I betänkandet behandlar och tillstyrker utskottet proposition
1990/91:1 med förslag till en järnvägssäkerhetslag och viss
föjdlagstiftning. Förslaget till järnvägssäkerhetslag gäller även
säkerheten vid tunnelbanor och spårvägar. Propositionen skall ses mot
bakgrund av 1988 års trafikpolitiska beslut. I fråga om de statliga
järnvägarna innebar beslutet att SJ svarar för trafiken, medan en
nyinrättad myndighet, banverket, svarar för spåranläggningarna och
för säkerhetsfrågor som rör spårtrafik. Beslutet innebar också att
järnvägstrafik på det statliga nätet i viss utstäckning kan bedrivas
av andra än SJ, t.ex. trafikhuvudmännen. Detta förhållande medför att
det finns behov av delvis andra säkerhetsföreskrifter än de som nu
gäller för SJ. Flera av dessa föreskrifter måste enligt
regeringsformen meddelas i form av lag eller med stöd av bemyndigande
i lag. För närvarande finns bestämmelser om järnvägssäkerhet spridda i
ett flertal författningar. Regeringen har funnit att det skulle vara
av värde från lagteknisk synpunkt och att det skulle underlätta
läsbarheten om de bestämmelser som behövs kunde samlas i en gemensam
grundläggande författning.
I en c-motion behandlas frågan om trafikledningsansvaret i fall då
två eller flera trafikutövare nyttjar samma spåranläggning. Med
anledning av motionen framhåller utskottet att det för sådana fall är
angeläget få till stånd regler om trafikledning som under alla
förhållanden säkerställer största möjliga konkurrensneutralitet och
trafiksäkerhet. Regeringen bör enligt utskottet snarast möjligt
återkomma till riksdagen med förslag som tillgodoser utskottets
önskemål.
Utskottet avstyrker en m-motion om avslag på propositionen och med
krav på att regeringen skall återkomma till riksdagen med ett nytt
förslag till järnvägssäkerhetslag. M-ledamöterna reserverar sig.
Vidare avstyrker utskottet en fp-motion i vilken framhålls att man
vid tillståndsprövning enligt förslaget till järnvägssäkerhetslag inte
skall ta hänsyn till den tillståndssökandes ekonomiska kunnande och
lämplighet. M- och fp-ledamöterna reserverar sig.
Propositionen
Regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslår i proposition
1990/91:1 om säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m. att
riksdagen antar inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag
till
1. järnvägssäkerhetslag,
2. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192),
3. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
4. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
5. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.,
6. lag om uppphävande av lagen (1911:53 s.1) om
järnvägaktiebolag,
7. lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg.
Lagförslagen har tagits in som bilaga till detta betänkande.
Motionerna
1990/91:T3 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan lydelse av fjärde paragrafen
järnvägssäkerhetslagen att krav på ekonomisk lämplighet inte kan
ställas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriterierna för krav på yrkeskunnande enligt
fjärde paragrafen järnvägssäkerhetslagen,
3. att riksdagen beslutar om sådan lydelse av 20§
järnvägssäkerhetslagen att det framgår att tillsyn utövas av
banverket genom trafikinspektionen.
1990/91:T4 av Rune Thorén m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär nytt förslag till mer konkurrensneutral form för
trafikledning enligt vad som angetts i motionen.
1990/91:T5 av Tom Heyman (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå propositionen,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett nytt förslag i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Inledning
Statens järnvägar (SJ) har fram till genomförandet av 1988 års
trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, bil. 1, bet. TU19, rskr.
260) haft till uppgift både att driva järnvägstrafik och att svara för
den nödvändiga infrastrukturen, dvs. spåranläggningarna. SJ har varit
sin egen säkerhetsmyndighet och själv utfärdat normer och
föreskrifter, utövat tillsyn och utrett olyckor. De enskilda
järnvägarna, spårvägarna och tunnelbanorna har stått under tillsyn av
vägverket.
Genom det trafikpolitiska beslutet har ansvaret för
järnvägstrafiken och för statens spåranläggningar delats upp mellan SJ
och det den 1juli 1988 inrättade banverket. SJs huvuduppgift är att
driva järnvägstrafik, medan banverkets huvuduppgifter är att främja
järnvägens utveckling, driva och förvalta statens spåranläggningar och
ha hand om säkerhetsfrågor för spårtrafik. Banverket har därvid
beträffande säkerhetsfrågorna också från vägverket övertagit uppgiften
att utöva tillsyn över enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.
