I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som
väcktes under allmänna motionstiden i januari 1991. Flertalet
yrkanden har behandlats av utskottet i tidigare betänkanden. För
en närmare redovisning av sakläget och av riksdagens
ställningstaganden i dessa frågor hänvisas till tidigare
betänkanden, senast 1990/91:UU4. I det följande läggs särskild
vikt vid den utveckling som ägt rum under det senaste året.
Motionerna
1990/91:U257 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bioteknik och tredje världen,
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So529.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om biotekniska vapen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So529.
1990/91:U401 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett regeringsinitiativ till en
internationell överenskommelse/konvention om
kärnenergiproduktion.
1990/91:U402 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om
lämpligheten att arbeta efter och internationellt verka för att
följa f.d. utrikesministern i Sovjetunionen E.A Shevardnadzes
förslag till FN om begränsning av vapenförsäljning enligt vad
som anförts i motionen.
1990/91:U403 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i samband med de multilaterala
förhandlingarna i FN bör agera för ett stopp för alla
kärnvapenprov,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige tillsammans med de andra
nordiska länderna bör protestera mot Frankrikes provsprängningar
i Stilla havet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att en
oberoende expertgrupp sänds till provsprängningsområdet i Stilla
havet för att studera provens effekter.
1990/91:U406 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnvapenproven i Sovjetunionen.
1990/91:U407 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om IAEA.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo738.
1990/91:U409 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
icke-spridningsavtalets artiklar IV och X i enlighet med vad som
i motionen anförts.
1990/91:U410 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den framför en
offentlig protest mot alla kärnvapenprov i världen, även mot de
franska kärnvapenproven i Stilla havet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för
en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö med
anledning av ca 30 års provsprängningar,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN framför
krav på att alla kärnvapenprov skall stoppas.
1990/91:U411 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av stöd till
konfliktlösningsprojektet vid institutionen för freds- och
konfliktforskning vid Uppsala universitet.
1990/91:U413 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på
nedrustningsområdet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt
perspektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att forskning och utbildning
hålls på en hög kvalitativ nivå vid såväl våra universitet som
vid våra institut,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i sina kontakter med
Sovjetunionen bör verka för att en militär upprustning inte sker
i det nordeuropeiska området i samband med att militära förband
och vapensystem flyttas från Central- och Östeuropa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och
kärnvapenfria zoner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationella örlogsbesök,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riskerna för regionalisering av
nedrustningspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige konsekvent och målmedvetet
arbetar för att överenskommelserna i Parisdokumentet
förverkligas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige speciellt uppmärksammar att
minoriteternas problem löses i överenskommelse med
Parisdokumentet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att en
konfliktlösningsmekanism inom ESK kan överenskommas under
uppföljningsmötet i Helsingfors 1992,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att de
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna blir verkligt
effektiva,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom ESK arbetar för att
ett framtida ESK-parlament baseras på Europarådet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att
NPT-avtalet kommer att förlängas efter år 1995,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett fortsatt intensivt arbete för en
global C-vapenkonvention som skall förbjuda utveckling,
tillverkning, innehav och användning av kemiska vapen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt
svenskt arbete för en effektivare internationell konvention om
förbud mot utveckling, tillverkning, innehav och användning av
biologiska vapen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora och
vid andra internationella kontakter söker implementera idén om
ESKs sätt att arbeta i andra delar av världen.
1990/91:U416 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av vidgade insatser för medling i
konflikter.
1990/91:U417 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om säkerhetspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utveckling av verifieringsmekanismer inom
ESK-processen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om redovisning av arbetet med Norden som
kärnvapenfri zon,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vetenskapliga undersökningar av
testområden och hälsostatistik för regioner där
kärnvapensprängningar utförs,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det fortsatta arbetet för ett totalt
kärnvapenprovstopp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatta initiativ för att hindra
kärnvapenkrig av misstag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en konvention mot kemiska vapen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett centrum för nedrustningsforskning och
rustningskontroll i Linköping,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bygga upp kompetens för medling i
internationella konflikter,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fredsskapande styrkor i FNs regi,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationell redovisning av
militärutgifter samt ett system för registrering av den
internationella vapenhandeln.
1990/91:U418 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör verka för att FN i första hand beivrar brott
mot FN-stadgan med fredliga medel, t.ex. sanktioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke får ske i form av
stridande trupp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt program för
förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Finland och Sovjetunionen bör erbjudas samma samarbete som Norge
och Danmark vad gäller att öva på våra flygbaser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i Norden bör
utses,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk
kärnvapenfri zon,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från gästande
örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen ombord,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra småstater,
däribland Nya Zeeland, som haft problem med örlogsfartyg från
atomvapenmakter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör kräva omformulering av icke-spridningsavtalet i
syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla
kärnkraften,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEAs stadga
i syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att avveckla
kärnkraften,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige vid framtida internationella tvister, som ej kan
lösas genom förlikning, skall vända sig till Internationella
domstolen i Haag,
1990/91:U419 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att pilotprojekt
initieras för byten av skuldnedskrivningar mot vapenskrotning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
information om bytesmekanismer ställs till fredsorganisationers
kännedom.
1990/91:U421 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen i berörda internationella fora
väcker frågan om införandet av inspektionsrätt när det gäller
främmande örlogsfartyg.
1990/91:U422 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat folkrättsligt skydd mot kärnvapenkrig
av misstag.
1990/91:U423 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svensk säkerhetspolitik.
1990/91:U428 av Karin Söder m.fl. (c, s, fp, v, mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ i Förenta Nationerna beträffande
handlingsprogram för att undvika kärnvapenkrig av misstag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förslag vid nedrustningskonferensen i
Genève om multilaterala förhandlingar för att genom
överenskommelse förhindra kärnvapenkrig av misstag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bilaterala samtal med kärnvapenländerna i
samband med START 2-förhandlingarna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om opinionsbildning och informationsinsatser
beträffande risker med kärnvapen och kärnvapenkrig.
1990/91:U429 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stärka FNs roll som konfliktlösare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att utveckla ESK,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förebygga kärnvapenkrig
av misstag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kärnvapenprovstopp,
6. att riksdagen hos regeringen begär att den i
internationella fora aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och
kärnvapen i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till en
förändrad inriktning av IAEAs verksamhet i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ med målsättningen att
totalförbjuda kemiska vapen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förhindra marin rustning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kärnvapenbestyckade fartyg,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra
Europa,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för en
kärnvapenfri zon i norra Europa,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tryggande av medel till Institutet för
freds- och konfliktforskning.
1990/91:U430 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flottbesök och kärnvapen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att även fortsättningsvis verka
internationellt för en avveckling av kärnvapenmakternas policy
att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen
ombord på sina fartyg,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den snarast bör verka för en resolution i FN om förhandlingar om
taktiska kärnvapen till sjöss.
1990/91:U431 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den principiella grunden för den
svenska FN-politiken ligger fast,
2. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
konsekvenserna för Sverige om FN får ökade möjligheter att spela
en reell roll som kollektiv säkerhetsorganisation samt våra
möjligheter att aktivt bidra därtill.
1990/91:U432 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av initiativ för en bred debatt om
säkerhetspolitiken.
1990/91:U433 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör delta i initierandet av en
kritisk debatt i FN om organisationens agerande i samband med
sanktionerandet av kriget i Mellersta Östern, med syfte att
utveckla FN mot större oberoende av stormakterna och för
konsekvent arbete för fred, rättvisa och respekt för folkrätten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN fortsätter att agera för
ett totalt provstopp både inom ramen för nedrustningskonferensen
i Genève och i tilläggskonferensen i New York,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och inom ESKs ram reser
frågan om växande nationalitetsmotsättningar i Östeuropa och i
Sovjetunionen med målsättningen att motverka militära lösningar
i dessa konflikter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige agerar inom ESKs ram för
nedrustning och avspänning i norra Europa innebärande kraftig
nedskärning av konventionella styrkor, skrotning av alla
kärnvapen i området, förbud mot militära övningar och
patrullering av stormakternas storsjöflottor, liksom förbud mot
besök av kärnvapenutrustade fartyg i Östersjöområdet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige förbjuder besök av
kärnvapenbestyckade fartyg, till vilka skall räknas fartyg som
vägrar uppge om de är kärnvapenbestyckade,
1990/91:U509 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en övergripande
säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk förankring
tillsätts i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:U527 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
snarast erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att
få till stånd ett internationellt traktat om en kärnvapenfri zon
omfattande Östersjöstaterna och övriga nordiska länder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
snarast erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att
få med Sovjetunionen, de baltiska staterna, Polen samt de båda
tyska staterna i freds- och miljöarbetet kring Östersjön,
1990/91:U531 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den sovjetiska militära uppbyggnaden i
Baltikum bör aktualiseras av Sverige med krav på begränsningar,
1990/91:U624 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall verka för att
kärnkraften avvecklas globalt och att IAEAs uppgift i
fortsättningen skall vara att verka för kärnkraftens avveckling.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo752.
1990/91:U628 av Ingela Mårtensson och Maria Leissner (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör ta upp frågan om förbättrad information om FNs
arbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre information till den svenska
allmänheten om FNs arbete.
1990/91:U656 av Maria Leissner m.fl. (fp, s, m, c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett internationellt institut för
valövervakning.
1990/91:U660 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kärnvapenprovens destruktiva effekt på
urbefolkningar i Franska Polynesien, USA och Nordkalotten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör öka sina
ansträngningar att få igång förhandlingar om ett fullständigt
kärnvapenprovstopp,
1990/91:U668 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige icke ens om FN skulle hänvisa till paragraf 43 kommer
att sända krigsförband utanför Sveriges gränser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
svenskt deltagande i FN-aktioner uteslutande får ske i
fredsbevarande syfte,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som
stadgar att det är riksdagens uteslutande ensamrätt att fatta
beslut om medverkan av svensk militär personal utanför landets
gränser, såvida det inte rör sig om traditionell fredsbevarande
tjänst i FN-regi.
Nedrustningsförhandlingarna
Diskussion om nedrustning och rustningsbegränsning förs sedan
länge i flera olika sammanhang och inom skilda organisationer.
För det första bedrivs bilaterala förhandlingar direkt mellan
USA och Sovjetunionen, främst om kärnvapen. För det andra förs
multilaterala förhandlingar inom nedrustningskonferensen i
Genève (CD), i vilken 40 länder representerande samtliga
ländergrupper deltar. För det tredje skall de förhandlingar som
förs inom den europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK) i Wien
enligt beslut vid toppmötet i Paris i november 1990 fortsätta
fram till Helsingforskonferensen 1992 dels mellan staterna i
NATO och Warszawapakten om reducering av de konventionella
styrkorna i Europa (den s.k. CFE-förhandlingen mellan 22
stater), dels mellan samtliga 34 ESK-stater om ytterligare
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (den s.k.
CSBM-förhandlingen).
Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom
och inom FN-systemet. Till de senare hör bl.a. FNs
generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess
återkommande specialsessioner om nedrustning.
I det följande redovisas läget inom vart och ett av de
viktigaste förhandlingsområdena. Karaktäristiskt för det senaste
året har varit att utvecklingen i vissa avseenden gått så snabbt
att de traditionella förhandlingarna mellan supermakterna och
mellan blocken delvis har överflyglats av ensidigt
tillkännagivna eller bilateralt överenskomna åtgärder på
nedrustningsområdet. En redovisning av dessa kompletterar därför
förhandlingsöversikten.
Utskottet
Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik
Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många
motionsyrkandena om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande
åtgärder som utskottet haft att ta ställning till speglar på
olika sätt det starka engagemang för fred och nedrustning som
finns såväl i det svenska samhället som i vår omvärld.
Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i
vår säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen
säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett
samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess
uppgift är att bevara landets oberoende och i alla lägen trygga
en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara
och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill
verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.
Det råder stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens mål och
medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté
(SOU 1985:23, SOU 1987:9 och SOU 1990:5).
I föregående nedrustningsbetänkande (1990/91:UU4) konstaterade
utskottet att en fortsatt förnyelse av den sovjetiska
utrikespolitiken, en genomgripande demokratisering av Central-
och Östeuropa och inledningen av vad som torde bli ett totalt
tillbakadragande av sovjetiska trupper därifrån samt slutligen
den snabba tyska återföreningen inom ramen för ett fortsatt
tyskt NATO-medlemskap har bidragit till att viktiga grunddrag i
Europas säkerhetspolitiska situation förändrats. Det kalla
kriget och dess efterföljare i form av 1980-talets återupptagna
öst--väst-konflikt har avvecklats. Sakligt samarbete och växande
ömsesidig förståelse har kommit att ersätta den tidigare
misstänksamheten och rivaliteten i en för några år sedan
otänkbar utsträckning.
Trots att inledningen av 1991 kommit att präglas av
våldsanvändning i de baltiska republikerna och långsammare
framsteg i de fortsatta europeiska nedrustnings- och
säkerhetsförhandlingarna än vad som förutsågs för ett halvår
sedan, står utskottet fast vid bedömningen att denna
scenförändring i Europa är en vändpunkt, vars säkerhetspolitiska
betydelse kan vara svår att överskatta. Vår kontinent domineras
inte längre av ett bipolärt system, präglat av ideologiska och
säkerhetspolitiska motsättningar mellan öst och väst. Den
grundläggande förbättring av den säkerhetspolitiska situationen
som detta innebär består och förstärks i takt med att det
alleuropeiska samarbetet fördjupas.
Den största enskilda osäkerhetsfaktorn gäller den inre
utvecklingen i Sovjetunionen, där en fortgående försvagning av
centralmakten och en allt djupare ekonomisk kris under vintern
beledsagats av en politisk motreaktion från de konservativa
krafternas sida med krav på återgång till central styrning av
ekonomi och samhällsliv. Situationen domineras av centralmaktens
oförmåga att på ett konsekvent sätt ta itu med landets stora
problem, samtidigt som befolkningens missnöje ökar och radikala
krav på självbestämmande för de enskilda unionsrepublikerna
vinner allt vidare spridning. Inte minst tycks motsättningen
mellan unionen och den dominerande Ryska rådsrepubliken bidra
till att förutsättningarna för en konsekvent och kraftfull
politik saknas på kort sikt.
Det är emellertid enligt utskottet viktigt att den nya
sovjetiska utrikespolitik som så starkt varit inriktad på att
fördjupa samarbetet med väst består trots de inre svårigheterna
och trots att intern kritik mot vissa av dess inslag uttalats
från bl.a. militärt håll. Det sovjetiska tillbakadragandet från
Central- och Östeuropa fortsätter. De sovjetiska styrkorna
kommer inom kort att vara helt borta från Tjeckoslovakien och
Ungern. Tillbakadragandet från det forna DDR fortsätter och har
inletts från Polen. Warszawapaktens militära organisation
upplöstes den 31 mars i år, och under det närmaste året väntas
pakten också upphöra som politisk organisation. De tre
medlemmarna Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har dels tagit upp
en diskussion om ett säkerhetspolitiskt samarbete sinsemellan,
dels sökt olika kontakter med samarbetsorganisationer i väst som
EG och NATO. Från NATOs sida har dock markerats att samarbete
med forna Warszawapaktsmedlemmar ej kan ges ett sådant innehåll
att Sovjetunionen skulle kunna känna sin egen säkerhet påverkad
därav.
De löftesrika perspektiv som öppnats under det gångna året
måste emellertid enligt utskottets uppfattning omgärdas av
reservationen att den systemkris i Östeuropa som utlöst de
omvälvande förändringarna samtidigt kommer att utsätta det nya
samhällsbyggandet där för betydande prövningar under avsevärd
tid. En långvarig ekonomisk och politisk stagnation i Östeuropa
har lagrat såväl akuta som långsiktiga problem, och de radikala
lösningar som nu prövas eller övervägs kan på kort sikt knappast
undgå att öka de sociala påfrestningarna.
Länge undertryckta nationella motsättningar gör sig under
dessa villkor åter gällande. Att bygga upp demokratiska
samhällen och väl fungerande marknadsekonomier är därför en
process som kommer kräva väsentligt längre tid än vad
blockuppdelningens avskaffande gjorde l989--90. Bilden av
Central- och Östeuropas möjligheter att snabbt utvecklas och nå
ett välstånd och en stabilitet motsvarande Västeuropas ter sig
efter det första årets frihet som betydligt mer komplicerad.
Det finns härtill också anledning att påminna om att
vapenarsenalerna i Europa trots begynnande stora nedskärningar
förblir omfattande, och att det i första hand är de mest moderna
och destruktiva systemen som blir kvar. Europa kommer även på de
nu avtalade nivåerna att hysa den största truppkoncentrationen i
världen.
Enligt NATOs medlemmar utgör organisationen under överskådlig
framtid grundpelaren i Västeuropas försvar. Ingen västeuropeisk
stat vill i dag skilja Förenta Staterna från Europas försvar.
Förenta Staternas närvaro och inflytande kommer emellertid
enligt flertalet bedömningar på sikt att sannolikt minska. De
europeiska medlemsstaterna inom NATO kommer då själva att ta ett
större ansvar. Formerna för detta hör till det som diskuteras
vid den pågående regeringskonferensen om en politisk union inom
EG.
Alla EG-medlemmar stöder den principiella tanken på en
europeisk politisk union, dock utan att vare sig tidpunkt för
denna eller ett konkret innehåll klart definierats.
Meningskiljaktigheterna mellan medlemsländerna om utrikes- och
säkerhetspolitiken -- och inte minst dess eventuella
försvarspolitiska komponenter -- gäller först och främst
samarbetets karaktär men också dess omfattning, ämnesmässigt och
geografiskt, och relationen till andra organ. I diskussionen har
Västeuropeiska unionen, WEU, alltmer kommit i blickpunkten.
Frågan gäller vilken roll organisationen skall spela i ett
framtida västeuropeiskt försvarssamarbete och vilket dess
förhållande skall vara till EG.
Ett för Sverige viktigt inslag vid regeringskonferensen är
tanken på en "variabel geometri" i EGs utrikes- och
säkerhetspolitik. Det betyder att de EG-medlemmar som inte är
med i WEU -- Danmark, Grekland och Irland -- liksom nya
medlemmar kan erbjudas anslutning om de så önskar. Slutmålet må
vara en enhetlig och allomfattande politik också på dessa
områden, men i den pågående diskussionen erkänns att det behövs
utrymme för skilda vägar och för varierande utvecklingstakt.
