I betänkandet behandlas 14 motionsyrkanden, huvudsakligen i
yrkestrafikfrågor, från den allmänna motionstiden vid 1989/90
års riksmöte.
Riksdagen beslutade vid 1987/88 års riksmöte om en
omfattande avreglering av yrkestrafiken och stiftade i samband
därmed en ny yrkestrafiklag. Avregleringen innebär främst en i
princip fri konkurrens för taxitrafiken, för
beställningstrafiken med bussar och för bussuthyrningsrörelser.
Linjetrafiken med buss berörs i begränsad omfattning av
avregleringen. Den nya yrkestrafiklagen trädde i kraft den 1
januari 1989. För taxitrafiken trädde dock avregleringen i kraft
först den 1 juli innevarande år.
I m- och fp-motioner begärs en ytterligare avreglering av
yrkestrafiken. Lämplighetsprövningen bör enligt motionärerna
inte omfatta sådana faktorer som vilja och förmåga att fullgöra
skyldigheter mot det allmänna utan endast vad som är av
betydelse för passagerarnas säkerhet och för trafiksäkerheten.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena. M-, fp- och c-ledamöterna
reserverar sig. I de nämnda motionerna begärs vidare att
yrkestrafiklagens regler om konkurrensskydd för SJs
järnvägstrafik och för trafikhuvudmännens trafik upphävs.
Utskottet avstyrker även dessa motionsyrkanden. M- och
fp-ledamöterna reserverar sig.
Vidare avstyrker utskottet ett yrkande i en m-motion som
syftar till att så långt möjligt begränsa att trafikhuvudmännen
utför den trafik som de har ansvaret för i egen regi. M- och
fp-ledamöterna reserverar sig även i den frågan.
M-ledamöterna reserverar sig mot att utskottet avstyrker ett
m-yrkande om att landstingen inte bör engagera sig i
länstrafiken.
M-, c-, v- och mp-ledamöterna reserverar sig mot att
utskottet avstyrker motionsyrkanden om dispenser från kravet på
att taxibilar från den 1 januari 1991 skall vara försedda med
kvittoskrivande och registrerande taxametrar.
C-, v- och mp-ledamöterna reserverar sig mot att utskottet
avstyrker ett yrkande i en c-motion om att bl.a. endast de som
har tillstånd till yrkesmässig trafik bör få tillstånd att hyra
ut tunga bussar.
Slutligen reserverar sig v- och mp-ledamöterna mot att
utskottet avstyrker ett yrkande i en mp-motion om att bussar bör
vara försedda med anordningar för att transportera cyklar.
Till betänkandet har förutom de nämnda reservationerna fogats
ett särskilt yttrande av c- och mp-ledamöterna om en för de båda
Skånelänen gemensam trafikhuvudman.
Motionerna
Motioner framlagda under den allmänna motionstiden i januari
1990
1989/90:T212 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas
20. att riksdagen beslutar att endast kontroll av kompetens
och säkerhet på trafikområdet skall utgöra grund vid prövning av
ansökan om trafiktillstånd.
1989/90:T215 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den regionala och lokala trafiken,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om yrkestrafiken,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trafikhuvudmännens trafik i egen regi,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om landstingens engagemang i
länstrafikbolagen.
1989/90:T243 av Håkan Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motion 1989/90:N347 anförts om nödvändigheten av
offensiva insatser för att utveckla infrastrukturen i Skåne.
1989/90:T342 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att cyklar skall kunna medföras på bussar i enlighet med vad i
motionen anförts.
1989/90:T432 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad säkerhet i busstrafiken.
1989/90:T905 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en översyn i skärpande riktning av brott mot 4
kap. 1 § yrkestrafiklagen.
1989/90:T907 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behov av dispensmöjligheter från att ha kvittoskrivare i
taxi.
1989/90:T923 av Eivor Husing och Britta Sundin (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försöksverksamhet med beställningstrafik
under icke ordinarie trafiktider.
1989/90:T924 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av konkurrens i utbildningen för att erhålla
trafiktillstånd.
1989/90:T931 av Hans Nyhage (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dispenser från kravet på taxameter i
fordon, som används i taxitrafik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvånget att fr.o.m. den 1 juli 1990
använda kvittoskrivande taxametrar i fordon, som används i
taxitrafik.
1988 års riksdagsbeslut om avreglering av yrkestrafiken
Yrkestrafiklagen (1988:263) avser sådan yrkesmässig trafik som
innebär att bl.a. personbilar, lastbilar och bussar jämte förare
ställs till allmänhetens förfogande för transport av personer
och gods. Yrkesmässig trafik kan enligt lagen bedrivas som
linjetrafik, taxitrafik och beställningstrafik med buss, såvitt
gäller persontransporter, samt såsom godstrafik.
1988 års yrkestrafiklag ingår som ett led i den avreglering
av yrkestrafiken som riksdagen beslutade om i samband med
behandlingen av 1988 års trafikpolitiska proposition. De
viktigaste inslagen i avregleringen är att den s.k.
behovsprövningen, som tidigare hade slopats för godstrafiken,
avvecklades också för taxitrafiken och för beställningstrafiken
med bussar. Dessutom slopades genom 1988 års riksdagsbeslut
(prop. 1987/88:50 bil. 1 och prop. 1987/88:78, bet. TU15, rskr.
