektera örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga
förhållandet. Enligt uppgift finns det för närvarande inte
heller några säkra metoder för verifikation utan att inspektion
på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök som gjorts
i form av strålningsmätning på att denna metod inte kan ge någon
slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta innebär att
ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren
även i detta fall.
Med förslaget att låta undersöka förutsättningarna för en
gemensam nordisk ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid
örlogsbesök anför motionärerna att de bl.a. vill se ett
besöksförbud som ett första steg mot en nordisk kärnvapenfri
zon. Utskottet vill med anledning härav anföra att det i dag
föreligger en i stort sett gemensam nordisk handlingslinje i
frågan om flottbesök. En gemensam nordisk praxis på detta område
betraktar utskottet som en tillgång. Målet för de svenska
strävandena är i första hand att få till stånd en öppnare
inställning från kärnvapenmakternas sida i fråga om redovisning
av kärnvapeninnehav.
Förutsättningarna för en nordisk kärnvapenfri zon utreds för
närvarande som ovan skildrats av en nordisk ämbetsmannagrupp med
målet att slutföra arbetet så snart som möjligt under 1991.
Utskottet anser inte att det skulle vara ändamålsenligt att nu
göra uttalanden om vilka de första stegen i en eventuell process
mot en kärnvapenfri zon skall vara.
Yrkande 2 i motion 1989/90:U413 avstyrks därför.
I Nya Zeeland, som åberopas i ett par av motionerna,
gäller regler som avviker från de nordiska. Enligt
lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands kärnvapenfria zon och
om nedrustning och rustningskontroll är det förbjudet att anlöpa
nyzeeländsk hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet
fartyg. Premiärministern prövar frågan om tillstånd för
utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre vatten.
Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge
besökstillstånd om han är förvissad om att fartygen inte medför
någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive device). En
motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande kommitté
har upprättats för att bistå premiärministern och
utrikesministern i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av
1987 års lagstiftning.
Vad gäller förslagen om ett närmare samarbete med Nya Zeeland
vill utskottet anföra att Sverige självfallet nära följer
utvecklingen där, men att det samtidigt finns skillnader mellan
omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök av utländska
örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med helheten i
det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående
utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska
handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av
situationen i vår del av världen.
Yrkande 3 i motion 1989/90:U413 (s) och yrkande 6 i motion
1989/90:U414 (mp) får därmed anses besvarat.
I motion U416 (fp) föreslås att Sverige skall följa Nya
Zeelands exempel och införa en lag om förbud mot kärnvapen på
det egna territoriet.
Utskottet konstaterar att det redan råder ett förbud i Sverige
mot införande av kärnvapen. Förbudet meddelas av regeringen
regelmässigt i samband med att tillstånd till örlogsbesök
beviljas. Ett förbud utfärdat av regeringen har samma juridiska
verkan gentemot besökande fartyg som ett förbud stadfäst i lag.
Något behov av en lag i denna fråga anser utskottet därför ej
vara från juridisk synpunkt motiverad. Huruvida en lag skulle
från politisk synpunkt kunna vara motiverad är en fråga som
utskottet överlåter åt regeringen att pröva.
Med det anförda anser utskottet motion U416 (fp) besvarad.
Utskottet har i tidigare betänkanden (UU1987/88:1 och
1988/89:UU4) uttalat att regeringen borde verka internationellt
för att kärnvapenmakterna skall frångå sin princip att inte ge
besked beträffande förekomsten av kärnvapen ombord. Utskottet
har tidigare noterat att regeringen i enlighet med riksdagens
beslut tagit upp frågan i FN genom statsministerns anförande vid
FN:s tredje specialsession om nedrustning i juni 1988.
Utskottet konstaterar att Sverige också under det senaste året
på olika sätt aktualiserat frågan. Det gäller t.ex. strävan att
öka öppenheten och informationen om bl.a. kärnvapnen till sjöss.
Regeringen har i olika FN-fora framhållit att stormakternas
nuvarande politik att varken bekräfta eller förneka förekomsten
av kärnvapen ombord inte bidrar till att ge flottbesöken någon
förtroendeskapande effekt. På grund av den oro som allmänheten
känner inför osäkerheten beträffande kärnvapen ombord bidrar den
till motsatsen, dvs. till att undergräva förtroendet i stället
för att stärka det. Detta förhållande har också flera gånger
påpekats direkt för den amerikanska regeringen.
Sverige avser i år i FN:s generalförsamling lägga förslag om
ett förbud mot marina kärnvapen med undantag för vissa
framförhandlade typer. Förbudet, som syftar till att omfatta
bl.a. alla sjöbaserade kryssningsmissiler med kärnvapen, skulle
enligt vad som från svensk sida framförts i FN:s
nedrustningskommission kunna komma till stånd antingen genom
förhandlingar eller genom ömsesidiga unilaterala åtgärder. Som
förberedelse till FN-behandlingen har regeringen genomfört
bilaterala konsultationer i frågan.
I avvaktan på ett förbud av denna typ driver Sverige i FN:s
nedrustningskommission bl.a. frågan om ett multilateralt
incidentavtal för att förhindra olyckor till havs och en
modernisering av gällande min-protokoll. Sverige har också
föreslagit att FN:s rapporteringsystem om militärbudgetar skall
utnyttjas för att sprida information om marina styrkor.
Utskottet konstaterar att kärnvapenmakterna ännu inte synes
vara beredda att överge den hittills tillämpade principen att
varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord på
sina örlogsfartyg. Debatten om kärnvapen till havs förefaller
emellertid vara i tilltagande såväl internationellt som internt
i t.ex. Förenta Staterna. Den diskussion om ett övergivande av
kärnvapen på ytfarkoster som började föras förra året av ett
antal amerikanska fackmän har fortsatt och även tagits upp av
åtskilliga ledamöter av kongressen.
Väsentliga unilaterala initiativ har också tagits som innebär
en reduktion av antalet taktiska kärnvapen till sjöss. Även om
motiven varit att vapnen blivit föråldrade eller framstår som
alltmer opraktiska att använda bidrar deras försvinnande till en
välkommen höjning av kärnvapentröskeln. Ju färre antalet
kärnvapen och kärnvapentyper till sjöss blir, desto lättare blir
det att uppnå och vidmakthålla öppenhet (s.k. transparens)
beträffande kärnvapnens förbandsläggning. Redan i höst torde USA
endast ha en kärnvapenklass kvar på ytfartyg. I
START-förhandlingarna har parterna visserligen inte kunnat komma
överens om något tak för de sjöbaserade kryssningsrobotarna
(SLCM), men de har enats om att göra var sin unilateral
deklaration beträffande sin SLCM-politik och varje år under
avtalets giltighetstid en politiskt bindande deklaration
beträffande planerad förbandsläggning av SLCM.
Utskottet konstaterar således att den om än begränsade
utvecklingen i dessa frågor som kunde noteras i föregående
betänkande (l989/90:UU6) har fortsatt under det gångna året.
Utskottet delar uppfattningen att en internationell
överenskommelse såväl om praxis vad gäller bekräftande av
kärnvapen ombord som om kärnvapen till sjöss över huvud taget är
av största betydelse i sak. Regeringen bör därför fortsätta att
i konstruktiva former söka vinna ökat internationellt gehör för
en ändring av stormakternas politik. Av detta skäl anser
utskottet att ensidiga svenska åtgärder inte nu är påkallade.
Ett ensidigt svenskt krav på garantier om kärnvapenfrihet skulle
i den nu aktuella situationen medföra svårigheter att driva det
internationella arbetet vidare. Om följden av ett ensidigt
svenskt agerande blev systematiskt inställda örlogsbesök skulle
också på sikt svårigheter kunna uppstå att hävda principen om
Östersjön som ett fritt hav.
I en rapport utgiven av organisationen Greenpeace i september
i år hävdas att kärnvapen medförts till Sverige vid ett antal
amerikanska örlogsbesök. Regeringen har uttalat att rapporten
måste granskas noggrant innan några slutsatser kan dras med
anledning av den. Utskottet delar denna bedömning och
förutsätter att regeringen företar en dylik granskning. Enligt
vad utskottet erfarit genomförs för närvarande en sådan
granskning inom försvarets forskningsanstalt.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion U401
(s), yrkande 1 i motion U402 (s), yrkande 2 i motion U404 (mp),
yrkande 5 i motion U414 (mp), yrkande 7 i motion U424 (c) samt
yrkande 4 i motion U425 (v). Yrkande 1 i motion U401 (s),
yrkande 2 i denna del i motion U402 (s), yrkande 3 i motion U402
(s), yrkande 11 i motion U405 (m) och yrkande 1 i motion U413
(s) får anses besvarade med vad utskottet anfört.
Vad gäller det folkrättsliga underlaget för Sveriges
internationella agerande i syfte att få till stånd en
överenskommelse om praxis vid örlogsbesök konstaterar utskottet
att regeringen anser sig ha tillfredsställande expertis till
sitt förfogande. Behov av någon särskild folkrättslig
utredning bedöms inte föreligga. Utskottet delar denna
bedömning.
Yrkande 4 i motion U413 (s) avstyrks därmed.
I motion U407 (fp) och i yrkande 1 i motion U412 (mp) föreslås
att tillstånd ej skall ges för annat lands militära övningar
på svenskt territorium. I yrkande 2 i den senare motionen
föreslås att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för
syftet med tillståndet till övningarna.
Enligt tillträdesförordningen har utländska militära enheter
varken tillträde till svenskt territorium eller tillåtelse att
bedriva övningar inom svenskt territorium utan särskilt
tillstånd. Tillstånd kan beviljas av regeringen efter prövning i
varje enskilt fall.
Sverige har sedan många år tillbaka ett brett samarbete med
det neutrala Schweiz, som bl.a. omfattat stridsflygplan. Det är
regeringens uppfattning att detta samarbete inte skadat tilltron
till Sveriges neutralitetspolitik. Utskottet delar denna
bedömning.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att lågflygning
måste ingå i offensiv krigföring eller i första hand är avsett
för operationer utanför det egna landets gränser. Ett viktigt
syfte med lågflygning är att undgå radarupptäckt. Det är ett
intresse för såväl offensivt som defensivt uppträdande i
luftstrid. Någon redogörelse för syftet med det svenska
tillståndet anser utskottet ej behövlig.
Med det anförda avstyrker utskottet motion U407 (fp) samt
yrkandena 1 och 2 i motion U412 (mp).