Vid det EG-toppmöte i Rom i december 1990 som beslutade om
regeringskonferensens sammankallande uttalades också att förslag
om försvarssamarbete inte får leda till att NATOs ställning
undergrävs samt att hänsyn skall tas till andra staters
traditionella hållning.
Till bilden hör också att EG som ekonomiskt och politiskt
centrum utövar en allt starkare dragningskraft som
samarbetspartner på länderna i Central- och Östeuropa. Så gott
som samtliga länder där strävar efter att etablera inte blott
ekonomiska utan även politiska samarbetsrelationer med EG.
Tjeckoslovakien, Ungern och Polen förhandlar om
associationsavtal, vilka beräknas bli färdiga under innevarande
år. Från EGs sida har uttalats att avtalen kan innehålla en
hänvisning till medlemskap för dessa länder som ett slutligt
mål. Ett närmare förhållande mellan EG och länderna i Central-
och Östeuropa utgör enligt utskottets mening i sig en viktig
stabiliserande faktor i Europa.
Grundvalen för det alleuropeiska samarbetet utgörs av ESK.
Viktiga steg togs vid toppmötet i Paris i november 1990 mot en
ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur. Skapande av
fasta kontaktpunkter och regelbundna konsultationer på hög nivå
kommer att verka konfliktförebyggande och underlätta hanteringen
av eventuella kriser. Förhandlingarna om nedrustning och
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder kommer att gå vidare.
Samarbetet fördjupas inom många områden på grundval av gemensamt
antagna principer om politisk demokrati och om marknadsekonomi.
Den nya situationen präglas alltså enligt utskottets
uppfattning å ena sidan av löften om en kvalitativt ny
samarbets- och säkerhetsordning på längre sikt för ett i sin
helhet demokratiskt Europa och å andra sidan av risken för
vittgående politiska, sociala och nationella påfrestningar i
vissa av de central- och östeuropeiska länderna, vilka redan har
det sämsta utgångsläget. Det är därför av allra största vikt att
de nya demokratierna finner stöd och förankring i ett allsidigt
samarbete med Västeuropa. I detta kommer såväl det ekonomiska
samarbetet som nedrustningsarbetet att spela en viktig roll.
Utvecklingen i vår egen omvärld i norra Europa kan i dag
lika litet som tidigare värderas i ett snävt regionalt
perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig
grad samman med den militärtekniska utvecklingen och dess
konsekvenser för såväl den centrala kärnvapenbalansen som
stormakternas marina och luftoperativa intressen. Det
säkerhetspolitiska mönstret i Norden är sedan länge väl
etablerat som en integrerad del av den totala situationen i
Europa och kan därför inte heller betraktas isolerat från Europa
som helhet.
De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska
vägval. De har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn
och stabil situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin
säkerhetspolitik begränsa stormakternas militära närvaro i det
nordiska området. Det är därför ett starkt svenskt intresse att
det bortdragande av militära styrkor och vapensystem som nu
genomförs och planeras i Central- och Östeuropa inte leder till
att dessa i stället förläggs till det nordeuropeiska området.
Vissa uppgifter tyder på att exempel på en sådan överföring av
vapensystem redan förekommit, och den kan komma att ytterligare
aktualiseras när nedrustningsavtal skall genomföras. Regeringen
har bl.a. inför deltagarna i CFE-förhandlingarna i Wien redan
markerat Sveriges intresse därvidlag. Det förblir enligt
utskottets uppfattning en angelägen svensk uppgift att motverka
att nya styrkor, paradoxalt nog som en konsekvens av det nya
samarbetsklimatet, byggs upp i Sveriges närområde.
I yrkande 1 i motion U531 (m) föreslås att Sverige skall
aktualisera den militära uppbyggnaden i Baltikum, bl.a. av
luftlandsättningsförband, vilka i dag inte berörs av
CFE-avtalets begränsningar. I yrkande 4 i motion U413 (m)
föreslås att Sverige också i sina bilaterala kontakter med
Sovjetunionen bör verka för att en upprustning inte sker i det
nordeuropeiska området i samband med att förband och vapensystem
flyttas från Central- och Östeuropa.
Utskottet anser det naturligt att Sverige också i sina
bilaterala kontakter med Sovjetunionen på lämpligt sätt markerar
vårt intresse av att CFE-avtalet genomförs utan att situationen
i det nordeuropeiska området påverkas negativt. Det gäller
självfallet även Baltikum, som utgör en viktig del av vårt
närområde. Det är dock naturligt att våra intressen vad gäller
genomförandet av resultaten av CFE-avtalet huvudsakligen drivs
inom ramen för de multilaterala kontakterna inom ESK.
Yrkande 1 i motion U531 (m) samt yrkande 4 i motion U413 (m)
anses därmed besvarade.
I yrkande 1 i motion U413 (m) pekas på vikten av att förslag
på nedrustningsområdet baseras på en omsorgsfull värdering av
innehållet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv. I
yrkande 2 i samma motion understryks vikten av att forskning och
utbildning hålls på en kvalitativt hög nivå vid såväl våra
universitet som våra institut.
Utskottet konstaterar att Sverige och övriga nordiska länder
bl.a. mot den ovan beskrivna bakgrunden uppmärksamt följer
utvecklingen. En viss förstärkning av forskningsresurser inom
området internationell politik, säkerhetspolitik samt
öststatsstudier skedde under 1990 (1989/90:UU20). Både de nya
möjligheter och de nya osäkerheter som följer av de djupgående
förändringarna i Europa kräver att svensk säkerhetspolitik nu
liksom tidigare präglas av goda kunskaper, noggrann analys,
långsiktighet och konsekvens. Det betyder inte minst att
särskild uppmärksamhet även fortsättningsvis måste ägnas det
pågående och framtida nedrustningssamarbetets effekter för
säkerhetssituationen i norra Europa.
Utskottet anser därmed yrkandena 1 och 2 i motion U413 (m)
besvarade.
I ett antal yrkanden understryks vikten av en analys av den
svenska säkerhetspolitiken med hänsyn till de stora
förändringarna i Europa, såväl vad gäller Sveriges framtida
deltagande i den västeuropeiska integrationen som beträffande
konsekvenserna för vår egen försvarspolitik. Enligt yrkande 1 i
motion U417 (fp) har utvecklingen hittills ej varit tillräckligt
stor för att motivera någon förändring av den svenska
säkerhetspolitikens grundlinje, men det är enligt motionärerna
angeläget att såväl ett försvarsbeslut som ett beslut i
EG-frågan grundas på en förutsättningslös analys. I motion U432
(fp) föreslås att regeringen skall ta initiativ till en bred
säkerhetspolitisk debatt som engagerar hela befolkningen inför
kommande beslut av stor säkerhetspolitisk betydelse. Av samma
skäl föreslås i motion U509 (c) att regeringen skall tillsätta
en övergripande säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk
förankring för att klargöra de säkerhetspolitiska konsekvenserna
av Sveriges deltagande i den europeiska integrationsprocessen
och förutsättningarna för en fortsatt aktiv neutralitetspolitik.
Enligt motion U423 (s) bör förändringarna i Europa föranleda
Sverige att minska försvarsutgifterna väsentligt, stärka FN och
driva nedrustningsfrågorna vidare.
Utskottet delar motionärernas allmänna utgångspunkt att såväl
de gångna årens politiska förändringar som förestående viktiga
svenska beslut motiverar en noggrann och grundlig analys av våra
säkerhetspolitiska förutsättningar. En sådan pågår också dels i
enlighet med vad utskottet uttalat i sitt betänkande om Sverige
och den västeuropeiska integrationen (1990/91:UU8) som del av
förberedelserna för ett beslut om svensk ansökan om medlemskap i
EG, dels inom ramen för den rådgivande försvarsberedningen. I
det första fallet finns en parlamentarisk förankring genom
utrikesnämnden. I försvarsberedningen deltar samtliga sex
riksdagspartier.
Utskottet konstaterar att såväl EG-frågan som ett förestående
försvarsbeslut på olika sätt kommer att bli föremål för en bred
politisk diskussion också från säkerhetspolitisk utgångspunkt.
Utskottet anser dock inte att någon ytterligare utredning utöver
de som för närvarande pågår är påkallad.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna U423 (s) samt
U509 (c) och betraktar yrkande 1 i motion U417 (fp) och motion
U432 (fp) som besvarade.
Kriget i Persiska viken och FNs säkerhetsråds resolution 678,
som utgör den folkrättsliga grunden för militära sanktioner mot
Irak, har föranlett ett antal förslag beträffande Sveriges
deltagande i militära FN-aktioner. I yrkande 2 i motion U418
(mp) föreslås att svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke
skall få ske i form av stridande trupp. I samma anda föreslås i
yrkande 7 i motion U668 (mp) att inte ens om FN skulle hänvisa
till artikel 43 i FN-stadgan kommer Sverige att sända
krigsförband utanför landets gränser. I enlighet härmed föreslås
i yrkande 8 i samma motion att svenskt deltagande i FN-aktioner
uteslutande får ske i fredsbevarande syfte.
Förslagen aktualiserar enligt utskottets mening de
grundläggande villkor som gäller för Sveriges medlemskap i
Förenta Nationerna. Bakom motionärernas förslag ligger en önskan
att kategoriskt utesluta varje form av svenskt deltagande med
stridande förband i sådana militära sanktioner som förutses i
FN-stadgans kapitel VII.
Ett sådant kategoriskt uteslutande av vissa i stadgan
förutsedda gemensamma aktioner är enligt utskottets mening ej
möjligt. Enligt den i motion U668 citerade artikel 43 i
FN-stadgan utfäster sig samtliga medlemmar att på
säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt träffat avtal till
rådets förfogande ställa de väpnade styrkor som är nödvändiga
för upprätthållande av fred och säkerhet. Hänvisningen till att
ett särskilt avtal skall upprättas innebär att styrkor endast
kan ställas till förfogande med den bidragsgivande statens
samtycke. Samtidigt innebär FN-stadgan på denna punkt en
förpliktelse för medlemsstaterna att komma överens härom i
händelse av en anmodan från säkerhetsrådet.
Utskottet vill erinra om att enligt FN-stadgans artikel 25 är
medlemsstaterna skyldiga att "godtaga och verkställa
säkerhetsrådets beslut". Inför beslutet om Sveriges inträde i FN
1946 räknade regeringen med att vetorätten i säkerhetsrådet
skulle möjliggöra svensk neutralitet i de flesta krigsfall, men
i händelse av enighet i rådet var Sverige villigt att låta
neutraliteten träda tillbaka för det kollektiva
säkerhetssystemets krav. I oktober 1945 uttryckte sig
statsministern och utrikesministern i identiska ordalag i
riksdagens första resp. andra kammare: "Vi äro villiga att
ansluta oss till samfälld trygghetsorganisation och i händelse
av en framtida konflikt avstå från neutraliteten i den
utsträckning organisationens stadgar det påfordra."
Det är alltså inte möjligt att genom ett riksdagsuttalande
skapa en särställning åt Sverige bland FNs medlemmar som skulle
göra det möjligt för vårt land att åtnjuta de fördelar som FNs
kollektiva säkerhetssystem erbjuder utan att behöva ikläda sig
de skyldigheter som stadgan också innebär. Dessa skyldigheter är
som motionären påpekar inte villkorslösa, men det innebär inte
att man därför kategoriskt skulle kunna friskriva sig från dem.
Samma synpunkt gäller beträffande förslaget i yrkande 8 i
motion U668 att Sveriges deltagande i FN-aktioner uteslutande
skall kunna gälla fredsbevarande syften. Utskottet vill
framhålla att ordet fredsbevarande som benämning på någon viss
typ av aktioner över huvud taget inte förekommer i FNs stadga.
Det har emellertid med tiden kommit att karaktärisera en lång
rad aktioner av olika slag, vilka alla har det gemensamt att de
grundas på ett mått av frivillighet i den bemärkelsen att såväl
den stat som är ansvarig för området i fråga som den bidragande
staten lämnar sitt samtycke. Fredsbevarande aktioner är därmed
definitionsmässigt skilda från de tvångsåtgärder i form av
sanktioner som regleras i FN-stadgans kapitel VII. Att som
motionärerna föreslår begränsa Sveriges deltagande i FN-aktioner
till de fredsbevarande skulle i själva verket innebära ännu mer
långtgående ensidiga förbehåll än kravet att inte delta med
stridande trupp, ty därmed skulle även deltagande i
icke-militära sanktioner uteslutas.
Förslaget i yrkande 9 i motion U668 att deltagande i militära
FN-aktioner andra än fredsbevarande endast skall kunna fattas av
riksdagen berör uppenbarligen den i regeringsformen fastlagda
kompetensfördelningen mellan regering och riksdag på
utrikespolitikens område. Någon anledning att ändra på denna
finner utskottet inte.
Utskottet vill med anledning av ovan behandlade förslag
understryka den traditionellt stora vikt Sverige fäster vid FNs
ansvar för bevarandet av freden och det starka stöd som Sverige
under lång tid har lämnat för att FNs roll på detta område skall
kunna bli effektivare. Att Sverige ensidigt skulle undandra sig
sina stadgeenliga förpliktelser på sätt som motionärerna
föreslår finner utskottet inte bara stridande mot denna
tradition och Sveriges traditionella värnande om folkrättens
principer utan även i strid med Sveriges uppenbara intressen. En
annan sak är att Gulfkriget och de militära aktionerna i
anledning av resolution 678 har aktualiserat frågan om hur FNs
roll skall kunna anpassas i framtiden till de förändrade
politiska förutsättningar som växer fram efter det kalla krigets
upphörande. Härtill återkommmer utskottet senare i betänkandet.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion U418
(mp) samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion U668 (mp).
I ett antal yrkanden lämnas förslag till säkerhetspolitiska
åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Det gäller
yrkande 3 i motion U418 (mp) samt yrkande 11 i motion U429 (c),
i vilka föreslås att Sverige skall ta initiativ till speciella
förtroendeskapande åtgärder i norra Europa. I yrkande 7 i
motion U413 (m) pekas på riskerna för en regionalisering av
nedrustningspolitiken.
Utskottet noterar att det i motionerna U418 (mp) och U429 (c)
finns en gemensam uppfattning att Sveriges säkerhet skulle kunna
gynnas av förhandlingar, inom ESK eller på annat sätt, som avser
speciellt det nordeuropeiska området. Utskottet delar
uppfattningen att arbetet i ESK bör sikta till lösningar som
tillgodoser behovet av ökad säkerhet också i Nordeuropa. Som
utskottet ovan konstaterat utgör emellertid det
säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del av den
totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat från
Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse
odelbar. Åtgärder som direkt eller indirekt berör hela den
europeiska situationen bör därför enligt utskottets mening
diskuteras i ett sammanhang där samtliga ESK-stater är
företrädda. Det har varit en svensk linje under flera år att
dessa frågor skall behandlas i en enhetlig förhandling där
samtliga berörda stater deltar.
En annan sak är att geografiska och strukturella olikheter
inom Europa kan medföra att differentierade lösningar av
praktiska skäl i vissa fall kan bli nödvändiga. Det gäller t.ex.
de regionala undertak för olika slags militär utrustning som
framförhandlats inom CFE-avtalet. Det väsentliga är i detta fall
att de har tillkommit inom ramen för en process som tar hänsyn
till kraven på balans inom Europa som helhet.
På motsvarande sätt kan enligt utskottets uppfattning andra
sådana begränsningar eller förtroendeskapande åtgärder
aktualiseras som har sin största relevans och betydelse i
enskilda regioner inom området från Atlanten till Ural. Det är
inte minst i detta perspektiv Sveriges strävanden sedan flera år
att bland de förtroendeskapande åtgärderna inkludera sådana som
avser lufttransportkapacitet och amfibiestyrkor bör ses.
Effektiva förtroendeskapande åtgärder i fråga om sådana styrkor
skulle ha en speciell betydelse för det nordeuropeiska området.
Vad gäller förslagen i yrkande 7 i motion U433 (v) att Sverige
inom ESKs ram skall verka för en kraftig nedskärning av de
konventionella styrkorna i norra Europa och en skrotning av alla
kärnvapen i området vill utskottet hänvisa till att kärnvapen
ligger utanför ESKs mandat, men att det givetvis är ett svenskt
intresse att bidra till att befintliga kärnvapen avlägsnas och
skrotas. Det är också ett svenskt intresse att en reducering av
de konventionella styrkorna och vapensystemen i området sker på
ett sådant sätt att stabiliteten i området bibehålls. Utskottet
kan inte ansluta sig till förslaget i samma yrkande att Sverige
inom ESK skall verka för förbud mot militära övningar och
patrullering i stormakternas storsjöflottor i Östersjöområdet
liksom förbud mot besök av kärnvapenutrustade fartyg där. Medan
Sverige enligt utskottet mening har ett intresse av att de
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna utvidgas på det
marina området, har Sverige också ett grundläggande intresse av
att det sker på ett sätt som inte undergräver Östersjöns
ställning som ett fritt hav. Utskottet noterar att detta
intresse formulerats av den nordiska ämbetsmannakommitté som
studerat förutsättningarna för en kärnvapenfri zon på följande
sätt:
Det skall i detta sammanhang betonas att de nordiska
Östersjöstaterna -- Danmark, Finland och Sverige -- sedan
gammalt har ett säkerhetspolitiskt intresse av att vidmakthålla
Östersjöns status som fritt hav. Motivet för denna inställning
är en strävan att motverka att sjöherraväldet på Östersjön
monopoliseras av någon av strandstaterna. De nordiska
Östersjöstaterna har mot denna bakgrund fortsatt intresse av att
motverka ansatser, som syftar till att förvandla Östersjön till
ett hav reserverat för strandstaterna, ett "mare clausum".
Eventuella åtgärder avseende kärnvapenfrihet får därför inte ges
en utformning, som kan peka i denna riktning.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 7 i motion U413
(m), yrkande 3 i motion U418 (mp) och yrkande 11 i motion U429
(c) som besvarade samt avstyrker yrkande 7 i motion U433 (v).
I yrkande 4 i motion U418 (mp) föreslås att regeringen skall
erbjuda Finland och Sovjetunionen samma samarbete som Norge och
Danmark vad gäller möjligheten till övning på svenska
flygbaser.