166) behovsprövningen av bussuthyrningsrörelser enligt lagen
(1979:561) om biluthyrning i sin då gällande lydelse. 1988 års
riksdagsbeslut innebär sålunda att inte bara godstrafik på väg
utan också taxitrafik, beställningstrafik med bussar och
bussuthyrning i princip kan bedrivas i fri konkurrens.
Den nya yrkestrafiklagen och ändringarna i lagen om
biluthyrning trädde i kraft den 1 januari 1989. Avregleringen av
taxitrafiken trädde dock i kraft först den 1 juli innevarande
år.
Huvuddragen i lagstiftningen om trafikhuvudmän
Enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv
persontrafik skall det -- för att främja en tillfredsställande
trafikförsörjning -- i varje län finnas en huvudman som ansvarar
för den lokala och regionala linjetrafiken för
persontransporter.
Enligt lagen (1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik
får en trafikhuvudman inom sitt län fr.o.m. den 1 juli 1989
driva linjetrafik enligt yrkestrafiklagen utan
linjetrafiktillstånd. Samtidigt upphörde -- i princip -- alla
tidigare meddelade trafiktillstånd att gälla.
Lämplighets- och skadlighetsprövning enligt
yrkestrafiklagstiftningen
1988 års riksdagsbeslut innebar inte bara en avreglering av
yrkestrafiken utan också en skärpning av reglerna om
lämplighetsprövning av den som söker trafiktillstånd eller
tillstånd till uthyrningsrörelse enligt biluthyrningslagen.
Sålunda utvidgades i fråga om juridiska personer den personkrets
som skall prövas. Vidare förstärktes den uppföljande prövningen
av lämpligheten.
Lämplighetsprövningen enligt yrkestrafiklagen innebär främst
att trafiktillstånd får ges endast till den som med hänsyn till
yrkeskunnande, ekonomiska förhållanden, vilja och förmåga att
fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt
samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig att
driva verksamheten. I fråga om juridiska personer skall
prövningen avse den eller dem som är trafikansvariga. Prövningen
skall därutöver, utom när det gäller yrkeskunnande, avse bl.a.
verkställande direktör, andra ledande befattningshavare och
styrelseledamöter. Trafiktillstånd kan återkallas om det i den
yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av
trafikrörelsen eller i annan verksamhet som tillståndshavaren
driver har förekommit allvarliga missförhållanden eller om
annars förutsättningarna för tillstånd inte längre föreligger.
Lämplighetsprövningen enligt biluthyrningslagen har en
utformning som motsvarar yrkestrafiklagens.
I och med att den nya yrkestrafiklagen fullt ut trätt i
kraft kan, som nämnts, inte bara godstrafik på väg och
beställningstrafik med bussar utan också taxitrafik i princip
bedrivas i en fri konkurrens. Tillstånd till linjetrafik får
emellertid ges endast om den avsedda trafiken inte kan antas bli
till skada för redan etablerad järnvägstrafik eller för den
lokala och regionala busstrafik som drivs av trafikhuvudmännen.
Undantag från denna bestämmelse gäller så till vida som
tillstånd får ges, om sökanden gör sannolikt att en avsevärt
bättre trafikförsörjning därigenom skulle uppnås.
Utskottet
1. Fortsatt avreglering av yrkestrafiken
I motion T215 (m) framhålls att lämplighetsprövningen
endast bör omfatta faktorer av betydelse för passagerarnas
säkerhet och för trafiksäkerheten. Att av bl.a. fiskala skäl ta
andra hänsyn vid bedömningen säger sig motionärerna inte kunna
godta. Vidare framhåller motionärerna att den lokala och
regionala kollektivtrafiken bör avregleras. Bestämmelserna om
linjetrafiktillstånd i yrkestrafiklagen innebär enligt
motionärerna ett otillbörligt konkurrensskydd för SJ och för
trafikhuvudmännen. Dessa bestämmelser bör därför upphävas. Alla
innehavare av yrkestrafiktillstånd bör ha samma rätt att driva
busslinjetrafik som trafikhuvudmännen har.
I motion T212 (fp) yrkas att riksdagen beslutar att endast
kontroll av kompetens och säkerhet på trafikområdet skall utgöra
grund vid prövning av ansökan om trafiktillstånd.
Utskottet finner det för sin del angeläget att den
yrkesmässiga trafiken bedrivs på ett ansvarsmedvetet och lojalt
sätt.
Som utskottet framhållit i tidigare betänkanden gäller för
yrkestrafiksektorn, förutom yrkestrafiklagen, bestämmelser om
bl.a. lastvikt, arbetstid, farligt gods och hastighet.
Överträdelser av sådana bestämmelser kan innebära risker för
trafiksäkerheten och snedvrida konkurrensen inom
transportmarknaden. Överlaster medför dessutom kostnader för
väghållningen. Vidare har trafikföretagen naturligtvis att följa
de regler i fråga om beskattning, ekonomisk redovisning m.m. som
gäller för all näringsverksamhet. Även överträdelser av sådana
regler innebär en osund konkurrens och ofta betydande
svårigheter för seriöst skötta företag.