I motion U415 (s) föreslås att regeringen får i uppdrag att
komma med förslag om hur ett medlingsinstitut skall kunna
organiseras. Utskottet gjorde i anledning av motsvarande yrkande
under föregående år (l989/90:UU6) ett tillkännagivande i vilket
förutsattes att regeringen lämnade en redogörelse för huruvida
och i så fall på vilket sätt en svensk insats på detta område
skulle kunna tillföra bättre möjligheter än de existerande att
utnyttja medlingen som ett sätt att lösa internationella
konflikter på fredlig väg.
Utskottet noterade i samma betänkande att det i FN under
senare år framförts förslag om etablerandet av särskilda organ
eller mekanismer för internationella tvistefrågor, men att det
vid behandlingen av dessa förslag från svensk sida brukar
framhållas att det inte är mekanismer för tvistelösning i sig
som saknas utan snarare viljan att använda sig av de mekanismer
som redan existerar.
Till de existerande mekanismerna hör bl.a. Internationella
domstolen i Haag och den Permanenta skiljedomstolen i Haag. I
den senares förteckning över kvalificerade skiljedomare ingår
ett antal svenskar.
Utskottet har flera gånger tidigare uttalat sympati för en
praktiskt inriktad fredsverksamhet i mindre institutionaliserade
former, möjligen i form av ett nätverk av personer vilkas
tjänster skulle kunna användas i ett tidigt stadium av
internationella konflikter. Ett exempel på framgångsrik medling
är de insatser en svensk fredsforskare gjort i Papua New Guinea
under det gångna året.
Utskottet vill i detta sammanhang särskilt peka på den
förstärkning av medlingens roll vid fredligt biläggande av
tvister som nu håller på att diskuteras inom ramen för
ESK-arbetet. Sverige har gemensamt med andra NN-stater tagit ett
initiativ att inom ESK utarbeta en metod för fredligt biläggande
av tvister, baserad på principen om obligatorisk
tredjepartsinblandning i situationer då en tvist ej kan regleras
med andra fredliga medel. Medlingsuppgifter kan av pågående
diskussioner att döma komma att bli del av den verksamhet som
det framtida Centret för förebyggande av konflikter förutses
ägna sig åt. Medling kommer också att uppmärksammas vid det
expertmöte mellan ESK-länderna som skall hållas i Valletta nästa
år om fredlig lösning av tvister. Utskottet förutsätter att
regeringens redogörelse omfattar även dessa framsteg inom
ESK-arbetet.
Därmed anser utskottet motion U415 (s) vara besvarad.
Europeiska säkerhetsfrågor
De djupgående förändringar i Europas säkerhetspolitiska klimat
och strukturer som ägt rum under det gångna året har kommit att
ställa ESK-processen i förgrunden för ett nytt alleuropeiskt
samarbete.
Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet
och samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k.
korgar. Den första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i
Europa och innehåller ett antal viktiga principer för
förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett dokument
om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet
och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt samarbete och
korg tre mänskliga kontakter över gränserna, informations- och
kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets antagande att alla
tre korgarna hade samma vikt och att balansen mellan dem måste
vidmakthållas i den fortsatta processen. En fjärde korg
behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga
uppföljningsmötena, av vilka det möte som inleddes i Wien hösten
1986 och avslutades i början av 1989 var det tredje. Nästa
uppföljningsmöte blir i Helsingfors 1992.
Helsingforsdokumentet innehåller vissa uttalanden om
förtroendeskapande åtgärder på det militära området --främst
föranmälan av manövrer och utbyte av militära observatörer --
men är ganska kortfattat i fråga om egentlig nedrustning.
Under uppföljningsmötet i Wien fattades i januari förra året
beslut om att inleda två parallella förhandlingar, vilka båda
öppnades i mars. Som ovan redovisats gäller den ena, den s.k.
CFE-förhandlingen mellan de båda militäralliansernas medlemmar,
konventionell nedrustning och den andra, den s.k.
CSBM-förhandlingen mellan samtliga ESK-medlemmar, utbyggnad av
de förtroendeskapande åtgärderna. I båda förhandlingarna
behandlas frågor som är av stor betydelse för svenska
säkerhetsintressen.
Utskottet konstaterar att det principavtal som nu uppnåtts
mellan USA och Sovjetunionen om ett CFE-avtal, och som med
största sannolikhet kommer att formaliseras vid det förestående
toppmötet i Paris, innebär en framgång av historiska dimensioner
för nedrustningsansträngningarna i Europa.
Även om betydande vapenarsenaler, i synnerhet av de modernaste
systemen, kommer att finnas kvar efter avtalets genomförande, är
storleksordningen på de reduktioner som nu överenskommits sådan
att de militära förhållandena väsentligt kommer att förändras.
Det gäller speciellt möjligheterna att börja ett överraskande
anfallskrig på kontinenten. Enligt de beräkningar som i dag kan
göras, kommer reduktionerna i det avtalade området att omfatta
storleksordningen 42000--45000 stridsvagnar, varav närmare
40000 på Warszawapaktens sida, över 55000 pansrade
stridsfordon, flertalet på Warszawapaktsidan, ca 23000
artillerisystem, uteslutande på Warszawapaktsidan, samt därtill
väsentliga nedskärningar också vad gäller flyget. På flygsidan
är nedskärningarna dock något jämnare mellan pakterna än för
markstridskrafter.
Utskottet finner det värdefullt att det kommande CFE-avtalet
förutom de stora reduktionerna också kommer att få ett mycket
omfattande verifikationssystem, som i sig kommer att utgöra ett
förtroendebyggande inslag inför fortsatta förhandlingar.
Utskottet noterar att reduktionerna till de nu överenskomna
nivåerna ej blott gäller ett bortdragande av vapensystemen utan
även en fysisk eliminering av de system som ligger ovanför de
överenskomna nivåerna och som befinner sig inom området mellan
Atlanten och Ural vid tiden för avtalets undertecknande.
Parallellt med att parterna under 1990 har närmat sig den nu
träffade överenskommelsen, har emellertid, enligt uppgifter
under hösten, en förflyttning av betydande mängder stridsvagnar
till de sovjetiska områdena öster om Ural ägt rum. Det gäller
sannolikt även andra berörda vapensystem. En dylik utveckling
ger enligt utskottets uppfattning en mindre stabiliserande
effekt än om de övertaliga vapensystem som befann sig inom
området vid årets början hade fysiskt förstörts. Icke desto
mindre innebär avtalet så väsentligt mycket längre
förvarningstider, i synnerhet för Centraleuropa, att en
stabiliserande effekt också med dessa inskränkningar uppnås.
Inom ramen för CFE-förhandlingarna har preliminär
överenskommelse också träffats om hur de avtalade totalnivåerna
skall fördelas på olika regioner inom reduktionsområdet. För
stridsvagnar innebär överenskommelsen t.ex. att av de 20 000 som
vardera alliansen kan behålla får 7 500 finnas kvar i aktiva
förband i en inre zon, som på NATO-sidan består av Tyskland och
Benelux-länderna och på Warszawapaktsidan av Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern. Om därtill läggs den närmast
liggande zonen (på NATO-sidan Storbritannien, Frankrike, Italien
och Danmark, och på Warszawapaktsidan de tre västliga sovjetiska
militärdistrikten Baltikum, Vitryssland och Karpaterna) blir
totalsiffran per allians 10 300. I nästa zon tillkommer Spanien
och Portugal resp. de sovjetiska militärdistrikten Moskva, Ural
och Volga, och med dem stiger totalsiffran för stridsvagnar i
aktiva förband per allians till 11 800.
Slutligen omfattar överenskommelsen även flankerna som en
särskild zon. På flankerna -- för NATO:s del Norge, Grekland och
Turkiet, och för Warszawapaktens del Bulgarien, Rumänien och de
sovjetiska militärdistrikten Leningrad, Kiev, Odessa, Norra
Kaukasus och Transkaukasus militärdistrikt -- får vardera
alliansen ha 4 700 stridsvagnar. Därmed är totala antalet
stridsvagnar i aktiva förband uppe i 16 500 per allians. Härtill
kommer så 3 500 i förråd, och därmed har totalsiffran 20 000 per
allians uppnåtts.
Genom en särskild regel söker man i förhandlingarna bl.a. på
norskt initiativ att begränsa möjligheten att föra över
vapensystem från de centrala zonerna till flankområdena.
Utskottet konstaterar att det också är ett svenskt intresse att
en dylik förflyttning undviks, liksom att bortdragandet av de
sovjetiska styrkorna från den inre zonen (dvs. Centraleuropa)
inte leder till en permanent ökning av den sovjetiska militära
närvaron i Sveriges närområde. Medan det ännu är för tidigt att
uttala sig om hur de varaktiga mönstren kan bli i framtiden,
konstaterar utskottet att den stora minskning av
vapenarsenalerna i Europa som ett CFE-avtal kommer att innebära
i första hand gäller Centraleuropa och inte Nordeuropa.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att den
hittillsvarande ordningen med förhandlingar begränsade till
medlemmarna i de två militärallianserna nu verkar komma att
ersättas med förhandlingar mellan samtliga 34 ESK-medlemmar
efter uppföljningsmötet i Helsingfors l992. Därmed kommer ett
huvudkrav som drivits av Sverige under flera år att bli
tillgodosett. Våra möjligheter att aktivt påverka de kommande
förhandlingarna ökar givetvis därmed.
I den nu pågående parallella förhandlingen mellan samtliga
ESK-stater om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder har
Sverige sedan starten verkat aktivt, främst inom gruppen av
neutrala och alliansfria stater, den s.k. NN-gruppen. Ett
viktigt intresse som drivits från svensk sida gäller åtgärder
beträffande amfibiestyrkor och luftlandsättningsstyrkor.
Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltar i den
förberedande kommittén inför toppmötet i Paris i november och
innehar ordförandeskapet i en av de fyra arbetsgrupper som
tillsatts. De förslag om stärkande av ESK:s institutioner som nu
är aktuella har svenskt stöd. Det gäller dels regelbundna möten
på stats- och regeringschefsnivå och på utrikesministernivå
vartannat år och däremellan täta möten med en
ämbetsmannakommitté för att förbereda olika frågor, dels vissa
permanenta organ som ett sekretariat, ett centrum för
förebyggande av konflikter och eventuellt även ett organ för
valövervakning.
Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens strävan att
göra en aktiv insats i stärkandet av ESK-samarbetet. ESK är
enligt utskottets mening den självklara grunden för arbetet på
att bygga upp en ny alleuropeisk säkerhets- och
samarbetsordning, och Sverige har ett starkt intresse av att det
arbetet blir framgångsrikt.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion
U405(m), yrkande 2 i motion U418 (fp) och yrkande 1 i motion
U424 (c) som besvarade.
I yrkande 1 i motion U405 (m) behandlas Sveriges agerande i
ESK inom ramen för den neutrala och alliansfria gruppen.