Utskottet konstaterar att samarbetet för att förbättra
flygsäkerheten mellan Sverige, Danmark och Norge har
formaliserats i två bilaterala avtal. Avsikten är att ett
flygplan som råkar i nöd i samband med flygning i gränstrakterna
mellan de två länderna skall kunna gå till närmaste flygbas och
landa inom endera partens territorium. Det kan röra sig om
motorfel eller att dåligt väder plötsligt uppträder på den
planerade landningsplatsen. För att möjliggöra en beredskap för
sådana nödsituationer får vardera parten genomföra
övningsnödlandningar under fredstid på vissa av den andra
partens flygbaser.
Vad gäller Finland konstaterar utskottet att de möjligheter
till samarbete som föreligger är tillfredsställande och att
några ytterligare arrangemang ej behövs. Något behov av
samarbete med Sovjetunionen av motsvarande slag föreligger inte
eftersom Sverige saknar gemensam territorialgräns med detta
land. Ett samarbetsprotokoll mellan sjö- och
flygräddningstjänsterna i Sverige och Sovjetunionen har däremot
undertecknats, vilket ger bl.a. den ena partens räddningsflyg
möjlighet att landa på den andra partens territorium.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 4 i motion U418
(mp).
I yrkande 3 i motion U527 (mp) föreslås att regeringen snarast
skall ge till känna att erforderliga initiativ bör tas i
Nordiska rådet för att få med Sovjetunionen, de baltiska
staterna, Polen samt de båda tyska staterna i freds- och
miljöarbetet kring Östersjön.
Utskottet konstaterar att miljöfrågor rörande Östersjöområdet
redan är föremål för behandling inom Nordiska rådet. Nordiska
rådets verksamhet omfattar emellertid inte säkerhetsfrågor.
Därmed avstyrks yrkande 3 i motion U527 (mp).
Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden
har som yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga
nordiska ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt
sammanhang. I yrkande 3 i motion U417 (fp) framhålls det
angelägna i att den nordiska ämbetsmannakommitté som tillsatts
för att studera frågan redovisar sitt arbete så snart som
möjligt.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att den nordiska
ämbetsmannakommitté som haft till uppgift att undersöka
förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i nordiskt område
presenterade sin slutrapport i mars l991 inför det nordiska
utrikesministermötet i Karlshamn den 22--23 mars. Rapporten, som
offentliggjorts, består av två delar: dels en genomgång av de
säkerhetspolitiska förutsättningarna för en zon, dels av de
olika elementen i ett eventuellt zonarrangemang.
Ämbetsmannagruppen, som ej hade till uppgift att komma fram
till några rekommendationer utan blott studera
förutsättningarna, konstaterar bl.a. avslutningsvis i rapporten
att arrangemang för en kärnvapenfri zon skulle behöva ta hänsyn
till de nordiska ländernas geografiska läge och olika
säkerhetspolitiska lösningar, till deras alliansförpliktelser
resp. neutralitetspolitik. En kärnvapenfri zon i nordiskt område
bör enligt rapporten inte undergräva de grundelement som
hittills har bidragit till säkerhet och stabilitet i Nordeuropa.
Målet för en nordisk zon kan inte vara att skapa en ordning som
är isolerad och separat från det övriga Europa. En nordisk zon
skulle alltså enligt ämbetsmannakommittén behöva finna en plats
också inom ett europeiskt säkerhetspolitiskt mönster för att
kunna bidra till avspänning och nedrustning och för att kunna
ses som en konkret förtroendeskapande åtgärd.
Rapporten konstaterar att i den pågående förhandlingsprocessen
i riktning mot en ny europeisk säkerhetspolitisk arkitektur har
inga tankar om särskilda zonordningar hittills behandlats, och
att det mot denna bakgrund inte är möjligt att nu avgöra i
vilken utsträckning tanken på en kärnvapenfri zon i nordiskt
område på längre sikt skulle kunna passas in i denna process.
Rapporten kommer nu enligt ett uttalande från
utrikesministermötet i Karlshamn att studeras och ingå som ett
led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de respektive
huvudstäderna.
Yrkande 3 i motion U417 (fp) är därmed besvarat.
I yrkande 5 i motion U413 (m) anförs att negativa
säkerhetsgarantier kan fylla samma funktion vad gäller de
kärnvapenfria staternas egen säkerhet som en kärnvapenfri zon,
och att Sverige bör driva frågan om negativa säkerhetsgarantier
inom FNs ram.
Utskottet konstaterar att Sverige i flera år bedrivit ett
energiskt arbete i denna fråga i FNs nedrustningskommission
(UNDC), men att utvecklingen går trögt. Utskottet delar
motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för
kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala
avtalsförhållanden till kärnvapenstater bör beaktas.
Kärnvapenfriheten -- reglerad genom deltagande i en kärnvapenfri
zon eller på annat sätt -- utgör enligt utskottets mening i sig
ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier.
Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke
har kärnvapen stationerade på sitt territorium.
Sverige har enligt utskottet för sin del intresse av att
entydiga och villkorslösa uttalanden om att icke använda
kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av kärnvapenmakterna.
Samtidigt är det angeläget för oss att inte bli part i något
avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan negativa
säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma utgöra
en ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts
innehålla mer konkreta åtaganden. Det kan konstateras att den
nordiska ämbetsmannakommittén i sin rapport uttalar att negativa
säkerhetsgarantier utgör ett väsentligt element i ett
zonarrangemang i nordiskt område.
Yrkande 5 i motion U413 (m) är därmed besvarat.
Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en
nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för en kärnvapenfri zon,
vilket föreslås i yrkande 5 i motion U418 (mp) och yrkande l2 i
motion U429 (c). Utskottet hänvisar till att det redan finns en
informell nordisk parlamentarisk kommitté i denna fråga, i
vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna
ingår. Parlamentariker deltar också i detta arbete som bedrivs
inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik. Intresset av
parlamentariska förankringar bedöms därmed vara tillgodosett.
Yrkande 5 i motion U418 (mp) och yrkande 12 i motion U429 (c)
avstyrks därför.
I yrkande 6 i motion U418 (mp) samt i yrkande 2 i motion U527
(mp) föreslås att Sverige bör ta upp frågan om en kärnvapenfri
zon i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att
säkerhetspolitiska frågor inte hör till de områden inom vilka de
nordiska länderna samarbetar i Nordiska rådet.
Yrkande 6 i motion U418 (mp) och yrkande 2 i motion U527 (mp)
avstyrks därför.
I ett antal motioner berörs frågan om besök i Sverige av
utländska fartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade.
I yrkande 7 i motion U418 föreslås att Sverige skall kräva
absoluta garantier från de gästande fartygens sida att de ej
medför kärnvapen. I yrkande 10 i motion U429 (c) föreslås att
Sverige skall skärpa sin praxis genom att kräva besked om att
svensk lag respekteras i samband med örlogsbesök från
kärnvapenländer. I yrkande 8 i motion U433 (v) föreslås att
Sverige skall förbjuda alla besök av kärnvapenbestyckade fartyg,
till vilka skall räknas även sådana som vägrar uppge om de har
kärnvapen ombord. I yrkande 6 i motion U413 (m) poängteras i
stället vikten av Östersjöns ställning som ett fritt hav, och
att ett förbud mot kärnvapenmakternas örlogsbesök inte skulle
skapa annat än en illusion av ökad säkerhet.
För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd
för örlogsbesök erinras den gästande nationen om att kärnvapen
inte får medföras vid besök i svenska hamnar. Detta sker med
följande formulering: "Det råder generellt förbud att medföra
kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från att
detta förbud strikt iakttages." Den svenska politiken i fråga om
besök av örlogsfartyg bygger sålunda på att vi hyser förtroende
för att besökare respekterar våra regler.
Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid
sådana garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt
att inspektera örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga
förhållandet. Enligt uppgift finns det för närvarande inte
heller några säkra metoder för verifikation utan att inspektion
på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök som gjorts
i form av strålningsmätning på att denna metod inte kan ge någon
slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta innebär att
ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren
även i detta fall.
Örlogsbesök i Sverige är en del i ett större militärt utbyte
som ökar förtroendet mellan länder. Det är ett svenskt intresse
att kunna delta i detta utbyte. Förtroende är ett av de
väsentliga elementen i vårt arbete för fred och nedrustning och
också i den europeiska säkerhetskonferensens mandat. Östersjön
är internationellt vatten, och örlogsbesök från alla länder bör
välkomnas så länge svensk lag respekteras. Besöken har av bl.a.
dessa anledningar en funktion att fylla i svensk utrikes- och
säkerhetspolitik.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 7 i motion U418
(mp), yrkande l0 i motion U429 (c) och yrkande 8 i motion U433
(v) samt betraktar yrkande 6 i motion U413 (m) som besvarat.
I yrkande 1 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige skall
tillämpa regler liknande dem som gäller i Nya Zeeland. Enligt
lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands kärnvapenfria zon och
om nedrustning och rustningskontroll är det förbjudet att anlöpa
nyzeeländsk hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet
fartyg. Premiärministern prövar frågan om tillstånd för
utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre vatten.
Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge
besökstillstånd om han är förvissad om att fartygen inte medför
någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive device). En
motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande kommitté
har upprättats för att bistå premiärministern och
utrikesministern i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av
1987 års lagstiftning. Sedan denna lagstiftning infördes har
emellertid inte några örlogsbesök från kärnvapenmakternas sida
ägt rum i Nya Zeeland.
Vad gäller förslagen om ett närmare samarbete med Nya Zeeland
vill utskottet anföra att Sverige självfallet nära följer
utvecklingen där, men att det samtidigt finns skillnader mellan
omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök av utländska
örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med helheten i
det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående
utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska
handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av
situationen i vår del av världen.
I yrkande 8 i motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall
inleda ett erfarenhetsutbyte med andra småstater som haft
problem med örlogsfartyg från atomvapenmakter. I yrkande 2 i
motion U430 (fp) föreslås att Sverige även fortsättningsvis
skall verka internationellt för en avveckling av
kärnvapenmakternas policy att varken bekräfta eller förneka
förekomsten av kärnvapen ombord på sin fartyg. I motion U421 (s)
föreslås att Sverige i internationella fora väcker frågan om
inspektionsrätt av främmande örlogsfartyg.
Utskottet gav i närmast föregående betänkande om nedrustning
(l990/91:UU4) en ingående redogörelse för hur Sverige på flera
olika sätt och sedan lång tid aktualiserat frågan om kärnvapen
till sjöss. Under FNs generalförsamling hösten 1990 cirkulerade
Sverige i första utskottet ett förslag om marina nedrustnings-
och förtroendeskapande åtgärder, vilket innehåller förslag om
antingen bilaterala eller multilaterala förhandlingar om ett
förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss.
Utskottet delar uppfattningen att en internationell
överenskommelse såväl om praxis vad gäller bekräftande av
kärnvapen ombord som beträffande kärnvapen till sjöss över huvud
taget är av stor betydelse. Regeringen bör därför fortsätta att
i konstruktiva former söka vinna ökat internationellt gehör för
en ändring av stormakternas politik. Utskottet vill dock
ifrågasätta om det är realistiskt att förena denna strävan med
ett förslag om inspektion av kärnvapenmakters stridsfartyg på
öppna havet och vid hamnbesök.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 8 i motion U418
(mp) samt yrkandena 1 och 2 i motion U430 (fp) som besvarade och
avstyrker motion U421 (s).
I ett antal motioner lämnas förslag om stöd till olika
institutioner i Sverige verksamma inom det nedrustnings- och
säkerhetspolitiska området. I motion U411 (s) samt i yrkande 14
i motion U429 (c) föreslås att regeringen skall besluta om stöd
till Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala
universitet. Motionärerna i U411 framhåller att institutionen
bl.a. byggt upp en internationellt uppmärksammad databas över
pågående väpnade konflikter. Sedan l988 har verksamheten
bedrivits med stöd av speciellt beslutade bidrag från
utrikesdepartementet och även med bidrag från andra håll.
Motionärerna beräknar att en finansiering av programmet skulle
kräva 1,3 milj.kr. per år eller som en kortsiktig lösning 0,3
milj.kr. för en del därav.
Utskottet anser att institutionen bedriver ett arbete som är
intressant och värdefullt. Enligt vad utskottet inhämtat
utesluter inte regeringen att bidrag till Institutionen för
freds- och konfliktforskning i Uppsala kan ges även för nästa
budgetår.
Med det anförda betraktar utskottet motion U411 (s) samt
yrkande 14 i motion U429 (c) som besvarade.
I motion U416 (s) föreslås att regeringen får i uppdrag att
komma med ett förslag till praktiskt inriktad
medlingsverksamhet i mindre institutionaliserade former. I
yrkande 9 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall ta ett
initiativ för uppbyggnad av kompetens för internationell
medling, eventuellt i form av ett oberoende medlingscentrum med
säte i Sverige.
Utskottet har behandlat likartade förslag i sina två senaste
nedrustningsbetänkanden. I l989/90:UU6 gjorde utskottet ett
tillkännagivande, i vilket utskottet förutsatte att regeringen
skulle göra en noggrann analys av de i dag tillgängliga
instrumenten för internationell medling och eventuella behov och
kompletteringar och på grundval av en sådan analys lämna en
redogörelse för huruvida och i så fall på vilka sätt en särskild
svensk insats på detta område skulle kunna tillföra bättre
insatser än de existerande att utnyttja medlingen som ett sätt
att lösa konflikter på fredlig väg. I senast föregående
betänkande (l990/91:UU4) uttalade utskottet att utskottet
förutsatte att denna regeringsredogörelse även omfattade de
framsteg beträffande fredlig lösning av konflikter som ägt rum
inom ramen för ESK-processen.
Utskottet noterar att någon redogörelse av efterlyst slag ännu
inte lämnats av regeringen. Utskottet vill understryka det
angelägna i att så sker. Frågan om fredlig lösning av konflikter
är för närvarande föremål för uppmärksamhet i flera
internationella fora. Inom ESK kan det nyligen beslutade centret
för förhindrande av konflikter i Wien komma att spela en roll.
Därtill är det önskvärt att framsteg kan göras beträffande den
särskilda mekanism inom ESK för hantering av politiska kriser,
varom enighet ej kunde nås vid toppmötet i Paris men som skall
bli föremål för fortsatta diskussioner. Vid ett expertmöte inom
ESK på Malta i januari i år nåddes enighet om ett antal viktiga
principer för fredlig lösning av tvister under de villkor som
gäller för ESK-samarbetet. Slutligen har inte minst diskussionen
om FNs framtida roll för byggandet av en varaktig fred kommit
att intensifieras, bl.a. som ett resultat av organisationens
insatser under Gulfkriget.
Alla dessa utvecklingar har enligt utskottets uppfattning
betydelse för hur de av motionärerna väckta förslagen i ett mer
långsiktigt perspektiv skall bedömas.
Med det anförda betraktar utskottet motion U416 (s) samt
yrkande 9 i motion U417 (fp) som besvarade.
I yrkande 8 i motion U417 (fp) föreslås att regeringen bör
stödja förslaget att etablera ett centrum för
nedrustningsforskning och rustningskontroll i
Linköping i samarbete mellan universitetet där och FOAs
avdelning för informationsteknologi. Syftet skulle vara att
utnyttja den kompetens som finns samlad i Linköping för att
tillgodose det ökande behovet av kunskaper om verifikation i
samband med avtal om nedrustning och förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder.
I det förslag till centrum som utarbetats av Linköpings
universitet framhålls att forskarna skulle vara knutna till
existerande institutioner vid universitetet eller FOA.
Forskningsprojekt som finansieras med ett speciellt anslag
skulle beslutas av en styrgrupp utsedd gemensamt av
universitetet och FOA.
Utskottet vill framhålla att FOA, inkl. dess avdelning i
Linköping, utför ett värdefullt arbete med att tillhandahålla
teknisk expertis till stöd för Sveriges ansträngningar i de
internationella nedrustningsförhandlingarna. Det är utskottets
förhoppning att samarbetet mellan FOA och existerande
institutioner vid universitetet kan byggas ut och ge resultat
som kan vara av värde i nedrustningsarbetet. Utskottet kan dock
med hänsyn till rådande budgetläge inte föreslå att några
speciella resurser över utrikesdepartementets budget tillförs
projektet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 8 i motion U417
(fp) som besvarat.
I motion U656 (fp, s, m, c) föreslås att ett institut
skall skapas i Sverige för att formulera principer och bygga upp
en oberoende kompetens för valövervakning samt bistånd till
att genomföra valövervakning runt om i världen. Som en
intressant modell vad gäller organisationen av ett dylikt
institut hänvisar motionärerna till SIPRI.
Utskottet konstaterar att frågan om demokrati och om fria och
rättvisa val har kommit att inta en alltmer central ställning i
det internationella samarbetet. Demokratiseringen i Central-
och Östeuropa och avvecklandet av enpartisystemet i ett antal
u-länder har i hög grad bidragit härtill. Närvaro av utländska
observatörer har blivit ett vanligt inslag vid allmänna val i
Central- och Östeuropa och även i viss mån i tredje världen.
Motionärerna hänvisar till att FN-kommissionen för de
mänskliga rättigheterna endast i korthet behandlat frågan och
att Sverige bör känna ett särskilt ansvar under den återstående
tiden av det svenska medlemskapet av kommissionen.
Som utskottet konstaterat i sitt senaste betänkande om
mänskliga rättigheter (l989/90:UU22) har FN på olika sätt ägnat
frågan om normsystem för fria val viss uppmärksamhet under
senare år. Resolutioner har antagits l988, l989 och l990.
Traditionellt har FN dock inte haft någon uppgift beträffande
övervakning av nationella val i medlemsländerna. Bakgrunden är
artikel 2:7 i FN-stadgan om icke-inblandning i staternas inre
angelägenheter. Det är enligt utskottet signifikativt att den
senaste generalförsamlingens resolution i december l990 om
periodiska och hederliga val, som antogs med konsensus,
kompletteras med en annan resolution beträffande respekt för
principerna om nationell suveränitet och icke-inblandning i
staternas inre angelägenheter vad gäller deras valprocedurer.