Yrkestrafiklagens regler om lämplighetsprövning har enligt
utskottets mening givits en utformning som synes väl ägnad att
motverka lagöverträdelser av de nämnda slagen och därmed så
långt möjligt säkerställa att yrkestrafiken bedrivs på det sätt
som utskottet finner önskvärt.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
T212 (fp) i den del som nu är i fråga och motion T215 (m)
yrkande 21.
I motionerna T212 (fp) och T215 (m) aktualiseras även den s.k.
skadlighetsprövningen enligt yrkestrafiklagen.
I den sistnämnda motionen framhålls att den lokala och
regionala kollektivtrafiken bör avregleras. Bestämmelserna om
linjetrafiktillstånd i yrkestrafiklagen innebär enligt
motionärerna ett otillbörligt konkurrensskydd för SJ och för
trafikhuvudmännen. Dessa bestämmelser bör därför upphävas. Alla
innehavare av yrkestrafiktillstånd bör ha samma rätt att driva
linjetrafik som trafikhuvudmännen har.
I motion T212 (fp) yrkas att riksdagen beslutar att endast
kontroll av kompetens och säkerhet på trafikområdet skall utgöra
grund vid prövning av ansökan om trafiktillstånd.
Som utskottet tidigare framhållit skulle en fullständigt fri
konkurrens i fråga om linjetrafiken på väg kunna medföra
skadeverkningar för den trafik som samhället bedriver. Den
trafiken syftar ofta till att upprätthålla ett visst
grundläggande trafikutbud och måste drivas även om den går med
underskott som täcks via skatterna. Detta är regelmässigt fallet
med den trafik som trafikhuvudmännen svarar för. Även SJ
bedriver olönsam trafik som finansieras med särskilda medel över
statsbudgeten.
Av det anförda följer att motionerna T212 (fp) yrkande 20,
såvitt nu är i fråga, och T215 (m) yrkande 20 avstyrks.
2. Trafikhuvudmannaskapsfrågor
Som nämnts inledningsvis föreskriver lagen om huvudmannaskap
för viss kollektiv persontrafik att det i varje län skall finnas
en huvudman som ansvarar för den lokala och regionala
linjetrafiken för persontransporter. Huvudman är
landstingskommunen och kommunerna i länet gemensamt. I
Stockholms län är landstingskommunen huvudman och i Gotlands län
kommunen. Landstingskommunen och kommunerna i ett län kan dock
överenskomma att antingen landstingskommunen eller kommunerna i
länet skall vara huvudman. Till fullgörande av sitt ansvar för
trafiken anlitar det stora flertalet trafikhuvudmän
entreprenörer. Fyra huvudmän, nämligen de i Stockholms,
Södermanlands, Örebro och Västmanlands län, driver emellertid
trafiken helt eller så gott som helt i egen regi.
Som också nämnts inledningsvis får trafikhuvudmannen inom
länet -- fr.o.m. den 1 juli 1989 -- driva linjetrafik enligt
yrkestrafiklagen utan linjetrafiktillstånd. Samtidigt upphörde
-- i princip -- alla tidigare linjetrafiktillstånd att gälla.
Lagen om rätt att driva viss linjetrafik, som ger
trafikhuvudmännen nämnda rättighet, motiverades med önskemål om
att främja ett bättre resursutnyttjande inom kollektivtrafiken
genom ökade möjligheter till en rationell trafikplanering samt
till större frihet och ökad konkurrens vid huvudmännens
upphandling av transporttjänster. Avsikten var inte -- betonades
det -- att försämra förutsättningarna för entreprenadtrafiken
utan att skapa ett system där fördelarna med att utnyttja
fristående entreprenörer skulle bli större än dittills (prop.
1984/85:168, bet. TU30, rskr. 383).
I motion T215 (m) framhålls att huvudmannatrafik i egen
regi innebär risker för att konkurrensen inom
busslinjetrafiken snedvrids med hjälp av skattemedel. Entrepenad
bör därför uppmuntras. Endast undantagsvis bör
trafikhuvudmännen få driva trafik i egen regi.
Med det politiska och ekonomiska ansvar som
trafikhuvudmännen har för den lokala och regionala linjetrafiken
bör de enligt utskottets mening själva bestämma om -- och i
vilken utsträckning -- trafiken skall utföras i egen regi eller
med hjälp av entreprenörer. Med det sagda avstyrks
motionsyrkandet.
I motion T215 (m) framhålls vidare att det är olämpligt att
landstingen har ett engagemang i länstrafikbolagen. Lagen
har nyligen ändrats -- säger motionärerna -- så att det nu är
möjligt för kommunerna i ett län att ta över ansvaret för
huvudmannaskapet. Enligt motionen bör en sådan ordning bli
obligatorisk och landstingen således frigöras från ansvaret för
länstrafiken.