Enligt motionärerna bör regeringen beakta att den traditionella
kopplingen till NN-gruppen inte längre med självklarhet är en
styrka, och att prioriteringar kan bli nödvändiga mellan svenska
intressen och intresset av en gemensamt framförhandlad
ståndpunkt i en så disparat grupp som den nuvarande NN-gruppen.
De neutrala och alliansfria staterna utgör förvisso ingen
homogen grupp. Samarbetet inom gruppen har ofta präglats av
intensiva diskussioner och ibland tydliga motsättningar. I några
frågor av central betydelse för Sverige har vi också sett oss
nödsakade att lägga fram egna nationella förslag, eftersom
enighet i gruppen inte kunnat skapas. Det har t.ex. gällt kravet
på en nära anknytning mellan de två parallella
Wienförhandlingarna. Utskottet konstaterar dock att
NN-samarbetet varit den form för agerande som sammantaget bäst
gagnat svenska nationella intressen inom ESK:s ram.
Den dramatiska utvecklingen i Europa under det senaste året
har naturligtvis påverkat den miljö i vilken NN-gruppen
traditionellt har verkat. Flera av de central- och östeuropeiska
länderna har visat intresse för att samarbeta med NN-gruppen i
olika sakfrågor. Härtill kommer att andra informella
konstellationer bland ESK-länderna kan komma att göra sig
gällande. Ett exempel härpå är den s.k. Pentagonala gruppen
mellan Ungern, Österrike, Italien, Tjeckoslovakien och
Jugoslavien. I framtiden och i takt med att de icke-militära
samarbetsfrågornas betydelse ökar inom ESK-arbetet kan denna
tendens till framväxt av andra konstellationer än de
traditionella komma att förstärkas.
Utvecklingen bidrar därför enligt utskottets mening till att
göra miljön för framtida ESK-förhandlingar mer flytande.
NN-gruppens roll kan mot den bakgrunden knappast vara densamma i
kommande nedrustningsförhandlingar efter l992 som den varit
hittills. Utskottet vill dock samtidigt peka på att NN-gruppen
fortfarande spelar en viktig och konstruktiv roll i ESK-arbetet.
Ett exempel utgör det förhållandet att koordinatörskapet för
samtliga fyra arbetsgrupper som arbetar inom den förberedande
kommittén till toppmötet i Paris i november anförtrotts neutrala
länder. NN-kretsen kommer även i framtiden enligt utskottets
bedömning att vara en naturlig grund för Sveriges agerande, även
om kretsen utvidgas och kompletteras med andra samarbetsformer
och konstellationer.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U405
(m) och yrkande 6 i motion U425 (v) som besvarade.
De internationella nedrustningsförhandlingarna
I yrkande 3 i motion U418 (fp) hänvisas till 1989 års
bilaterala överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen om
kontroll av kärnvapenproven och konstateras att denna
överenskommelse är ett viktigt steg mot ett totalt
provstopp. Samtidigt säger motionärerna att överenskommelsen i
sig inte siktade till att uppnå ett provstoppsavtal och att det
därför är viktigt att Sverige fortsätter sina ansträngningar att
medverka till att ett sådant avtal blir verklighet.
I yrkande 3 i motion U424 (c) föreslås med hänvisning till
existensen av ett verifikationssystem, internationella
datacentraler (IDC), att Sverige skall fortsätta sitt arbete i
riktning mot ett kärnvapenprovstopp. I yrkande 3 i motion U420
(mp) föreslås att regeringen i FN för fram krav på att samtliga
kärnvapenprov skall upphöra.
Utskottet konstaterar att Sverige är ett av de mest aktiva
länderna i vad avser arbetet med att uppnå ett fullständigt
provstoppsavtal. Dessa ansträngningar har pågått sedan början av
1960-talet och har koncentrerats till förhandlingarna vid
nedrustningskonferensen i Genève (CD). Sverige lade 1983 fram
ett komplett förslag till ett avtal och sedan 1976 har Sverige
lett arbetet på ett globalt verifikationssystem, där en
väsentlig beståndsdel är det nämnda IDC-systemet med
centraldatorer för seismiska data i Stockholm, Washington,
Moskva och Canberra.
I syfte att kontrollera efterlevnaden av det partiella
provstoppsavtalet från 1963 (PTBT) har försvarets
forskningsanstalt (FOA) dessutom etablerat ett nationellt
nätverk av åtta mätstationer från Kiruna till Ljungbyhed. Detta
system för mätning av luftburen radioaktivitet har hög
känslighet och stationerna kan mäta även mycket små mängder av
radioaktivitet.
Provsprängningarna och deras skadliga effekter har för nordisk
del fått ökad aktualitet genom att Sovjetunionens Högsta sovjet
i november 1989 antog ett dekret där ministerrådet bl.a.
uppmanades att lägga fram förslag om en eventuell koncentrering
av fortsatta sovjetiska provsprängningar till Novaja Zemlja.
Regeringen har, på grund av den oro för effekterna på den
känsliga arktiska miljön och på Sveriges absoluta närområde som
dessa tankegångar har förorsakat, vid upprepade tillfällen tagit
upp frågan med representanter för den sovjetiska regeringen. I
dessa kontakter har redogörelser för Sveriges kända inställning
till kärnvapenprov lämnats, samtidigt som vår och våra nordiska
grannars oro inför en utökning av provverksamheten på Novaja
Zemlja har framförts med emfas. Även gemensamma nordiska
uppvaktningar har gjorts under det gångna året. Utskottet delar
den framförda oron och anser det angeläget att regeringen även
fortsättningsvis verkar för att den arktiska miljön skyddas från
provsprängningsverksamhet.
I juli 1990 tillsattes i CD, efter ett uppehåll av sju år,
återigen en särskild kommitté för behandling av
provstoppsfrågan. Kommitténs mandat medger dock ännu inga
verkliga förhandlingar. Positionerna mellan kärnvapenstaterna
och övriga stater präglas fortfarande av traditionella
motsättningar och olika uppfattningar om när och hur ett
fullständigt provstoppsavtal skall uppnås. Storbritannien och
USA har exempelvis deklarerat att provstoppsavtalet för dem är
en mycket långsiktig målsättning, medan Sverige anser att
verkliga förhandlingar om ett fullständigt provstoppsavtal bör
komma i gång så snart som möjligt. Trots de traditionella
motsättningarna anser utskottet att det nu bör finnas
möjligheter att utföra ett substantiellt arbete i denna fråga i
CD, till gagn för framtida förhandlingar.
På grund av den långvariga låsningen i CD beträffande
provstoppsfrågan begärde förra året mer än en tredjedel av de
stater som är anslutna till det partiella provstoppsavtalet, att
en ändringskonferens skulle sammankallas i syfte att vidga
avtalet till ett fullständigt provstoppsavtal. Denna konferens
kommer att hållas i New York den 7--18 januari 1991.
Sverige ser PTBT som ett väsentligt och väl fungerande avtal.
Det ligger självklart i alla parters intresse att denna grund på
ett ansvarsfullt sätt utnyttjas i arbetet för att uppnå ett
fullständigt provstoppsavtal.
Utskottet anser att Sverige bör delta konstruktivt i
ändringskonferensen. Emellertid måste konstateras att de tre
ursprungliga fördragsparterna, Förenta Staterna, Sovjetunionen
och Storbritannien, i realiteten har vetorätt mot förändringar
av PTBT och att ändringskonferensens möjligheter att åstadkomma
ett CTBT i realiteten blir beroende av vad dessa tre stater kan
acceptera. Eftersom två av de viktigaste kärnvapenmakterna,
Frankrike och Kina, står utanför det partiella avtalet, och
detta avtal dessutom saknar verifikationsmöjligheter, är det
utskottets uppfattning att CD är rätt forum att driva frågan om
ett fullständigt provstoppsavtal i.
Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U418 (fp),
yrkande 3 i motion U424 (c) och yrkande 3 i motion U420 (mp)
besvarade.
Icke-spridningsfördraget (NPT) utgör stommen i
icke-spridningsregimen mot kärnvapen. I CD ägnas stor
uppmärksamhet åt detta fördrag och dess granskningskonferenser,
varav den senaste, den fjärde i ordningen, ägde rum i Genève den
20 augusti till den 14 september detta år.
NPT syftar dels till förhandlingar om nedrustning mellan
kärnvapenmakterna, dels till att förhindra att kärnvapen sprids
till nya länder. Ett flertal länder, de s.k. tröskelstaterna,
besitter troligtvis teknik för tillverkning av kärnvapen. Dessa
länder, i första hand Argentina, Brasilien, Indien, Israel,
Pakistan och Sydafrika, har hittills valt att stå utanför NPT.
Detta fördrag bidrar emellertid till den internationella
avspänningen och under de 20 år som NPT har funnits har inget
NPT-anslutet land skaffat kärnvapen. Anslutningen har ökat
varje år och uppgår i och med Albaniens och Moçambiques
tillträde detta år till 143 stater.
I yrkande 4 i motion U405 (m) föreslås att regeringen
internationellt och i FN verkar för att icke-spridningsavtalet i
sina olika delar hävdas samt att uppslutningen kring avtalet
stärks. I yrkande 4 i motion U418 (fp) föreslås likaledes att
Sverige bör fortsätta sina ansträngningar för att uppnå en
fullständig anslutning till NPT.
Sverige verkar sedan anslutningen 1970 aktivt och utan avbrott
inom fördragets alla områden. Arbetet bedrivs i flera fora, men
är särskilt intensivt i FN i New York och vid CD i Genève. Inom
IAEA verkar Sverige för flera initiativ inom NPT:s ram,
exempelvis på kontrollområdet.
Inför den fjärde granskningskonferensen i Genève i år gjordes
ett omfattande förberedelsearbete. Tillsammans med övriga
nordiska länder gjorde Sverige uppvaktningar i de länder som
alltjämt står utanför NPT, i syfte att få dessa att ansluta sig.
I ett gemensamt nordiskt NPT-memorandum, som fick status av ett
officiellt FN-dokument, framfördes den nordiska synen på de
flesta NPT-frågor.
Granskningskonferensen kunde emellertid inte uppnå enighet om
ett gemensamt slutdokument. Framsteg gjordes under svenskt
ordförandeskap i förhandlingarna om ett slutdokument, men på
grund av vissa låsningar mellan några av de s.k. alliansfria
staterna och viktiga kärnvapenstater kom förhandlingarna att
försvåras. Avsaknaden av ett slutdokument från konferensen
innebär att förberedelserna för NPT:s förlängning år 1995 har
komplicerats. Utskottet anser att Sverige även fortsättningsvis
och med största kraft bör verka för att fördragets auktoritet
både bibehålls och förstärks. Det är viktigt att längsta möjliga
förlängning uppnås efter 1995.