Denna resolution stöddes av flertalet u-länder, medan flertalet
i-länder röstade emot.
Mot denna bakgrund begränsas den hjälp i form av rådgivning
och tekniskt bistånd som kan lämnas t.ex. genom FNs center för
mänskliga rättigheter till sådana länder som själva önskar
erhålla stöd. För detta ändamål finns möjlighet att utnyttja en
speciell fond, till vilken Sverige är den största
bidragsgivaren.
Utskottet anser att Sverige bör fortsätta att göra vad som är
möjligt för att internationellt främja denna fråga. Utskottet
vill också hänvisa till den starkare betoningen av
demokratimålet i det svenska biståndssamarbetet. Det är
utskottets förhoppning att det institut för valövervakning som
ESK-toppmötet i Paris i november l990 beslöt att inrätta också
kan komma att få betydelse på sikt för frågans utveckling i
tredje världen. Regeringen bör trots svårigheterna enligt
utskottets mening pröva möjligheten att finna nya vägar för att
aktualisera valövervakningen inom FN.
Vad beträffar inrättande av ett speciellt institut i Sverige
anser utskottet att ett visst utredningsarbete kan vara
motiverat beträffande hur och i vilka former man skulle bättre
kunna ta till vara erfarenheterna från de internationella
valövervakningar som genomförts och genomförs. Därmed skulle
kompetens kunna byggas upp och följaktligen möjligheter skapas
att lämna råd och tekniskt bistånd inför framtida liknande
valövervakningsaktioner. Utskottet anser det önskvärt att
utrikesdepartementet utreder frågan.
Med det anförda anser utskottet motion U656 (fp, s, m, c)
besvarad.
Europeiska säkerhetsfrågor
Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet
och samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k.
korgar. Den första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i
Europa och innehåller ett antal viktiga principer för
förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett dokument
om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet
och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt och tekniskt
samarbete m.m. samt korg tre mänskliga kontakter över gränserna,
informations- och kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets
antagande att alla tre korgarna hade samma vikt och att balansen
mellan dem måste vidmakthållas i den fortsatta processen. En
fjärde korg behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga
uppföljningsmötena, av vilka det möte som inleddes i Wien hösten
1986 och avslutades i början av 1989 var det tredje. Nästa
uppföljningsmöte blir i Helsingfors 1992.
I yrkande 8 i motion U413 (m) framhålls vikten av att Sverige
konsekvent och medvetet arbetar för att överenskommelserna i
Parisdokumentet förverkligas. I yrkande 2 i motion U429 (c)
understryks att det är viktigt att Sverige ger ESK hög prioritet
bl.a. när det gäller de nya institutionerna samt att ESK ges så
öppna former som möjligt. I motion U413 (m) framhålls i yrkande
10 vikten av att en konfliktlösningsmekanism kan överenskommas
under uppföljningsmötet i Helsingfors l992 och i yrkande 11 i
samma motion vikten av att de förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärderna blir verkligt effektiva. I yrkande 2 i motion U417
(fp) framhålls vikten av verifikation av ingångna avtal och det
önskvärda i att ett centrum för verifikation knyts till
ESK-processen.
Utskottet vill med anledning av dessa förslag först konstatera
att de djupgående förändringar som ägt rum i Europa under det
gångna året har kommit att ställa ESK-processen i centrum för
ett nytt alleuropeiskt samarbete. Den 19--21 november 1990
genomfördes ESKs toppmöte i Paris. Detta var det andra mötet
någonsin med ESK-staternas stats- och regeringschefer. Det
första ägde rum i samband med Slutaktens undertecknande i
Helsingfors 1975.
Vid toppmötet undertecknades ett slutdokument, som fick namnet
Parisstadgan för ett nytt Europa. I denna bekänner sig samtliga
ESK-stater till demokratins och rättsstatens principer. I
Parisstadgan anges också riktlinjer för ESKs framtida arbete på
en rad områden, såsom militär säkerhet, fredlig lösning av
tvister, den mänskliga dimensionen, ekonomiskt samarbete, miljö
och kultur.
Vid Parismötet beslöts att ge ESK fastare arbetsformer. Detta
tar sig uttryck på två sätt, dels genom regelbundna politiska
samrådsmöten på olika nivåer, dels genom etablering av fasta
ESK-institutioner i form av ett administrativt sekretariat i
Prag, ett centrum för förhindrande av konflikter i Wien samt ett
kontor för valövervakning i Warszawa. Vidare fattades ett
principbeslut om införandet av en parlamentarisk dimension i
ESK.
De regelbundna samrådsmötena skall genomföras på tre nivåer,
nämligen toppmöten, utrikesministermöten samt möten med högre
ämbetsmän ("Senior Officials") från ESK-länderna. Genom denna
nya mötesstruktur kommer Sverige att för första gången delta i
en regelbunden politisk konsultationsprocess, där sannolikt även
säkerhetspolitiska frågor kommer att kunna behandlas.
Parismötets beslut på detta område medför att mötesfrekvensen
inom ESK framöver kommer att bli mycket omfattande. Detta
förstärks av det faktum att verksamheten inom ESK även
fortsättningsvis kommer att bedrivas i form av uppföljningsmöten
och expertmöten.
Under 1991 äger fem expertmöten rum inom ESKs ram: ett redan
genomfört möte på Malta om fredlig lösning av tvister; ett möte
i Krakow i maj--juni om kulturarvet samt det tredje mötet om
ESKs mänskliga dimension, vilket enligt Wiendokumentet 1989
skall hållas i Moskva i september.
Dessa tre möten beslutades vid uppföljningsmötet i Wien
1986--1989. Därutöver beslutade toppmötet i Paris om ytterligare
två möten, vilka båda skall ses i relation till de senaste årens
omvälvningar i Europa. Det första, vilket skall hållas i Genève
i juli, behandlar frågan om etniska minoriteter. Det andra av
Parismötet beslutade expertmötet är ett seminarium om
demokratiska institutioner, som skall hållas i Oslo i november.
Inom ramen för detta möte kommer man bl.a. att diskutera sätt
att främja livskraftiga demokratiska institutioner inom
ESK-staterna.
Ett förslag om en politisk krishanteringsmekanism, kring
vilken konsensus ej kunde nås till Parismötet, torde komma att
bli en central fråga i det kommande arbetet inom ESK.
Supplementet till Parisstadgan föreskriver att en sådan mekanism
skall beslutas av utrikesministerrådet och avse sammankallande
av ämbetsmannakommittén i krissituationer. En dylik mekanism kan
enligt utskottets åsikt bli ett värdefullt komplement till ESKs
struktur, men för att den skall vara effektiv krävs att den
måste vara obligatorisk och att den kan utlösas med kort varsel.
Förhandlingarna inom ESK under 1989 och 1990 om nedrustning
(CFE) resp. förtroendeskapande åtgärder (CSBM) ledde hösten l990
fram till antagandet av två betydelsefulla dokument. Det första
som antogs i november var resultatet av 34-statsförhandlingarna
i Wien om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Detta nya
CSBM-dokument innehåller bestämmelser om förbättring och
utvidgning av Stockholmsdokumentets förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder, ett nytt program för
informationsutbyte om militära strukturella förhållanden
avseende land- och flygstridskrafter,
information om militärbudgetar och planer för införande av nya
vapensystem m.m., rätt till information om s.k. ovanliga
militära aktiviteter, rätt till bilaterala överläggningar om en
fråga av detta slag skulle kunna uppkomma, rätt att kalla in
alla ESK-staterna för diskussion, inrättande av ett nytt
datakommunikationssystem mellan alla ESK-stater samt årliga
möten för att diskutera implementeringen av överenskomna CSBMs.
CFE-avtalet om begränsningar av de konventionella styrkorna i
Europa undertecknades vid toppmötet i Paris. Utskottet gav i
sitt nedrustningsbetänkande i höstas en ingående redovisning av
avtalets då preliminära innehåll. Utskottet vill här blott
konstatera att när CFE-avtalet genomförts kommer man i Europa
vid 1990-talets mitt att nå numerär paritet mellan NATO och
länderna i den då sannolikt avskaffade Warszawapakten
beträffande fem viktiga vapenkategorier: stridsvagnar,
artilleri, pansrade stridsfordon, attackhelikoptrar och
stridsflygplan. Detta har uppnåtts genom asymmetriska
reduktioner, dvs. i fråga om de flesta vapenkategorier har
Sovjetunionen åtagit sig väsentligt större nedskärningar än
NATO-sidan. Såväl kapaciteten för storanfall som möjligheten att
genomföra överraskande angrepp på kontinenten kommer därmed att
reduceras kraftigt.
Enlig avtalet skall de vapen inom de reglerade kategorierna
som vid tiden för avtalets undertecknande befann sig inom
avtalsområdet (från Atlanten till Ural) fysiskt elimineras
antingen genom skrotning eller omvandling till fredliga ändamål,
s.k. konversion. I avtalet ingår ett mycket omfattande system
för verifikation, bl.a. en långtgående inspektionsregim. Så kan
t.ex. inspektion av anmäld utrustning ske utan rätt till vägran.
Även platser där en part inte uppgivit att någon avtalsbegränsad
utrustning skall förekomma kan inspekteras (s.k. challenge
inspection) men i detta fall har den utmanade staten rätt att
vägra.
Under månaderna före avtalets undertecknande överförde
Sovjetunionen mycket stora mängder stridsvagnar, övriga
pansarfordon och artilleri till området öster om Ural, vilket ej
täcks av avtalet. Detta handlande har inte varit avtalsstridigt,
men enligt västliga uppgifter kan det vara fråga om så mycket
som sammanlagt över 70 000 enheter, alltså mer än vad
Sovjetunionen enligt avtalet sammanlagt får förfoga över i
själva avtalsområdet väster om Ural. Så länge denna utrustning
kan bevaras i stridsdugligt skick kan den komma att utgöra en
slags strategisk reserv. I någon mån kan därmed CFE-avtalets
stabiliserande effekt komma att påverkas. Med hänsyn till de
stora avstånden och svårigheterna att vidmakthålla materielen i
funktionsdugligt skick har denna aspekt emellertid ej föranlett
några starkare reaktioner i väst.
Vad som däremot väckt de andra avtalsslutande ländernas starka
invändningar är Sovjetunionens tolkning av den artikel i avtalet
som definierar vilken materiel inom avtalsområdet som skall
räknas in under de olika begränsningstaken. Sovjetunionen har
gjort gällande att de avtalsbegränsade vapensystem som återfinns
inom marininfanteriet, kustförsvaret och de strategiska
raketstyrkorna ej skall räknas in under de överenskomna taken,
eftersom marina och strategiska styrkor ej ingick i mandatet för
CFE-förhandlingarna. Västsidans kritik har särskilt gällt att
Sovjetunionen därtill skulle ha sökt att kringgå avtalet genom
att omklassificera tre divisioner från armén till kustförsvaret.
Sammantaget gäller oenigheten om vilka vapen som skall räknas in
under avtalet kvantiteter som inte är obetydliga, och som
dessutom till stor del befinner sig i det nordiska närområdet.
Oenigheten om CFE-avtalets genomförande på denna punkt har
visat sig vara djupgående, och frågan har diskuterats mellan
parterna på hög nivå vid flera tillfällen under 1991. Bland
NATO-länderna har tvisten uppfattats aktualisera den
principiella frågan om i vilken utsträckning Sovjetunionen kan
betraktas som en pålitlig avtalsslutande part och hur långt den
interna kritiken från den sovjetiska militären kan tänkas
begränsa president Gorbatjovs framtida möjligheter att fullfölja
gjorda åtaganden. Den amerikanska administrationen har klargjort
att den inte kan överlämna CFE-avtalet till kongressen för
ratificering så länge denna tolkningstvist är olöst. Vissa
tecken tyder dock på att möjligheter finns att hitta en för
samtliga parter acceptabel formel på denna punkt.
Oenigheten om CFE-avtalets genomförande har också påverkat de
fortsatta förhandlingarna på nedrustnings- och säkerhetsområdet
inom ESK. Enligt beslut vid ESK-toppmötet i Paris skall såväl
CSBM- som CFE-förhandlingarna fortsätta med oförändrade mandat
fram till uppföljningsmötet i Helsingfors i mars 1992. Samtidigt
skall emellertid, efter "en period av nationella förberedelser",
konsultationer inledas om ett nytt mandat för en sammanhållen
militärförhandling rörande nedrustning och förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder med deltagande av samtliga 34
ESK-stater. Denna skall kunna inledas efter avslutningen av
uppföljningsmötet i Helsingfors 1992 och vara öppen för samtliga
ESK-stater.
Emellertid har varken några fortsatta förhandlingar eller
mandatkonsultationer kunnat komma i gång på grund av oenigheten
om CFE-avtalets genomförande. Det är därför enligt utskottets
uppfattning angeläget att denna fråga kan lösas i tid före mötet
med ESK-staternas utrikesministermöte i Berlin i juni i år, då
det fortsatta förhandlingsarbetet skall ges en politisk impuls.
Det är av vital betydelse att denna tvist om implementeringen av
CFE-avtalet ej tillåts blockera den fortsatta ESK-processen och
därmed säkerhets- och nedrustningsarbetet i Europa.
Utskottet finner det mycket tillfredsställande att Sverige
till skillnad från vad som var fallet i CFE-förhandlingen kommer
att kunna delta i de nedrustningsförhandlingar inom ESK som
skall börja efter 1992. Att Sverige här har viktiga nationella
säkerhetsintressen att bevaka visar inte minst just resultaten
av CFE-förhandlingarna.
Vapenbegränsningarna i CFE-avtalet är upplagda enligt
principen högsta tillåtna nivåer samt speciella undertak för
olika geografiska zoner inom området. Systemet kan ses som ett
antal koncentriska cirklar, vilka är hopkopplade på så sätt att
materiel inte får föras från de yttre zonerna in mot centrum.
Syftet är att därigenom förhindra en ny militär koncentration i
Centraleuropa. Rörelser i motsatt riktning är däremot tillåtna,
utom beträffande de områden som ingår i det yttersta området,
dvs. flankerna. Hit får endast en mycket liten del av de
kvarvarande vapnen ytterligare tillföras.
Själva reduktionerna enligt CFE-avtalet avser dock inte
flankområdena i någon större utsträckning utan är i första hand
inriktade på Centraleuropa. Till det norra flankområdet räknas
bl.a. Norge och Leningrads militärdistrikt. Härtill kommer att
flera slag av materiel som är särskilt viktigt för militära
företag i det nordeuropeiska området inte alls omfattas av
CFE-avtalet. Det gäller bl.a. transportflyg,
sjötransportresurser och opansrade bandvagnar som kan ge stor
rörlighet.
Bortdragandet av sovjetiska trupper från Central- och
Östeuropa samt en kraftig minskning av de totala vapennivåerna
innebär att de tre västliga militärdistrikten (Leningrads, det
baltiska och det vitryska) kommer att få en relativt sett ökad
betydelse för förläggningen av sovjetiska förband. CFE-avtalets
begränsningar medger att cirka hälften av resurserna förläggs
till detta område. Sammantaget innebär CFE-avtalet därför
sannolikt att viss militär kapacitet kommer att öka i vår närhet
medan annan minskar. Eftersom avtalet endast innebär en
kvantitativ reglering utan hänsyn till kvalitativa faktorer,
kommer den militära kapaciteten i vårt närområde dessutom att
kunna moderniseras.
Av det ovan anförda framgår tydligt vilken vikt de framtida
förhandlingarna om nedrustning och säkerhet inom ESK kommer att
ha för svensk del. Utskottet vill uttala sitt stöd för
regeringens strävan att göra en aktiv insats i de kommande
förhandlingarna och i stärkandet av ESK-samarbetet som helhet.
ESK är enligt utskottets mening den självklara grunden för
arbetet på att bygga upp en ny alleuropeisk säkerhets- och
samarbetsordning, och Sverige har ett starkt intresse av att det
arbetet blir framgångsrikt.
Med det anförda betraktar utskottet yrkandena 8, 10 och 11 i
motion U413 (m), yrkande 2 i motion U417 (fp) samt yrkande 2 i
motion U429 (c) som besvarade.
I yrkande 9 i motion U413 (m) framhålls vikten av att Sverige
speciellt uppmärksammar att minoriteternas problem löses i
överensstämmelse med Parisdokumentet. I yrkande 4 i motion U433
(v) föreslås att Sverige i FN och inom ESKs ram reser frågan om
de växande nationalitetsmotsättningarna i Östeuropa och i
Sovjetunionen med målsättningen att motverka militära lösningar.
Utskottet delar motionärernas syn på frågan om minoriteters
ställning och växande nationella motsättningar som en allt
viktigare fråga i det nya Europa. Ett uttryck för det senare
förhållandet är beslutet vid ESKs toppmöte i Paris att hålla ett
expertmöte om etniska minoriteter i Genève i juli i år. Med
hänsyn till frågans känslighet i många av medlemsstaterna
innebär beslutet enligt utskottets mening ett positivt steg i
riktning mot ett ökat ESK-engagemang på detta område. Utskottet
förutsätter att regeringen kommer att bidra aktivt till mötet.
Utskottet vill samtidigt peka på att de olika ESK-dokument som
antagits under åren, inte minst beträffande mänskliga
rättigheter, utgör en grund för minoriteters skydd och redan gör
deras behandling till en angelägenhet för samtliga
ESK-medlemmar.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion U413
(m) samt yrkande 4 i motion U433 (v) som besvarade.
I yrkande 12 i motion U413 (m) föreslås att Sverige inom ESK
skall arbeta för att ett framtida ESK-parlament skall
baseras på Europarådet.
Utskottet konstaterar att Sverige tillsammans med flera andra
länder aktivt verkat för att just Europarådet skulle utgöra
grunden för ett framtida ESK-parlament. Ett motstånd mot denna
tanke har dock förelegat den amerikanska kongressen. Vid ett
möte mellan företrädare för samtliga ESK-staters parlament i
Madrid den 2--3 april l991 antogs i en resolution principerna
för en parlamentarisk församling inom ESK. I den önskan som där
uttrycktes om samverkan med andra europeiska parlamentariska
församlingar nämns Europarådet tillsammans med Västeuropeiska
unionens parlamentariska församling, Nordatlantiska
assemblén samt, på en annan nivå, Europaparlamentet. I
resolutionen slås även fast att samtidigt som dessa församlingar
etablerar ett nära samarbete med det nya ESK-parlamentet måste
de alla bevara sin egen identitet. Samarbetsavtal bör därför
upprättas, och möjligheter att församlingarna beviljar varandra
observatörsstatus nämns. Det nya ESK-parlamentet kommer att
inleda sin verksamhet med en första session i juli l992.