Huvudregeln enligt 1978 års huvudmannaskapslag är -- som
framgår av vad utskottet anfört i det föregående -- att
kommunerna och landstinget i ett län gemensamt svarar för
huvudmannaskapet. Av förarbetena till lagen framgår att det
bedömdes ändamålsenligt att genom ett och samma organ söka
tillgodose såväl lokala som regionala trafikintressen inom
länet. I proposition 1987/88:78 om avreglering av
yrkestrafiken framhölls att man inom en del kommuner och
landsting hade väckt frågan om inte landstingen såsom regionala
organ i ökad utsträckning borde kunna ta på sig ansvaret för att
garantera den grundläggande trafikförsörjningen för hela länet.
Rent allmänt finns det nu hos landstingen -- sades det i
propositionen -- en ambition att ägna länets trafikfrågor ett
större intresse än vad som tidigare hade varit fallet. I den mån
en sådan utveckling kunde främja kollektivtrafiken borde den
uppmuntras. 1978 års lag föreslogs därför ändras så att
landstinget inte bara i Stockholms län utan i alla län ensamt
kunde ta ansvaret för kollektivtrafiken. En förutsättning härför
skulle självfallet vara att kommunerna och landstinget var
överens. Samtidigt borde möjlighet öppnas för kommunerna i länet
att gemensamt utöva huvudmannaskapet utan landstingets
medverkan. Även i det fallet skulle krävas att landstinget och
kommunerna var överens. Riksdagen beslutade i enlighet med
regeringens förslag (bet. TU 1987/88:15, rskr. 166).
Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1989.
Den ordning som sålunda gäller synes väl ägnad att tjäna
sitt ändamål, varför utskottet för sin del inte vill förorda
någon ändring i densamma. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.
I motion T243 (c) framhålls att det bör finnas en för de
båda Skånelänen gemensam trafikhuvudman.
Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning (bet.
TU 1986/87:17, bet. TU 1987/88:15 och bet. 1989/90:TU3) att ett
länsvis avgränsat ansvar för den lokala och regionala
kollektivtrafiken synes mest ändamålsenligt. Det förtjänar
erinras om den ändring i lagen om rätt att driva viss
linjetrafik som riksdagen beslutade om samtidigt med den nya
yrkestrafiklagen och som innebär att en trafikhuvudman under
vissa förutsättningar kan få driva linjetrafik också i ett
angränsande län. Vidare erinras om att regeringen enligt 1978
års huvudmannaskapslag kan meddela föreskrifter om samverkan i
fråga om trafik mellan huvudmän i olika län. Slutligen må
framhållas att regeringen nyligen tillkallat tre förhandlare --
en för Stockholmsregionen, en för Göteborgsregionen och en för
Malmöregionen -- med uppdrag att med berörda parter utarbeta
överenskommelser som skall syfta till att genom åtgärder i det
samlade trafiksystemet förbättra regionens miljösituation, öka
tillgängligheten samt skapa bättre förutsättningar för regionens
utveckling.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionsyrkandet i den del som nu är i fråga.
3. Taxifrågor
I motion T905 (m) begärs bestämmelser om skärpt straff för
svarttaxiverksamhet. Enligt motionären är det i
storstadsområden mycket vanligt att folk ur snart sagt alla
samhällsgrupper tar tillfället att genom svarttaxiverksamhet
skaffa sig avsevärda inkomster skattefritt. Somliga, säkert de
flesta, har den skattefria inkomsten som huvudorsak. Några
använder svarttaxiverksamhet som ett sätt att kunna genomföra
rån och ibland våldtäkter, och i nästan alla sådana sammanhang
förekommer avsevärd misshandel.
Utskottet erinrar om att straffet för olaga yrkesmässig
trafik är böter eller fängelse i högst sex månader. Påföljden
kan sålunda i allvarliga fall bli ganska sträng. Om föraren
gjort sig skyldig till annan brottslig gärning kan han
naturligtvis straffas även för det brottet. Så kan t.ex. på rån
eller våldtäkt följa fängelse i högst sex år eller -- i fall av
grovt rån eller grov våldtäkt -- i högst tio år. Dessutom
återkallas i regel körkortet. Genom avregleringen av
taxitrafiken, som trädde i kraft den 1 juli innevarande år,
torde utbudet av taxibilar komma att anpassas till efterfrågan i
högre grad än för närvarande. Därmed torde också grunden för
svarttaxiverksamheten komma att avsevärt försvagas. Med det
anförda avstyrker utskottet motionen.
I motionerna T907 (c) och T931 (m) erinras om att riksdagens
trafikpolitiska beslut år 1988 bl.a. innebär att taxibilar från
den 1 juli 1990 skall vara utrustade med kvittoskrivande och
registrerande taxametrar.
I båda motionerna framhålls att ifrågavarande taxametrar är
mycket dyra i inköp -- 30 à 40 000 kr. -- och att dispenser från
kravet därför måste medges. Enligt c-motionen behövs dispenser
särskilt i glesbygd. I m-motionen framhålls att många taxiägare
i sina bilar har moderna och tämligen nyinköpta taxametrar, som
kan väntas fungera fullgott i ännu ett antal år. Det skulle vara
en stor kapitalförstöring -- betonar motionären -- om dessa
taxametrar måste kasseras per den 1 juli. I första hand måste
gälla att taxametrar, som i dag är godkända, skall få användas
även efter den 1 juli 1990. I andra hand bör gälla att utbyte av
taxametrar får ske successivt så att byte inte behöver ske
förrän de nuvarande är förbrukade.