Vissa bestämmelser om säkerheten vid de av staten ägda järnvägarna
finns i förordningen (1988:1379) om statens spåranläggningar. I övrigt
gäller de föreskrifter som SJ eller banverket har utfärdat. För andra
spåranläggningar finns säkerhetsföreskrifter i förordningen (1967:604)
om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar. Vidare innehåller
järnvägstrafiklagen (1985:192) i 6 kap. vissa bestämmelser om ordning
och säkerhet vid järnvägstrafik m.m.
Inom banverket finns en järnvägsinspektion, som har ett
självständigt ansvar för säkerheten i spårtrafiken. Bakgrunden till
att en särskild järnvägsinspektion har inrättats är att det ansågs
principiellt felaktigt att ett trafikföretag är sin egen
säkerhetsmyndighet. Inrättandet av järnvägsinspektionen skedde efter
mönster av de hos sjöfartsverket och luftfartsverket inrättade
sjöfarts- resp. luftfartsinspektionerna.
Propositionens innehåll i huvuddrag
Föredragande departementschefen framhåller att 1988 års
trafikpolitiska beslut i fråga om järnvägstrafiken inte endast innebar
den nämnda uppdelningen av ansvaret mellan SJ och banverket för
järnvägstrafiken resp. för statens spåranläggningar och för
säkerhetsfrågor rörande spårtrafik. Det trafikpolitiska beslutet
innebar också att järnvägstrafik på det statliga nätet i viss
utsträckning kan bedrivas av andra än SJ, såsom t.ex. de
trafikhuvudmän som avses i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik. Detta förhållande medför att det finns behov
av delvis andra säkerhetsföreskrifter än de som nu gäller för SJ. En
hel del av dessa föreskrifter måste enligt regeringsformen meddelas i
form av lag eller med stöd av bemyndiganden i lag.
Av vad departmentschefen anför framgår vidare att den nämnda
förordningen av år 1967 om enskilda järnvägar, tunnelbanor och
spårvägar (FEJ) är otidsenlig och i behov av översyn. Utöver FEJ, 1988
års förordning om statens spåranläggningar och 1985 års
järnvägstrafiklag finns -- framhåller departementschefen -- spridda
bestämmelser om järnvägssäkerhet i en del andra författningar. Det
skulle från lagteknisk synpunkt och för att underlätta läsbarheten
vara av värde om de bestämmelser som behövs kunde samlas i en gemensam
grundläggande författning. Propositionens förslag till
järnvägssäkerhetslag skall ses mot den sålunda angivna bakgrunden.
Lagförslaget innebär i korthet följande. Begreppen järnväg,
tunnelbana och spårväg i lagen skall ha samma innebörd som i nu
gällande järnvägslagstiftning. Banverket bestämmer till vilket
trafikslag en viss spåranläggning hör. Lagen omfattar i princip
samtliga järnvägar, tunnelbanor och spårvägar, dvs. inte bara statliga
spåranläggningar utan även sådana som omfattas av FEJ. Drift av
järnväg, tunnelbana och spårväg delas upp i verksamhetsgrenarna drift
av spåranläggningar (spårinnehav) och drift av spårtrafik
(trafikutövning). Trafikledningen, som omfattar tidtabellsplanering
och trafikledning, ingår i driften av spåranläggningar, om inte
spårinnehavaren har överlåtit ansvaret härför på någon annan.
Trafikledningen utgör då en egen verksamhetsgren (särskild
trafikledningsverksamhet). Verksamhetsutövaren svarar för att
spåranläggningar, fordon och annan materiel är av säker beskaffenhet
så att skador till följd av verksamheten undviks. En ny eller
väsentligt ombyggd spåranläggning får inte upplåtas för trafik utan
godkännande av järnvägsinspektionen. Ett fordon får inte framföras på
en spåranläggning utan sådant godkännande. Undantag från kravet på
godkännande görs för vissa utländska fordon. Den som är anställd vid
en järnväg, tunnelbana eller spårväg skall ha god kännedom om
verksamheten och de regler som gäller för denna och som berör hans
arbetsuppgifter. Särskilda lämplighetskrav gäller för dem som arbetar
i säkerhetstjänst. Tillstånd erfordras för att få driva
spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet.