Utskottet anser därmed yrkande 4 i motion U405 och yrkande 4 i
motion U418 besvarade.
I motionerna U414 (mp), yrkande 7, och U420 (mp), yrkande 1,
föreslås att Sverige med kraft bör protestera mot Frankrikes
kärnvapenprov i Stilla havet.
Utskottet konstaterar att den vikt Sverige fäster vid ett
fullständigt provstopp alls inte är obekant för den franska
regeringen. Sverige tar kontinuerligt avstånd från de fortsatta
kärnvapenproven världen över. Det sker såväl bilateralt som
multilateralt. Den svenska synen, som innebär krav på att även
den franska kärnvapenstaten skall upphöra med sin
provverksamhet, har framförts direkt till såväl den franske
presidenten som landets premiärminister. Utskottet anser att
dessa markeringar även fortsättningsvis bör göras bilateralt vid
varje givet tillfälle, men är samtidigt av den uppfattningen att
svenska initiativ huvudsakligen bör inriktas på att finna
globala lösningar.
Därmed får utskottet anse yrkande 7 i motion U414 (mp) och
yrkande 1 i motion U420 (mp) besvarade.
I yrkande 5 i motion U405 (m) föreslås att det bilaterala
avtalet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen beträffande
medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av
alla nationer. Detta skulle enligt motionen hindra den snabba
spridning av tillverkningskapacitet för medeldistansmissiler som
för närvarande pågår.
Utskottet noterar attt Sverige deltar i den s.k.
sjustatsöverenskommelsens (MTCR, Missile Technology Control
Regime) strävanden mot icke-spridning av missiler, inkl.
medeldistansmissiler. Detta avser missiler som kan bära såväl
kärnvapen som kemiska och biologiska vapen. Regeringen
förbereder nationell lagstiftning om exportkontroll av vissa
produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. Ett
uppmärksammande av frågan om spridningen av vapenbärare och
relevant teknik ingår i Sveriges allmänna nedrustningspolitik.
Som ett led i denna politik diskuterades frågan, bl.a. på
svenskt initiativ, vid den fjärde granskningskonferensen av NPT.
Även om missilteknologin i sig inte är förknippad med de
processer som är nödvändiga för tillverkning av bl.a. kärnvapen
är det väsentligt att problemen fortsätter att uppmärksammas.
Den senaste utvecklingen i Persiska viken visar med all önskvärd
tydlighet att kärnvapenstater kan konfronteras med stater som
innehar kemiska vapen och att missilteknologin i dessa farliga
situationer spelar en väsentlig roll. Det bilaterala INF-avtalet
mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om nedmontering av
medeldistansmissiler är i sin utformning dock så speciellt och
till sin karaktär så begränsat till dessa två staters
förhållanden att det svårligen lämpar sig för
multilateralisering på det sätt motionären avsett.
Med det anförda anser utskottet yrkande 5 i motion U405
besvarat.
Med hänvisning till ca 30 års provsprängningar föreslås i
yrkande 2 i motion U420 (mp) att riksdagen hos regeringen begär
att den i FN skall verka för en vetenskaplig belysning av
effekterna på hälsa och miljö av kärnvapenproven.
Som utskottet konstaterade i föregående nedrustningsbetänkande
(1989/90:UU6) har Sverige tagit initiativ till en särskild
FN-studie om kärnvapnens olika aspekter. Denna har nyligen
avslutats och behandlar bl.a. just kärnvapentillverkningens,
provsprängningarnas och kärnvapenexplosionernas effekter på
hälsa och miljö. Studien kommer att diskuteras vid höstens
generalförsamling. Medlemsstaternas reaktioner kommer att vara
vägledande för en framtida bedömning om vilka konkreta förslag
som kan läggas fram och som det är politiskt möjligt att inom
FN:s ram vinna stöd för.
Utskottet anser därmed yrkande 2 i motion 1989/90:U420
besvarat.
Ett flertal motioner berör FN-organet IAEA:s roll och
uppgifter. I motion U406 (mp) föreslås att IAEA:s instruktion
ändras i så måtto att organet enbart skall ägna sig åt att
övervaka kärnsäkerhet och icke-spridning av kärnvapen. Enligt
yrkande 9 i motion U414 (mp) bör Sverige ta initiativ till
omformulering av IAEA:s stadgar i syfte att göra dem förenliga
med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. I yrkande 5 i
motion U424 (c)föreslås att regeringen i FN tar initiativ till
att IAEA:s mandat begränsas till försök att hindra
kärnvapenspridning och till kontroll av säkerheten i
kärnkraftverken. I yrkande 1 i motion U427 (v) och motion U428
(c) vänder sig motionärerna emot vad som betecknas som IAEA:s
dubbla roll på kärnkraftsområdet och föreslår att IAEA:s mandat
begränsas till försök att hindra kärnvapenspridning och till
kontroll av säkerheten i kärnkraftverken. I yrkande 2 i motion
U427 (v) hänvisas till utvecklingsländernas krav på hjälp med en
hållbar energiförsörjning och föreslås att Sverige därför stöder
FN:s arbete med nya och förnybara energikällor. I yrkande 14 i
motion U637 föreslås att Sverige aktivt skall verka för att
kärnkraften avvecklas globalt samt att IAEA:s uppgift
fortsättningsvis skall vara att verka för kärnkraftens
avveckling.
Utskottet konstaterar att samarbetet inom IAEA mellan de drygt
110 medlemsstaterna koncentreras till verifiering av åtaganden
om fredlig användning av kärnenergi (s.k. safeguards),
samordning och förmedling av rekommendationer i kärnsäkerhets-
och strålskyddssammanhang samt samordning och förmedling av
bistånd inom kärnenergiområdet. Genom sitt kontrollsystem för
verifiering av medlemsländernas åtaganden att inte utveckla
eller förvärva kärnvapen blir IAEA ett viktigt instrument i
freds- och nedrustningspolitiken. Sverige fäster stor vikt vid
denna del av IAEA:s verksamhet, men majoriteten av IAEA:s
medlemsländer är u-länder och dessa länder kräver att få ta del
av den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet i
industriländerna. Detta intresse är i huvudsak inte koncentrerat
till kärnkraften som sådan, utan mer till områden som
isotopanvändning inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik,
ekologi och strålskydd. Huvuddelen av IAEA:s bistånd inriktas
till just sådan verksamhet. Skulle detta bistånd inte bibehållas
finns en uppenbar risk för att flera av dessa länder drar sig ur
IAEA:s icke-spridnings- och säkerhetsarbete. IAEA skulle därmed
försvagas som organisation och arbetet med att förhindra
framtida kärnkraftsolyckor kompliceras. Några reella
förutsättningar för att ändra IAEA:s stadgar i den riktning
motionärerna önskar torde på grund av det ovan förda
resonemanget inte finnas.
Motion U406 (mp), yrkande 9 i motion U414 (mp), yrkande 5 i
motion U424 (c), yrkandena 1 och 2 i motion U427 (v), motion
U428 (c) samt yrkande 14 i motion U637 (mp) avstyrks därför.
Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen uppmärksammas av
motion 1989/90:U424, i vars yrkande 4 begärs att regeringen i
internationella fora aktualiserar detta problem. Motionärerna
anser att Sverige bör ta initiativ till internationella åtgärder
för att förhindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik
och kärnkraftsavfall.
Det är enligt utskottets bedömning utan tvivel så att den
civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan
framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål.
Sverige har länge drivit kravet på en effektivare kontroll av
den civila kärnkraften och ett viktigt led i denna strävan är
att kärnvapenstaternas civila verksamhet underkastas samma
kontroll som icke-kärnvapenstaternas. 26 FN-medlemmar står
fortfarande utanför NPT, bl.a. tröskelstaterna samt
kärnvapenstaterna Frankrike och Kina. Genom IAEA kan de anslutna
icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet kontrolleras.
Sverige arbetar aktivt för att de möjligheter till kontroll som
organisationen erbjuder skall utnyttjas effektivt.
Yrkande 4 i motion U424 får därmed anses besvarat.
I yrkande 8 i motion U414 (mp) föreslås att Sverige bör kräva
en omformulering av icke-spridningsavtalet i syfte att göra
texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften.
Utskottet konstaterar att varje ändringsförslag av
icke-spridningsfördraget (NPT) riskerar att öppna avtalstexten
för ytterligare ändringsförslag. En rad länder, inte minst många
utvecklingsländer, som är positiva till fördragets artikel IV,
mom. 2 om samarbete och bistånd, kan snarare komma att kräva att
detta utvidgas om avtalstexten öppnas för ändringsförslag.
Utfästelserna om samarbete och bistånd har för många länder
varit den främsta anledningen till att de har anslutit sig till
NPT. Finner de i ett sådant läge inte gehör för sina krav finns
en uppenbar risk att de drar sig ur icke-spridningsregimen.
Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom
majoritetsbeslut. I realiteten har ändringsförslag små
möjligheter att godkännas, eftersom de anslutna staterna har
alltför motstridiga intressen på väsentliga områden. Ett exempel
på en splittrande fråga är förlängningen av NPT, där vissa
u-länder, till skillnad mot bl.a. depositariestaterna, anser att
fördraget löper ut efter 1995. Att i detta läge framföra
ändringsförslag skulle bidra till att fördragets och hela
icke-spridningsregimens framtid äventyras.
Med det anförda avstyrker utskottet därför yrkande 8 i motion
U414 (mp).
I yrkande 10 i motion U424 (c) föreslås att internationella
förhandlingar syftande till förbud mot kryssningsmissiler så
snart som möjligt skall komma till stånd.
Utskottet konstaterar att kryssningsmissiler utgör ett inslag
i den internationella kärnvapenarsenalen som är ägnat att väcka
särskild oro, av de skäl som anförts i motionen.
Kryssningsmissilerna är till skillnad mot ballistiska missiler
lågtflygande vapenbärare som inte går i kulbanor, utan styrs som
förarlösa flygplan. Ett särskilt problem är de sjöbaserade
missilerna (SLCM), som har utgjort en av de svåraste frågorna i
START-förhandlingarna. Som utskottet i ett tidigare betänkande
(1989/90:UU6) har konstaterat har Sverige i många sammanhang
uttryckt oro inför de problem som är förknippade med SLCM.
Utskottet ser med tillfredsställelse på det faktum att Förenta
Staterna och Sovjetunionen vid bilaterala utrikesministermöten
det senaste året diskuterat även de sjöbaserade
kryssningsmissilerna. En komplicerande omständighet är
oenigheten beträffande möjligheter till verifikation vad gäller
denna vapentyp. En överenskommelse om att ömsesidigt redovisa
antalet sjöbaserade kryssningsmissiler har emellertid nåtts.
Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem
som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att det är
otillfredsställande om den nyligen överenskomna uppläggningen
leder till att behandlingen av frågan om SLCM ytterligare
fördröjs. Sverige har i UNDC drivit på för att föra upp frågorna
om marin kapprustning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen.
Som utskottet redovisat ovan i anslutning till motionerna om
kärnvapen ombord vid örlogsbesök har nukleära SLCM åtminstone
diskussionsvis ifrågasatts i den debatt som har börjat föras
bland amerikanska fackmän om möjligheten att tänka sig den
amerikanska flottan i framtiden utrustad med endast strategiska
ballistiska kärnvapen. Utskottet stödjer självfallet regeringens
försök att vinna gehör för nödvändigheten av en överenskommelse
om samtliga typer av kryssningsmissiler.
Yrkande 10 i motion U424 får därmed anses besvarat.
Sedan 1925 råder ett internationellt förbud mot användning av
kemiska och biologiska vapen. Detta förbud kompletterades
1972 med en konvention mot såväl utveckling som produktion och
lagring av biologiska vapen. Konventionen har i dag
undertecknats av 110 stater. Överenskommelsen av 1972 tillåter
dock att forskning av försvar mot biologiska vapen får utföras.
Det innebär att den kunskap som erhålls i denna forskning
naturligtvis kan användas även i destruktiva syften. I yrkandena
7 i motion U405 (m) och 2 i motion U422 (c) uppmärksammas de
risker som finns förknippade med den nya biotekniken. I den
förra motionen pekas främst på hybrid-DNA-tekniken, och
motionärerna föreslår att den svenska regeringen i
internationella fora bör verka för att få till stånd en bättre
och effektivare internationell konvention mot biologiska vapen.
I den senare motionen hänvisas till motion 1989/90:Jo617 och
föreslås att regeringen tar initiativ till att biotekniken ej
skall utnyttjas för offensiva militära syften.
År 1986 ägde en andra granskningskonferens om 1972 års
konvention rum i Genève, i vilken Sverige deltog aktivt.
Slutdokumentet från denna konferens innehåller procedurer för
verifikation och klagomål samt vissa konkreta åtgärder som
syftar till att stärka förtroendet för efterlevnaden av
konventionen. Sverige verkar för att flera stater skall delta i
informationsutbytet om den forskning som förekommer på detta
område. Vid 1986 års granskningskonferens överenskoms om ett
sådant utbyte på frivillig basis.
Utskottet måste med beklagande konstatera att flertalet parter
till konventionen alltjämt avstår ifrån att dela med sig av sina
erfarenheter, även om samtliga permanenta medlemmar i FN:s
säkerhetsråd deltar i detta utbyte. En tredje
granskningskonferens kommer att hållas under 1991. Utskottet
delar motionärernas syn i vad avser det angelägna i att
åstadkomma en effektivare konvention om biologiska vapen samt
att biotekniken inte skall utnyttjas för offensiva militära
syften. Den kommande granskningskonferensen blir ett lämpligt
tillfälle att driva arbetet för dessa mål vidare.
Med det anförda får yrkande 7 i motion U405 (m) och yrkande 2
i motion U422 (c) anses besvarade.
I CD pågår förhandlingar om förbud mot utveckling,
framställning och lagring av kemiska vapen samt förstöring av
redan existerande kemiska vapen och anläggningar.
Förhandlingarna har under senare år gjort betydande framsteg,
och en konvention borde kunna slutföras på kort tid om de
politiska hindren härför kunde undanröjas. Under årets
förhandlingar i CD:s kemivapenkommitté har emellertid arbetet på
en konvention kommit att kompliceras. Som tidigare har nämnts i
betänkandet har ett gemensamt amerikansk-sovjetiskt förslag om
en specialkonferens åtta år efter konventionens ikraftträdande
skapat debatt och lett till kritik från flera andra stater. Även
Sverige anser att den vetorätt förslaget i praktiken förespråkar
för stater som innehar kemiska vapen är olämplig.
En komplikation har också tillstött genom Iraks invasion av
Kuwait i början av augusti detta år. Såväl Iraks tidigare
användning av kemiska vapen, gentemot Iran och internt mot egna
folkgrupper, som den irakiska ledningens uttalanden under
Kuwaitkrisen har visat hur angeläget det är att förhindra att en
stat utvecklar de i produktionsprocessen betydligt enklare
kemiska vapnen som ett möjligt alternativ till kärnvapen.
I yrkande 6 i motion U405 (m) uppmärksammas att
kemivapenfrågan tenderar att utveckla sig till ett
nord-sydproblem. Motionärerna argumenterar att en framtida
konvention inte får ta samma form som icke-spridningsavtalet,
eftersom industriländerna -- vad de kemiska vapnen beträffar --
inte på samma sätt strävar efter exklusiv rätt att inneha dessa
vapen och därmed inte nödvändiggör "kompensationsrätt" för
u-länderna till motsvarande fredliga teknologi. Enligt yrkande
5 i motion U418 (fp) har Sverige genom sitt ordförandeskap i den
särskilda förhandlingskommittén om de kemiska vapnen i CD ett
särskilt ansvar att driva frågan om en framtida konvention
vidare.
Utskottet konstaterar att de två med consensus antagna
resolutionerna i FN:s generalförsamling om att arbetet med en
konvention snabbt skall slutföras har lagt grunden till en
berättigad optimism. De praktiska förslagen om förstöring av
existerande kemiska vapen som överenskommits bilateralt har
också bidragit till en positiv bild. Även om de två stormakterna
fortfarande önskar behålla 2 % av nuvarande arsenaler och detta
i sig komplicerar förhandlingarna om en konvention, måste
utskottet samtidigt uttrycka sin tillfredsställelse med att 98 %
av nuvarande innehav på detta sätt skulle försvinna. Trots att
de politiska problemen har försvårat arbetet har förhandlingarna
ändå framtvingat klara ställningstaganden från i stort sett alla
viktigare inblandade stater. Utskottet konstaterar att krisen i
Persiska viken har aktualiserat såväl faran med användningen av
kemiska vapen som behovet av fullständig kontroll över denna typ
av vapen, vars produktion är alltför lättillgänglig.
Risken för spridning av kemiska vapen till allt fler länder är
fortfarande stor, och utskottet anser därför att det är
nödvändigt att arbetet i CD:s kemivapenkommitté bedrivs med
fortsatt intensitet.
Yrkande 6 i motion U405 resp. yrkande 5 i motion U418 får
därmed anses besvarade.
I yrkande 7 i motion U418 (fp) föreslås att den svenska
regeringen som ett led i tillkomsten av förtroendeskapande
åtgärder skall intensifiera arbetet med att söka begränsa de
marina rustningarna. I yrkande 6 i motion 1989/90:U424 (c)
begärs att regeringen lägger fram förslag till konkreta åtgärder
för att förhindra marin rustning, och i yrkande 2 (delvis) i
motion U402 (s) begärs att regeringen skall verka för en marin
avrustning av alla fartyg.
Utskottet konstaterar att den internationella diskussionen om
de marina rustningsfrågorna förs främst i FN:s
nedrustningskommission (UNDC). Sverige har sedan länge betonat
hur angeläget det är att inleda internationella förhandlingar om
marin nedrustning och marina förtroendeskapande åtgärder. Som
utskottet redovisat ovan i samband med motionerna om örlogsbesök
kan bland svenska initiativ nämnas ett förslag om ett
multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till havs och
ett moderniserat protokoll för användning av havsminor.
Tillsammans med Finland och Indonesien presenterade Sverige vid
1990 års UNDC-session ett arbetspapper med konkreta förslag till
nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder på det marina
området. Detta arbetspapper konstaterar bl.a. att den relativa
betydelsen av konventionella vapen och kärnvapenbestyckade
styrkor till sjöss ökar som ett resultat av den prioritet som
ges i nedrustningsförhandlingarna till reduktionen av luft- och
landbaserade styrkor. Arbetspapperet påpekar också att
kärnvapenmakterna borde ompröva sin praxis att varken bekräfta
eller förneka närvaron av kärnvapen ombord specifika fartyg vid
specifika tidpunkter. Vidare tas problemen med de sjöbaserade
kryssningsmissilerna och fartyg drivna med kärnenergi upp.
Sverige har också betonat hur angeläget det är att inleda
multilaterala förhandlingar kring dessa frågor i bl.a. CD.
Med det anförda anser utskottet yrkande 7 i motion U418 (fp),
yrkande 6 i motion U424 (c) och yrkande 2 i denna del i motion
U402 (s) besvarade.
Enligt motion U418 (fp) har den internationella
vapenhandeln nått oroväckande proportioner. Motionärerna
vänder sig mot att en stor del av denna inte sker i öppna
former. I motionens yrkande 8 föreslås att Sverige bör kunna
medverka till att utarbeta en konkret modell för ett system för
registrering, kontroll och begränsning av den internationella
vapenhandeln.
Utskottet konstaterar att Sverige tidigare (år 1988) har
medverkat till att en resolution antogs av FN:s
generalförsamling angående internationella vapenöverföringar.
Resolutionen uppmanar medlemsstaterna till att bl.a. stärka sina
nationella system för övervakning och kontroll av dessa
transaktioner. Två utredningar, tillsatta av regeringen 1987,
har haft i uppdrag att dels se över krigsmaterielpolitiken i
stort, dels granska klassificeringen av krigsmateriel.
Betänkanden från dessa utredningar har varit föremål för en
omfattande remissbehandling under våren 1990. Förslag till ny
lagstiftning förbereds av regeringen. Utskottet anser det
angeläget att dessa frågor utsätts för en grundlig diskussion.
Därmed betraktar utskottet yrkande 8 i motion U418 (fp) som
besvarat.
I yrkande 6 i motion U418 (fp) föreslås att Sverige skall
verka för att anslutningen till det system som har utarbetats
inom FN:s ram för redovisning och rättvisande jämförelser
mellan militärutgifter i olika länder utvidgas ytterligare.
Ökad information om länders militära utgifter är enligt
utskottets mening en viktig komponent i insamlandet av objektiv
militär information och bidrar till ökat förtroende mellan
stater. Sverige har i FN uttryckt sitt starka stöd för detta
informationsutbyte, som med en bredare anslutning av
Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna kommer att
underlättas. Sovjetunionen har som konstaterades i betänkande
1989/90:UU6 uttalat sin beredskap att ansluta sig till detta
rapporteringssystem så snart de tekniska förutsättningarna
föreligger. Utskottet förutsätter att regeringen även framgent
inom FN verkar för en effektivisering av detta
informationsutbyte.