I sitt av riksdagen godkända betänkande TU 1987/88:15
framhöll utskottet att särskilda skäl skall krävas för att
dispens skall kunna ges från kravet på en kvittoskrivande och
registrerande taxameter. Som ett sådant skäl angavs att fordonet
uteslutande används för avtalsbundna skolbarnstransporter.
Ifrågavarande taxametrar har -- heter det i betänkandet -- ett
påtagligt konsumentintresse inte enbart för dem som har ansvaret
för de samhällsbetalda resorna. Av redovisningsskäl m.m. bör
vidare ett införande av registrerande taxametrar ligga i
branschens eget intresse. Alltmer krävs också en utrustning som
på ett praktiskt sätt medger betalning med kreditkort e.d. Med
registreringen skapas även möjligheter till skattekontroll,
något som i sin tur ökar förutsättningarna för konkurrens på
lika villkor.
I betänkandet underströk utskottet särskilt den stora
omfattning samhällsbetalda uppdrag som taxi har, t.ex.
färdtjänst och sjukresor, och som innebär att taxis ställning i
Sverige framstår som unik. Mer än hälften av taxis uppdrag
härrör från sådana uppdrag där det alltså är någon annan än
resenären som står för huvuddelen av kostnaden. Denna
omständighet var enligt utskottet ett viktigt motiv för
föreskrifter om kvittoskrivande och registrerande taxametrar.
Transportrådet har i mars innevarande år utfärdat
Föreskrifter om undantag från kravet på att fordon som används i
taxitrafik skall vara försett med taxameter (TPRFS 1990:1).
Föreskrifterna innebär att en taxibil inte behöver vara försedd
med taxameter om 1. den används uteslutande för avtalsbundna
skolbarnstransporter och 2. skriftligt avtal om transporterna
finns samt 3. ersättningen för transporterna bestäms på annat
sätt än genom användning av taxameter och erläggs mot faktura.
Regeringen har den 26 april 1990 -- efter framställning från
Svenska Taxiförbundet -- meddelat ett beslut med innebörden att
ikraftträdandet av bestämmelserna om krav på kvittoskrivande och
registrerande taxametrar uppskjuts till den 1 januari 1991.
Utskottet finner det för sin del inte motiverat att ompröva
1988 års riksdagsbeslut och avstyrker därför de båda motionerna.
4. Busstrafikfrågor
I motion T432 (c) framhålls att trafiksäkerhetskraven i flera
avseenden ställs högre på yrkesmässig busstrafik än på icke
yrkesmässig. De högre kraven avser viss utrustning samt
föreskrifter om arbets- och vilotider som saknar motsvarigheter
för icke yrkesmässig trafik. Därtill kommer naturligtvis --
fortsätter motionärerna -- att bussarna i den yrkesmässiga
trafiken av driftsekonomiska och marknadsmässiga skäl allmänt är
föremål för fortlöpande kvalificerat tekniskt underhåll och
förnyelse. Till säkerhetsstandarden i yrkesmässig trafik bidrar
också det personliga ansvar för trafikutövningen som är förenat
med trafiktillstånden. För att höja trafiksäkerheten med buss
föreslår motionärerna att endast innehavare av tillstånd till
yrkesmässig busstrafik skall få driva uthyrningsrörelse med
tyngre bussar. De bussar som används i uthyrningsrörelsen bör
uppfylla alla de säkerhets- och utrustningskrav som gäller för
bussar i yrkesmässig trafik. Vidare förordar motionärerna att
man skärper kontrollen av busstrafik som drivs av personer utan
yrkestrafiktillstånd. Effektivt verkande påföljder bör införas
när missförhållanden uppdagas som kan äventyra trafiksäkerheten
eller innefatta ekonomiska oegentligheter i konkurrensen med den
yrkesmässiga trafiken.
Utskottet vill med anledning av detta motionsyrkande till en
början erinra om att bussuthyrningsrörele enligt lagen om
biluthyrning inte får bedrivas utan tillstånd. För tillstånd
ställs samma krav på lämplighet som i yrkestrafiklagen. Det
innebär bl.a. att krav ställs på yrkeskunnande. Transportrådet
meddelar föreskrifter om det yrkeskunnande som krävs för att få
tillstånd till uthyrningsrörelse. Den som driver
uthyrningsrörelse utan tillstånd döms till böter.
I förordningen (1988:1015) om biluthyrning föreskrivs att i
uthyrningsrörelse får ett fordon inte lämnas ut till någon annan
person som förare än den som kan visa att han har behörighet att
föra fordonet. En buss får inte lämnas ut till den som kan antas
sakna tillräcklig erfarenhet av busstypen.
Kommittén Körkort 2000 (1989:09) har enligt sina direktiv
(1989:55) till uppgift bl.a. att se över de behörighetskrav som
gäller för förare av tyngre fordon.
Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på 70 §
fordonskungörelsen (1972:595), vari föreskrivs att godkännande
vid lämplighetsbesiktning krävs för att bl.a. bussar skall få
användas i yrkesmässig trafik för personbefordran. För att bevis
om godkännande skall utfärdas skall bussen uppfylla vissa krav
-- som fastställs av trafiksäkerhetsverket och transportrådet --
på instegshöjd, kollisionsskydd och handikappanpassning. Kravet
på kollisionsskydd avser förstärkning av front- och sidopartier
av karossen.
Bestämmelser om arbets- och vilotider i vägtrafiken finns i
kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport m.m.
Kungörelsen gäller för vägtransporter som utförs inom landet i
förvärvsverksamhet. I fråga om internationella transporter
gäller förordningen (1973:883) om arbetsförhållanden vid vissa
internationella vägtransporter. Förordningen avser -- till
skillnad från kungörelsen -- även transporter som inte utförs
yrkesmässigt. I proposition 1987/88:78 om avreglering av
yrkestrafiken framhölls att alla transporter som utförs med
tyngre fordon bör omfattas av arbets- och vilotidsregleringen
och att sålunda undantag inte bör gälla för den icke
yrkesmässiga trafiken. I en inom kommunikationsdepartementet
utarbetad promemoria Körtid, arbetstid och vilotid i vägtrafiken
(Ds 1988:50) upprepas detta förslag. Frågan om ny lagstiftning
bereds för närvarande inom kommunikationsdepartementet.
Bilregistret upptar enligt vad utskottet erfarit
10000--11000 s.k. tunga bussar, dvs. bussar med en totalvikt
över 3,5 ton. Ca 70 % av dessa är i offentlig ägo, såsom t.ex.
SJs, trafikhuvudmäns och kommuners bussar, medan de övriga är i
privat ägo. Ca 200 bussar av dessa 10000--11000 omfattas
inte av tillstånd till yrkesmässig trafik. Bland dessa 200 finns
ett antal bussar som används för personaltransporter, turnerande
orkestrar m.m. Antalet bussar som kan användas för uthyrning och
som inte omfattas av tillstånd till yrkesmässig trafik synes
sålunda vara förhållandevis mycket litet. Sådana bussar torde
också i allmänhet tidigare ha brukats i yrkesmässig trafik och
därför ha t.ex. sådant kollisionsskydd som krävs för bussar i
sådan trafik.
Enligt fordonskungörelsen skall kontrollbesiktning ske
årligen bl.a. av registrerade bussar som används i yrkesmässig
trafik eller i uthyrningsrörelse. För andra registrerade bussar
gäller att kontrollbesiktning skall ske årligen med början under
andra året efter det år som anges i modellbeteckningen. Bussar
omfattas givetvis också av polisens s.k. flygande besiktningar.
Utskottet förutsätter att regeringen samt berörda
myndigheter och organisationer med stor uppmärksamhet följer
utvecklingen i fråga om omfattningen av bussuthyrning och vidtar
åtgärder, om så skulle visa sig erforderligt. Mot bakgrund härav
och vad utskottet ytterligare nu anfört avstyrks motionen.
I motion T923 (s) föreslås en försöksverksamhet med
beställningstrafik med bussar under icke ordinarie
trafiktider. Motionärerna är missnöjda med trafikhuvudmännens
utbud av turer kvällstid och under helger. Utbudet bör --
framhåller motionärerna -- förbättras genom att
trafikhuvudmännen under kvällar och helger tillhandahåller en
beställningstrafik. Turerna skulle finnas upptagna i den
ordinarie tidtabellen men kunna förhandsbeställas. Även
färdtjänsten skulle inrymmas i förslaget, säger motionärerna.
Som framgår av utskottets inledande redogörelse för
huvuddragen i lagen om huvudmannaskap för viss kollektiv
persontrafik omfattar trafikhuvudmännens ansvar endast
linjetrafik. Utskottet är för sin del inte berett att förorda
att detta ansvar utvidgas till att omfatta även
beställningstrafik och avstyrker därför motionen.
I motion T924 (s) behandlas utbildning av blivande
busstrafikföretagare. Som nämnts i det föregående krävs
för att trafiktillstånd skall kunna meddelas bl.a. att sökanden
ådagalagt ett yrkeskunnande. Med stöd av 17 §
yrkestrafikförordningen (1988:1503) har transportrådet meddelat
föreskrifter härom. Utbildning av blivande busstrafikföretagare
anordnas av Svenska busstrafikförbundet. I motionen framhålls
att det vore lämpligt att även andra utbildare fick möjlighet
att anordna utbildningen i fråga och att denna bör stå under
kontroll av skolöverstyrelsen.
Utskottet vill med anledning härav framhålla att Svenska
busstrafikförbundet ingalunda har någon ensamrätt att anordna
ifrågavarande utbildning. Den konkurrens i utbildningen som
motionären vill ha till stånd kan åstadkommas, om någon annan
kursanordnare av transportrådet bedöms kunna förmedla det
erforderliga yrkeskunnandet. Vidare kan utskottet för sin del
inte finna det motiverat att föra över kontrollen av
utbildningen från transportrådet till skolöverstyrelsen. Med det
sagda avstyrks motionen.