SJ och banverket får dock driva sådan verksamhet utan tillstånd.
Tillstånd får beviljas den som med hänsyn till yrkeskunnande,
laglydnad samt ekonomiska och andra förhållanden av betydelse bedöms
lämplig att bedriva verksamhet enligt lagen. Tillståndsmyndighet är
järnvägsinspektionen. Regeringen bemyndigas att medge och föreskriva
undantag från lagen samt att utfärda ytterligare föreskrifter till
lagen. Regeringen får rätt att delegera sina befogenheter till
banverket. Beslut som banverket i särskilt fall har meddelat enligt
lagen eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av banverket får överklagas
hos regeringen.
I propositionen föreslås också vissa följdändringar i
järnvägstrafiklagen, lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1991. Vidare föreslås att lagen (1911:53 s.1) om
järnvägsaktiebolag och lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg skall upphöra att gälla vid utgången av december 1990.
Utskottet
Tre motioner har väckts med anledning av propositionen. Vidare har
utskottet tillställts en den 5 november 1990 dagtecknad skrivelse från
Sveriges industriförbund och Svenska privatvagnsföreningen, vari
framhålls att banverket inte skall behöva godkänna sådana i utlandet
godkända och registrerade vagnar som går i mera stadigvarande trafik
på det svenska bannätet.
I motion T5 (m) yrkas avslag på propositionen och att
riksdagen hos regeringen hemställer om ett nytt förslag till
järnvägssäkerhetslag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Regeringens förslag till järnvägssäkerhetslag är enligt motionären
onödigt tillkrånglat på vissa punkter. Som exempel härpå anger
motionären bestämmelser om att driftorganisation för säker drift skall
finnas och att fordon och anläggningar skall göras så att skador
förebyggs. Bestämmelser av detta slag fyller enligt motionären ingen
funktion. Enligt 24§ krävs -- fortsätter motionären -- anmälan till
banverket efter en järnvägsolycka med flera avlidna eller allvarligt
skadade personer. Redan det faktum att en person avlidit eller
blivit allvarligt skadad borde kräva en sådan anmälan. Motionären
ogillar vidare den föreslagna lagens krav på tillstånd av banverket
som en förutsättning för rätt att anlägga eller driva en
spåranläggning. En anmälan till banverket borde räcka. Motionären är
också missnöjd med lagförslagets indelning av spåranläggningar i
järnväg, tunnelbana och spårväg. Det borde räcka om banverket får
utfärda tillämpningsbestämmelser för de olika anläggningarna, och
uppdelningen i lagtexten begränsas till järnväg och spårväg.
Utskottet finner det för sin del värdefullt att de bestämmelser om
järnvägssäkerhet som nu är spridda i ett flertal författningar kan
samlas i en gemensam grundläggande författning. Det synes vidare
naturligt att en författning av ifrågavarande slag innehåller vissa
grundläggande aktsamhetsregler och en kravkatalog av den art som
återfinns i §§ 10--14. Bestämmelsen i 24§ om skyldighet att till
banverket anmäla olyckor med flera avlidna eller allvarligt skadade
personer skall ses mot bakgrund av en liknande regel i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor (prop. 1989/90:67, bet. TU23,
rskr. 265). Vad gäller frågan huruvida tillstånd skall krävas för
anläggande eller drift av en spåranläggning eller om det skall räcka
med en anmälan till banverket, synes det utskottet ändamålsenligt med
en viss prövning av den personliga lämpligheten hos dem som vill
bedriva verksamhet av den art som förslaget till järnvägssäkerhetslag
avser. Det synes vidare lämpligt att järnvägsinspektionen ges
möjlighet att komma in i planeringsprocessen för en spåranläggning på
ett tidigt stadium för att kunna följa projektering, granska ritningar
m.m. Med nuvarande ordning kan det -- som departementschefen
framhåller -- finnas risk för att en anläggning har byggts som sedan
inte kan godkännas utan ombyggnad. Utskottet kan för sin del inte
heller finna något att erinra mot att begreppet tunnelbana
uttryckligen omfattas av en järnvägssäkerhetslag.
Sammanfattningsvis kan utskottet inte finna att de av motionären
anförda invändningarna utgör skäl att riksdagen avslår propositionen
och hos regeringen hemställer om ett nytt förslag till
järnvägssäkerhetslag. Motionen avstyrks följaktligen.