Därmed får yrkande 6 i motion U418 anses besvarat.
I yrkande 8 i motion U425 (v) föreslås att FN:s roll
stärks i syfte att skydda små länder, att verka som
förvarningsmekanism i konfliktområden och att koordinera
internationella miljö- och utvecklingsprojekt. Yrkandet föreslår
även att de kunskaper folkrörelserna besitter skall utnyttjas
bättre.
Utskottet konstaterar att stärkandet av FN är en hörnsten i
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. FN:s ansvar för
nedrustningsarbetet är av största betydelse och är ett ansvar
som har tilldelats organisationen av dess medlemsstater.
FN:s stadga definierar organisationens ändamål, däribland
främst att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att FN:s roll
det senaste året har stärkts på detta område. Genom
säkerhetsrådets agerande med anledning av Iraks invasion av
Kuwait har organisationen visat sig leva upp till det ansvar för
internationell fred och säkerhet som grundarna en gång avsåg.
Tidigare nästan oprövade åtgärder under stadgans kapitel VII har
kommit till användning för att beivra ett ovanligt grovt brott
mot folkrätten. De fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd
agerar nu enigt och beslutsamt för att återställa fred och
säkerhet i en strategiskt viktig del av världen.
FN har haft en framträdande roll i Kambodjafrågan, där tanken
är att fria och rättvisa val skall organiseras av FN och där de
fyra huvudfraktionerna i Kambodja skall enas om företrädare i
ett högsta nationellt råd. Namibias självständighet är en stor
framgång för alla inblandade, däribland FN, som bidrog till att
den utdragna processen kunde avslutas på ett tillfredsställande
sätt. I Centralamerika har FN engagerat sig för att försöka
komma till rätta med de långvariga och djupa politiska,
ekonomiska och sociala konflikterna. I förhandlingarna mellan El
Salvadors regering och FMLN-gerillan har FN spelat en central
och konstruktiv roll.
Som ovan anförts har FN:s roll under senare tid kommit att
stärkas i den riktning motionärerna föreslår. Det breda och
starka folkliga stödet för nedrustningsfrågorna spelar en viktig
opinionsbildande och pådrivande roll i arbetet för fred och
nedrustning. Genom utrikesdepartementet har regeringen sedan
länge en fungerande dialog och ett viktigt informationsutbyte
med folkrörelserna på detta område. Utskottet konstaterar att
dessas kompetens tas till vara på olika sätt och att de i flera
avseenden utgör ett värdefullt komplement till regeringens
politik.
Utskottet anser därmed yrkande 8 i motion U425 (v) besvarat.
I yrkande 10 i motion U414 (mp) föreslås att framtida
mellanstatliga tvister som ej kan lösas genom förlikning skall
överlämnas till Internationella domstolen i Haag för
skiljedomsförfarande. Ett exempel på en sådan tvist är enligt
motionärerna u-båtskränkningarna på svenskt territorium.
Sverige ställer sig allmänt positivt till att tvistlösningar
tas upp i den internationella domstolen i Haag. I fråga om
ubåtskränkningarna är det emellertid enligt utskottet inte
möjligt, eftersom det inte finns någon definierad motpart. Det
är vidare utskottets uppfattning att hänskjutning till domstolen
i Haag bör bedömas från fall till fall och inte genom en
bindande princip.
Yrkande 10 i motion U414 (mp) avstyrks därför.
I motion U414 (mp), yrkande 11, anförs att USA:s invasion i
Panama liksom den tidigare vietnamesiska invasionen av Kampuchea
aktualiserar frågan huruvida det kan existera ett
internationellt ansvar som rättfärdigar intervention i andra,
suveräna staters inre angelägenheter. Enligt motionärerna bör
regeringen i FN ta initiativ till utredning om en fungerande
världsrättslig ordning i syfte att undvika situationer av detta
slag.
Utskottet konstaterar att FN-stadgan förbjuder varje militär
intervention i en medlemsstat. Ingen bestämmelse i stadgan
auktoriserar FN att tillgripa våld mot en stat såvida det inte
föreligger ett fredshot, ett fredsbrott eller en
aggressionshandling. En stats intervention i en annan är
folkrättsligt godtagbar om det exempelvis är fråga om en rent
humanitär och/eller polisiär hjälpaktion efter inbjudan från den
lagliga regeringen i den stat där interventionen sker. Övergår
oroligheter till regelrätt inbördeskrig innebär emellertid varje
militärt bistånd åt den ena eller andra sidan ett ingripande i
en intern utvecklingsprocess och därmed också att ett brott mot
principen om folkens självbestämmanderätt sker. Att FN:s
säkerhetsråd inför enstaka konflikter ej kan fatta beslut om
ingripande eller sanktioner på grund av den stadgade vetorätten
innebär inte nödvändigtvis att FN-stadgan inte fungerar enligt
upphovsmännens intentioner. Vetoreglerna är en del av stadgan,
och tanken var att rådet enbart skulle ingripa när
majoritetsförhållande rådde och inlagt veto saknades.
Utskottet anser därmed yrkande 11 i motion U414 (mp) besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
l. beträffande en internationell definition av
neutralitetsbegreppet
att riksdagen avslår yrkande 7 i motion l989/90:U425,
res. 1 (v)
2. beträffande vapenexport och Sveriges säkerhets- och
utrikespolitik
att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1989/90:U424
besvarat med vad utskottet anfört,
res. 2 (mp)
3. beträffande nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens
samtidiga behandling
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1989/90:U414,
res. 3 (mp)
4. beträffande svensk säkerhets- och nedrustningspolitik
att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion
1989/90:U405 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande säkerhetspolitiska åtgärder med speciell
inriktning på norra Europa
att riksdagen med avslag på yrkande 3 i denna del i motion
1989/90:U425 förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U404, yrkande
10 i motion 1989/90:U405, yrkande 2 i motion 1989/90:U414,
yrkande 8 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2 i motion
1989/90:U425 samt i denna del motion 1989/90:U429 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 4 (v, mp)
6. beträffande kärnvapenfri zon i Norden
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U404,
yrkande 8 i denna del i motion 1989/90:U405, yrkande 1 i motion
1989/90:U418, yrkande 3 i denna del i motion l989/90:U425 samt
motion 1989/90:U429 i denna del besvarade med vad utskottet
anfört,
7. beträffande nordisk parlamentarisk kommission för
kärnvapenfri zon
att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1989/90:U414 och
yrkande 9 i motion 1989/90:U424,
res. 5 (c, mp)
8. beträffande behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri
zon
att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U414,
res. 6 (mp)
9. beträffande negativa säkerhetsgarantier
att riksdagen förklarar yrkande 8 i denna del i motion
1989/90:U405 besvarat med vad utskottet anfört,
10. beträffande gemensam nordisk ståndpunkt om
kärnvapenfrihet vid örlogsbesök
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U413,
11. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U413 och
yrkande 6 i motion 1989/90:U414 besvarade med vad utskottet
anfört,
res. 7 (mp)
12. beträffande lag om förbud mot kärnvapen på svenskt
territorium
att riksdagen förklarar motion 1989/90:U416 besvarad med vad
utskottet anfört,
l3. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen med avslag på yrkande 2 i motion 1989/90:U401,
yrkande 1 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion
1989/90:U404, yrkande 5 i motion 1989/90:U414, yrkande 7 i
motion 1989/90:U424 samt yrkande 4 i motion 1989/90:U425
förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U401, yrkande 2 i denna del
och yrkande 3 i motion 1989/90:U402, yrkande 11 i motion
1989/90:U405 och yrkande 1 i motion 1989/90:U413 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 9 (c)
res. 10 (v, mp)
14. beträffande folkrättslig utredning om kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök
att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U413,
15. beträffande utländska militära övningar i Sverige
att riksdagen avslår motion 1989/90:U407 samt yrkandena 1 och
2 i motion 1989/90:U412,
res. 11 (mp)
16. beträffande medlingsinstitut
att riksdagen förklarar motion 1989/90:U415 besvarad med vad
utskottet anfört,
17. beträffande europeiska säkerhetsfrågor
att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1989/90:U405,
yrkande 2 i motion 1989/90:U418 samt yrkande 1 i motion
1989/90:U424 besvarade med vad utskottet anfört,
18. beträffande Sverige och den alliansfria och neutrala
gruppen
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U405 och
yrkande 6 i motion 1989/90:U425 besvarade med vad utskottet
anfört,
19. beträffande totalt provstopp
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U418,
yrkande 3 i motion 1989/90:U424 och yrkande 3 i motion
1989/90:U420 besvarade med vad utskottet anfört,
20. beträffande icke-spridningsfördraget (NTP)
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1989/90:U405 och
yrkande 4 i motion 1989/90:U418 besvarade med vad utskottet
anfört,
21. beträffande franska kärnvapenprov
att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U414 och
yrkande 1 i motion 1989/90:U420 besvarade med vad utskottet
anfört,
res. 12 (mp)
22. beträffande medeldistansmissiler
att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1989/90:U405
besvarat med vad utskottet anfört,
23. beträffande studie av kärnvapenprovens effekter
att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1989/90:U420
besvarat med vad utskottet anfört,
24. beträffande IAEA:s roll
att riksdagen avslår motion 1989/90:U406, yrkande 9 i motion
1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2
i motion 1989/90:U427, motion 1989/90:U428 och yrkande 14 i
motion 1989/90:U637,
res. 13 (c, mp)
res. 14 (v)
25. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1989/90:U424
besvarat med vad utskottet anfört och avslår yrkande 8 i motion
1989/90:U414,
res. 15 (mp)
26. beträffande förbud mot kryssningsmissiler
att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1989/90:U424
besvarat med vad utskottet anfört,
27. beträffande biologiska stridsmedel
att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U405 och
yrkande 2 i motion 1989/90:U422 besvarade med vad utskottet
anfört,
28. beträffande kemiska vapen
att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1989/90:U405 och
yrkande 5 i motion 1989/90:U418 besvarade med vad utskottet
anfört,
29. beträffande marina rustningar
att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U418,
yrkande 6 i motion 1989/90:U424 och yrkande 2 i denna del i
motion 1989/90:U402 besvarade med vad utskottet anfört,
30. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1989/90:U418
besvarat med vad utskottet anfört,
31. beträffande rapporteringssystem för militära budgetar
att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1989/90:U418
besvarat med vad utskottet anfört,
32. beträffande FN:s ansvar för bevarande av freden
att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1989/90:U425 och
yrkande 11 i motion 1989/90:U414 besvarade med vad utskottet
anfört samt avslår yrkande 10 i motion 1989/90:U414.
res. 16 (mp)
Stockholm den 18 oktober 1990
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert
Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m),
Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson
(s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola
Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria
Leissner (fp), Arne Mellqvist (s) och Ingbritt Irhammar (c).