I motion T342 (mp) framhålls att bussar bör förses med
cykeltransportställ så att de kan medföra cyklar.
Utskottet förutsätter att trafikhuvudmännen och andra
busstrafikföretag så långt möjligt söker tillgodose de behov som
bussresenärer kan ha av att medföra cyklar. Någon riksdagens
åtgärd synes inte böra komma i fråga med anledning av
motionsyrkandet, varför detsamma avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lämplighetsprövning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:T212 yrkande 20 i
denna del och 1989/90:T215 yrkande 21,
res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande skadlighetsprövning
att riksdagen avslår motion 1989/90:T212 yrkande 20 i denna
del och 1989/90:T215 yrkande 20,
res. 2 (m, fp)
3. beträffande huvudmannatrafik i egen regi
att riksdagen avslår motion 1989/90:T215 yrkande 22,
res. 3 (m, fp)
4. beträffande landstingens engagemang i länstrafikbolagen
att riksdagen avslår motion 1989/90:T215 yrkande 23,
res. 4 (m)
5. beträffande en för de båda Skånelänen gemensam
trafikhuvudman
att riksdagen avslår motion 1989/90:T243 yrkande 1 i denna
del,
6. beträffande skärpt straff för svarttaxiverksamhet
att riksdagen avslår motion 1989/90:T905,
7. beträffande kvittoskrivande och registrerande
taxametrar
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:T907 och 1989/90:T931,
res. 5 (m, c, v, mp)
8. beträffande uthyrningsrörelse med tyngre bussar
att riksdagen avslår motion 1989/90:T432 yrkande 5,
res. 6 (c, v, mp)
9. beträffande försöksverksamhet med beställningstrafik med
bussar
att riksdagen avslår motion 1989/90:T923,
10. beträffande utbildning av blivande
busstrafikföretagare
att riksdagen avslår motion 1989/90:T924,
11. beträffande cykeltransportställ på bussar
att riksdagen avslår motion 1989/90:T342 yrkande 4,
res. 7 (v, mp)
Stockholm den 25 augusti 1990
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
Närvarande: Birger Rosqvist (s), Olle Östrand (s), Elving
Andersson (c), Sven-Gösta Signell (s), Görel Bohlin (m), Margit
Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström (s), Sten
Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Rune Thorén (c),
Viola Claesson (v), Roy Ottosson (mp), Jarl Lander (s), Tom
Heyman (m), Anita Jönsson (s) och Anders Castberger (fp).
Reservationer
1. Lämplighetsprövning (mom.1)
Elving Andersson (c), Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö
(m), Hugo Bergdahl (fp), Rune Thorén (c), Tom Heyman (m) och
Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar
med "Som utskottet" och slutar med "motion T215 (m) yrkande 21"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening innebär reglerna om
lämplighetsprövning i yrkestrafiklagstiftningen i stor
utsträckning oacceptabla inskränkningar i näringsfriheten.
Lämplighetsprövningen bör inte omfatta andra faktorer än sådana
som är av betydelse för att transporterna skall ske på ett sätt
som är så säkert som möjligt för passagerare och gods och för
annan trafik.
Regeringen bör förelägga riksdagen förslag till erforderliga
lagändringar i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari
1991.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose
syftet med motionsyrkandena i de delar som nu är i fråga -- bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande lämplighetsprövning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:T212 yrkande
20 i denna del och 1989/90:T215 yrkande 21 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
2. Skadlighetsprövning (mom.2)
Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl
(fp), Tom Heyman (m) och Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Som utskottet" och slutar med "yrkande 20 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Skadlighetsprövningen av busslinjetrafik -- och det
konkurrensskydd den innebär för järnvägstrafiken och för
trafikhuvudmännen -- framstår även enligt utskottets mening som
ett otillbörligt ingrepp i näringsfriheten. Yrkestrafiklagens
regler härom bör därför upphävas.
Regeringen bör förelägga riksdagen förslag till erforderliga
lagändringar i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari
1991.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose
syftet med motionsyrkandena i de delar som nu är i fråga -- bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande skadlighetsprövning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:T212 yrkande
20 i denna del och 1989/90:T215 yrkande 20 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet härom anfört,
3. Huvudmannatrafik i egen regi (mom. 3)
Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl
(fp), Tom Heyman (m) och Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Med det" och slutar med "avstyrks motionsyrkandet" bort ha
följande lydelse:
Av förarbetena till 1985 års lag om rätt att driva viss
linjetrafik framgår att näringsfrihetsombudsmannen fann det
önskvärt att lagen innehöll en regel mot ökad egenregiverksamhet
från trafikhuvudmännens sida.
Vidare framhöll Svenska transportarbetareförbundet att
trafikhuvudmännen i stället för att driva trafiken i egen regi
bör lämna ut uppdragen på entreprenad. "All erfarenhet talar
nämligen för" -- betonade förbundet -- "att samhällets kostnader
i entreprenadfallet vida understiger kostnaderna i den
offentligt drivna trafiken."