Utskottet betraktar därmed yrkande 12 i motion U413 (m) som
besvarat.
De internationella nedrustningsförhandlingarna
Ett av de områden på vilka Sverige nedlagt sina största
ansträngningar i de internationella nedrustningsförhandlingarna
gäller försöken att få till stånd ett avtal om ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTB). Dessa
ansträngningar har pågått sedan början av 1960-talet och
koncentrerats till förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i
Genève (CD). Sverige lade l983 fram ett komplett förslag till
ett avtal, och sedan l976 har Sverige lett arbetet på ett
globalt verifikationssystem med bl.a. centraldatorer för
seismiska data i Stockholm, Washington, Moskva och Canberra.
I yrkande 1 i motion U403 (s), yrkande 3 i motion U410 (mp),
yrkande 5 i motion U417 (fp), yrkande 5 i motion U429 (c),
yrkande 2 i motion U433 (v) samt yrkande 11 i motion U660 (mp)
föreslås att Sverige skall fortsätta att verka aktivt för att
uppnå målet om ett fullständigt provstoppsavtal.
Utskottet konstaterar att i juli 1990 tillsattes i CD, efter
ett uppehåll av sju år, återigen en särskild kommitté för
behandling av provstoppsfrågan. Kommitténs mandat medger dock
ännu inga verkliga förhandlingar. Positionerna mellan
kärnvapenstaterna och övriga stater präglas fortfarande av
traditionella motsättningar och olika uppfattningar om när och
hur ett fullständigt provstoppsavtal skall uppnås.
Storbritannien och USA har exempelvis deklarerat att
provstoppsavtalet för dem är en mycket långsiktig målsättning,
medan Sverige anser att verkliga förhandlingar om ett
fullständigt provstoppsavtal bör komma i gång så snart som
möjligt. Trots de traditionella motsättningarna anser utskottet
att det nu bör finnas möjligheter att utföra ett substantiellt
arbete i denna fråga i CD, till gagn för framtida förhandlingar.
På grund av den långvariga låsningen i CD beträffande
provstoppsfrågan begärde förra året mer än en tredjedel av de
stater som är anslutna till det partiella provstoppsavtalet att
en ändringskonferens skulle sammankallas i syfte att vidga
avtalet till ett fullständigt provstoppsavtal.
Ändringskonferensen hölls i New York i januari l991.
Initiativtagarnas avsikt var att konferensen genom att behandla
provstoppsfrågan parallellt med arbetet i
nedrustningskonferensen i Genève skulle skapa ett kraftigare
tryck på kärnvapenmakterna att upphöra med sina underjordiska
prov och sluta ett avtal härom. Sedan de senare inte oväntat
motsatt sig ett slutdokument med denna innebörd, slutade
ändringskonferensen genom att en omröstning företogs, varvid
majoriteten inkl. Sverige bemyndigade konferensens ordförande
att hålla konsultationer för att uppnå framsteg i frågan och att
återuppta konferensens arbete vid en lämplig tidpunkt.
Konferensens resultat kan ses som en bekräftelse på utskottets
redan uttalade åsikt (1990/91:UU4) att CD, där samtliga
kärnvapenmakter är representerade, är det forum som är bäst
lämpat för ett fortsatt drivande av frågan om ett totalt
provstopp. Regeringen avser enligt vad utskottet erfarit att på
nytt i CD lägga fram ett uppdaterat förslag till ett
fullständigt avtal härom under den kommande sommarens session.
Trots de politiska låsningar som präglat FNs behandling av
frågan noterar utskottet att antalet genomförda kärnvapenprov
ändå minskat under de senaste åren. Mellan 1987 och 1990 har
antalet prov minskat från 48 till 13 per år. Under 1991 har
hittills tre sprängningar ägt rum. Sovjetunionens senaste prov
skedde den 24 oktober 1990.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U403
(s), yrkande 3 i motion U410 (mp), yrkande 5 i motion U417 (fp),
yrkande 5 i motion U429 (c), yrkande 2 i motion U433 (v) samt
yrkande 11 i motion U660 (mp) som besvarade.
I ett antal motioner berörs risken för kärnvapenkrig av
misstag. I yrkande 6 i motion U417 (fp), motion U422 (s) samt
i yrkandena 1 och 2 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) föreslås att
Sverige skall ta initiativ till ett arbete i syfte att nå en
internationell överenskommelse bl.a. i CD som minskar riskerna
för kärnvapenkrig av misstag. I yrkande 3 i samma motion
föreslås att Sverige skall initiera programmet bilateralt med
kärnvapenmakterna i samband med exempelvis kommande START
2-förhandlingar och kommande förhandlingar om kärnvapen med kort
räckvidd i Europa. I yrkande 4 i motion U429 (c) föreslås att
Sverige verkar för att det i nedrustningsarbetet skall läggas
större vikt vid bl.a. tekniska systemförändringar som minskar
riskerna för misstag, kriser och olyckshändelser.
Utskottet noterar att den konferens om riskerna för ett
kärnvapenkrig av misstag som flertalet motionärer refererar till
och som hölls i Stockholm i november 1990 på svenskt initiativ
gav värdefulla resultat, bl.a. i form av ett omfattande
handlingsprogram. Det är önskvärt att resultaten nu på lämpligt
sätt följs upp i regeringens internationella kontakter.
Utskottet konstaterar vidare att det för Sverige främsta målet
på detta område är ett avskaffande av alla kärnvapen. I samband
med nedrustningsförhandlingarna om bl.a. reduktioner och
kontroll av kärnvapen verkar Sverige sedan länge dessutom för
att faran av kärnvapenkrig av misstag beaktas genom utbyggda
tekniska säkerhetsarrangemang och förtroendeskapande åtgärder,
som kan nedbringa riskerna för krig.
Vad beträffar förslagen att nå en internationell
överenskommelse inom FNs ram för att minska risken för
kärnvapenkrig av misstag vill utskottet peka på att
huvudelementen redan är föremål för separat eller annan
behandling i FN eller i nedrustningskonferensen i Genève.
Lämpligheten av att ge en övergripande behandling av alla vitt
skiftande spörsmål rörande kärnvapenkrig av misstag, i t.ex. en
resolution, bör enligt utskottets mening bli föremål för
noggrann prövning innan något initiativ tas. Detsamma gäller den
föreslagna behandlingen av frågorna i nedrustningskonferensen i
Genève. Däremot utgår utskottet ifrån att regeringen tar hänsyn
till det antagna handlingsprogrammet och där så är lämpligt
söker föra in de element som inte redan är täckta av pågående
diskussioner i FN-systemets behandling av frågan. Utskottet
överlåter till regeringen att själv pröva lämpligheten av att ta
upp handlingsprogrammet bilateralt med kärnvapenmakterna.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 6 i motion U417
(fp), motion U422 (s), yrkandena 1, 2 och 3 i motion U428 (c, s,
fp, v, mp) samt yrkande 4 i motion U429 (c) som besvarade.
I yrkande 4 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) understryks vikten
av att medvetenheten om ett kärnvapenkrigs faror ökar bland
politiker, folkrörelser och media.
Utskottet instämmer häri och vill hänvisa dels till Sveriges
insatser i FN med att ta fram bl.a. kärnvapenstudier, dels till
det stöd som varje år lämnas till fredsrörelsen via
statsbudgeten.
Yrkande 4 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) och yrkande 4 i
motion U429 (c) anses därmed besvarade.
I yrkande 2 i motion U403 (s), yrkande 1 i motion U410 (mp)
samt yrkande 9 i motion U418 (mp) föreslås att varje
kärnvapenprov skall mötas av svenska protester. De prov som
motionärerna särskilt nämner är de franska proven i Stilla havet
samt det l990 genomförda sovjetiska provet på Novaja Zemlja. I
yrkande l0 i motion U660 (mp) framhålls de destruktiva
effekterna av kärnvapenprov särskilt för urbefolkningarna i
Franska Polynesien, USA och Nordkalotten.
Utskottet har behandlat förslag om att Sverige skall
protestera i sina två senaste nedrustningsbetänkanden
(l989/90:UU6 och l990/9l:UU4) och då anfört att Sverige tar
avstånd från de fortsatta kärnvapenproven världen över och
förmedlar sin inställning kontinuerligt såväl multilateralt som
bilateralt. Vad gäller de franska proven har den svenska synen
framförts direkt till såväl landets president som
premiärminister. Efter den sovjetiska kärnsprängningen på Novaja
Zemlja den 24 oktober l990 protesterade samtliga nordiska länder
gemensamt i Moskva mot att provsprängningen ägt rum och vädjade
till Sovjetunionen att avstå från vidare prov i området. Sverige
har också framfört en protest till Sovjetunionens ambassad i
Stockholm.
Utskottet anser det motiverat att regeringen även
fortsättningsvis bilateralt markerar det starka svenska
avståndstagandet från alla kärnvapenprov när sådana sker.
Utskottet överlåter dock på regeringen att vid varje givet
tillfälle pröva vilka former som kan vara mest
ändamålsenliga för att göra den svenska inställningen känd.
Att urbefolkningarna i de områden som drabbats av
kärnvapenprov har samma rätt till skydd och hjälp som övriga
invånare anser utskottet vara en självklarhet. Att dessa ofta
saknar effektiva möjligheter att med egen kraft driva sina krav
ökar ytterligare det angelägna i att nå multilaterala
överenskommelser mot provsprängningar.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U403
(s), yrkande 1 i motion U410 (mp), yrkande 9 i motion U418 (mp)
samt yrkande 10 i motion U660 (mp) som besvarade.
I yrkande 2 i motion U410 (mp) och i yrkande 4 i motion U417
(fp) föreslås att Sverige skall verka för att FN genomför en
oberoende vetenskaplig undersökning av effekterna på hälsa och
miljö av provsprängningarna i Stilla havet. I yrkande 3 i
motion U403 (s) föreslås att Sverige skall ta initiativ till att
en oberoende expertgrupp sänds till provsprängningsområdet i
Stilla havet.
Medan målet enligt utskottets åsikt måste förbli att nå ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov delar utskottet
regeringens uppfattning att det är angeläget att studier av
provens miljö- och hälsoeffekter kommer till stånd. Utskottet
konstaterar att den särskilda kärnvapenstudie som på svenskt
initiativ genomförts av FN och behandlades vid förra årets
generalförsamling omfattar miljö- och hälsoeffekter. Sverige
föreslog också vid ändringskonferensen i New York i januari i år
rörande det partiella provstoppsavtalet att en oberoende
internationell undersökning av kärnvapenprovens medicinska
följder med full tillgång till alla relevanta medicinska data
skulle tillsättas. Regeringen överväger enligt vad utskottet
inhämtat att följa upp detta förslag vid FNs 46:e
generalförsamling hösten 1991. Utskottet välkomnar det initiativ
regeringen tagit på detta område.
Vad beträffar speciellt ett i flera motioner föreslaget
initiativ till nya undersökningar av de franska kärnvapenprovens
effekter bör enligt utskottets mening initiativ till studier
helst vara globala, t.ex. genom FN eller WHO, eller stödjas av
de närmaste staterna i regionen. I första hand bör enligt
utskottets mening berörda länder i regionen ta initiativ till
att en oberoende expertgrupp sänds till Frankrikes
provsprängningsområde. Sverige bör enligt utskottets mening
välkomna och vara berett att stödja ett sådant regionalt
initiativ.
Därmed anses yrkande 3 i motion U403 (s), yrkande 2 i motion
U4l0 (mp) samt yrkande 4 i motion U417 (fp) vara besvarade.
I motion U406 (s) föreslås att Sverige åter skall ta ett
initiativ tillsammans med de övriga nordiska länderna och kräva
ett totalförbud för kärnvapenprov på Nordkalotten.
Utskottet hänvisar till den ovan skildrade nordiska aktionen i
Moskva i oktober l990 och noterar med tillfredsställelse att
några nya kärnvapenprov i området sedan dess inte har
förekommit. Utskottet utgår ifrån att regeringen med största
uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen beträffande
kärnvapenprov i Arktis, som har stor betydelse för samtliga
nordiska länder, samt att regeringen fortlöpande samråder i
frågan med övriga nordiska länder.
Med det anförda betraktar utskottet motion U406 (s) som
besvarad.
I motion U409 (mp) samt i yrkande 10 i motion U418 (mp)
föreslås att Sverige skall kräva en omformulering av
icke-spridningsavtalet (NPT) i syfte att göra texten förenlig
med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. I motion U409
föreslås dessutom att utträdestiden enligt artikel 10 i
NPT-avtalet skall förlängas till ett par år.
Utskottet konstaterade i föregående nedrustningsbetänkande
(1990/91:UU4) att varje ändringsförslag av
icke-spridningsfördraget (NPT) riskerar att öppna avtalstexten
för ytterligare ändringsförslag. En rad länder, inte minst många
utvecklingsländer, som är positiva till fördragets artikel IV,
mom. 2 om samarbete och bistånd, kan snarare komma att kräva att
detta utvidgas om avtalstexten öppnas för ändringsförslag.
Utfästelserna om samarbete och bistånd har för många länder
varit den främsta anledningen till att de har anslutit sig till
NPT. Finner de i ett sådant läge inte gehör för sina krav finns
en uppenbar risk att de drar sig ur icke-spridningsregimen.
Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom
majoritetsbeslut. I realiteten har ändringsförslag små
möjligheter att godkännas, eftersom de anslutna staterna har
alltför motstridiga intressen på väsentliga områden.
Den fjärde granskningskonferensen rörande
icke-spridningsfördraget, som hölls i Genève i augusti l990, gav
en tydlig illustration till motsättningarna mellan nord och syd
just beträffande artikel IV i avtalet. Många u-länder uttalade
en stark tro på kärnenergins betydelse för sin ekonomiska
utveckling och för möjligheterna att minska klyftorna mellan i-
och u-länder. Den alliansfria gruppen uppmanade alla
NPT-medlemmar med möjlighet därtill att samarbeta med u-länderna
för att främja kärnkraften och bistå med finansieringen av
denna. Utsikterna att på kort sikt ändra denna inställning hos
u-länderna måste betraktas som mycket små. Utskottets
inställning är därför densamma som tidigare.
Med det anförda avstyrker utskottet motion U409 (mp) samt
yrkande l0 i motion U418 (mp).
I yrkande 13 i motion U413 (m) föreslås att Sverige skall
verka för att NPT-avtalet kommer att förlängas efter den
konferens l995 som enligt stadgan skall avgöra för hur lång tid
avtalet skall förlängas.
De skilda tolkningarna av NPT-avtalet mellan i-länderna och
vissa u-länder gäller även frågan om avtalets förlängning, och
den fjärde granskningskonferensen kunde inte enas om
procedurerna för förberedelse av l995 års förlängning och
granskning. Utskottet konstaterar att regeringen arbetar med
kraft för att bevara och stärka NPT, som utgör stommen i
ansträngningarna att förhindra ett spridande av kärnvapnen, och
regeringen avser därför verka för längsta möjliga förlängning av
avtalet efter l995.
Med det anförda anser utskottet yrkande 13 i motion U413 (m)
besvarat.
I samma anda som ligger bakom förslagen att verka för en
förändring av NPT-avtalet framförs i ett antal motioner förslag
om att ändra IAEAs stadga på ett sätt som gör den förenlig
med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. Organisationens
mandat bör därför begränsas till att förhindra
kärnvapenspridning och kontroll av kärnkraftssäkerheten. Det
gäller motion U407 (mp), yrkande ll i motion U418 (mp) samt
yrkande 7 i motion U429 (c). I yrkande 13 i motion U624 (mp)
föreslås att IAEAs uppgift skall vara att verka för kärnkraftens
avveckling.
Utskottet konstaterar att samarbetet inom IAEA mellan de drygt
110 medlemsstaterna koncentreras till verifiering av åtaganden
om fredlig användning av kärnenergi (s.k. safeguards),
samordning och förmedling av rekommendationer i kärnsäkerhets-
och strålskyddssammanhang samt samordning och förmedling av
bistånd inom kärnenergiområdet. Sverige fäster stor vikt vid
denna del av IAEAs verksamhet, men majoriteten av IAEAs
medlemsländer är u-länder och dessa länder kräver att få ta del
av den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet i
industriländerna. Detta intresse är i huvudsak inte koncentrerat
till kärnkraften som sådan, utan mer till områden som
isotopanvändning inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik,
ekologi och strålskydd. Huvuddelen av IAEAs bistånd inriktas
till just sådan verksamhet. Skulle detta bistånd inte bibehållas
finns en uppenbar risk för att flera av dessa länder drar sig ur
IAEAs icke-spridnings- och säkerhetsarbete. IAEA skulle därmed
försvagas som organisation och arbetet med att förhindra
framtida kärnkraftsolyckor kompliceras. Några reella
förutsättningar för att ändra IAEAs stadgar i den riktning
motionärerna önskar torde på grund av det ovan förda
resonemanget inte finnas.
Utskottet avstyrker därmed motion U407 (mp), yrkande 11 i
motion U418 (mp), yrkande 7 i motion U429 (c) samt yrkande l3 i
motion U624 (mp).
Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen uppmärksammas i
yrkande 6 i motion U429 (c), i vilket föreslås att problemet
aktualiseras i internationella fora. Enligt motionärerna kräver
Sveriges internationella trovärdighet att konsekvenserna av
riksdagens avvecklingsbeslut också tas på den internationella
arenan. Sverige bör därför ta initiativ för att förhindra
spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnavfall. I
motion U401 (m) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en
internationell konvention mot produktion av kärnkraftverk som
kan göras om för kärnvapenframställning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör ta
initiativ till internationella åtgärder för att förhindra
spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och
kärnkraftsavfall.
Det är enligt utskottets bedömning utan tvivel så att den
civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan
framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål.