Använda förkortningar
ABM Anti-ballistiska missiler/Anti-Ballistic Missiles
ALCM Flygburna kryssningsmissiler/Air-Launched Cruise Missiles
ASAT Anti-satellitvapen/Anti-Satellite
ATTU Området från Atlanten till Ural
CD Nedrustningskonferensen/Conference on Disarmament
CFE Konferensen om konventionella styrkereduktioner i Europa/
Conference on Forces Reduction in Europe
CPC Centrum för förebyggande av konflikter/Conflict
Prevention Center
CSBM Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder/Confidence- and
Security-Building Measures
CTBT Fullständigt provstoppsavtal/Comprehensive Test Ban
Treaty
ESK Europeiska säkerhetskonferensen
GLCM Landbaserade kryssningsmissiler/Ground-Launched Cruise
Missiles
IAEA International Atomic Energy Agency
IDC Internationella datacentraler
INF Kärnvapenstyrkor med medeldistansräckvidd/
Intermediate-range Nuclear Forces
MBFR Ömsesidiga, balanserade styrkereduktioner/Mutual Balanced
Force Reductions
MTCR Sjustatsöverenskommelsen/Missile Technology Control
Regime
NN Neutrala och alliansfria (gruppen)/Neutral and
Non-aligned
NPT Icke-spridningsavtalet/Non-Proliferation Treaty
NST Förhandlingarna om strategiska kärnvapen och rymdvapen/
Nuclear and Space Talks
PNE Fredliga provsprängningar/Peaceful Nuclear
Explosions
PTBT Partiella provstoppsavtalet/Partial Test Ban Treaty
SDI Strategiska rymdförsvaret/Strategic Defence
Initiative
SLCM Sjöbaserade kryssningsmissiler/Sea-Launched Cruise
Missiles
START Förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen/
Strategic Arms Reduction Talks
TTBT Tröskelavtalet/Threshold Test Ban Treaty
UNDC FN:s nedrustningskommission/United Nations Disarmament
Commission
WEU Västeuropeiska unionen/Western European Union
Reservationer
1. Internationell definition av neutralitetsbegreppet
(mom.1)
Bertil Måbrink (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.17
börjar med "Sverige för en" och på s.18 slutar med "yrkande 7
i motion U425 (v)" bort ha följande lydelse:
Sverige för en alliansfri politik som syftar till neutralitet
i händelse av krig. Vår politik tjänar också som ett bidrag till
lugn och stabilitet i vår del av världen.
Men Sveriges neutrala status är inte bara en fråga om hur vi,
som land, skall förhålla oss till internationella pakter och
militära allianser. Det är också fråga om hur vi kan använda vår
neutrala status i det internationella arbetet för fred och
nedrustning. När kriget är mindre sannolikt blir freds- och
neutralitetspolitiken allt viktigare.
En aktiv neutralitetspolitik förutsätter att man inte bara ser
den legala sidan av neutraliteten utan också, och framför allt,
lyfter fram den politiska sidan av neutralitetsbegreppet, d.v.s.
att man ser neutraliteten som ett verktyg i det internationella
arbetet för fred och nedrustning.
Neutralitetspolitiken får inte vara statisk och oförmögen till
att anpassas till en föränderlig verklighet. I dag, inte minst
mot bakgrund av den dramatiskt förändrade säkerhetspolitiska
bilden, krävs en nydefiniering av begreppet neutralitet och ett
stärkt samarbete mellan de neutrala länderna inom
nedrustningsområdet.
Även i en tid där den traditionella öst--väst-konflikten
klingar av finns centrala uppgifter för de neutrala staterna. De
kan vara pådrivande som praktiska exempel för nedrustning, och
de kan spela en viktig medlande roll i den växande
nord--syd-konflikten.
Målsättningen måste vara att komma fram till en ny
internationell förståelse av begreppet neutralitet och få den
förankrad i den internationella folkrätten.
Härmed tillstyrks yrkande 7 i motion U425 (v).
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande en internationell definition av
neutralitetsbegreppet
att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1989/90:U425
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik
(mom.2)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.18
börjar med "De primära" och slutar med "därmed besvarat" bort ha
följande lydelse:
I likhet med vad motionärerna uttrycker i yrkande 11 i motion
U424 anser utskottet att det föreligger en motsättning mellan
vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik, varför
motionens yrkande bör bifallas.
dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande vapenexport och Sveriges säkerhets- och
utrikespolitik
att riksdagen med bifall till yrkande 11 i motion 1989/90:U424
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens samtidiga
behandling (mom.3)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.18
börjar med "Inte heller" och slutar med "avstyrks därmed" bort
ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med den uppfattning som framförs i motion
U414 (mp) att nedrustnings- och försvarsfrågor i riksdagsarbetet
bör behandlas i ett sammanhang genom t.ex. en gemensam
kammardebatt. Detta är en sak för riksdagens talmanskonferens
att beakta vid planeringen av riksdagsarbetet.
Yrkande 1 i motion U414 (mp) anses härmed besvarat.
dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens
samtidiga behandling
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1989/90:U414
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på
norra Europa (mom.5)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.21
börjar med "Gemensamt för" och slutar med "stater deltar" bort
ha följande lydelse:
Gemensamt för motionärernas syn är uppfattningen att Sveriges
säkerhet skulle gynnas av särskilda förhandlingar som avser det
nordeuropeiska området inom ESK. Som utskottet ovan konstaterat
utgör det säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del
av den totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat
från Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse
odelbar. Dock bör det vara möjligt att inom ESK:s ram särskilt
ta upp konsekvenserna i norra Europa efter de stora
förändringarna säkerhetspolitiskt i centrala Europa, och utifrån
en sådan helhetsanalys motverka tendensen att nedrustning i
centrum leder till upprustning i norr.
Centrala delar i en nedrustning i norra Europa är att, inom
ESKs ram, få till stånd en positiv förändring i Östersjöområdet.
Det skulle exempelvis kunna innebära ett bortdragande av alla
offensiva styrkor, alla kärnvapen tas bort och skrotning av
kärnvapnens infrastruktur, förbud för militära övningar och
patrullering av stormakternas högsjöflottor, liksom besök av
kärnvapenutrustade fartyg i Östersjöområdet. De pengar som
frigörs kan i stället användas i det ekonomiska och ekologiska
samarbetet.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 3 i motion U404
(mp), yrkande 2 i motion U414 (mp), yrkande 8 i motion U424 (c),
yrkandena 1, 2 och 3 i motion U425 (v) samt i denna del motion
U429 (s). Yrkande 10 i motion U405 (m) avstyrks.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande säkerhetspolitiska åtgärder med speciell
inriktning på norra Europa
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U404,
yrkande 2 i motion 1989/90:U414, yrkande 8 i motion
1989/90:U424, yrkandena 1, 2 och i denna del yrkande 3 i motion
1989/90:U425 samt motion 1989/90:U429 i denna del samt med
avslag på yrkande 10 i motion 1989/90:U405 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Nordisk parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon
(mom.7)
Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) och Per Gahrton
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.22
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Arbetet för en kärnvapenfri zon i Norden måste intensifieras.
Utvecklingen i Europa ger idén ökad aktualitet.
Den ämbetsmannagrupp som arbetat utan insyn sedan 1987 har nu
fått de nordiska utrikesministrarnas uppmaning att redovisa sitt
resultat så fort som möjligt under 1991. Detta gör det än
angelägnare att nu arbeta för att en nordisk parlamentarisk
kommission för en kärnvapenfri zon tillsätts, för att ta itu med
ämbetsmannagruppens rapport och underlätta beslut i de olika
parlamenten. Detta bör ges regeringen till känna.
Yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c)
tillstyrks därför.
dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande nordisk parlamentarisk kommission för
kärnvapenfri zon
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U414
och yrkande 9 i motion 1989/90:U424 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri zon (mom.8)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.22
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks
därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motionärernas uppfattning att det vore
rimligt om frågan om nordisk kärnvapenfri zon kan behandlas i
Nordiska rådet. I praktiken har Nordiska rådet alltmer blivit
forum för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor (t.ex. Nordens
relation till EG) varför utskottet inte kan se något hinder för
att också frågan om en nordisk kärnvapenfri zon tas upp i rådet.
Yrkande 4 i motion U414 bör därför bifallas.
dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri
zon
att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U414
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök (mom.11)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.25
börjar med "Vad gäller" och slutar med "anses besvarat" bort ha
följande lydelse:
Utskottet betraktar Nya Zeelands politik i detta avseende som
ett intressant exempel som motiverar nära samarbete från svensk
sida. Utskottet tillstyrker därför motion U413 yrkande 3 och
motion U414 yrkande 6.
dels att utskottets hemställan i moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U413
och yrkande 6 i motion 1989/90:U414 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Uttalande om Sveriges principer vid utländska örlogsbesök
Per Gahrton (mp) anser att den del av utskottets yttrande som
på s.24 börjar med "Det är enligt utskottet" och slutar med
"detta fall" bör utgå.
9. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom.13)
Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.26
börjar med "Av detta skäl" och slutar med "ett fritt hav" bör
utgå,
dels att till den del av utskottets yttrande som på s.
26 börjar med "I en" och på s.27 slutar med
"forskningsanstalt" bör fogas:
Utskottet anser att Greenpeacerapporten måste tas på allvar
och att en granskning inte enbart bör ske genom FOA:s försorg
utan också av oberoende, gärna utländska, experter.
Sveriges trovärdighet i kampen för ett atomfritt hav, liksom
vårt beslut att verka för en atomfri zon i Norden skulle stärkas
av att vi nu skärpte praxis vid örlogsbesök.
Sverige bör fortsätta verka internationellt för att
stormakterna skall upphöra med sin praxis att varken bekräfta
eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord. Detta bör
likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella
resultat kräver besked om att svensk lag i detta avseende
respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller
på annat sätt försäkrar sig om att så sker.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet yrkande 1 i
motion U401, yrkande 1 i motion U413 och yrkande 7 i motion
U424. Övriga yrkanden avstyrks i aktuella delar.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1989/90:U401,
yrkande 1 i motion 1989/90:U413 och yrkande 7 i motion U424, med
avslag på yrkande 2 i motion 1989/90:U401, yrkande 1 och
ifrågavarande del av yrkande 2 samt yrkande 3 i motion
1989/90:U402, yrkande 2 i motion 1989/90:U404, yrkande 11 i
motion U405 samt med anledning av yrkande 5 i motion
1989/90:U414 och yrkande 4 i motion 1989/90:U425 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom.13)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.26
börjar med "Av detta skäl" och slutar med "ett fritt hav" bör
utgå,
dels att till den del av utskottets yttrande som på s.