I motion T3 (fp) yrkas att riksdagen beslutar om sådan lydelse av
4§ andra stycket i förslaget till järnvägstrafiklag att krav på
ekonomisk lämplighet inte kan ställas på den som vill ha tillstånd
att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild
trafikledningsverksamhet. Vidare yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförs om kriterierna för
krav på yrkeskunnande. Motionärerna framhåller att de -- i linje med
den uppfattning de har hävdat beträffande yrkestrafiklagen -- anser
att tillståndsprövningen endast skall avse faktorer av betydelse för
att transporterna skall ske på ett säkert sätt. Lagförslagets krav på
yrkeskunnande får därför inte innebära något krav på den
tillståndssökandes ekonomiska kunnande.
4 § andra stycket i förslaget till järnvägssäkerhetslag har
följande lydelse: "Tillstånd (att driva spåranläggningar eller
spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet) får beviljas den
som med hänsyn till yrkeskunnande, laglydnad samt ekonomiska och andra
förhållanden av betydelse kan anses uppfylla kraven i denna lag och i
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen."
Departementschefen framhåller att prövningen av en
tillståndssökandes personliga och ekonomiska förutsättningar främst
bör omfatta yrkeskunnande, laglydnad och ekonomisk lämplighet. När det
gäller yrkeskunnandet är det främst branscherfarenhet samt
administrativt och ekonomiskt kunnande som skall prövas. Kravet på
laglydnad syftar, på motsvarande sätt som i yrkestrafiklagen, till en
garanti så långt möjligt för att verksamheten skall drivas efter de
föreskrifter som reglerar verksamheten och efter de villkor som
järnvägsinspektionen i övrigt ställer. I fråga om den ekonomiska
lämpligheten är det främst -- fortsätter departementschefen --
sökandens ekonomiska förutsättningar att driva verksamheten efter
uppställda normer som bör prövas. Om sökandens ekonomiska kalkyl är
alltför optimistisk finns det nämligen risk för att man i verksamheten
underlåter att uppfylla sådana säkerhetskrav som kostar pengar utan
att ge någon intäkt.
Kravet på den tillståndssökandes ekonomiska lämplighet och
yrkeskunnande enligt förslaget till järnvägssäkerhetslag skall sålunda
enligt departmentschefen ses mot bakgrund av de säkerhetskrav som
måste gälla för den som driver spåranläggningar, spårtrafik och
särskild trafikledningsverksamhet. Utskottet delar departementschefens
uppfattning och kan följaktligen inte ställa sig bakom kraven i
motionen på att en tillståndssökandes ekonomiska lämplighet inte bör
tillmätas någon betydelse vid tillståndsprövning enligt lagförslaget.
Yrkandena 1 och 2 i motion T3 (fp) avstyrks, medan regeringens förslag
till järnvägssäkerhetslag tillstyrks såvitt avser 4§.
I motion T3 (fp) framhålls också att riksdagen bör besluta om sådan
lydelse av 20§ i förslaget till järnvägssäkerhetslag att det framgår
att tillsyn utövas av banverket genom järnvägsinspektionen.
Motionärerna framhåller att det framgår av propositionens
specialmotivering av lagförslaget att järnvägsinspektionen avses
fullgöra de tillsynsuppgifter som föreskrivs i lagförslaget.
Av förordningen (1988:707) med instruktion för banverket framgår
att järnvägsinspektionen är en enhet inom banverket.
Järnvägsinspektionen leds av en direktör som självständigt har att
fatta beslut om 1. säkerhetssystem för spårtrafik och tillsyn över
systemets tillförlitlighet,
2. säkerhetsföreskrifter för spårtrafik och tillsyn över att
föreskrifterna följs, 3. undersökning av olyckor och olyckstillbud i
spårtrafiken, 4. undersökning av sådana driftstörningar som berör
säkerheten.
Järnvägsinspektionen utövar redan nu -- med stöd av instruktionen
för banverket -- tillsynsuppgifter som enligt förordningen om enskilda
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar och förordningen om statens
spåranläggningar åligger banverket. Skälet till att man i de två
sistnämnda författningarna talar om banverket, ehuru
järnvägsinspektionen åsyftas, är att inspektionen endast är en enhet
inom verket, låt vara en självständig sådan. Samma skäl ligger bakom
utformningen av det nu aktuella lagrummet. Som framhållits
inledningsvis har järnvägsinspektionen inrättats efter mönster av de
hos sjöfartsverket och luftfartsverket inrättade sjöfarts- resp.
luftfartsinspektionerna.