Utskottet ansluter sig för sin del oreserverat till dessa
bedömningar och erinrar om sin egen bedömning i sitt av
riksdagen godkända betänkande TU 1984/85:30: "Det framstår
vidare, även enligt utskottets uppfattning, som osannolikt att
huvudmännen i sin upphandling skulle agera på ett sådant sätt
att på sikt endast skulle återstå en säljare av busslinjetrafik
i området. Som föredraganden framhåller har huvudmännens trafik
mot nuvarande koncessionssystem i väsentlig utsträckning tagit
sikte på avsaknaden av konkurrens inom busslinjetrafiken."
Av citatet framgår att syftet med 1985 års lag var att skapa
konkurrens inom busslinjetrafiken. Det syftet får enligt
utskottets mening inte äventyras genom att huvudmännen ges
rätten att själva bestämma om de vill driva trafiken i egen regi
eller ej.
Regeringen bör därför förelägga riksdagen förslag om sådan
ändring i lagen om rätt att driva viss linjetrafik som kan
säkerställa att syftet med lagen nås -- i rikets samtliga län.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose
syftet med motionsyrkandet -- bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande huvudmannatrafik i egen regi
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:T215 yrkande 22
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom
anfört,
4. Landstingens engagemang i länstrafikbolagen (mom. 4)
Görel Bohlin, Sten Andersson i Malmö och Tom Heyman (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Huvudregeln enligt" och slutar med "avstyrks följaktligen"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
olämpligt att landstingen har ett engagemang i
länstrafikbolagen. Den ordning som nyligen införts och som
innebär att det är möjligt för kommunerna i ett län att ta över
ansvaret för trafikhuvudmannaskapet bör enligt utskottets mening
i fortsättningen bli obligatorisk. Därmed skulle landstingen
således frigöras från ansvaret för länstrafiken. Regeringen bör
snarast möjligt förelägga riksdagen erforderligt förslag till
lagändring i frågan.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som torde tillgodose
syftet med motionsyrkandet -- bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande landstingens engagemang i länstrafikbolagen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:T215 yrkande 23
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom
anfört,
5. Kvittoskrivande och registrerande taxametrar (mom. 7)
Elving Andersson (c), Görel Bohlin (m), Sten Andersson i Malmö
(m), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v), Roy Ottosson (mp) och
Tom Heyman (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "I sitt" och på s. 9 slutar med "båda motionerna" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den i de båda motionerna uttalade
uppfattningen att dispens från kravet på kvittoskrivande och
registrerande taxametrar bör kunna ges i större utsträckning än
vad transportrådets föreskrifter medger -- särskilt i glesbygd.
Med det sagda tillstyrker utskottet motion T907 (c).
Utskottets ställningstagande innebär att syftet med motion T931
(m) torde få anses i väsentlig del tillgodosett.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande kvittoskrivande och registrerande
taxametrar
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:T907 och med
anledning av motion 1989/90:T931 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet härom anfört,
6. Uthyrningsrörelse med tyngre bussar (mom. 8)
Elving Andersson (c), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v) och
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Utskottet förutsätter att regeringen" och slutar med
"anfört avstyrks motionen" bort ha följande lydelse:
De regler som sålunda finns för att förhyrda tunga bussar
skall framföras i överensstämmelse med trafiksäkerhetens krav
bör enligt utskottets mening kompletteras på det sätt som anges
i motionen.
Utskottet ansluter sig därmed till de överväganden som
enligt motionen talar för att tillstånd till uthyrningsrörelse
för tunga bussar inte bör få innehas av andra än de som har
yrkestrafiktillstånd och att trafiksäkerhetskontrollerna av
bussar, som inte omfattas av sådana tillstånd, bör skärpas.
Vidare delar utskottet motionärernas uppfattning att effektivt
verkande påföljder bör införas när missförhållanden som gäller
uthyrning av bussar uppdagas och som kan äventyra
trafiksäkerheten eller innefatta ekonomiska oegentligheter i
konkurrens med den yrkesmässiga trafiken.
Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att
motionsyrkandet tillstyrks -- bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande uthyrningsrörelse med tyngre bussar
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:T432 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom
anfört,
7. Cykeltransportställ på bussar (mom. 11)
Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Utskottet förutsätter att trafikhuvudmännen" och
slutar med "detsamma avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs
förbättrade möjligheter att ta med cyklar på kollektiva
transportmedel. Om cykeln skall bli ett reellt alternativ måste
samutnyttjande mellan de olika transportslagen vara möjligt.
Bussar bör därför förses med cykeltransportställ så att de kan
medföra cyklar. Regeringen bör verka härför.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionsyrkandet.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande cykeltransportställ på bussar
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:T342 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom
anfört,
Särskilt yttrande
En för de båda Skånelänen gemensam trafikhuvudman (mom.5)
Elving Andersson (c), Rune Thorén (c) och Roy Ottosson (mp)
anför:
Om de båda skånska trafikhuvudmännen själva är ense om att en
gemensam huvudman skulle vara en bättre lösning än den
nuvarande, bör enligt vår mening lagstiftningen eller
statsmakterna inte stå hindrande i vägen.