26 börjar med "I en" och på s.27 slutar med
"forskningsanstalt" bör fogas:
Utskottet anser att Greenpeacerapporten måste tas på allvar
och att en granskning inte enbart bör ske genom FOAs försorg
utan också av oberoende, gärna utländska, experter.
Sveriges trovärdighet i kampen för ett atomfritt hav, liksom
vårt beslut att verka för en atomfri zon i Norden, skulle
stärkas av att vi nu skärpte praxis vid örlogsbesök.
Sverige bör fortsätta verka internationellt för att
stormakterna skall upphöra med sin praxis att varken bekräfta
eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord. Detta bör
likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella
resultat, kräver besked om att svensk lag i detta avseende
respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller
på annat sätt försäkrar sig om att så sker.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motionerna
U401 yrkandena 1 och 2, U402 yrkandena 1, 2 i denna del och 3,
U404 yrkande 2, U405 yrkande 11, U413 yrkande 1, U414 yrkande 5,
U424 yrkande 7 och U425 yrkande 4.
dels att utskottets hemställan i moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U401,
yrkande 1 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion
1989/90:U404, yrkande 5 i motion 1989/90:U414, yrkande 7 i
motion 1989/90:U424, yrkande 4 i motion U425, yrkande 1 i motion
1989/90:U401, yrkande 2 i denna del och yrkande 3 i motion
1989/90:U402, yrkande 11 i motion 1989/90:U405 och yrkande 1 i
motion 1989/90:U413 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. Utländska militära övningar i Sverige (mom.15)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.27
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion U412 (mp)"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att svenskt
territorium över huvud taget inte bör få användas för utländsk
militär övningsverksamhet. Utskottet anser att detta med bifall
till motion U407 och yrkandena 1 och 2 i motion U412 bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande utländska militära övningar i Sverige
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U407 och
yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U412 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Franska kärnvapenprov (mom.21)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.34
börjar med "Utskottet konstaterar" och på s.35 slutar med
"U420 (mp) besvarade" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att franska kärnvapenprov är värda samma klara
och offentliga protester som t.ex. har riktats mot planerna på
sovjetiska kärnvapenprov i Novaja Zemlja.
Detta bör med bifall till motionerna U414 yrkande 7 och U420
yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande franska kärnvapenprov
att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1989/90:U414
och yrkande 1 i motion 1989/90:U420 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. IAEA:s roll (mom.24)
Pär Granstedt, Ingbritt Irhammar (båda c) och Per Gahrton (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.36
börjar med "Skulle detta bistånd" och slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Det är väsentligt att u-länderna får en korrekt information om
kärnteknologins kris. Sveriges beslut att avveckla kärnkraften
bör genomsyra vårt internationella arbete inom IAEA. Så sker
inte i dag.
Kunskapen måste spridas om att kärnkraften ifrågasätts i allt
fler länder både ur ekonomisk och säkerhetssynpunkt. Italien har
t.ex. beslutat stänga alla sina reaktorer. Schweiz har beslutat
att inte beställa några fler. I England har privatiseringen av
kärnkraftverken förhindrats av ekonomiska skäl. I USA har inga
nya reaktorer beställts på ett decennium. Antalet kärnreaktorer
i världen minskade 1989. Kärnkraftsindustrin är i kris. IAEA
arbetar för att öka acceptansen hos opinionen för kärnkraft,
bl.a. genom att förorda att beslutsfattare skall påverkas.
Sverige bör ta avstånd från detta.
IAEA lägger också ned stor möda på att sprida metoden att
konservera livsmedel genom bestrålning. Denna teknik är
förbjuden i Sverige. Det är viktigt att våra representanter i
IAEA framhåller detta.
Övriga användningsområden för civil kärnteknologi, inom
jordbruk och medicin, är av marginell betydelse i i-världen. Det
finns billigare och bättre metoder. Det finns ingen anledning
att FN skall ha ett särskilt organ för sådana uppgifter.
När FN:s generalförsamling beslöt att inrätta IAEA och ge det
i uppdrag att sprida kärnteknologin och försöka hindra att den
användes till kärnvapen, trodde de flesta att kärnenergin var en
billig och säker energikälla. Vi vet nu att det inte är så. När
ett FN-organ en gång har fått uppgifter som visar sig felaktiga,
måste det finnas möjligheter att ändra organets stadga, t.ex.
genom att väcka förslag om detta i generalförsamlingen. Det
motstånd som u-länderna kan tänkas göra mot ändrade uppgifter
för IAEA skulle troligen upphöra, när de får information om att
denna teknik håller på att överges av i-länderna och att de är
utsatta för en krisbranschs försäljningspropaganda.
IAEA:s icke-spridningsarbete försvåras huvudsakligen av att
kärnvapenmakterna inte upphör med provsprängningarna och
utvecklingen av nya kärnvapen. U-länderna har lika stort
intresse som i-länderna av att IAEA:s säkerhetsarbete fortsätter
tills alla kärnvapen och kärnkraftverk avskaffats.
Utskottet tillstyrker yrkande 5 i motion U424 (c), motion U428
(c), motion U406 (mp), yrkande 9 i motion U414 (mp) och yrkande
14 i motion U637 (mp).
dels att utskottets hemställan i moment 24 bort ha
följande lydelse:
24. beträffande IAEA:s roll
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U406, yrkande 9 i
motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, motion
1989/90:U428 och yrkande 14 i motion 1989/90:U637 och med avslag
på yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U427 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. IAEA:s roll (mom.24)
Bertil Måbrink (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.36
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "U637 (mp)
avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
IAEA:s safeguard, som skall garantera att kärnenergin för
kraftproduktionen inte öppnar vägen för kärnvapentillverkning,
har inte lyckats förhindra spridning av klyvbart material.
Sverige måste ta nya initiativ för att IAEA:s roll för att
främja kärnkraftsspridningen upphör. Sverige bör, i enlighet med
beslutet att avveckla kärnkraften av säkerhetsskäl, verka för
att kärnkraften avvecklas internationellt. En annan logisk
konsekvens av avvecklingsbeslutet är att förbjuda handel med
kärnkraftsteknologi.
IAEA:s roll bör i framtiden bli att avveckla kärnkraften
internationellt och i stället aktivt bidra till utveckling av de
alternativa förnybara energikällorna. IAEA:s arbete med att
utveckla isotopanvändning m.m. inom jordbruk, medicin,
livsmedelsteknik, ekologi och strålskydd -- och biståndet i
dessa avseenden till tredje världen -- kan självklart fortsätta.
Utskottet bifaller motion U406, yrkande 9 i motion U414,
yrkande 5 i motion U424, yrkandena 1 och 2 i motion U427, motion
U428 samt yrkande 14 i motion U637.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
24. beträffande IAEA:s roll
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U406, yrkande 9 i
motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, yrkandena
1 och 2 i motion 1989/90:U427, motion 1989/90:U428 samt yrkande
14 i motion 1989/90:U637 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
15. Sambandet kärnkraft--kärnvapen (mom.25)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.37
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "motion U414
(mp)" bort ha följande lydelse:
Det är uppenbart att dessa formuleringar är oförenliga med
gällande svenska riksdagsbeslut om kärnkraftsavveckling.
Utskottet instämmer därför i motionärens synpunkter och
tillstyrker yrkande 8 i motion U414. Yrkande 4 i motion U424
avstyrks.
dels att utskottets hemställan i moment 25 bort ha
följande lydelse:
25. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen
att riksdagen med bifall till yrkande 8 i motion 1989/90:U414
och med avslag på yrkande 4 i motion 1989/90:U424 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. FN:s ansvar för bevarande av freden (mom.32)
Per Gahrton anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.42
börjar med "Sverige ställer" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i att tvister där förlikning icke annars
kan ske bör överlämnas till den Internationella domstolen i Haag
för avgörande. Riksdagen bör, med bifall till motion U414
yrkande 10, ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 32 bort ha
följande lydelse:
32. beträffande FN:s ansvar för bevarande av freden
att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1989/90:U414
och med besvarande av yrkande 11 i motion 1989/90:U414 och
yrkande 8 i motion 1989/90:U425 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Icke-spridningsfördraget (NTP)
Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:
Framtiden för icke-spridningsavtalet, NTP, är oviss inför
avgörandet 1995. De länder som skrivit under avtalet och lovat
att inte skaffa kärnvapen blir allt otåligare. Atomvapenmakterna
åtog sig när avtalet träffades 1968 att stoppa kapprustningen
och börja nedrustning av kärnvapen. I 20 år har man brutit mot
dessa löften, och när nu vissa kärnvapen tas ur bruk fortsätter
ändå utvecklingen av ny kärnvapenteknik.
Kritiken inriktas huvudsakligen mot provsprängningarna. När
dessa upphör totalt är det slut med upprustningen. Ett partiellt
provsprängningsavtal har befriat världen från en stor mängd
radioaktivt nedfall. En ändringskonferens i New York i januari
1991 kommer att söka utvidga detta till ett totalt
provstoppsavtal.
Orsaken till att det inte gick att enas om ett slutdokument
vid NPT:s granskningskonferens i augusti--september i Genève i
år var att några länder i NN-gruppen (alliansfria och neutrala)
krävde provstopp, medan några kärnvapenmakter motsatte sig
detta.
Dessa kärnvapenmakter är förmodligen angelägna om att NPT
skall permanentas eller förlängas avsevärt, när denna fråga
skall avgöras 1995. Risk finns att man förlänger avtalet 24
timmar, vilket är detsamma som att det upphör att gälla.
Sverige röstade mot förslaget om granskningskonferensen i New
York, eftersom regeringen anser att FN:s nedrustningskonferens
(CD) i Genève är rätta platsen att ta upp frågan om provstopp.
I och med NPT-misslyckandet har läget ändrat. De stater som
inte vill sluta provspränga kan komma att utsättas för ökad
press i New York, därför att NPT kan sägas upp 1995. Risken för
spridning av kärnvapen till flera länder blir då väsentligt
större.
I detta nya läge är det rimligt att regeringen gör en större
aktiv insats i New York-konferensen än ursprungligen planerats.
Arbetet i CD måste självfallet också fortsättas. Sverige har en
lång tradition i arbetet för ett totalt provstopp. Alla
icke-kärnvapenländer har ett gemensamt intresse av att
provsprängningarna upphör. Vi bör arbeta på flera framgångsvägar
mot detta mål.