Sverige har länge drivit kravet på en effektivare kontroll av
den civila kärnkraften, och ett viktigt led i denna strävan är
att kärnvapenstaternas civila verksamhet underkastas samma
kontroll som icke-kärnvapenstaternas. 26 FN-medlemmar står
fortfarande utanför NPT, bl.a. tröskelstaterna samt
kärnvapenstaterna Frankrike och Kina. Genom IAEA kan de anslutna
icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet kontrolleras.
Sverige arbetar aktivt för att de möjligheter till kontroll som
organisationen erbjuder skall utnyttjas effektivt.
Beträffande förslaget om ett förbud mot sådana kärnkraftverk
som kan göras om till kärnkraftsproduktion anser utskottet att
motionären knappast har vetenskaplig grund för det bakomliggande
antagandet att en viss typ av kärnkraftsteknik från denna
synpunkt skulle kunna betraktas som säker. Det går inte entydigt
att indela kärnkraftverk i två kategorier vilka kan resp. ej kan
utnyttjas för kärnladdningsframställning. Alla nu förekommande
kraftreaktorer kan teoretiskt producera plutonium av en kvalitet
som går att använda i kärnladdningar.
En särskild internationell konvention om förbud mot vissa
typer av kärnkraftverk torde dessutom ha begränsade
förutsättningar att erhålla erforderlig anslutning och skulle
med stor sannolikhet inte åstadkomma den höjning av
säkerhetsnivån som motionären eftersträvar. När det gäller
åtaganden och förpliktelser kring fredlig användning av
kärnenergi utgör enligt utskottets mening
icke-spridningsfördraget mot kärnvapen (NPT) det mest
verkningsfulla instrumentet. Fördraget har ratificerats av mer
än 140 stater.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 6 i motion U429
(c) som besvarat och avstyrker motion U401 (m).
I yrkande 13 i motion U429 (c) framhålls att det är angeläget
att få till stånd internationella förhandlingar som syftar till
ett förbud mot kryssningsmissiler.
Utskottet konstaterar liksom i tidigare betänkanden att
kryssningsmissiler utgör ett inslag i den internationella
kärnvapenarsenalen som är ägnat att väcka särskild oro, av de
skäl som anförts i motionen. Kryssningsmissilerna är till
skillnad mot ballistiska missiler lågtflygande vapenbärare som
inte går i kulbanor, utan styrs som förarlösa flygplan. Ett
särskilt problem är de sjöbaserade missilerna (SLCM), som har
utgjort en av de svåraste frågorna i START-förhandlingarna.
Utskottet redovisade i föregående betänkande (1990/91:UU4) de
framsteg som gjorts i START-förhandlingarna, i vilka regler
preliminärt överenskommits beträffande de flygburna
kryssningsmissilerna (ALCM). START-förhandlingarna har
emellertid ännu inte slutförts. Vissa frågor av teknisk karaktär
är ännu inte lösta, men uppgifter förekommer också om att
Sovjetunionen i efterhand ifrågasatt vissa element i den under
förra året träffade principöverenskommelsen. För båda parter
torde också gälla att viss osäkerhet beträffande den framtida
strukturen i de landbaserade systemen påverkar möjligheterna att
snabbt sluta ett START-avtal.
Utskottet ser dock med tillfredsställelse på det faktum att
Förenta Staterna och Sovjetunionen vid bilaterala
utrikesministermöten det senaste året diskuterat även de
sjöbaserade kryssningsmissilerna. En komplicerande omständighet
är oenigheten beträffande möjligheter till verifikation vad
gäller denna vapentyp. En överenskommelse har träffats om att i
samband med ett START-avtals undertecknande vid sidan om avtalet
sätta ett principiellt tak för antalet kärnvapenbärande SLCM.
Taket är emellertid satt så högt att det knappast kommer att ha
några begränsande effekter för planerna på utplacering av dessa
system under överskådlig tid.
Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem
som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att en
begränsning, även om den mest är principiell, är ett välkommet
steg men att det är otillfredsställande om den överenskomna
uppläggningen leder till att behandlingen av frågan om SLCM
inom START ytterligare fördröjs.
Sverige har i FN drivit på för att föra upp frågorna om marin
kapprustning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen. Utskottet
finner det också tillfredsställande att SLCM åtminstone
diskussionsvis ifrågasatts i den debatt som har börjat föras
bland amerikanska fackmän om möjligheten att tänka sig den
amerikanska flottan i framtiden utrustad med endast strategiska
ballistiska kärnvapen. Under FNs generalförsamling hösten 1990
presenterade Sverige i första utskottet ett förslag om förbud
mot taktiska kränvapen till havs, däribland även
kryssningsmissiler. Utskottet stödjer självfallet regeringens
försök att vinna gehör för nödvändigheten av en överenskommelse
om samtliga typer av kryssningsmissiler.
Yrkande 13 i motion U429 (c) anses därmed besvarat.
I yrkande 15 i motion U413 (m) föreslås att Sverige skall
arbeta intensivt för att få till stånd en effektivare konvention
mot utveckling, tillverkning, innehav och användning av
biologiska vapen. I yrkande 2 i motion U257 (c) föreslås att
Sverige i internationella fora skall uppmärksamma att
gränslinjen mellan B- och C-stridsmedel genom den tekniska
utvecklingen börjat förlora i betydelse och att
bioteknikbaserade stridsmedel därmed på sikt kan bli ett
allvarligt hot.
Utskottet konstaterar att det sedan 1925 råder ett
internationellt förbud mot användning av kemiska och biologiska
vapen. Detta förbud kompletterades 1972 med en konvention mot
såväl utveckling som produktion och lagring av biologiska vapen
samt om deras förstörelse. Konventionen har i dag undertecknats
och ratificerats av 113 stater. Överenskommelsen av 1972
tillåter dock att forskning om försvar mot biologiska vapen får
utföras. Det innebär att den kunskap som erhålls i denna
forskning naturligtvis kan användas även i destruktiva syften.
År 1986 ägde en andra granskningskonferens om 1972 års
konvention rum i Genève, i vilken Sverige deltog aktivt.
Slutdokumentet från denna konferens innehåller vissa, enligt
svensk mening otillräckliga, procedurer för verifikation och
klagomål samt vissa konkreta åtgärder som syftar till att stärka
förtroendet för efterlevnaden av konventionen. Sverige verkar
för att flera stater skall delta i informationsutbytet om den
forskning som förekommer på detta område. Vid 1986 års
granskningskonferens överenskoms om ett sådant utbyte på
frivillig basis som en del av ett paket av förtroendeskapande
åtgärder.
Utskottet måste med beklagande konstatera att flertalet parter
till konventionen alltjämt avstår ifrån att dela med sig av sina
erfarenheter, även om samtliga permanenta medlemmar i FNs
säkerhetsråd deltar i detta utbyte.
I september i år kommer avtalets tredje granskningskonferens
att äga rum. Sveriges förberedelser pågår. Liksom vid tidigare
granskningskonferenser kommer Sverige att aktivt verka för att
stärka konventionen. Sverige eftersträvar att de stater, som
står utanför konventionen, skall ansluta sig. Vidare arbetar
Sverige för att stärka och förbättra de förtroendeskapande
åtgärder som överenskoms vid den andra granskningskonferensen.
Sverige verkar också för en ökad anslutning till
Genèveprotokollet från 1925, som förbjuder användning av
biologiska vapen.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U257
(c) och yrkande 15 i motion U413 (m) som besvarade.
I yrkande 1 i motion U257 (c) föreslås att Sverige i
internationella fora skall uppmärksamma risken för att den
moderna biotekniken kan leda till ytterligare exploatering av
den tredje världen.
Utskottet konstaterar att det inom FNs miljöorganisation UNEP
pågår ett arbete på en konvention om biologisk mångfald, inom
vilken även bioteknikens nord- och sydaspekter uppmärksammas.
Målet att sluta en sådan konvention har bekräftats av den
förberedande kommittén inför FNs miljökonferens 1992. Kommittén
har tillsatt en arbetsgrupp för biologisk mångfald med en
särskild undergrupp för bioteknik. Utskottet vill uttala sitt
stöd för Sveriges aktiva deltagande i detta arbete.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U257
(c) som besvarat.
I CD pågår förhandlingar om förbud mot utveckling,
framställning och lagring av kemiska vapen samt förstöring av
redan existerande kemiska vapen och anläggningar.
Förhandlingarna har under senare år gjort betydande framsteg,
och en konvention borde kunna slutföras på kort tid om de
politiska hindren härför kunde undanröjas.
I yrkande 14 i motion U413 (m), yrkande 7 i motion U417 (fp)
samt yrkande 8 i motion U429 (c) föreslås att Sverige fortsatt
skall driva ett intensivt arbete för att en överenskommelse om
ett totalförbud av kemiska vapen skall kunna fullbordas.
Utskottet noterar att Förenta Staterna och Sovjetunionen
bilateralt har enats om att med början l992 inleda en minskning
av existerande lager av kemiska vapen. Slutmålet är att år 2002
nå ned till ett lager på 5000 ton vardera, vilket för USAs del
motsvarar 20% av dagens lager. Båda parter har också enats om
en väg att inom ramen för ett multilateralt kemivapenavtal nå
fram till ett fullständigt avskaffande av alla existerande
lager. Deras förslag att behålla 2% av de ursprungliga lagren
(eller högst 500 ton) fram till åtta år efter ikraftträdandet
av en allmän konvention om kemivapenförbud, och att först
därefter ta ställning till en total avveckling, har emellertid
mött bred kritik från många länder.
Även Sverige anser att den vetorätt förslaget i praktiken
innebär för stater som innehar kemiska vapen är olämplig. Det
föreligger enligt utskottets uppfattning därmed en risk för en
formaliserad uppdelning av de förhandlande länderna i
C-vapenstater resp. icke-C-vapenstater. Sverige agerar fortsatt
aktivt i förhandlingarna i nedrustningskonferensen i Genève om
en konvention mot kemiska vapen. Ytterligare framsteg i enskilda
sakfrågor kunde nås under det svenska ordförandeskapet 1990.
Samtidigt framstår huvudfrågorna om när ett avtal kan bli
färdigt som minst lika öppna som tidigare. Konventionstexten
ligger i stort sett klar och de tekniska delarna är i huvudsak
färdiga. De utestående problemen är som utskottet ovan
konstaterat snarare av politisk natur än av teknisk.
För närvarande diskuteras huruvida ett möte på
utrikesministernivå inom det närmaste året skulle kunna bidra
till en lösning av utestående frågor. Det förestående
förstörandet av Iraks kemiska vapenarsenal, vilket ingår som en
del i de villkor som FN uppställt för ett hävande av
sanktionerna mot detta land, kan vidare ge impulser till
förhandlingsarbetet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 14 i motion U413
(m), yrkande 7 i motion U417 (fp) samt yrkande 8 i motion U429
(c) som besvarade.
I yrkande 9 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall verka
för att förhindra de marina rustningarna. Kärnvapenstaterna
bör enligt motionärerna förbinda sig att ta i land alla
icke-strategiska kärnvapen, upprätta ett multilateralt avtal om
att förhindra incidenter till sjöss samt modernisera reglerna
för sjökrigföring.
Utskottet vill i anledning härav göra samma konstaterande som
i föregående betänkande (l990/9l:UU4) att den internationella
diskussionen om de marina rustningsfrågorna hittills förts i FNs
nedrustningskommission (UNDC). Sverige har sedan länge betonat
hur angeläget det är att inleda internationella förhandlingar om
marin nedrustning och marina förtroendeskapande åtgärder. Som
utskottet redovisat ovan i samband med motionerna om örlogsbesök
kan bland svenska initiativ nämnas ett förslag om ett
multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till havs och
ett moderniserat protokoll för användning av havsminor.
I yrkande 3 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige snarast
bör verka för en resolution i FN om förhandlingar om taktiska
kärnvapen till sjöss.
Under FNs 45:e generalförsamling hösten 1990 introducerade
Sverige i första utskottet ett förslag om beslut att föra upp
frågan om "marina rustningar och nedrustning" på dagordningen
för det 46:e mötet. Beslutet togs i generalförsamlingen med 152
röster för och endast en nej-röst. I samband med behandlingen av
dessa frågor i utskottet cirkulerade Sverige ett memorandum om
marina nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder. Detta
innehöll ett direkt förslag om bilaterala eller multilaterala
förhandlingar om ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till
sjöss.
Med det anförda anser utskottet yrkande 9 i motion U429 (c)
samt yrkande 3 i motion U430 (fp) besvarade.
I yrkande 10 i motion U402 (mp) föreslås att regeringen skall
verka för att begränsa den internationella vapenhandeln
genom att i FN stödja det program som den sovjetiske
utrikesministern framlade vid generalförsamlingen l990. I
yrkande 11 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall
medverka till en internationell redovisning av militärbudgetar
och till att utarbeta en konkret modell till ett system för
redovisning, kontroll och begränsning av den internationella
vapenhandeln.
Utskottet vill hänvisa till att Sverige l988 stod som
medförslagsställare när en resolution för första gången antogs
av FNs generalförsamling angående internationella
vapenöverföringar. I resolutionen uppmanas medlemsstaterna bl.a.
att stärka sina nationella system för övervakning och kontroll
samt att skapa större öppenhet i fråga om internationella
vapenöverföringar. Sverige har vidare till FNs
generalsekreterare redovisat sin positiva inställning till
upprättandet av ett registreringssystem för vapenhandeln.
Ehuru tveksamheten till riktlinjer om större öppenhet
beträffande vapenhandel består hos åtskilliga av FNs
medlemsländer är det enligt utskottet angeläget att regeringen
verkar i denna riktning. Förslag med detta innehåll kan komma
att bli följden av den FN-studie om den internationella
vapenhandeln som färdigställs i år.
De fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd svarade för
mellan 80 och 90 % av all vapenexport till u-länderna under
andra hälften av l980-talet. Det bör enligt utskottet vara en
angelägen uppgift att bidra till att genom samverkan inom FNs
ram motverka en ny upprustning av länderna i Mellanöstern.
Med det anförda anser utskottet yrkande 10 i motion U402 (mp)
samt yrkande 11 i motion U417 (fp) besvarade.
I yrkande 1 i motion U419 (mp) lämnas förslag beträffande
internationella byten av skuldnedskrivningar mot
vapenskrotningar. Motionärerna föreslår att Sverige skall ta
initiativ till ett byte av denna typ genom ett pilotprojet med
en finansiell ram i storleksordningen 10 milj.kr. I yrkande 2 i
samma motion föreslås att information om bytesmekanismer skall
ställas till fredsrörelsernas förfogande.
Utskottet konstaterar att skuldnedskrivningar i utbyte mot
åtgärder från låntagarlandets sida hittills har förekommit i
begränsad omfattning främst på naturvårdsområdet. Utskottet
har tidigare beträffande förslag om sådana s.k. debt-for
nature-swaps uttalat att de knappast kan bli ett huvudmedel vare
sig för att lösa skuldkrisen eller miljöproblemen i u-länder
eller östländer. I det enskilda fallet skulle dock dylika
insatser kunna ha positiva effekter, inte minst genom engagemang
från frivilliga organisationers sida.
Vad gäller idén om byten av vapen mot skulder anser utskottet
att såväl de praktiska svårigheterna som de politiska
komplikationerna sannolikt kommer att visa sig mycket stora.
Bl.a. nämner motionärerna själva att aktionerna måste ske för en
hel region så att balansen mellan grannländer ej påverkas.
Utskottet beklagar den överdimensionerade vapentillförseln till
många u-länder. Denna förvärrar i många fall regionala och
interna konflikter med stort mänskligt lidande som följd. De
omfattande vapenköpen bidrar också i många fall till att
undergräva u-ländernas bräckliga ekonomi. Utskottet anser det
emellertid ingalunda säkert att angelägna mål på
nedrustningsområdet resp. arbetet för att lätta u-ländernas
skuldbörda bäst främjas genom nya och troligen besvärliga
procedurer som försöker ta hänsyn till båda målsättningarna
samtidigt. Vad gäller nedrustning anser utskottet att den
viktigaste uppgiften är att begränsa tillförseln av nya moderna
och därmed också mycket kostnadskrävande vapensystem med stor
förstörelsekraft till u-länderna.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1 och 2 i motion
U419 (mp).
I yrkande 1 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall bidra
till att stärka FNs roll som fredsbevarare och utveckla
modeller för konfliktlösningar. Ett motsvarande förslag finns i
yrkande 1 i motion U433 (v) med tonvikt på betydelsen av att mot
bakgrund av Gulfkrigets erfarenheter utveckla FN i riktning mot
större oberoende av stormakterna. I yrkande 10 i motion U417
(fp) föreslås att Sverige bör verka för att i FN aktivera
fredsskapande styrkor och självt förklara sig berett att sätta
upp ett förband för fredsskapande operationer. I yrkande 1 i
motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall verka för att FN i
första hand beivrar brott mot FNs stadga med fredliga medel. I
yrkande 1 i motion U431 (fp) föreslås att de värderingar och
principer som låg till grund för beslutet om Sveriges medlemskap
i FN bör ligga fast. I yrkande 2 i samma motion föreslås att
regeringen skall genomföra en analys av konsekvenserna för
Sverige om FN får ökade möjligheter att spela en reell roll som
kollektiv säkerhetsorganisation samt våra möjligheter att bidra
därtill.
Utskottet vill i anledning av dessa förslag betona att
Sveriges utrikespolitik under hela efterkrigstiden har präglats
av lojalitet mot FN och de idéer som världsorganisationen står
för.
Av utskottets behandling av förslag tidigare i betänkandet
framgår att de förpliktelser som följer av att FN är en
organisation för kollektiv säkerhet redan från början togs på
stort allvar av den svenska regeringen.
FNs handlande under Gulfkriget har visat vad organisationen
kan åstadkomma när en av förutsättningarna i form av tillräcklig
enighet mellan säkerhetsrådets permanenta medlemmar för första
gången förelegat. Det betyder samtidigt att säkerhetsrådet under
trycket av en internationell kris nödgats handla utan ledning av
tidigare erfarenheter. Utformningen av den avgörande
resolutionen 678 har bl.a. lett till en internationell
diskussion om huruvida intresset att bevara FNs handlingskraft
lett till att en avvikelse från stadgan skett genom förbigåendet
av de mekanismer som stadgans kapitel 7 förutser. I
förlängningen av denna diskussion har oro uttalats för att FN
kan komma att utvecklas till ett instrument för främjandet av
gemensamma stormaktsintressen.
Enligt utskottets uppfattning speglar denna oro något av ett
olösligt dilemma förbundet med det internationella systemets
karaktär. Medan motsättningar mellan stormakterna tenderar att
förlama världsorganisationen, kan en samverkan mellan
stormakter, inom eller utanför FN, i ogynnsamma fall alltid
tänkas gå ut över andra mindre staters intressen. Det finns dock
enligt utskottet inget alternativ till att söka stärka
FN-samarbetet på den grundval som stadgan ger och genom framtida
samarbete utveckla denna. Även om det hade varit önskvärt att
procedurerna enligt de enskilda artiklarna i kapitel VII hade
kunnat iakttas fullt ut av säkerhetsrådet under Gulfkrisen, kan
man enligt utskottet med hänsyn till att artiklarna om militära
tvångsåtgärder aldrig tidigare tillämpats inte karakterisera det
valda tillvägagångssättet som oförenligt med stadgans anda.
Sverige har allt intresse av att en internationell
rättsordning utvecklas och förstärks men samtidigt förblir
förankrad i det internationella samfundets realiteter. Från
denna synpunkt måste Sverige enligt utskottets mening med
största tillfredsställelse välkomna såväl den amerikanske som
den sovjetiske presidentens uttalanden om önskan att se en ny
internationell världsordning grundad på FN-stadgan.
En annan sak är att FN kan behöva utvecklas för att anpassa
sig till och samtidigt balansera en situation som präglas av
regelbunden stormaktssamverkan i säkerhetsrådet. FNs
generalsekreterares befogenheter kan behöva stärkas, och andra
åtgärder som värnar hela organisationens och medlemsmajoritetens
intressen kan behöva studeras. Bl.a. har FNs generalsekreterare
uttalat sig i denna riktning. Utskottet delar uppfattningen att
det är angeläget att regeringen gör en analys av denna fråga och
konsekvenserna för Sverige av en effektivare världsorganisation.
Till skillnad från motionärerna i motion U433 anser utskottet
inte att FNs sanktionerande av kriget kan sägas innebära en kris
för organisationens idé eller dess konstruktion. FN grundades i
första hand för att upprätthålla fred och säkerhet, och
organisationens stadga förutser möjligheten att i detta syfte
tillgripa militära tvångsåtgärder. Av stadgans artikel 42
framgår klart att sådana tvångsåtgärder endast kan tillgripas
om säkerhetsrådet finner att icke-militära åtgärder enligt
artikel 41 skulle bli otillräckliga eller redan visat sig
otillräckliga. Stadgan föreskriver alltså just den ordning i
tillgripandet av tvångsåtgärder som föreslås i motion U418.
Vad gäller de s.k. fredsskapande styrkor som Sverige föreslås
bidra till i motion U417 vill utskottet framhålla att dessa
enligt stadgans kapitel VII förutses bli uppsatta i varje
enskilt fall och efter föreskriven procedur. De förpliktelser
som Sverige i detta avseende delar med FNs övriga medlemsstater
har beskrivits ovan. Något förslag om att aktivera dylika
styrkor i någon allmän bemärkelse föreligger ej och skulle inte
heller ha stöd i FNs stadga.
De styrkor för vilka flera av FNs medlemsländer inkl. Sverige
byggt upp en beredskap avser deltagande i fredsbevarande
operationer. Dessa har som ovan framhållits inte karaktären av
tvångsåtgärder enligt FN-stadgans kapitel VII utan bygger på
samtycke från såväl den bidragande staten som den stat på vars
territorium operationen avses äga rum. Fredsbevarande styrkor
har därmed definitionsmässigt ej sådana stridande uppgifter som
de styrkor vilka genomför tvångsåtgärder från FNs sida.
Ett intressant exempel på att tolkningen av stadgan kan
utvecklas genom att nya situationer uppstår är att
säkerhetsrådet i sin resolution 689 i april i år fattat beslut
om att upprätta en observatörsstyrka i Irak/Kuwait (UNIKOM) med
uttrycklig hänvisning till kapitel VII i stadgan. Beslutet har
fattats efter samråd med Irak som uppges ha rest invändningar
mot vissa länders deltagande i observatörsstyrkan. En
observatörsstyrka hör av tradition till de FN-insatser som
brukar kallas fredsbevarande. I detta fall betraktas emellertid
styrkan som ett led i tvångsåtgärderna enligt resolution 687,
och den förnyade hänvisningen till kapitel VII från
säkerhetsrådets sida i resolution 689 betyder att operationen
kan fortsätta även om Irak skulle kräva dess avbrytande. I den
bemärkelsen innehåller operationen ett element av tvång som gör
att den snarast är att betrakta som en aktion under kapitel VII,
trots att styrkorna avses ha observatörsuppgifter och inte
stridande uppgifter.
Utskottet betraktar därmed yrkande 1 i motion U418 (mp),
yrkande 1 i motion U429 (c) och yrkandena 1 och 2 i motion U431
(fp) som besvarade samt avstyrker yrkande 10 i motion U417 (fp)
och yrkande 1 i motion U433 (v).
I yrkande 12 i motion U418 (mp) föreslås att framtida
mellanstatliga tvister som ej kan lösas genom förlikning skall
överlämnas till Internationella domstolen i Haag för
skiljedomsförfarande. Ett exempel på en sådan tvist är enligt
motionärerna ubåtskränkningarna på svenskt territorium.
Sverige ställer sig som utskottet konstaterade i anledning av
ett liknande förslag förra året allmänt sett positivt till att
tvistlösningar söks hos den Internationella domstolen i Haag. I
fråga om ubåtskränkningarna är det emellertid enligt utskottets
mening inte möjligt, eftersom det inte finns någon definierad
motpart. Det är vidare utskottets uppfattning att hänskjutning
till domstolen i Haag bör bedömas från fall till fall och inte
genom en bindande princip.
Yrkande 12 i motion U418 (mp) avstyrks därför.
I yrkande 16 i motion U413 (m) föreslås att Sverige i
internationella fora skall verka för gehör för ESK-modellen
som förebild för samverkan mellan stater också i andra delar
av världen.
Även om varje del av världen och varje regionalt
konfliktmönster präglas av sina egna specifika förutsättningar
delar utskottet motionärernas uppfattning att ESK-modellen --
som ju utvecklats framgångsrikt i Europa under tidvis hårda
motsättningar mellan många av de deltagande staterna -- också
för andra konfliktområden kan erbjuda erfarenheter av intresse
av hur konfrontation och misstroende genom en gradvis process
ersätts av samarbete. Ett uppenbart exempel härpå är
Mellanöstern, där insatser och förslag från flera håll, inkl.
från den svenska regeringen, beledsagats av referenser till
ESK-erfarenheterna.
Med det anförda anser utskottet yrkande l6 i motion U413 (m)
vara besvarat.
I yrkande l i motion U628 (fp) föreslås att Sverige i FN skall
ta upp frågan om bättre information om FNs arbete. I yrkande
2 i samma motion föreslås att frågan om hur den svenska
allmänheten bättre kan informeras om FN skall beredas inom
utrikesdepartementet.
Utskottet konstaterar att FN har ett 70-tal informationskontor
runt om i världen. I Norden finns ett regionalt kontor
lokaliserat till Köpenhamn. Därifrån sprids dagligen, vecko- och
månadsvis material om FNs arbete till massmedia, myndigheter,
organisationer och enskilda intresserade abonnenter. Kontoret
ordnar även journalistbesök och seminarier. Det mottar ca 5 000
förfrågningar per år från allmänheten, varav ca 40 % kommer från
Sverige. Utrikesdepartementet bedriver också en omfattande
informationsverksamhet i Sverige, dels i egen regi, dels genom
stöd till Svenska FN-förbundet som under innevarande budgetår
för informationssyften får 5,65 milj.kr. i statliga bidrag.
Utskottet kan därför inte ansluta sig till med motionärernas
uppfattning att informationen om FN skulle vara bristfällig.
Vad beträffar motionärernas förslag om att i FN verka för en
förbättrad information om FNs arbete vill utskottet framhålla
vikten av att FNs resurser för informationsändamål används på
ett effektivt sätt. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att det inte är motiverat att informationstjänsten drabbas i
särskilt hög grad av de besparingar som den centrala
FN-förvaltningen under trycket av budgetrestriktioner tvingas
genomföra. Så har emellertid enligt vad utskottet inhämtat ej
heller varit fallet. Det är därför inte motiverat att regeringen
tar upp frågan i FN.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion U628
(fp) och anser yrkande 2 i samma motion som besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande nedrustningsarbetet i norra Europa
att riksdagen förklarar yrkandena 1, 2 och 4 i motion
1990/91:U413 samt yrkande 1 i motion 1990/91:U531 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 1 (mp) motiv.
2. beträffande analys av den svenska säkerhetspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:U423 och 1990/91:U509
samt förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U417 och motion
1990/91:U432 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 2 (c, v, mp)
3. beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U418 samt
yrkandena 7, 8 och 9 i motion 1990/91:U668,
res. 3 (mp)
4. beträffande förtroendeskapande åtgärder i norra Europa
att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U433 samt
förklarar yrkande 7 i motion 1990/91:U413, yrkande 3 i motion
1990/91:U418 och yrkande 11 i motion 1990/91:U429 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 4 (v)
5. beträffande utländska militära övningar i Sverige
att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1990/91:U418,
res. 5 (mp)
6. beträffande freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet
att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1990/91:U527,
res. 6 (mp)
7. beträffande kärnvapenfri zon i Norden
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U417
besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande negativa säkerhetsgarantier
att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U413
besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för
kärnvapenfri zon
att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1990/91:U418 och
yrkande 12 i motion 1990/91:U429,
res. 7 (c, mp)
10. beträffande behandling av kärnvapenfri zon i Nordiska
rådet
att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U418 och
yrkande 2 i motion 1990/91:U527,
11. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U418, yrkande
10 i motion 1990/91:U429 och yrkande 8 i motion 1990/91:U433
samt förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad
utskottet anfört,
res. 8 (c, v, mp)
12. beträffande samarbete med Nya Zeeland i fråga om
örlogsbesök
att riksdagen avslår motion 1990/91:U421 samt förklarar
yrkande 8 i motion 1990/91:U418 och yrkandena 1 och 2 i motion
1990/91:U430 besvarade med vad utskottet anfört,
13. beträffande stöd till institutioner i Sverige för
internationell konfliktlösning
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U411 och yrkande 14 i
motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
14. beträffande medlingsverksamhet
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U416 och yrkande 9 i
motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,
15. beträffande stöd till centrum för nedrustningsforskning
och rustningskontroll i Linköping
att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1990/91:U417
besvarat med vad utskottet anfört,
16. beträffande institut för valövervakning
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U656 besvarad med vad
utskottet anfört,
17. beträffande europeiska säkerhetsfrågor
att riksdagen förklarar yrkandena 8, 10 och 11 i motion
1990/91:U413, yrkande 2 i motion 1990/91:U417 samt yrkande 2 i
motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
18. beträffande minoriteters skydd
att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1990/91:U413 och
yrkande 4 i motion 1990/91:U433 besvarade med vad utskottet
anfört,
19. beträffande Europarådets förhållande till ett framtida
ESK-parlament
att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1990/91:U413
besvarat med vad utskottet anfört,
20. beträffande totalt provstoppsavtal (CTB)
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U403,
yrkande 3 i motion 1990/91:U410, yrkande 5 i motion
1990/91:U417, yrkande 5 i motion 1990/91:U429, yrkande 2 i
motion 1990/91:U433 samt yrkande 11 i motion 1990/91:U660
besvarade med vad utskottet anfört,
21. beträffande risken för kärnvapenkrig av misstag
att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U417,
motion 1990/91:U422, yrkandena 1, 2, 3 och 4 i motion
1990/91:U428 samt yrkande 4 i motion 1990/91:U429 besvarade med
vad utskottet anfört,
22. beträffande svenska protester vid kärnvapenprov
att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U403,
yrkande 1 i motion 1990/91:U410, yrkande 9 i motion 1990/91:U418
samt yrkande 10 i motion 1990/91:U660 besvarade med vad
utskottet anfört,
23. beträffande studie av kärnvapenprovens effekter
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U403,
yrkande 2 i motion 1990/91:U410 samt yrkande 4 i motion
1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande totalförbud för kärnvapenprov på
Nordkalotten
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U406 besvarad med vad
utskottet anfört,
25. beträffande omformulering av icke-spridningsavtalet
(NPT)
att riksdagen avslår motion 1990/91:U409 och yrkande 10 i
motion 1990/91:U418,
res. 9 (mp)
26. beträffande förlängning av icke-spridningsavtalet
(NPT)
att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1990/91:U413
besvarat med vad utskottet anfört,
27. beträffande ändring av IAEAs stadga
att riksdagen avslår motion 1990/91:U407, yrkande 11 i motion
1990/91:U418, yrkande 7 i motion 1990/91:U429 samt yrkande 13 i
motion 1990/91:U624,
res. 10 (c, v, mp)
28. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen
att riksdagen avslår motion 1990/91:U401 samt förklarar
yrkande 6 i motion 1990/91:U429 besvarat med vad utskottet
anfört,
29. beträffande förbud mot kryssningsmissiler
att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1990/91:U429
besvarat med vad utskottet anfört,
30. beträffande biologiska stridsmedel
att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U257 och
yrkande 15 i motion 1990/91:U413 besvarade med vad utskottet
anfört,
31. beträffande risker med biotekniken
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U257
besvarat med vad utskottet anfört,
32. beträffande kemiska vapen
att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1990/91:U413,
yrkande 7 i motion 1990/91:U417 och yrkande 8 i motion
1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
33. beträffande marina rustningar
att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1990/91:U429 och
yrkande 3 i motion 1990/91:U430 besvarade med vad utskottet
anfört,
34. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1990/91:U402 och
yrkande 11 i motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet
anfört,
35. beträffande byte av skuldnedskrivning mot
vapenskrotning
att riksdagen avslår yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U419,
36. beträffande FNs roll som bevarare av freden
att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1990/91:U417 och
yrkande 1 i motion 1990/91:U433 samt förklarar yrkande 1 i
motion 1990/91:U418, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 samt
yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 11 (v)
res. 12 (mp)
37. beträffande Internationella domstolen i Haag
att riksdagen avslår yrkande 12 i motion 1990/91:U418,
res. 13 (mp)
38. beträffande ESK-modellen som förebild
att riksdagen förklarar yrkande 16 i motion 1990/91:U413
besvarat med vad utskottet anfört,
39. beträffande information om FNs arbete
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U628 samt
förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U628 besvarat med vad
utskottet anfört.
Stockholm den 7 maj 1991
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert
Svensson (s), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s),
Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors
(m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T
Svensson (s), Inger Koch (m), Birgitta Hambraeus (c), Per
Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Håkan Holmberg (fp) och
Bengt Hurtig (v).
Reservationer
1. Nedrustningsarbetet i norra Europa (mom. 1, motiveringen)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Enligt NATOs" och slutar med "faktor i Europa" bort
ha följande lydelse:
Inom EG pågår nu en snabb utveckling i riktning mot en
politisk union som enligt kommissionen, parlamentet och
flertalet av medlemsstaterna också bör innefatta ett
förpliktande militärt samarbete.
Sedan utrikesutskottet i november 1990 förmodade att förslag i
riktning mot en militärpakt inom EG icke skulle vinna gehör har
åtskilligt inträffat som visar att denna förmodan var mindre väl
grundad:
EGs ambassadör i Sverige tar för givet att "EG sätter upp en
egen armé" (Från Riksdag och Departement 23/11-90),
Frankrike och Tyskland lägger fram ett gemensamt förslag om
gradvis sammansmältning av militärpakten Västeuropeiska unionen
(WEU) och EG (4/2),
WEU beslutar flytta sitt huvudkontor till Bryssel och sluter
upp bakom det fransk-tyska förslaget om fusion av WEU och EG
(22/2),
Danmarks utrikesminister deltar för första gången i ett
WEU-möte (8/4),
Luxemburg lägger fram ett kompromissförslag vari föreslås att
EG-länderna skall "agera gemensamt på den världspolitiska
scenen", bl.a. genom samordning av vapenutveckling, vapenexport,
nedrustning, FN-aktioner och handelsblockader. I
traktatsförslaget, artikel H, heter det att "medlemsländerna
stödjer aktivt och utan förbehåll Unionens utrikes- och
säkerhetspolitik med utgångspunkt i ömsesidig lojalitet och
solidaritet". Det sägs också att EG skall uppträda enat i
internationella organisationer och att beslut skall kunna fattas
med majoritet (Notat 19/4 -91).
2. Analys av den svenska säkerhetspolitiken (mom. 2)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp)
och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet delar" och på s. 14 slutar med "U432 (fp)
som besvarade" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att såväl de gångna
årens politiska förändringar som förestående viktiga svenska
beslut motiverar en noggrann och grundlig analys av våra
säkerhetspolitiska förutsättningar.
Vi upplever en global katastrofsituation som är både ekonomisk
och ekologisk. Det pågår en jordförstörelse i stora delar av
världen, också i vårt närområde, som omintetgör människors
överlevnadsmöjligheter. Det är ofrånkomligt att fattigdom,
sociala orättvisor och det förtryck som oftast är dess
följeslagare leder till ständiga konflikter. Så länge de djupa
ekonomiska orättvisorna i världen består så finns det föga hopp
om en fredlig värld. Nord--syd-motsättningarnas sprängkraft har
inte minst kommit till uttryck i konflikten i Mellanöstern. De
politiska konsekvenserna kommer att ligga kvar långt efter det
att den akuta konflikten är avvecklad.
Behovet av en fortsatt aktiv svensk säkerhetspolitik är stort,
för att främja en fredlig utveckling i vårt närområde och lämna
vårt bidrag till världsfreden. Vår neutrala, från
stormaktsintressen oberoende, ställning är därvid vår största
tillgång.
De dramatiska förändringar som skett i vår omvärld och de nya
internationella samarbetsmönster som Sverige är på väg in i, gör
det enligt utskottets uppfattning nödvändigt med en övergripande
säkerhetspolitisk utredning. Denna bör ta hänsyn till samtliga
våra säkerhetspolitiska instrument, dvs. försvarspolitiken,
biståndspolitiken, den internationella miljöpolitiken,
nedrustningspolitiken och en allmän aktiv utrikespolitik.