Med det sagda avstyrker utskottet motionsyrkandena. Regeringens
förslag till järnvägssäkerhetslag tillstyrks såvitt avser 20§.
Regeringens förslag till järnvägssäkerhetslag i ovan ej berörda
delar har inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt
uttalande. Detsamma gäller de övriga lagförslag som framläggs genom
propositionen. Utskottet tillstyrker förslagen.
I motion T4 (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär nytt
förslag till mer konkurrensneutral form för trafikledning enligt
vad som anges i motionen. Motionärerna framhåller att propositionens
förslag innebär att spårinnehavaren skall stå för trafikledningen.
Ansvaret kan också överlåtas på trafikutövaren. Detta utgör sannolikt
inget större problem -- säger motionärerna -- då det är en
trafikutövare som kommer i fråga. Det är emellertid redan nu möjligt
att skönja en utveckling där fler än en trafikutövare nyttjar samma
spåranläggning, t.ex. SJ och en trafikhuvudman. Då begreppet
trafikledning i sig inrymmer bl.a. ett så centralt service- och
standardavgörande beslut som tidtabelläggning blir det i praktiken
svårt att -- såsom förutskickas i propositionen -- överlåta
trafikledningen på en av flera trafikutövare. Motionärerna säger att
problemet inte har fått en tillfredsställande lösning enbart genom den
hänvisning till samråd som departementschefen erbjuder. Den i
propositionen föreslagna ordningen kan emellertid accepteras som ett
provisorium i avvaktan på att en mer konkurrensneutral ordning
utarbetas genom regeringens försorg.
Departementschefen framhåller att ansvaret för trafikledningen
självfallet måste ligga på ett enda subjekt. Huvudregeln bör därför
vara att innehavaren av spåranläggningen är ansvarig för
trafikledningen. Denne bör emellertid ha möjlighet att överlåta
uppgiften på trafikutövaren, om denne är en annan än anläggningens
innehavare, eller om det finns flera trafikutövare på någon av dem. Så
har skett i fråga om statens spåranläggningar, där SJ såsom den
huvudsakliga trafikutövaren svarar för trafikledningen.
Vidare framhåller departementschefen att det kan tänkas innebära
en viss konkurrensfördel att som trafikutövare ombesörja
trafikledningen även av annan trafik än den egna på en spåranläggning.
Denna fördel får i så fall elimineras genom särskilda föreskrifter om
trafikledningen och genom upplåtelseavtalen. När det gäller statens
spåranläggningar får enligt 17§ förordningen om statens
spåranläggningar de som trafikerar anläggningarna klaga hos banverket
över SJs beslut
i fråga om trafikledning. Givetvis bör innehavaren av spåranläggningen
eller den trafikutövare som svarar för trafikledningen samråda med
övriga trafikutövare när det gäller att t.ex. fastställa tidtabeller
för den trafik som bedrivs på anläggningen.
I de fall där två eller flera trafikutövare nyttjar samma
spåranläggning är det enligt utskottets mening angeläget att man får
till stånd regler om trafikledning som under alla förhållanden
säkerställer största möjliga konkurrensneutralitet och trafiksäkerhet.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan om
trafikledningsansvaret inom regeringskansliet. Regeringen bör snarast
möjligt återkomma till riksdagen med förslag om trafikledningsansvaret
som tillgodoser utskottets önskemål.
Vad utskottet nu anfört -- och som innebär att syftet med motionen
torde få anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:T5,
res. 1 (m)
2. beträffande ekonomisk lämplighet
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:T3 yrkandena 1 och 2
antar 4 § i det genom propositionen framlagda förslaget till
järnvägssäkerhetslag,
res. 2 (m, fp)
3. beträffande tillsyn
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:T3 yrkande 3 antar 20§
i det under moment 2 nämnda lagförslaget,
4. beträffande förslaget till järnvägssäkerhetslag i övrigt
att riksdagen antar det under moment 2 nämnda lagförslaget i de
delar det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
5. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen till
a) lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192),
b) lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer, c) lag om
ändring i körkortslagen (1977:477),
d) lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.,
e) lag om upphävande av lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag
f) lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg,
6. beträffande konkurrensneutral form för trafikledning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:T4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet härom anfört.