Utredningen, som bör vara parlamentariskt förankrad, bör
analysera betydelsen av pågående förändringar
i vår säkerhetspolitiska miljö, både i vårt närområde och
globalt. Den bör också klargöra de säkerhetspolitiska
konsekvenserna av Sveriges deltagande i den europeiska
integrationsprocessen och förutsättningarna för en fortsatt
aktiv neutralitetspolitik. Utskottet understryker vikten av att
därvid så många människor som möjligt i vårt land får möjlighet
att engagera sig. De analyser som genomförts inom ramen för den
nu nedlagda försvarskommittén bör kunna användas i de delar som
har relevans för den europeiska utvecklingen och fortfarande har
aktualitet. Det är viktigt att utredningen bedrivs med en sådan
skyndsamhet att den kan utgöra underlag vid Sveriges fortsatta
behandling av frågan om medlemskap i EG.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion U509 (c) och U432
(fp) samt avstyrker motion U423 (s) och yrkande 1 i motion U417
(fp).
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande analys av den svenska säkerhetspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U509 och motion
1990/91:U432 och med avslag på motion 1990/91:U423 och yrkande 1
i motion 1990/91:U417 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Sveriges deltagande i militära FN-aktioner (mom. 3)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Ett sådant kategoriskt" och på s. 15 slutar med
"motion U668 (mp)" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att FNs huvuduppgift
är att bevara freden. Därför bör FN inte sanktionera eller
medverka till att starta storkrig. De katastrofala
erfarenheterna av Gulfkriget styrker den uppfattningen.
Resultatet har blivit värre än som kunde befaras. Ofattbar
miljöförstöring, hundratusentals döda, massmord på kurder och
andra irakiska medborgare - allt medan diktatorn och slaktaren
Sadam Hussein sitter kvar i orubbat bo! En värre pyrrhusseger
än den som FN dess värre medverkat till kan knappast tänkas.
Dessutom har såväl lagligheten som lämpligheten i det FN-beslut
som ligger till grund för den militära aktionen från USAs och
dess allierades styrkor mot Irak ifrågasatts.
FN-stadgan ger visserligen utrymme för att FN som en yttersta
utväg kan tillgripa militärt våld. Detta kan dock bara ske om
samtliga permanenta medlemmar av säkerhetsrådet är överens. Det
har inneburit att FN icke kunnat agera med kraft och än mindre
med militärt våld när någon av de fem stormakterna direkt eller
indirekt är inblandad. Detta skapar i stora delar av världen en
känsla av att bara visst förtryck kan räkna på FN-reaktion,
medan annat förtryck negligeras. Denna situation är knappast
hållbar i längden. Det finns därför anledning att mot bakgrund
av FNs 46-åriga erfarenhet förutsättningslöst pröva vilka
medel som i framtiden skall stå till FNs förfogande för polisiär
verksamhet i syfte att upprätthålla respekten för FN-stadgan och
vilka beslutsformer som skall gälla för att dessa medel skall få
användas.
FNs resolution 678, som i princip gav USA och dess allierade
klartecken att gå till militär aktion mot Irak, har dess värre
fått förbehållslöst stöd av regeringen. Enligt utskottets mening
ger resolutionen stormakter möjlighet att missbruka FN för egna
maktpolitiska ambitioner och riskerar att göra FN till ett
redskap för syften som motverkar FNs huvudmål: att skapa och
vidmakthålla fred.
Därför är det angeläget att riksdagen fastslår att Sverige
under inga omständigheter kan tänka sig att skicka militär som
har till syfte att medverka i krigsuppdrag till något område
utanför Sveriges gränser. För Sveriges del kan givetvis bara
fredsbevarande militäruppdrag av traditionellt slag komma i
fråga.
FN-stadgans 43 § innebär inget ovillkorligt krav på
medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet beslutade
militära aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens lydelse
innehåller ett flertal inskränkningar i medlemsstaternas
förpliktelser:
Medverkan i eventuella militära FN-aktiviteter skall ske "i
enlighet med en speciell överenskommelse" mellan säkerhetsrådet
och berörd regering.
I en sådan speciell överenskommelse skall bl.a. truppernas
"antal och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering"
fastställas.
En sådan överenskommelse skall förhandlas fram mellan
säkerhetsrådet och berörd medlemsstat.
En sådan överenskommelse skall slutligen ratificeras i
enlighet med varje lands regler för detta.
Det är således uppenbart att Sverige genom att ansluta sig
till FN-stadgan icke har gjort något villkorslöst medgivande att
utan vidare tillhandahålla militär trupp om säkerhetsrådet så
skulle begära. Ett betydande utrymme för självständigt svenskt
beslutande kvarstår även om säkerhetsrådet skulle välja att
åberopa 43 § för en begäran om svensk medverkan i en militär
FN-aktion. Sverige kan självt besluta om truppslag, antal
soldater, beväpning, övrig utrustning, lokalisering av
trupperna. Detta betyder att Sverige mycket väl skulle kunna
avstå från att medverka i en FN-aktion enligt 43 § med
krigsförband. Sverige bör sålunda, efter förhandling med
säkerhetsrådet, välja andra former för stadgeenlig medverkan i
en eventuell FN-aktion enligt 43 §.
Ett minimikrav är att beslut om att skicka svensk militär
personal utomlands, om det inte gäller traditionell
fredsbevarande FN-verksamhet, enbart skall kunna fattas av
riksdagen.
Med det anförda yrkar utskottet bifall till motion U418 (mp)
yrkande 2 samt motion U668 (mp) yrkandena 7, 8 och 9.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner
att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1990/91:U418
samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion 1990/91:U668 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Förtroendeskapande åtgärder i norra Europa (mom. 4)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet kan inte" och på s. 17 slutar med "yrkande
7 i motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:
Inom ramen för ESK-processen har betydelsefulla framsteg
gjorts när det gäller förtroendeskapande åtgärder och
nedrustning. Det finns emellertid en risk att åtgärderna för
avspänning i Centraleuropa leder till en förstärkt upprustning i
norra Europa inte minst genom modernisering av krigsmateriel.
Sverige bör aktivt sträva efter att gå vidare i ESK-processen så
att nedskärningar av konventionella styrkor sker i vårt
närområde.
I ESK-processens anda borde länderna i norra Europa kunna gå
vidare och genom avtal avveckla alla kärnvapen i området. I en
situation där fred och avspänning etablerats blir då också
behovet av övningar med marina styrkor såväl med som utan
kärnvapen onödiga och kan avskaffas. Därmed blir Östersjön ett
fredens och frihetens hav.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 7 i motion U433.
Yrkande 7 i motion U413 (m) avstyrks och yrkande 3 i motion U418
(mp) och yrkande 11 i motion U429 (c) anses besvarade.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande förtroendeskapande åtgärder i norra Europa
att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1990/91:U433,
med avslag på yrkande 7 i motion 1990/91:U413 samt med
besvarande av yrkande 3 i motion 1990/91:U418 och yrkande 11 i
motion 1990/91:U429 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Utländska militära övningar i Sverige (mom. 5)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Med det anförda avstyrker" och slutar med "motion
U418 (mp)" bort ha följande lydelse:
Med det anförda anser utskottet motion U418 yrkande 4
besvarat.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande utländska militära övningar i Sverige
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U418
besvarat med vad utskottet anfört,
6. Freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet (mom. 6)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet konstaterar att" och slutar med "U527
(mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionens syfte och förordar bifall till
yrkande 3 i motion U527 (mp).
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1990/91:U527
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon
(mom. 9)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c) och Per Gahrton (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "U429 (c) avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
I yrkande 12 i motion 429 (c) föreslås att en parlamentarisk
arbetsgrupp inrättas för en kärnvapenfri zon i Norden.
Som utskottet ovan anför, hade den nordiska ämbetsmannagrupp
som nyligen presenterat sin slutrapport inte till uppgift att
komma fram till några rekommendationer, utan blott att studera
förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i Norden.
Utrikesministrarna har beslutat studera rapporten och låta den
ingå som ett led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de
resp. huvudstäderna.
De nordiska länderna måste först av allt vara ense om att det
ligger i ländernas intresse att få till stånd en kärnvapenfri
zon i norra Europa. Det förutsätter ett brett politiskt stöd i
partierna i de nordiska länderna. En enig svensk riksdag har
slutit upp bakom zontanken.
Enligt utskottets mening bör Sverige nu föreslå att en nordisk
parlamentarisk arbetsgrupp bildas för en fördjupad analys,
syftande till gemensamma nordiska förslag om en kärnvapenfri zon
i Norden.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 5 i motion U418
(mp) samt yrkande 12 i motion U429 (c).
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för
kärnvapenfri zon
att riksdagen med bifall till yrkande 5 i motion
1990/91:U418 och yrkande 12 i motion 1990/91:U429 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom. 11)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp)
och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Örlogsbesök i Sverige" och slutar med "U413 (m) som
besvarat" bort ha följande lydelse:
Östersjön är internationellt vatten och örlogsbesök från alla
länder bör välkomnas i våra hamnar så länge lagen om förbud att
införa kärnvapen på vårt territorium respekteras.
Utskottet anser emellertid att en skärpning av praxis nu är
motiverad. Sverige bör kräva besked om att svensk lag
respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller
på annat sätt försäkra sig om att så sker. En åtgärd med samma
syfte vore att inte längre betrakta passage genom
territorialhavet med kärnvapen ombord som oskadlig. Sådan
passage skulle då, enligt havsrättskonventionen, kräva samtliga
kuststaters tillstånd.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 7 i motion U418
(mp), yrkande 10 i motion U429 (c) samt yrkande 8 i motion U433
(v) och avstyrker yrkande 6 i motion U413 (m).
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1990/91:U418,
yrkande 10 i motion 1990/91:U429 samt yrkande 8 i motion
1990/91:U433 och med avslag på yrkande 6 i motion 1990/91:U413
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Omformulering av icke-spridningsavtalet (NPT) (mom. 25)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Utskottet konstaterade" och på s. 34 slutar med
"motion U418 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motionärerna i att Sverige måste verka
för en förändring av texten i icke-spridningsavtalet,
NPT-avtalet, så att kärnkraft inte förordas. Enligt gällande
fördragstext är Sverige förbundet att "bidraga till den
fortsatta utvecklingen av kärnenergins tillämpning för fredliga
ändamål". Detta och andra liknande avsnitt i NPT-avtalets text
är uppenbart oförenliga med riksdagens beslut att avveckla
kärnkraften. Därför måste Sverige kräva en förändring av avtalet
eller i särskild ordning reservera sig mot denna del av texten.
Fortsatt fullständig svensk anslutning till ett avtal vars text
man inte kan följa utgör ingen god grogrund för upprättandet av
ett internationellt rättssystem och tilltron till
internationella avtal.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
25. beträffande omformulering av icke-spridningsavtalet
(NPT)
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U409 och yrkande
10 i motion 1990/91:U418 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
10. Ändring av IAEAs stadga (mom. 27)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp)
och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 35 slutar med
"motion U624 (mp)" bort ha följande lydelse:
När FN bildade IAEA på 1950-talet trodde man allmänt att
kärnkraften skulle vara en billig och miljövänlig energikälla.
Enligt Art. II i IAEAs stadga är syftet följande: "Organet skall
söka påskynda och utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa
och välstånd i hela världen. Den skall efter förmåga tillse att
hjälp som lämnas av organet självt eller på dess begäran, eller
som ställts under dess övervakning eller kontroll, icke användes
på sätt att den främjar något militärt ändamål."
Erfarenheten har nu visat att kärnkraften är dyrare än flera
andra energikällor och att den medför oerhörda risker. I USA har
inga nya kärnkraftverk beställts på över tio år och ett
hundratal aggregat har avbeställts trots att hundratals
miljarder USD lagts ned på dem. IAEA utgör nu ett av de sista
fästena för kärnkraftspropaganda.
Som utskottet konstaterar nedan är det utan tvivel så att den
civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan
framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål.
Det är genom s.k. fredliga kärnenergiprogram som nya länder nu
skaffar sig kunskap och resurser att tillverka kärnvapen.
Det måste självfallet vara möjligt för FN att ändra sina
organs mandat, när dessa blivit obsoleta. Varje år lämnar IAEA
en rapport till FNs generalförsamling. Enligt utskottets mening
bör Sverige vid ett sådant tillfälle föreslå att IAEA befrias
från sin uppgift att stödja kärnenergin och i stället
koncentrerar sig på att förhindra spridning av kärnvapen, att
arbeta för totalt provstopp samt att kontrolla säkerheten vid
befintliga kärnkraftverk.
Sverige bör i FN arbeta för intensifierade ansträngningar för
nya och förnybara energikällor och för att u-länderna erbjuds
bistånd med utvecklandet av energisystem som bygger på
effektivisering och förnybar energi.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion U407 (mp),
yrkande 11 i motion U418 (mp), yrkande 7 i motion U429 (c) samt
yrkande 13 i motion U624 (mp).
dels att utskottets hemställan i moment 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande ändring av IAEAs stadga
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U407, yrkande 11
i motion 1990/91:U418, yrkande 7 i motion 1990/91:U429 och
yrkande 13 i motion 1990/91:U624 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
11. FNs roll som bevarare av freden (mom. 36)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Till skillnad från" och slutar med "som föreslås i
motion U418" bort ha följande lydelse:
I den internationella debatten är det en spridd uppfattning
att FN-systemet försatts i kris genom auktoriserandet av kriget
i Persiska viken. Artikel 51 i kap. VII garanterar enskilda
nationer rätten till individuellt och kollektivt självförsvar
vilket den angripna nationen Kuwait med rätta utnyttjade. Detta
självförsvar skall pågå intill dess säkerhetsrådet vidtagit
nödvändiga åtgärder. Hur dessa åtgärder skall genomföras framgår
av övriga artiklar i kapitel VII. Sanktioner utan vapenmakt
tillgreps enligt artikel 41. Det är oklart hur säkerhetsrådet
visat att sanktionerna skulle bli eller har visats sig
otillräckliga innan säkerhetsrådet gick till beslut om
auktorisation av väpnade insatser. Något militärt stabsutskott
skapades genom detta förfarande inte. Inte heller krävdes bifall
av samtliga ständiga medlemmar i säkerhetsrådet enligt artikel
27 genom att Kina tilläts avstå från att ta ställning. I syfte
att stärka FNs ställning är det viktigt att Sverige aktivt
deltar i den kritiska debatten om hur stadgan skall tillämpas i
den nya geopolitiska situationen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 65 som
börjar med "Utskottet betraktar därmed" och slutar med "yrkande
1 i motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker yrkande 1 i motion U433 (v) och
avstyrker yrkande 10 i motion U417 (fp). Yrkande 1 i motion U418
(mp), yrkande 1 i motion U429 (c) samt yrkandena 1 och 2 i
motion U431 (fp) anses besvarade.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
36. beträffande FNs roll som bevarare av freden
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U433,
med avslag på yrkande 10 i motion 1990/91:U417 samt med
besvarande av yrkande 1 i motion 1990/91:U418, yrkande 1 i
motion 1990/91:U429 och yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. FNs roll som bevarare av freden (mom. 36)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Av utskottets" och på s. 43 slutar med "motion U433
(v)" bort ha följande lydelse:
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört (se reservation
ovan angående Gulfkriget och FN) yrkar utskottet bifall till
motion U418 yrkande 1 och anser övriga aktuella yrkanden
besvarade.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
36. beträffande FNs roll som bevarare av freden
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U418
och med besvarande av yrkande 10 i motion 1990/91:U417, yrkande
1 i motion 1990/91:U433, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 samt
yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Internationella domstolen i Haag (mom. 37)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "I fråga om" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Sverige måste verka för en internationell rättsordning. Tyvärr
har Sverige sällan självt överlåtit internationella konflikter
till internationell rätt. Ett exempel är ubåtsaffärerna. De
borde ha kunnat överlämnas till Internationella domstolen i Haag
för skiljedomsförfarande. Över huvud taget bör Sverige anta som
politik att vid internationell konflikt där förlikning inte kan
uppnås, bör Internationella domstolen kopplas in. Om ytterligare
ubåtskränkningar skulle påvisas av svensk militär med utpekande
av skyldig nation och denna nation skulle neka, bör tvisten
överlämnas till Internationella domstolen.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
37. beträffande Internationella domstolen i Haag
att riksdagen med bifall till yrkande 12 i motion 1990/91:U418
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Negativa säkerhetsgarantier
Margaretha af Ugglas, Alf Wennerfors och Inger Koch (alla m)
anför:
Det är angeläget för en alliansfri stat som Sverige att driva
frågan om generella negativa säkerhetsgarantier. Sådana skulle
beträffande kärnvapenfria områden fylla samma behov som avtal om
kärnvapenfria zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen
säkerhet. Detta kan uppnås utan att avkall behöver göras på de
principer som Sverige har när det gäller att undvika bilaterala
avtal med säkerhetspolitisk innebörd.
2. Icke-spridningsavtalet
Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:
Vi delar utskottets uppfattning att det vore olämpligt att
föreslå ändring i icke-spridningsavtalet. Vi anser emellertid
att det är anmärkningsvärt att Sverige i förhandlingarna inte
påpekar att vi själva beslutat avveckla kärnkraften. Detta kunde
ha bidragit till att dämpa u-ländernas tro på kärnenergins
betydelse för deras ekonomisk utveckling.
Använda förkortningar
ALCM Flygburna kryssningsmissiler/Air-Launched Cruise Missiles
CD Nedrustningskonferensen/Conference on Disarmament
CFE Konferensen om konventionella styrkereduktioner i Europa/
Conference on Forces Reduction in Europe
CSBM Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder/Confidence-
and Security-Building Measures
ESK Europeiska säkerhetskonferensen
IAEA International Atomic Energy Agency
NPT Icke-spridningsavtalet/Non-Proliferation Treaty
SLCM Sjöbaserade kryssningsmissiler/Sea-Launched Cruise
Missiles
START Förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen/
Strategic Arms Reduction Talks
UNDC FNs nedrustningskommission/United Nations Disarmament
Commission
UNIKOM FNs observatörsstyrka för Irak/Kuwait/United Nations
Kuwait/Irak Observation Mission
WEU Västeuropeiska unionen/Western European Union