Stockholm den 22 november 1990
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
Närvarande: Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Ove Karlsson
(s), Olle Östrand (s), Kenth Skårvik (fp), Elving Andersson (c), Görel
Bohlin (m), Margit Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström
(s), Rune Thorén (c), Roy Ottosson (mp), Jarl Lander (s), Yngve
Wernersson (s), Tom Heyman (m), Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Eva
Zetterberg (v).
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. (mom.1)
Rolf Clarkson, Görel Bohlin och Tom Heyman (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med
"Utskottet finner" och på s. 6 slutar med "avstyrks följaktligen" bort
ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till de överrväganden som enligt motionen
talar för att propositionen bör avslås. Utskottet tillstyrker sålunda
yrkande 1 i motionen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till
järnvägssäkerhetslag, vari den kritik som framförs i motionen har
beaktats.
I ett nytt lagförslag bör regeringen också beakta den kritik som
framförts i Sveriges industriförbunds och Svenska
privatvagnsföreningens skrivelse av den 5 november 1990 till
utskottet. Utskottet delar den i skrivelsen uttalade uppfattningen att
godkännande i Sverige inte skall krävas av vagnar som är registrerade
utomlands och som omfattas av UIC-normerna samt av RIV- och
RIC-överenskommelserna och som mera stadigvarande används i Sverige.
Vad utskottet nu har anfört -- och som innebär att syftet med
yrkande 2 i motionen torde få anses tillgodosett -- bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen
a) med bifall till motion 1990/91:T5 yrkande 1 avslår
propositionen,
b) med anledning av motion 1990/91:T5 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
2. Ekonomisk lämplighet (mom. 2)
Rolf Clarkson (m), Kenth Skårvik (fp), Görel Bohlin (m), Tom Heyman
(m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med
"Departementschefen framhåller" och slutar med "såvitt avser 4 §" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en
tillståndsprövning som omfattar sökandens ekonomiska lämplighet kan
komma att användas som ett otillbörligt etableringshinder i strid mot
näringsfrihetens grundläggande principer. 4§ i förslaget till
järnvägssäkerhetslag bör därför ändras så att hänvisningen till
"ekonomiska förhållanden" utgår.
Enligt utskottets mening bör tillståndsprövningen endast avse
faktorer som är av betydelse för att transporterna skall ske på ett
säkert sätt. Utskottet kan därför inte godta de uttalanden som görs i
propositionen om att prövningen av den tillståndssökandes
yrkeskunnande skall omfatta hans "ekonomiska kunnande". Vidare vill
utskottet göra klart att kravet på den tillståndssökandes laglydnad
inte får innebära att andra faktorer än säkerhetsaspekterna beaktas
vid tillståndsprövningen.
Vad utskottet nu har anfört -- och som torde tillgodose syftet med
motionsyrkandena -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ekonomisk lämplighet
att riksdagen
a) med anledning av motion 1990/91:T3 yrkande 1 antar 4 § i det
genom propositionen framlagda förslaget till järnvägssäkerhetslag med
följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
4 §
Spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild
trafikledningsverksamhet får drivas endast av den som har tillstånd
till verksamheten. För verksamhet som drivs av statens järnvägar eller
banverket behövs inte något tillstånd.
Tillstånd får beviljas Tillstånd får beviljas
den som med hänsyn till den som med hänsyn till
yrkeskunnande, laglydnad samt yrkeskunnande, laglydnad och
ekonomiska och andra andra förhållanden av
förhållanden av betydelse kan anses uppfylla
betydelse kan anses uppfylla kraven i denna lag och i
kraven i denna lag och i föreskrifter som meddelats
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
med stöd av lagen.
b) med anledning av motion
1990/91:T3 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till
känna vad utskottet
härom anfört,
Propositionens lagförslag
Bilaga
6 Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag
Härigenom föreskrivs att lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag
skall upphöra att gälla vid utgången av december 1990.
7 Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg skall upphöra att gälla vid utgången av december 1990.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna2
Inledning2
Propositionens innehåll i huvuddrag3
Utskottet5
Hemställan8
Reservationer9
Bilaga
Propositionens lagförslag12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse